Bloggen – Sida 11 – Emanuel Blume

På KappAhl säljer de ladugårds-shorts!

Jag sprang på den här jättereklamaffischen för KappAhl häromdagen.

Jag kunde inte låta bli att reagera på vilka ord och vilket språk de valt att använda. Överst står det ”Hey, I like your Style!” på engelska. Längre ner står ”Summer Days”. I mittenbubblan står ”Barn Shorts”. Om man nu betänker att de två andra bubblorna är på engelska så är det ju logiskt att tro att ”barn shorts”-bubblan också borde vara det. Särskilt med tanke på att det även står ”Shop at kappahl.com” längst upp till vänster, inte ”Handla på kappahl.com”. Hade det varit shorts för barn som åsyftades hade det ju stått barnshorts, i ett ord, och det gör det ju inte.

Den logiska följden blir alltså att det rör sig om just ”barn shorts”, som översatt till svenska blir ladugårdsshorts, alltså kortbyxor som används i ladugården. Dessutom ser ju de shortsbärande personerna på bilden ut att stå vid en lada, om än en vitmålad sådan.

Jag fånar mig nu, som ni säkert förstår, men ibland blir jag lite fundersam. Varför peta in engelska ord och uttryck på alla möjliga ställen som egentligen inte betyder nåt? Att dessa ord och uttryck är väldigt tomma på innehåll blir tydligt om man översätter dem till svenska. ”Hallå, jag gillar din stil”, och ”sommardagar”. Jaha liksom. Det är som att man gömmer det intetsägande bakom ett annat språk, så det låter häftigt och hippt.

Vad gammal jag känner mig. Och de var ju tur att de inte sålde badshorts.

Apropå ingenting alls, jag har fortfarande kampanjrea på nya skivan! 75 kr för bara Inte riktigt än, eller 100 kr för både den och min gamla skiva Vår revolution. Passa på innan maj tar slut! Skriv ett mail till skiva@emanuelblume.se med din adress och vilka skivor du vill ha, så kommer skivor och faktura på ett par dagar.

Om jag vetat vad jag gett mig in på…

Häromdagen skrev jag om att jag, delvis på grund av några riktigt dåliga recensioner, låtit bli att göra spelningar och sälja mina skivor det senaste året. Jag tappade aldrig lusten att spela och sjunga, men jag vågade plötsligt inte längre höra av mig till arrangörer, tidningar eller skivköpare. Nu har jag beslutat mig för att det är dags att komma över det, och dags att komma ut med musiken igen. Tack för allt stöd och alla fina kommentarer jag fått! Jag blev alldeles paff när jag såg att 300 personer läst på ett dygn. Här är länken till inlägget.

Jag har också beslutat mig för att dra igång en skivkampanj för att fira att det nu är ett år sedan senaste skivan Inte riktigt än. Jag skrev i förra inlägget att jag tänkte sälja skivan för 75 kr, eller ta 100 kr för både den och min förra skiva från 2006, Vår revolution. Det kanske jag får äta upp, för nu plockade jag fram den och lyssnade.

Oj, vad längesen det var jag spelade in det här. Man riktigt hör hur långt skägg jag hade på den tiden. Titta bara här:

Eller här:

Det var inte bara skägglängden som var annorlunda. Jag skrev och sjöng på ett annat sätt då. Låtarna handlade om att inte titta på TV (och därmed missa populära TV-program som Floor Filler och Paradise Hotel), om bisarra resor till Nordpolen med tåg, lastbåtar och flygande skepp, om att vara ung, arbetslös och hänvisad till Arbetsförmedlingen på Tjörn (!) och allt möjligt annat. Några är faktiskt riktigt bra, som Debattblues (som handlar om hur Gud, Djävulen och George Bush är med i samma debattprogram i SVT), titelspåret Vår revolution och den långa Julvisa från 2000-talet, som handlar om att bli kidnappad av tomten, som flyttat från Nordpolen till Taiwan för att utnyttja billig arbetskraft.

Såhär ser framsidan ut. Den är tecknad av Robin Rundkvist. Alla detaljer på omslaget är sånt som finns i låtarna, t ex är det jag själv som står utanför Arbetsförmedlingen nere i vänstra hörnet.

"Vår revolution", 2006 — ”Vår revolution”, 2006

Okej, ju mer jag lyssnar så inser jag att det är rätt kul. Men rösten är… ja… lite brådmogen kanske man skulle kunna kalla den. Det här var 2006 och jag var 21 år. Musiken är svängig men lite hafsig. Jag drog ihop en massa kompisar som kunde spela, snarare än tänkte efter vad som kunde passa och fungera.

Men, har jag sagt a får jag säga b! För 100 kr + porto får man nu båda nya skivan Inte riktigt än (som är jättebra!) och den gamla Vår revolution. Skicka ett mail till skiva@emanuelblume.se med din adress så kommer skivorna med posten tillsammans med faktura. Bara Inte riktigt än kostar 75 kr.

Och om man vill kan man även gilla min facebooksida, klicka här för att komma dit.

Därför har jag blivit så tyst

Det här är en lite obekväm sak, men jag skulle vilja ta upp den ändå.

Jag har varit musiker och sjungit i över tio år. Från att jag var sexton tills alldeles nyligen har jag aldrig haft en enda period då jag inte haft några spelningar inplanerade. Det är bland det absolut bästa jag vet, att komma till ett spelställe, inte veta exakt vad man halkat in på, och sedan ge allt när man möter publiken. Det ger en kick som jag inte hittat någon annanstans. Jag har inte räknat antalet spelningar jag haft, men det är ett antal hundra. Här nedan ett foto från en spelning med Isabel härom sommaren.

Nu till det jag drar mig lite för. Jag spelar inte särskilt mycket nu för tiden. Det är långt mellan konserterna och jag ägnar mycket mindre tid än jag skulle vilja åt musiken. Vad beror då det på?

Ja, det är inte så att jag tycker det är tråkigt. Tvärtom älskar jag att stå på scenen mer än nånsin, och de tillfällen jag faktiskt är ute och spelar tar jag vara på varenda sekund. Vad det handlar om är istället att jag känner ett starkt motstånd mot att marknadsföra mig. Alltså säga hej, här är jag, får jag spela hos er? Eller hej, jag har en skitbra skiva, vill ni spela den i ert radioprogram? Och att det är så beror mycket på just den där skivan, som jag släppte för ett år sedan, förra våren.

Jag hade jobbat så hårt i flera år med den. Sparat pengar till inspelningen, sökt stipendier, skrivit om texterna tusen gånger, gjort arrangemang, letat upp musiker, slipat på musiken, förhandlat med studior, bråkat med producenter, förhandlat med skivbolag och framför allt övat, övat, övat och övat. Jag hade bestämt mig för att göra det. En del organisationer jag var i kontakt med sade att de var skeptiska till att jag skulle klara av att slutföra det, men jag hade bestämt mig. Det var ju det jag levde för, drömmen jag hade. Hur kunde man kasta något sånt åt sidan bara för att nån inte tror man kan slutföra det?

Hur som helst, jag slutförde det. Jag vågar inte skriva här på bloggen hur mycket studion och musikerna kostade mig, men jag slutförde det och det blev det bästa jag någonsin spelat in.

Det som hände sen var att jag släppte skivan med en releasespelning i Göteborg. Det kom nästan 180 personer, vilket var fantastiskt. Själva spelningen var också fantastisk, trots att jag knappt fått nån sömn på tre dagar. Det intressanta var att trots att det kom så många besökare och att skivan såldes jättebilligt i samband med att man fick sin biljett så sålde jag bara 27 skivor. Det är inte särskilt lätt att sälja skivor i dessa Spotify-tidevarv, tänkte jag, ryckte på axlarna och tänkte att skivan ju ändå ligger på Spotify också.

Sedan hände något som tog luften ur mig. Jag fick två riktigt kassa recensioner. I samma tidning till och med, veckorna efter varandra. Då pratar vi inte om låga poäng utan om riktiga totalsågningar. I den första märktes det väldigt tydligt att recensenten bara lyssnat på de första låtarna, hört fel i texten och ägnat halva recensionen åt att göra sig lustig över det felhörda citatet. Den andra halvan handlade om hur folk kan tänkas se ut som lyssnar på sådan värdelös musik. De har basker, palestinaschal och converseskor, dricker rödvin direkt ur flaskan och diskuterar mellanöstern och tycker sååååååå synd om de stackars människorna där nere. Inget som en normal människa orkar lyssna på. Det här är i princip ordagranna citat. Nästa recension var i princip likadan, men utan humor och med formuleringar som ämnesvalen för texterna är askgrå och inget som engagerar en enda människa, och detta är beviset för att vismusiken äntligen är död.

Jag låtsades inte om att jag blev väldigt ledsen av de här recensionerna, men det blev jag. Inget av det jag ville säga med musiken hade de tagit upp. Inga nyanser överhuvudtaget hade de fått med. Jag fick snarare intrycket av de tävlade med varandra om vem som kunde skriva den mest nedtryckande recensionen. Om syftet med det var att få tyst på musiken som de uppenbarligen tyckte så illa om så lyckades de. Jag tappade totalt lusten för att försöka sprida min sprillans nya skiva, som jag varit så nöjd med några veckor tidigare. Jag ville inte ens söka spelningar. Jag slutade helt och hållet försöka nå ut som musiker. De enda spelningar jag haft det senaste året är såna jag blivit tillfrågad om (vilket faktiskt är några stycken, så helt dött har det inte varit).

Några av låtarna gick i radio. Vända blad spelades i flera olika P4-kanaler till och från under hela sommaren och jag såg på norska och finska radiokanalers hemsidor att de fanns med även där. Men jag kunde inte sluta tänka på och skämmas för att min musik var så dålig. Skivorna blev liggande, och jag försökte se ut som att jag inte brydde mig.

Äh, nu räcker det med tillbakablickande och bitterhet. Jag lyssnade på skivan häromdagen på Spotify (den finns här) och insåg att den faktiskt är jävligt bra. Nu har det gått ett år sedan jag släppte den och jag tänkte göra en ny drive för att få sålt några stycken.

Därför har jag bestämt mig för att ha en skivkampanj från slutet av april till juni. Jag kommer att sänka priset på den och låta folk köpa både den och min gamla skiva Vår Revolution för ett superpris (trots att jag knappt vågar lyssna på den själv längre, men det är för att visa hur mycket som hänt sen dess). 75 kr för den nya och 100 kr för både nya och gamla kommer jag förmodligen att ta!

Maila mig på skiva@emanuelblume.se eller skriv en kommentar här på bloggen med din mailadress om du är intresserad! Man får skivan direkt hem i brevlådan med en faktura. Skillnaden mot Spotify är att man får hela det snygga omslaget och häftet, designat av Robin Rundkvist, med fina foton från inspelningen av Isabel Evers och alla texterna, och såklart det hemliga extraspåret…

Var är de feministiska, främlingsfientliga, vindkraftsälskande klimatskeptikerna??

Här kommer (äntligen!) ett inlägg som inte handlar om min brutna hand och alla turer kring operation och det ena med det andra. Istället tänkte jag ta upp ett annat fenomen som jag länge fascinerats av.

Hur kommer det sig att om man har en stark åsikt om något (t.ex. feminister är bara manshatande idioter som vill ta över världen) så tenderar man att även ha vissa andra specifika starka åsikter, t ex klimatförändringen är bara bluff och inte minst invandrarna förstör Sverige!

Det är som att vissa åsikter hänger ihop, som åsiktspaket, trots att de berör relativt olika frågor. Ofta kan samma sak sägas om motsatsen, att om man gillar feminism tenderar man även att ta klimatförändringarna på allvar och inte skylla merparten av samhällsproblemen på invandringen. Jag är ju sådan, exempelvis. Ändå tycker jag mig se mycket starkare samband mellan de i mina ögon negativa åsikterna.

Jag fick upp ögonen för det när jag såg en länk på facebook till ett radioinslag om något som någon kallade ”feministisk snöröjning” (som gick ut på att skolor, dagis, sjukhus och andra kvinnodominerade arbetsplatser, samt cykel- och gångvägar, fick högre prioritet vid snöröjning, på bekostnad av de mansdominerade arbetsplatser som tidigare varit högst prioriterde). Jag klickade, lyssnade på inslaget och fick se en blogglänk bland kommentarerna. Blogginlägget i fråga kommenterade snöröjningen och gjorde gällande att det var en idiotisk idé, ”frammyglad av feministhororna på kommunen”, att de kvinnodominerade arbetsplatserna inte var lika viktiga som de mansdominerade osv. Den avslutades med konstaterandet (som vi hört tidigare) att nu har det gått för långt, vi måste sätta stopp för PK-maffian.

Jag började bläddra bland bloggens övriga inlägg, och hittade snabbt texter om hur Sverige förstörs av muslimer och judar, att global uppvärmning är ett kommunistiskt påhitt och inte minst uppmaningar att rösta på Sverigedemokraterna 2014. Det fanns även länkar till andra bloggar som författaren rekommenderade. Jag besökte ett par av dem. En av dem tillhörde sverigedemokraten Thoralf Alfsson, som för bara några veckor sen hamnat i media för diverse rasistiska utspel.

Alla visade samma tendenser. Jag läste ytterligare bloggar samt forum som Nordisk.nu och nyhetssajter som Avpixlat och Fria Tider. De senare har en tydlig nationalistisk/främlingsfientlig inriktning, men överallt kryllade det även av artiklar och inlägg om de övriga ämnen jag nämnt här.

Under ett par månader har jag fortsatt att då och då studera den här typen av sidor, twitter, bloggar och forum, tillsammans med läsarkommentarer på facebook och dagstidningar. Det är ofta samma människor som kommenterar, och det är ytterst sällan de håller sig till ett av ämnena. Snarare tenderar man att blanda ihop dem, att skriva saker som ”De jävla henförespråkande klimatalarmisterna. De borde deporteras till Somalia och gruppvåldtas av tio negerkukar. SD 2014!”

Här är ett försök att lista vilka åsikter som tycks hänga ihop, med de mest förekommande överst:

• Ut med invandrarna
• Hata feminister / kommunister
• Rösta på SD / SvP / ND
• Avslöja klimatbluffen
• Hata ordet ”hen”
• Islam planerar att ta över Europa
• Hata homosexuella, bisexuella, transpersoner osv
• Hata vindkraft
• Judiska konspirationer
• Starta ett svenskt heligt krig / ”Svenska våren”
• Hata trängselskatter (Göteborg & Stockholm)

Väldigt ofta kombineras dessa åsikter med ett förakt mot det som är ”politiskt korrekt”, som ofta är sådant man kritiserar. Politiskt korrekt är sådant som ”man ska tycka” enligt nån slags samhällsnorm, men som är påhittat av feminister, kommunister, judar eller homosexuella.

Då är frågan – varför hänger alla dessa åsikter så tätt ihop? Varför tenderar man att hata vindkraft om man hatar invandrare och ordet hen? Alla åsikterna hänger inte ihop på samma sätt, vissa är vanligare än andra att man har utan att behöva dela de övriga, man kan t ex ogilla trängselskatter utan att tro på judiska världskonspirationer. Däremot verkar det enormt vanligt att om man vill kasta ut invandrarna så tycker man illa om feminister och är skeptisk mot den globala uppvärmningen.

Sverigedemokraterna återkommer ständigt. De kan (officiellt alltså som parti) checka av ganska många av ovanstående åsikter. De är invandringskritiska, de resonerar antifeministiskt, de röstar förmodligen på sig själva, de uttrycker klimatskeptiska åsikter, de har gått ut kraftfullt mot ordet hen, de är kritiska mot islam, de har en homobitransovänlig politik, de propagerar på många plan mot vindkraft, de säger vad jag vet inget om judiska konspirationer officiellt och vill hoppas jag inte starta något svenskt heligt krig, men de är ett av de två partier som motverkar trängselskatter i Göteborg.

Jag personligen har åsikter som är tvärtom mot de här. Rent statistiskt delar jag mina åsikter med vissa demografiska grupper, framför allt högutbildade och kvinnor. Kan det vara en motreaktion mot högutbildade miljömuppar som jag? Nu är jag ju inte kvinna, men jag kunde ha varit. I GP anges följande egenskaper till den typiska trängselskattsmotståndaren:

Av dessa egenskaper stämmer bara en in på mig: Jag bor utanför betalstationerna. Så jag kanske bara är en produkt av mina egenskaper?

Den ”studie” jag gjort här är inte vetenskapligt säkrad på något vis. Jag har i första hand tittat på ”extrema” fora, som främlingsfientliga bloggar, forum och nyhetssajter. Men tendenserna är så klara att jag inte kunnat undgå dem.

Om jag inte varit universitetsnörd och velat göra en balanserad tolkning av allt hade jag sagt att de här åsikterna är ett hopkok och koncentrat av okunnighet, fördomar och strävan efter förenklade lösningar.

Tänk vad skönt det hade varit att kunna säga det rakt ut.

Uppdatering

Efter många funderingar och kommentarer vill jag lägga till ett litet slutord. Det finns gott om undantag från de grupper jag beskrivit ovan, som tur är. Den här texten var aldrig menad att bunta ihop människor och säga att ”såhär är folk”, även om det på sätt och vis var det jag gjorde. Det är mer en redogörelse för en upptäckt och några lösa förslag till förklaringar av den. Siktade denna gång inte på att föreslå några lösningar eller vara vetenskapligt korrekt.

En sak vill jag dock framhålla som intressant, även om det inte är en tes jag driver. Som min gode vän Joel skrev i en kommentar finns det gott om argument att hävda att t ex feministisk kamp med nödvändighet är även bl a antirasistisk. Men det är intressant att det även är tvärtom. Även om man är invandringskritisk, borde man då inte kunna ställa upp på inställningen att kvinnor i ett patriarkaliskt samhälle är begränsade i sina möjligheter och att detta bör åtgärdas? Det finns en massa saker som pekar på att båda inställningarna grundas i samma värdegrund eller rädsla eller missnöje eller vad man nu väljer att fokusera på, men jag tycker fortfarande, rent logiskt, att t ex feminism och antirasism borde ha en större tendens att gå hand i hand än antifeminism och rasism.

Man bör naturligtvis ta varje individ på lika stort allvar när man diskuterar ovanstående frågor, oavsett vad hen har för avsikter i övrigt.

Så här slutade det

I torsdags var det dags. Jag var på sjukhuset strax före sju i sällskap med Isabel, eftersom Sofia inte kunde komma ifrån sitt jobb. Efter ett inte alltför imponerande bemötande i mina senaste kontakter med sjukhuset var jag väl lite nervös att något skulle krångla även den här gången. Att vägbeskrivningen till operationsavdelningen jag fått förra gången jag var där inte stämde gjorde väl inte saken bättre. Men genom att fråga oss fram kom vi i alla fall i tid, och jag blev rentav uppropad ett par minuter före avtalad tid.

Sen gick allting som på räls. Jag är inte ironisk nu alltså, allt gick verkligen jättebra. Folk visste vem jag var och vad de skulle göra med mig, jag fick rätt tabletter och behövde aldrig vänta mer än tjugo minuter på nästa procedur.

”Benen har både ändrat läge och vridit på sig inne i handen”, förklarade läkaren och visade röntgenbilden från mitt förra besök.

Han förklarade vidare att de förhoppningsvis inte skulle behöva göra någon stor öppning i handen utan att det skulle räcka med ett litet hål för varje ben där de kunde vrida och flytta respektive bendel rätt. Sedan skulle de från sidan montera in två metallstänger som höll benen på plats medan de läkte.

Sagt och gjort. De klippte upp gipset och blottade en gulgrön krokig sak som jag tror skulle föreställa min hand. ”Varför har den sån färg?” undrade en sjuksköterska, och en annan förklarade att det var för att hela handen i princip var ett stort blåmärke. Fingrarna var deformerade och spretade efter ha varit ihopklämda så länge. Jag klädde mig för operationen i flashig gråvit landstingsskjorta och landstingsstrumpor och svalde fem eller sex tabletter, varav de flesta var olika former av smärtstillande. Sedan, efter diverse procedurer rullade de in mig i operationssalen. Alla var trevliga och förklarade hur det skulle gå till. Jag skulle sövas, vilket förvånade mig. Jag trodde man undvek att söva när det gick men tydligen var det betydligt krångligare att lokalbedöva handen. När det var dags fick jag sömnmedlet intravenöst samtidigt som jag fick syrgas genom en slang. Sen är det första jag minns att jag vaknade på ett helt annat ställe, med en statyett av en katt mitt i rummet. Den var svart och stod uppe på något slags mellanvägg. Oj, en katt, tänkte jag.

Jag hade trott att jag skulle vara dåsig och omtöcknad, men jag kände mig klar i huvudet från sekunden jag vaknade. Mer klar i huvudet än när man vaknar en vanlig vardagsmorgon och ska till jobbet. Skillnaden mot vanliga uppvaknanden var att det gjorde rejält ont. Så ont som det gjorde de närmaste tjugo minuterna hade det inte ens gjort när jag bröt benen från början (Dock gjorde det fortfarande inte ondare än en rotfyllning). Efter ett tag fick jag en extra dos smärtstillande intravenöst, och det började så småningom kännas bättre. Jag skickades på röntgen igen med följande resultat:

Det första jag tänkte på var naturligtvis de två metallstängerna. De ska sitta där i två veckor innan de plockar ut dem igen.

Nästa grej jag lade märke till, som kändes betydligt läskigare när jag insåg det, är att längden på ringfingret förändrats rejält. Det var något jag tänkt på redan innan operationen, att ringfingret plötsligt verkade mycket kortare än långfingret (skillnaden mellan fingrarna var alltså mycket större på vänsterhanden än på högerhanden), men nu syntes det tydligt på röntgenbilden att benen flyttat sig så långt och vridit sig inuti handen att fingret blivit betydligt kortare. Jämför bilderna här ovanför; på första bilden, innan operationen, är första benet i ring- och lillfingret lika långa. På undre bilden syns att benet i ringfingret egentligen ska vara betydligt längre.

Det gör fortfarande ont, men det var som värst första dygnet. Jag fick morfintabletter som gjorde att jag sov säkert 16 timmar första dagen och natten. Det var en väldigt underlig känsla att somna så lätt gång på gång, fast jag egentligen inte var sömnig. Knarkigt.

Nu kommer jag (troligen) att sluta blogga om den här historien. Det finns en massa andra intressanta saker att skriva om. Tack alla ni som hört av er och peppat och brytt er om.

Ingen idé att jag bloggar om det, ingen kommer ändå att tro mig

Ibland låter man bli att berätta om saker som händer en. Inte för att de är ointressanta eller pinsamma, utan för att man är rädd att folk ska tro att man hittar på. Jag brukar också försöka undvika klyschan att framstå som en stackars missförstådd bloggare som det är synd om. Men det här hände faktiskt så jag skriver om det ändå. Fortfarande med en hand, så jag ber återigen om ursäkt för skrivfel jag inte orkar rätta.

Jag ska operera handen imorgon bitti. Det fick jag reda på igår vid tretiden. På kvällen, när jag var tillsammans med några vänner, kände jag plötsligt hur jag började få ont i magen. Jag sa inget först utan väntade på att det skulle gå över, men det blev värre och värre och till slut klarade jag inte att sitta upp på stolen utan fick lägga mig på golvet. Mina vänner ringde ambulansen medan jag låg och vred mig fram och tillbaka och försökte andas. Efter några minuter började det lägga sig. Jag ringde Sofia som kom dit på några minuter. Innan varken hon eller ambulansen dykt upp kom dock smärtorna tillbaka, värre än första gången. Jag låg och försökte andas lugnt, men magen och ryggen krampade så jag hyperventilerade mest och slängde mig fram och tillbaka på golvet. Sofia kom strax före ambulansen och höll mig i handen genom det tredje anfallet. Det kändes som att magen och ryggen drogs samman mot ryggraden.

Jag tänkte två saker; det ena var fasen vad fånig jag måste se ut. Det är massor av tjejer här som har menssmärtor varje månad, de måste tycka jag är urlöjlig. Det andra var hoppas hoppas hoppas att det här inte gör att jag måste ställa in operationen på torsdag.

Ambulansen kom. Den var bra mycket bekvämare än den jag fick åka i Kenya för ett par år sedan. Jag fick ytterligare en eller två attacker innan vi var framme vid Östra Sjukhuset, där jag togs in och, efter långa väntetider, fick ta de sedvanliga proverna inkluderande kiss i plastglas och blodprov ur armvecket. Sedan började en lång väntan. Sofia var med, och Isabel (som varit bland de vänner jag varit med under kvällen) dök upp för att göra oss sällskap.

Klockan hade varit åtta när jag kom in med ambulansen. Klockan fem på morgonen, alltså nio timmar senare, kom en läkare och pratade med mig. De hade varit rädda för njursten, men proverna hade inte visat något. Han kände och klämde på mig men utan resultat. Det kunde kanske ha varit magkatarr orsakad av stress, sa han och vi fick åka hem. Det var kallt ute men luktade vår. Dessutom hade morgonspårvagnarna börjat gå. Vi var hemma vid sextiden. Femtio minuter efter vi gick och lade oss var Sofia tvungen att stiga upp för att ta sig till jobbet. Och det gjorde hon. Hon är fantastisk. Jag vet inte vad jag skulle göra utan henne. Isabel är också fantastisk.

Idag på förmiddagen skulle jag alltså till Apoteket för att köpa den desinfektionstvål som jag måste använda sex gånger från och med ett dygn innan operationsdagen. Den hade varit slut när jag försökte köpa den igår. Idag fanns som tur var två paket, vilket var precis vad jag behövde.

Hemma från Apoteket låg ett brev från Västra Götalandsregionen på hallmattan. I den fanns en kallelse. Jag skulle på undersökning på ortopedmottagningen. Ytterligare en undersökning före operationen? tänkte jag och stelnade till när jag fick se vilken tid jag skulle komma. Det stod att jag skulle dit onsdagen tredje april, kl 10.40. Mycket viktigt att du hör av dig om du inte kan komma ovanstående tid. Jag kollade på klockan. 12.15. För min inre syn såg jag hur operationen skulle behöva ställas in. Jag ringde. Hamnade i telefonkö. Väntade. Städade lite medan jag väntade. Till slut svarade nån. De kände inte till något om nån undersökning. Det fanns ingen inplanerad.

Troligen hade kallelsen skickats utan jag själv kom till akuten i förra veckan för att min brutna hand var så svullen att gipset höll på att explodera. Vilket innebär att jag inte hade kunnat komma, eftersom kallelsen var framme efter att undersökningen skulle gjorts. Vilket i sin tur var elva dagar efter benbrottet. Elva dagar med för tight gips och ben som låg fel inuti handen. Och ytterligare tid innan operation.

Nu ska jag sova. Om allt går som det ska blir jag opererad imorgon. Det ska bli fantastisk. Jag tycker fortfarande att vi har otroliga möjligheter vad gäller vården i det här landet. Att jag överhuvudtaget får en operation är underbart, och att jag får den för några futtiga hundralappar är fantastiskt. I många länder hade jag kunnat bli skuldsatt resten av livet, om det ens funnits möjlighet att operera. Nu får jag till och med sjukersättning för att jag inte kan jobba. Sverige är fantastiskt!

Dock blir man onekligen lite nervös, efter att både remisser och röntgenbilder försvunnit spårlöst, efter att man inte vetat vem jag är när jag kommit på utsatta tider och efter att ytterst lite av den information jag fått visat sig stämma.

Jag håller tummarna, åtminstone en, för att det är handen de kommer att operera imorgon och inte någon annan kroppsdel.

Benbrott och tandagnisslan

Jag skriver det här inlägget med en hand. Ber därför om ursäkt för skrivfel som jag inte orkar rätta.

För åtta dagar sedan bröt jag handen. Mer om det i förra inlägget. Jag fick en remiss till akuten på Mölndals sjukhus och order om att infinna mig där måndag eller tisdag. Tisdag morgon kom jag dit, tog en nummerlapp och satte mig att vänta. Efter ett tag plingade det till och mitt nummer, 016, kom upp på skylten i taket. Jag lämnade in remissen och berättade vem jag var. Hälsocentralen i Hede, som röntgat mig lördagen innan, skulle ha skickat info om mig och vad som hänt, men det hade tydligen försvunnit i hanteringen. Jag fick lämna in remissen och röntgenbilderna (som jag fått med mig på CD från Hede) blev tillsagd att fortsätta vänta i väntrummet.

Någon timme senare dök det upp en sjuksköterska och meddelade att det tyvärr inte fanns någon som kunde titta på mig den dagen, men att de skulle ringa inom en eller två dagar. Skönt att slippa campa i väntrummet i två dagar, tänkte jag och tog vagnen hem med min brutna hand. Det gjorde rejält ont i handen, som dessutom börjat svullna upp innanför gipset.

På onsdagen ringde ingen. Svullnaden ökade och fingrarna domnade bort. På tisdagen hade jag tandläkarbesök. Tanken var att de skulle sätta fast den pelare som senare skulle utgöra grunden för den porslinskrona jag ska fästa på tanden. Dock passade den inte min tand, vilket tandläkaren upptäckte efter en halvtimmes borrande och skrapande. Vi blev således tvungna att boka in två nya besök, ett för att göra om den avgjutning som vi gjort vid förra besöket och ett för att fästa pelaren som skulle gjorts den här gången.

Nu åter till huvudhistorien. Jag hade samma morgon (eftersom det nu gjorde ännu ondare i handen) ringt Mölndals sjukhus för att fråga om de bedömde att de skulle hinna titta på min hand före påsk, eftersom tydligen den löpande verksamheten skulle läggas ner under hela påskhelgen. Jag hade kollat på hemsidan och ringt numret det stod att man skulle ringa om det gällde remisser, återbesök, mm. När jag stått i kö ett tag och sedan kommit fram visste de inte vem jag var och sa att jag inte fanns registrerad. Jag fick dra hela historien igen och de lovade att ringa upp. Nu, när jag satt i tandläkarens väntrum, ringde de upp och undrade på nytt vem jag var. Jag fick återigen förklara att jag röntgats i Hede och sen besökt akuten i Mölndal. Det kom fram att jag ringt fel nummer, att det här numret gick till mottagningen och inte akuten och killen i telefon skällde mer eller mindre ut mig (dock ganska vänligt) för att jag inte hade koll på vart jag ringt. Jag bad om ursäkt och lade på. Istället ringde jag akuten. Undersköterskan jag fick prata med var väldigt vänlig och tillmötesgående, men hade ingen aning om vem jag var och kunde inte hitta mig i registren. Jag drog min historia ytterligare en gång, förklarade att jag varit där några dagar tidigare och att de lovat ringa men inte gjort det och frågade om det var nån idé att komma dit och be någon titta på mig akut. Det visste hon inte, sa hon, men hon skulle kolla och ringa upp igen. När hon ringde upp igen sa hon att det fanns nog inte så stor chans, men om jag kom dit kunde jag ju sätta mig och hoppas. Jag åkte dit.

Väl på plats i Mölndal tog jag en nummerlapp och satte mig att vänta. När mitt nummer lästes upp visste de inte vem jag var och jag fanns inte registrerad. De hittade varken remissen eller röntgenbilderna så jag fick dra min historia en fjärde gång och fylla i samma formulär och svara på samma frågor som tidigare. Sedan fick jag åervända till väntrummet och vänta ännu mer. Men tro det eller ej – efter bara tjugo minuter blev jag uppropad och inledd i ett undersökningsrum. Där fick jag vänta nästan en timme på att en läkare kom och frågade vad det var för fel på mig. Under tiden roade jag mig med att ta den här bilden.

Jag fick dra min historia och svara på samma frågor för femte gången, och hon började känna på mitt gips. ”Synd att du inte har några röntgenbilder.” sade hon, och jag svarade att ”Jodå, jag lämnade in en CD med dem redan i tisdags”. Hon skakade på huvudet och berättade att både bilderna och remissen var spårlöst försvunna. Som tur var hade jag kollat in CDn själv och lagt upp den viktigaste av bilderna på den här bloggen, så med hjälp av min iPhone kunde jag visa henne och hennes handkirurgkollega hur min hand såg ut inuti. ”Det här ser ju inte bra ut alls, vi kommer förmodligen behöva operera”, rapporterade hon lite senare. En sköterska sågade upp gipset och anmärkte på att det satt alldeles för tajt och undrade varför jag inte kommit till sjukhuset tidigare. Sen skickade hon mig till röntgenkön för att ta nya röntgenbilder från fler vinklar. Att få ut handen ur gipset kändes som att släppa ut den ur ett skruvstäd.

Klick, klick, klick, tre röntgenbilder till fick jag ta efter att ha väntat ytterligare ett bra tag. Jag blev skickad ut till väntrummet igen, sedan stoppad på vägen av en undersköterska som sa att ”Nej, du ska sitta i den här korridoren”. Där fick jag vänta ytterligare ett bra tag på att en ny sjuksköterska kom och hämtade mig för att kolla puls, blodtryck och så vidare. Hon visste inte varför jag var där så jag fick dra historien en sjätte gång. Vid något tillfälle gnydde jag till och hon frågade förvånat om jag hade ont. Vad hade jag fått för smärtstillande? Jag sa att jag hade inte fått nåt smärtstillande. Hon frågade hur jag kunde gå omkring i timmar med en bruten, ogipsad hand utan smärtstillande och jag sa att jag faktiskt inte kommit på tanken att be om det. I min enfald hade jag väl tänkt att det väl var sånt som medicinsk personal kunde bättre än jag. Jag fick dubbla Citodon. Till slut kom en av de tidigare läkarna tillbaka i sällskap med en handkirurg som sa att enligt röntgen var frakturerna allvarliga och behövde opereras inom kort. Han gav mig ett formulär att fylla i inför operation och frågade varför jag brutit handen. Jag berättade historien och svarade på frågorna en sjunde gång och fyllde i formuläret tillsammans med en sjuksköterska. När jag lämnade in formuläret (som innehöll samma frågor som jag redan svarat på sju gånger) reagerade sjuksköterskan och sa att om jag varit på sjukhus utomlands de senaste tio åren (vilket jag varit och också berättat de senaste sju gångerna jag fått frågan) måste de testa mig för multiresistenta bakterier. Hur detta gick till orkar jag inte gå in på nu eftersom det är jobbigt att skriva med en hand. Hur som helst fick jag ett nytt gips och en timme senare besked från ytterligare en läkare att jag skulle ringa dem på tisdag efter påsk för att se om det fanns några operationstider. Det kommer alltså ha gått i bästa fall elva dagar från benbrottet tills de tidigast kan ha tid för operation. Jag vet inte hur lång tid det tar för sådana frakturer att läka men en av undersköterskorna sa att det bör göras inom en vecka efter benbrottet.

Det är nu söndag. Jag har ont i handen och vaknar på nätterna när jag råkar vända mig på dumma sätt. Jag känner mig väldigt kluven. Å ena sidan tappar man förtroendet för vården när ens remisser slarvas bort, när man blir runtskickad mellan olika ställen och när ingen vet vem man är och vad som ska göras med en. Det hjälper inte att man behöver använda sin egen blogg för att ens röntgenplåtar ”försvunnit” eller att de glömmer att ge smärtstillande. Men å andra sidan kommer jag att få en operation. Det kostar med ett par hundra spänn. Hade samma sak hänt i nästan vilket annat land som helst hade jag fått betala mycket mer. Möjligheten att operera kanske inte ens funnits. Jag kommer att kunna börja jobba igen ganska snart, och jag får till och med sjukersättning för den tid jag är borta. I ett annat land hade det kunnat innebära katastrof för min familj och att jag blev av med jobbet.

Nu hoppas jag bara att de vet att jag finns när jag ringer på tisdag morgon. Under tiden kan man ju roa sig med att spela gitarr med en och en halv hand.

Känsliga läsare varnas

I torsdags åkte jag upp till Härjedalen med Sofia, Agnes och Sven för att åka skidor. Jag har bara åkt utför två gånger tidigare; en gång i nian med skolan (då jag välte fem dagar i streck eftersom jag inte vågade be någon lära mig åka) och en gång med vänner för fem år sedan (då det som tur var gick bättre), så jag var lite nervös och med tanke på att övriga i sällskapet var erfarna skidåkare. Döm om min förvåning när jag upptäckte att det gick jättebra! Två åk i barnbacken för att värma upp, sen ut i den röda slalombacken. Weee!

Jag hann åka i nästan två dagar innan jag fick för mig att testa några av guppen i den grönmärkta (grön färg = mycket lätt) backen med det föga respektingivande namnet ”Lekparken”. De tre första gick bra, men när jag kom över toppen på det fjärde insåg jag att marken framför var betydligt längre ner den här gången. Det var inte min första vurpa och inte den våldsammaste heller, men jag tog emot mig med vänsterhanden på ett dumt sätt. Det gjorde inte särskilt ont i nedslagsögonblicket, men när jag försökte resa mig upp upptäckte jag att jag inte kunde stödja på vänsterhanden. Sofia kom förbi och hjälpte mig upp. Först då tänkte jag att det skulle kunna ha hänt något allvarligt. Vi åkte ner för den sista biten av backen och jag drog av mig vanten. När jag såg svullnaden och insåg att saker flyttade på sig inuti handen när jag rörde vid den blev jag lite smått vimmelkantig. Jag satte mig ner medan Sofia åkte för att hämta hjälp. Vi hade tur och en skoterkille fanns alldeles i närheten som körde mig ner till läkarstationen. Det hade börjat göra rejält ont, och synfältet började krympa ihop framför mig. Läkaren (som råkade vara handkirurg!) kom fram till att jag förmodligen brutit ett eller två ben i handen. När jag låg på båren och han förberedde det tillfälliga gipset (vi behövde köra sju mil till Hede för att kunna röntga, så han tyckte jag skulle ha ett tillfälligt gips under färden) gjorde det allt ondare och jag började hyperventilera. Det kändes lite som när man knäcker med fingrarna, fast benen i handen kunde flytta på sig utan att det knäckte. Jag fick Citodon (typ morfin) och röntgenremiss till Hede, där vi var en och en halv timme senare och kunde ta följande bild:

Två av benen i handen var brutna, varav ett hade gått av på ytterligare ett ställe (under långfingret på bilden, lite längre upp än det stora brottet). Innan vi kunde ta röntgenbilderna ville läkaren att jag skulle böja fingrarna mot handflatan. Jag försökte och försökte, och det gjorde så ont att jag tänkte att nu tränger snart benflisorna ut ur huden, men det gick inte mer än en bit. Tårarna rann och droppade ner på armen, men hur mycket jag än försökte kunde jag inte böja så mycket som läkaren ville. Hon rynkade på näsan och sa att det var OK. Senare läste jag i remissen jag fick att patienten vägrar medverka i att försöka böja fingrarna mot handflatan.

Under de här timmarna insåg jag en intressant grej om smärta. Jag har alltid trott att om man bröt någonting (vilket jag inte gjort tidigare, med undantag för en spricka i svanskotan) skulle smärtan vara så stark och så outhärdlig att jag bara skulle skrika rakt ut. Kanske för att när jag gick i mellanstadiet (tror det var i sexan) var det en tjej på gympan som hoppade över en bock och satte sig på händerna. Senare kom det fram att hon brutit ett ben i den ena och fått en spricka i den andra. Hon skrek och skrek och skrek, fullkomligen avgrundsvrålade i flera minuter. Jag tror aldrig jag varit med om att någon skrikit så varken tidigare eller senare. Jag tänkte att smärtan måste varit som under den värsta tortyr. Men i mitt fall var det snarare bara som att ha väldigt ont. Inte alls outhärdligt. Smärtan från när jag gjorde rotfyllning i december var betydligt värre. Kanske har det att göra med att i en hand är smärtan mer hanterlig än när någon står och borrar en i skallen? Den smärtan var ju också väldigt momentan. I bara någon sekund gjorde det så ont att jag inte knappt visste vad som var upp eller ner. Nu, med de brutna benen i handen, var den mycket mer utdragen. Det gick snarare i långsamma cykler på ett par minuter, där det var svårt att hålla ut under toppen och bara gjorde everyday normalont när det var som bäst.

Sånt här är ju natyrligtvis olika mellan olika personer och olika fall (höhö, fall, höhö). Och hur jämför man smärta? Om jag förstått det rätt finns ingen mätbar ”skala” för smärta. Det enda man kan göra är att bedöma hur ont varje patient har i varje enskilt fall, men det går inte att jämföra mellan olika personer.

Hur som helst, nu är jag gipsad och på tisdag ska jag till lasarettet i Mölndal och bryta upp gipset igen så att de kan avgöra om de måste operera och skruva fast benen, eller om de ligger tillräckligt bra för att läka ordentligt ändå.

Också en grej man inte funderar över varje dag.

Noll koll! Fler exempel!

I lördags skrev jag om hur cykelbanan vid Gamla Allén stängts av med en skylt där gående hänvisas till gångbanan istället. Här kommer nästa del i serien Cykelbanor Som Stängts Av I Tro Att De Är Gångvägar.

Också denna från Göteborg. Tagen av Malin Sjölund Olsson. I mitt förra inlägg skrev jag att det är svårt att gå/cykla rätt eftersom skyltningen är så dålig. Men i det här fallet kan det ju knappast bli tydligare. Skärpning, hörni!!

Följande foto är några veckor gammalt. Det är taget vid Hagakyrkan, på cykelbanan genom Nya Allén, som får sägas vara en av stans cykelartärer. Jag cyklar här varje morgon och eftermiddag. En dag stod denna skylt mitt i vägen.

Fotot är taget från trafikistan.se. Också här är det uppenbart att det är en cykelbana det rör sig om och inte en gångbana. Och vadå motsatta sidan?! Cykelbanan löper mitt i Allén! Det finns ingen motsatt sida!

Vad är problemet? Har Trafikkontoret (som jag antar är de som ansvarar för vägarbeten av det här slaget) slut på skyltar?

Vägarbeten i sig är inget dåligt. Tvärtom! Med Västsvenska Paketet på gång ser det ut att hända mycket bra med cykelbanorna i stan, och då måste det byggas innan det kan cyklas. Men förvirringen blir total, irritationen påtaglig och förtroendet lågt när det sköts på det här sättet.

Skärpning!

Noll koll på cykelvägar

Jag cyklar mycket. Året runt. Då lär man sig vilka situationer i trafiken som är farliga, när man kan trampa på och när det gäller att ta det lugnt. I går svängde till exempel en bil ut precis framför näsan mig från en parkering så att jag fick ställa mig på bromsen och var på väg att få sladd i gruset.

Men oftast upplever jag faktiskt inte bilarna som det knepigaste i cykeltrafiken, utan de gående. För ett år sedan ungefär gick fyra barnvagnar i bredd på vägbanan i Slottskogen. Ungefär två meter av vägbanan var kvar till vänster om den yttersta. Jag började cykla om, men när jag hade ett par meter kvar gjorde den yttersta barnvagnsföraren en skarp sväng åt vänster med barnvagnen, utan att ens kasta en blick över axeln. Jag kastade om styret, smällde in i trottoaren (ja, det fanns en trottoar), vurpade och rullade ett varv. Barnvagnsförarna ropade ”Se dig för!” och ”Hur kör du?! Ser du inte att här är barn?!” Jag mumlade förlåt och klättrade upp på cykeln igen.

I vintras, när cykelbanan var täckt av is, körde jag på en fotgängare vid Masthuggstorget. Jag hade ögonen på henne, hon hade gått längs trottoaren en längre bit, men så plötsligt, när jag bara var två meter bakom, svängde hon ut i cykelvägen. Helt utan förvarning, utan att se sig för. Den gången hade jag inte en chans. Trots att jag hade saktat ner (det sitter i ryggmärgen numera att göra det när folk är i närheten, även om det finns en separat cykelbana) men krockade ändå med henne och fick en utskällning.

Nu till pudelns kärna. Det är uppenbarligen väldigt svårt att vara medveten om vad som är cykelväg och vad som är gångväg. Det yttersta beviset för detta fick jag igår, när cykelbanan förbi Bältesspännarparken var avspärrad med följande skylt.

Inte ens Trafikverket har koll på vad som är cykelväg och vad som är gångväg! När cykelvägen spärras av hänvisas de gående till gångvägen istället.

Det här illustrerar vad jag vill komma fram till. Det är inte lätt att hamna rätt. Jag hamnar också fel ibland, både när jag går och när jag cyklar. Därför efterlyser jag en tydligare skyltning! På så sätt slipper vi bli arga och riskera att skada varandra!

Sen, ibland, vore ju en ökad uppmärksamhet bland gående på sin plats också. Cyklister kan också ha bristande uppmärksamhet, men jag både cyklar och går mycket i stan och upplever att problemet främst ligger hos de gående. Både från sadeln och trottoaren har jag sett folk bli arga på förbifarande cyklister, muttra ”Hur fan tror de att de kör?!” när de i själva verket är ute och promenerar på cykelbanan. Vilket, som bilden visar, uppenbarligen är ett lätt misstag att göra som det ser ut nu.