Makten och maten

Nu blir det miljö och hållbarhetspolitik!

Som alla som inte bott under en sten de senaste åren förhoppningsvis har uppfattat måste vi ifrågasätta vår livsstil för att kunna bygga ett hållbart samhälle. Och en av de viktigaste frågorna är vad vi äter. Köttproduktion leder till mer utsläpp, mer resurförbrukning, mer bekämpningsmedel och antibiotika, och mindre mat till de som sedan ska äta, än vegetarisk matproduktion. Det vet vi redan och behöver egentligen inte diskuteras ytterligare.

Hur lätt är det då att lite smidigt sådär glida över från sin gamla tråkiga köttkonsumtion till en spännande vegetarisk konsumtion? Mjaa, rent ekonomiskt är det faktiskt ganska klumpigt. Man kan ju tycka att griskött, som kräver stora ytor för foderframställning, djurfabriker för djurhållningen, antibiotika och droger för att djuren ska överleva tillräckligt länge för att slaktas, och sedan slakttransporter och slaktförfaranden, borde vara dyrare för mig som konsument att köpa, än exempelvis sojaschnitzlar, som består av sojabönor. Men det är det inte!

korvosaker

Som ni ser på bilden är kilopriset för sojaprodukterna ungefär 3-4 gånger högre än för köttprodukterna! (Förpackningarna innehåller 900 g respektive 300 g) Hur kan det vara billigare att ge sojabönorna som foder till grisar, för att sedan föda upp och slakta dessa, än att äta sojabönorna direkt??

Detta, mina damer och herrar, kan betraktas som en effekt av det ekonomiska system vi så blint förlitar oss på. Långt ifrån allt går att skylla på marknadsekonomin, men det här visar på att systemet inte fungerar. Marknadens lagar är otillräckliga för att skapa ett hållbart samhälle, och den osynliga handen är alldeles för klumpig.

Jag är medveten om att jag förenklar nu. Exempelvis är bönor, kikärtor, linser osv i sin “fria form” relativt billigt, och dessutom mer flexibelt och förmodligen även nyttigare än “sojaprodukterna”, men som jämförelse med halvfabrikatet varmkorv är halvfabrikatet sojaschnitzlar fullt jämförbart.

Dagens överdrivna köttproduktion är ohållbar, både miljömässigt, ekonomiskt och djurrättsligt. Och vi konsumenter handlar gärna det som är billigt. Så visst vore det smart med någon form av köttavgift? Utformad som en skatt eller nåt annat smart. Det var allt för idag!

Så var man kändis igen

“Jag såg dig i tidningen!” sa nån till mig igår. “Jaså” sa jag, och låtsades som det brukade hända ofta. Och idag var jag ju tvungen att springa till stadsbiblioteket och kolla upp det. Och mycket riktigt, där var man ju! Hade nästan glömt den där journalisten som ringde och ville ha en intervju mitt i en föreläsning.

bohuslaningensep

Stor version här.

Och till råga på allt hittade jag en artikel till i en annan tidning. Närmare bestämt i Miljömagasinet. De hade dock satt en lite kryptisk rubrik.

mmsep

Stor version här.

Tänk om det här var sista gången Gräsrotsorkestern omnämns i media? Emma flyttade till Tyskland för ett bra tag sen, och Fia flyttade till Lund nyss. Jag far till Norge om några veckor och Almina åker till Indien. Inte lätt att ha ett band då. Men det gäller att sluta på topp!

Därför har jag sovit i sovsäck de senaste två nätterna

Gården där jag bor har det senaste halvåret blivit hem för ett stort antal barnfamiljer (samt ett kollektiv med åtta ryska män i en tvåa!), vilket har medfört att det blir lång väntetid på att få använda tvättstugan. Förra veckan tyckte jag att jag hade jätteflyt när jag lyckades boka en tid bara fyra dagar framåt, den 31 september. Men när jag kom dit med min överfyllda tvättkorg upptäckte jag varför den dagen varit ledig…

September har ju bara trettio dagar! För ett ögonblick stod jag förvirrad och liksom förstummad inför universums komplexitet och att dagen jag bokat tvättid inte var reell, utan bara existerade imaginärt.

Men då hade jag ju redan rivit upp alla sängkläder, och jag hittade inget annat underlakan. På kvällen försökte jag kapa tvättstugan efter sista tvättiden, men nån annan hann före. Så det blev till att plocka fram min gröna gamla sovsäck.

Igår kväll försökte jag igen, och lyckades få in min tvätt i tvättmaskinerna innan nån annan, vid ungefär halv tio. Men apparaterna i vår tvättstuga tar ett bra tag på sig, så vid halvtvåtiden på natten orkade jag inte vänta längre, utan plockade ut den fortfarande lite fuktiga tvätten, tog hem den till lägenheten och gick och la mig i sovsäcken igen.

Men inatt blir det riktiga lakan.

Att peka finger i trafiken

Senast igår råkade jag ut för en bilist som pekade finger åt mig när jag cyklade på ett sätt som hen inte gillade. Det händer väldigt ofta, oavsett om man cyklar, går eller åker bil. Ibland har man gjort nåt dumt (som när jag med lånad bil bytte fil i Malmö förra veckan utan att se mig för tillräckligt) men för det mesta följer man bara trafikreglerna.

bilfinger

Jag har funderat på varför alla bara förolämpar varandra i trafiken. Men sen kom jag på att det finns ju faktiskt inga positiva tecken att göra när man sitter bakom ratten! (Bakom styret är det lite lättare faktiskt) Man kan ta sig för pannan eller knacka sig i huvudet för att visa hur dum vederbörande är, man kan peka finger, skrika, himla med ögonen och göra mängder med gester för att trycka till den andre.

Men det finns inget tecken för att säga “Oj, ursäkta, jag körde visst fel där”. Man kan möjligen slå ut med armarna i nån form av “Ojdå, så det kan gå”- gest, men det tolkas lika gärna som en “Jag bryr mig inte-“gest.

Jag efterlyser snälla gester i trafiken! Vi får väl hitta på några om det inte redan finns. Det är så dags nu liksom. Att lägga fingret på näsan skulle t.ex. kunna betyda “Förlåt.”  Om någon som kan prata teckenspråk läser det här kan du väl komma med förslag.

Det finns inga kvinnliga brottslingar

Idag hade jag ett seminarium om miljöbrott och utredningar, som hölls av en välklädd herre från polisen. Det hela var intressant, men det är inte egentligen innehållet jag tänkte berätta om. Jag slogs nämligen tidigt av hur han ständigt använde sig av ordet “gubbar” för alla sorters människor. “Vi har fyra gubbar på rikskrim som jobbar med det här”, “Vi fick åka ut och förhöra gubbarna”, och så vidare. Jag funderade på om det kanske bara var män som jobbade med de här sakerna, men så använde han samma ord om alla inblandade även utanför polisen.

Sen slängde han upp en overhead med utdrag ur rättegångsbalken, och jag fick mina onda aningar bekräftade.

rattegangsbalk1

Det förutsätts alltså i lagtexten, som vårt juridiska system förväntas följa till punkt och pricka, att en brottsmisstänkt per definition är en man! Vad händer när en kvinna begår brott? Kan hon överhuvudtaget åtalas med stöd av den här paragrafen? I så fall begår väl domstolen tjänstefel, eftersom de inte handlar enligt lagtexten?!

Ännu värre blir det när man läser om kraven på en domare:

rattegangsbalk2

Men kvinnliga domare finns ju uppenbarligen (kvinnliga brottslingar likaså, tro det eller ej), så det kanske är dags att ta av sig gubbglasögonen och läsa vad som står, och börja fundera över om det verkligen ska stå så.

Man undrar ofta varför så få kvinnor söker sig till vissa yrken. Hallå, öppna ögonen! Den här vardagliga patriarkala strukturen finns framför ögonen på oss hela tiden. Ändå skruvar vi mest på oss och gnäller när nån påpekar det. Men nu är det dags för förändring!

Till Köpenhamn med muskelkraft

En av mina största passioner är cykling. Det är sällan jag känner mig så fri som när jag cyklar. I våras började jag ta cykeln istället för bussen när jag skulle besöka mina föräldrar på Tjörn, en sträcka på ungefär 9 mil. Ungefär fyra timmar brukar det ta. Bussen tar runt två timmar (om man har tur och inte måste vänta på bytena) plus en halvtimme att gå från hållplatsen (helger går inga bussar alls tack vare vårt borgerliga kommunstyre).

Man förlorar alltså som mest 90 minuter på att cykla. Och tänk vad man får se på vägen! Och tänk sån bra träning och så mycket syre man får! Och så sparar man 160 spänn i busskort!

Men det var inte det det här inlägget skulle handla om. När jag börjat cykla mellan Tjörn och Göteborg kom jag på idén att man skulle kunna göra en betydligt längre cykelresa. Typ… Köpenhamn.

DSCF1790

Att flyga är det som för en längst ifrån upplevelsen att resa. Det kan vara vackert och häftigt att se allt det lilla där nere, men det är inte direkt så att man upplever det. Hur osmart det är att flyga av andra skäl behöver jag inte gå in på.

Att åka tåg innebär att man faktiskt får se det land man reser igenom. Ängar, städer, floder, hus och sjöar svischar förbi utanför fönstret. Man ser att människor och samhällen faktiskt ser annorlunda ut när man förflyttar sig.

Men att cykla är i det här fallet det ultimata. Du inte bara ser omgivningen svischa förbi, du ÄR i den. Du cyklar förbi de lyxiga jättehusen och de fallfärdiga rucklen, du känner doften av trädgårdar sprängfyllda med blommande kaprifol, du kan stanna och bada i en hemlig skogstjärn eller på Tylösand och du kommer nära nära nära det du reser igenom, istället för att betrakta det från en motorväg eller ett genom ett tåg- eller flygfönster. Det är som att göra något själv på riktigt istället för att se det på TV.

Med detta i tankarna bestämde jag mig för att cykla till Köpenhamn. Sagt och gjort, i början av juni i somras trampade vi iväg, jag och mina vänner Fia och Julia. Vi startade i Göteborg och gav oss av söderut. Det var strålande vårsommarväder och -tro det eller ej- medvind. Ner genom Halland, där vi sov i Åsa, Steninge och Mellbystrand, sedan när till Skåne där vi fick låna en lägenhet i Helsingborg att sova i, innan vi tog färgan över sundet och cyklade sista biten ner till Köpenhamn.

Skulle jag berätta om allt som hände på resan skulle det här inlägget bli waaaay för långt, så jag lägger in lite bilder i stället.

DSCF1867

DSCF1836

DSCF1713

Sen ska man ju inte sticka under stol med att det tog 4-5 dagar ner till Köpenhamn, men liksom, vad är man ute efter när man reser? Är det att komma fram fort, eller är det att faktiskt uppleva nåt?

Tretton pensionärer och en stressad jugoslav

…och först ut på den här bloggen blir… ett musikinlägg!

Närmare bestämt ska jag berätta att jag tillsammans med mitt band Gräsrotsorkestern har släppt en ny EP, som heter Tretton pensionärer och en stressad jugoslav. Den här skivan består av fyra tidigare oinspelade låtar som vi spelat under sommarens turné. Vi gick i princip bara in i ett vardagsrum och spelade in rakt av som vi låter live. Hela skivan är gratis och du kan höra den på www.myspace.com/emanuelblume. Eller så kan du lyssna direkt här, nedanför bilden av den estetiska framsidan.

13pens_slutg

Alver och Dvärgar – varför finns det inga alver, dvärgar, orcher och troll nuförtiden? Den här låten avslöjar hemligheten som vi borde fattat mycket tidigare. Lyssna här!

Cyklisten – en brutal hiphopvisa med mycket våld. Den handlar om hur svårt det är att överleva som cyklist i Göteborg. Lyssna här!

Sara – en thriller som sätter ett ansikte på vårt sjuka konsumtionssamhälle. Hon heter Sara, och hon är charmig, iskall, ond och vill ha DIG! Lyssna här!

Stombuss 17 – en tvetydig kärleksförklaring till kollektivtrafiken i Göteborg, skriven av Emma Lilliestam. Lyssna här!

(och förutom Stombussen har jag skrivit text och musik)

Ett litet steg för mänskligheten… ett förvirrat snubbel för Emanuel

Så var det gjort. Det här är det första inlägget på en blogg som jag lovat mig själv att aldrig starta. Men ska man syssla med att bryta löften kan man ju i alla fall se till att vara lite selektiv.

Den här bloggen kommer ha ett alldeles för stort och spretigt innehåll för sitt eget bästa. Jag kommer att skriva om rymden, miljö, musik, fysik, feminism och mansrollstänk, och allt möjligt annat. Men genom alltihop kommer det gå en röd, eller snarare grön, tråd som faktiskt kommer att gå att följa.

rymdspelning

Äsch, jag gör ändå det här mest för min egen skull. Här kommer en dikt som handlar om hur det är att vara snorförkyld jättelänge när man vet att det är ens eget fel:

jag snyter mig och snörvlar
är febrigt instabil
ont i halsen, huvudvärk
och knarkar panodil

jag ligger här i sängen
missar högskolepoäng
men jag säger som Edith Piaf
je ne regrette rien!