Författare • Vissångare • Miljövetare
Hemma igen. Från en vecka i en annan verklighet. För att göra en lång historia kort så har jag spelat teater i Visby på Medeltidsveckan. Med min spexgrupp Dravel. Jag är lite för fylld av intryck och uttömd på uttrycksförmåga för att kunna skriva så mycket om det, men här är ett gäng bilder vi tog under veckan.
Ooh, det här blir ett snabbt inlägg, för jag ska precis iväg och förbereda kvällens genrep! Men ikväll kommer vi alltså att ha genrep med fri entré till vårt medeltsspex, som handlar om när danske kungen Valdemar Attardag invaderade Gotland på 1300-talet. Låter det trist? Det är det inte! Det är fullspäckat av action, galen humor, spexikala sånger och musik, passion och erotik, en wienerbrödsdoftande ärkeskurk och lillgammal sjuåtthalftåring.
Kom till Kortedala ikväll på genrepet! Här finns vägbeskrivning och info: http://www.facebook.com/event.php?eid=246265675390152
Lite foton:
Nu var det två veckor sedan jag skrev här sist. Ett sånt långt uppehåll har det nog inte blivit sedan jag började blogga 2009. Först blev jag sjuk för två veckor sedan och låg hemma med feber, sedan åkte jag till en stuga i Småland där jag hade det bra med Janina några dagar utan direkt kontakt med omvärlden, sen kom jag hem.
Det var som att ha varit borta ett halvår. Allt var förändrat och ni vet ju varför. Men sedan dess har jag känt mig oförmögen att skriva något. Som att det enda det var någon idé att skriva om var Breiviks terrordåd. Och om jag själv inte ens kan förstå det, hur skulle jag då kunna skriva nåt om det?
Och nä, jag kan nog inte skriva nåt om det. Jag känner ingen som var med på Utøya, mina ungdomspolitiskt engagerade norska vänner var på andra ställen. Och radio, TV och tidningar svämmar över med analyser, krönikor och reportage. Jag har inget att komma med.
Det här är alltså en direkt fortsättning på inlägget jag skrev i onsdags, om hur vi mentalt hanterar när någon påstår att vi står inför det största hotet i mänsklighetens historia (i form av den globala uppvärmningen), och om vi inte tar tag i saken på allvar kan uppvärmingen vi orsakat leda till en värld i kaos för våra barn och barnbarn.
Den här gången tänkte jag ställa frågan Vad är det vi ska fatta egentligen? Som jag skrev sist är det svårt att ta till sig budskapet om stora förändringar, särskilt när det innebär att man själv måste lägga om sin livsstil. En fullt mänsklig reaktion är att skjuta undan det genom att förneka det, lägga skulden på någon annan, tänka att det redan är för sent, eller tänka att det kanske inte är så farligt ändå.
Så vad är det då vi ska ta till oss? Vad är det som är så tungt och svårt att vi tar till alla de här förenekelsestrategierna?
Jag ser det som att det är två grupper av saker. Dels sådant vi måste förstå och ta till oss (som att en global uppvärmning på i genomsnitt två grader inte bara är förödande, den är också en stor utmaning att inte överstiga) och dels sådant vi måste göra rent praktiskt. Som att lägga om våra dagliga rutiner och livsstil.
Idag tänkte jag skriva om den första gruppen. Det vi måste förstå och ta in.
Boken jag läste ut häromdagen, ”Sex Grader” av Mark Lynas, ger en extremt tydlig bild av vad vi kan vänta oss om vi rycker på axlarna och inte bryr oss om vad 99% av klimatforskarna varnar för. Låt mig ta några exempel, väl underbyggda i forskningen.
Ökad global medeltemperatur med 1 °C
• Oläkbara skador på unika ekosystem, som korallrev och tropiska skogar
• Ökad mängd naturkatastrofer, som värmeböljor och orkaner av Katrina-typ
2 °C
• Kraftigt ökad mängd värmeböljor, oväder, skogsbränder och kraftiga skyfall
• Ökenspridning och förskjutning av klimatgränser från ekvatorn till polerna
• Flyktingvågor från områden som översvämmats eller på annat sätt gjorts obeboeliga
• Allvarliga torkor och förlorade skördar
3 °C
• Viktiga återkopplingsmekanismer sätter igång, metan och andra växthusgaser släpps ut från tinad permafrost och områden som tidigare varit istäckta, vilket ytterligare ökar uppvärmningen
• Kraftig ökenspridning, enorma områden kommer att vara icke odlingsbara
• Mycket stora flyktingvågor från numera obeboeliga områden
• Förutom att istäckena på Arktis, Grönland och Antarktis försvinner nästan helt försvinner också glaciärer i Asien och Europa som står för miljardtals människors dricksvatten
4-6 °C
Eftersom jag inte har boken med mig just nu gör jag halvtidspaus här, och avslöjar resten i nästa blogginlägg. För att förstå en temperaturhöjning av den här magnituden kan man gå tillbaka till tidigare epoker i Jordens historia. Det kommer jag att göra nästa gång.
Och oroa er inte, jag ska återkomma till hur vi ska hantera det hela.
Jag har precis läst ut Sex grader av Mark Lynas. Det är en bok som kom 2007 och handlar om vad som händer om medeltemperaturen på Jorden skulle stiga. Några grader varmare kan väl vara skönt, finns det många som tänker, men riktigt så enkelt är det inte. Tyvärr.
Boken är indelad i sex kapitel, ett för varje grads höjning. När jag kom till två grader, det mål som t.ex. EU har satt upp (och som kommer att bli en tuff utmaning att hålla, men det KAN gå!) blev jag ganska mörkrädd. Återkommande värmeböljor, utrotning av oräkneliga djur- och växtarter, vattenbrist på grund av försvunna glaciärer, höjda havsnivåer och många miljoner klimatflyktingar är några av de exempel som Lynas tar upp. De efterföljande kapitlen, om 3, 4, 5 och rentav 6 graders höjning av den globala medeltemperaturen, kommer jag att vänta lite med att gå in på.
Detta är inget han forskat fram själv. Han har använt sig av tusentals vetenskapliga artiklar och rapporter och sammanställt dem till en naken och ocensurerad vetenskaplig thriller. Och en thriller är det. Jag har behövt flera dagar för att riktigt hämta mig.
Men ärligt talat, helt och hållet har jag nog inte återhämtat mig, och jag hoppas faktiskt att jag inte kommer att göra det heller. För det vore en otjänst mot mig själv och mänskligheten. En lika stor otjänst som när vi inte förklarar för våra oroliga barn vad det egentligen är de där tanterna och farbröderna på TV och radio pratar om, när de säger hemska saker om att havsytan kan komma att höjas, att öknar kan spridas, och att miljardtals människor från andra länder kan komma att behöva fly till Sverige.
Och det här är knepigt. För hur fasen tar man till sig ett sånt här omvälvande faktum utan att totalt duka under av hopplöshetskänsla? Det är ingen lätt sak, minsann! Det vanligaste är att man tar till olika strategier för att slippa ta det till sig. Man gör det inte medvetet, utan den mänskliga hjärnan funkar så. Under vår evolution har det varit en fördel att kunna tänka bort och förneka stora hot, men problemet idag är att hotet är skapat av oss själva och involverar hela planeten.
De vanligaste knepen att ta till är att förneka att hotet existerar, att hävda att man själv inte har någon del i orsaken, att det är omöjligt att göra något åt och att det kanske inte är så farligt trots allt. Allt det här är grundläggande psykologiska reaktioner som man lär sig i baskurserna på vilken psykologutbildning som helst. Det handlar enkelt uttryckt om att minska sin kognitiva dissonans, det vill säga när det man gör inte stämmer överens med det man tänker.
Jag håller för fullt på att bearbeta boken mentalt. Jag kommer att följa upp det här inlägget framöver med tankar om vad vi egentligen står inför och hur vi kan hantera det. Så om ni är beredda att ta itu med er kognitiva dissonans, återkom och läs kommande inlägg!
Jag ska försöka att skriva det här på ett så seriöst sätt jag kan, och inte göra narr av någon. Men det är svårt, för jag tycker personligen det är så tragikomiskt.
SDUs (SDU är Sverigedemokraternas ungdomsförbund) ordförande Gustav Kasselstrand intervjuades under Almedalsveckan nu för några dagar sedan. Jag läste intervjun i förmiddags och höll på att sätta téet i halsen (jo, jag vet, det händer ganska ofta numera). Jag har tidigare på bloggen diskuterat Sverigedemokraternas inställning till invandring och jämlikhet. Nu har turen uppenbarligen kommit till miljö.
Här kommmer några citat ur intervjun (som går att läsa i sin helhet här) och mina reaktioner.
”Nu utvecklar vi våra tankar kring miljön i snabb takt. Till exempel är vi det mest kärnkraftsvänliga partiet. Vi ser det som det enda realistiska alternativet. Dessutom är kärnkraften extremt miljövänligt också, och de svenska kärnkraftverken håller högst klass i världen.”
Okej. Först och främst; ”det enda realistiska alternativet”. Hur menar han då? Menar han att den enorma tillväxten av förnybar energiproduktion som pågår världen över är orealistisk? Overklig? Att den egentligen är på låtsas? Sen har vi påståendet att kärnkraften är extremt miljövänlig. Det hade varit spännande att se vad han har för referens på det. En livscykelanalys på en kWh el från kärnkraft, från att uranet bryts av utsatta arbetare i dagbrott i Namibia, till att de legat hundratusentals år inkapslade i koppar och bentonitlera i vår svenska natur som SD värnar så om, skulle förmodligen säga något annat. Men jag tvivlar på att Kasselstrand läser så mycket livscykelanalyser. Att sedan svenska kärnkraftverk håller hög klass är rent felaktigt. Svenska kärnkraftverk är gamla, lappade och lagade och internationellt kritiserade för sin dåliga säkerhet.
”Sen är ju SDU ett parti som är extremt djurvänligt, så vi kommer att ta ställning för att förbjuda minkfarmarna. Detta är en onaturlig näring som inte Sverige ska uppmuntra till. Minknäring syftar bara till att folk ska gå omkring i en fin päls. En form av lyxkonsumtion som inte är viktig. Köttproduktion syftar däremot till att vi ska överleva, en viktig moralisk skillnad.”
De har rätt om minkarna. Men köttproduktion har inte handlat om överlevnad sen stenåldern. Idag dör vi fetma, inte av svält. Icke-ekologisk köttproduktion idag handlar om pengar, inte överlevnad.
”Peak oil är ganska överreklamerat. Vi kommer inte stå där en dag och inse att oljan är slut. Det kommer vara en lång process över flera årtionden. Alternativen kommer att utvecklas under tiden. Koldioxidhotet finns också, med all sannolikhet, vi vet ju inte säkert. Det är ett hot, men det får alltför stort fokus i debatten. Tillväxten, här är det ingen hållbar linje att säga att vi konsumerar alltför mycket och att vi måste dra ner på vår konsumtion. Det är en felaktig utgångspunkt och kommer i praktiken inte att gå att genomföra. Att ha fokus på att vi konsumerar för mycket, då landar man lätt i frågan om vilken standard vi egentligen ska ha. Ska vi gå tillbaka till 1990, 1980 eller 1950. Visst skulle miljön bli bättre om vi gick tillbaka till stenåldern, men det är ju inget realistiskt alternativ.”
Det är nu jag känner att jag ger mig. Under intervjun har Kesselstrand sagt ett fåtal vettiga saker som fått mig att ändå läsa vidare, men nu förlorar han den allra sista droppen av min sinande respekt för SDs miljöpolitik. Peak Oil överreklamerat? Det är dataspelslogik att tänka att resurser är outtömliga, och oljeföretagen har redan börjat rota i oljesand och under Arktis smältande isar efter alternativa fyndigheter eftersom de stora oljefälten nu kräver att man sprutar ner miljardtals ton vatten och gas för att oljetrycket ska hållas uppe. Att vi inte vet säkert om klimathotet finns kanske stämmer för Karl Popper, men han skulle säga samma sak om jag frågade om han själv fanns. Kommentarer om vad han säger om tillväxten orkar jag inte ens skriva i nuläget, och slutsatsen att det skulle handla om att gå tillbaka till 50-talet är så fel det kan bli. Ingen seriös politiker menar att vi ska gå tillbaka i tiden. Vad det handlar om är att gå fram i tiden. Att möta framtiden utan att gå under på vägen.
Ända sedan jag var liten har jag älskat Indiana Jones. Faktum är att jag blev helt såld på The last Crusade som dataspel innan jag ens sett någon av filmerna. Det var i åttaårsåldern. Några år senare spelade jag Fate of Atlantis, som höll mig hänförd i flera år. Först senare, i högstadiet, såg jag filmerna. Samma sak hände igen. Exotiska länder, hemliga grottor, ormar, spindlar, elaka nazister. Och Harrison Ford naturligtvis. Jag förlorade mig återigen i äventyren i de häftigaste filmerna jag nånsin hade sett.
Nu fick jag för ett tag sedan lust att se filmerna igen. Men den här gången hände nåt helt annorlunda.
Vilken chock jag fick! Indiana Jones är ju värsta sortens svin!! Han får fordonskillarna på gymnasiet att blekna till ingenting i jämförelse, och spöar med råge James Bond i taskig kvinnosyn.
I min favoritfilm av Indyfilmerna, Det sista korståget, förför han totalt oglamoröst en tjugo år yngre tjej genom att med våld tvinga henne att kyssa honom. Och hon faller pladask, trots att han behandlar henne mer eller mindre som en uppblåsbar Barbara. Och så fortsätter det. Det är inte helt lätt att svälja att ens stora äventyrshjälte sedan 20 år tillbaka faktiskt har en människosyn som får mig att tycka bättre om skurkarna.
Ändå kommer jag fortsätta älska Indiana Jones. Även om det vrider sig i magen.
Det hade varit kul att gå in på en lite mer nyanserad analys här, men jag sitter på tåget mellan Stockholm och Uppsala och tänker att det nog är bra om batterierna i telefonen håller några timmar till.
Häromkvällen hade vi första konserten i sommarserien Visor på Sundsby, ett gäng visaftnar som jag är med och anordnar på Sundsby Säteri på Tjörn. Och vilken kväll det blev! Inledde gjorde Anton Höber, vissångare och poet med texter vassare än papperet de är skrivna på. Jag satt trollbunden bakom mixerbordet och glömde hålla koll på tiden. Tur att Anton själv kastade en blick på klockan.
Sen en kort paus, och folkmusikgruppen Karva förberedde sig för sin insats som kvällens huvudartist.
Det var väldigt kul att faktiskt få ett riktigt band till Visor på Sundsby. Karva spelar folkvisor med ett hejdundrande sväng som synes här på bilden nedan.
Nästa visafton blir den 17 juli, och då kommer ingen mindre än Dan Berglund! Inleder gör Isabel Evers, och jag själv kommer att hoppa in som gitarrist. Missa inte detta! Ta Orustexpressen till Sundsby Korsväg, så börjar konserten kl 19.
Vi ses!
Tidigare har jag här på bloggen berättat om ett projekt jag driver tillsammans med Agnes Leijon och Patricia Rawecka. Det gäller ett brädspel för barn som går ut på att bli först med att återvinna alla sina sopor. Nu börjar vi bli klara!
Än så länge har vi gjort några spelbara prototyper på egen hand, men i slutet av sommaren siktar vi på att vara färdiga att trycka upp spelet på riktigt! Illustrationerna i spelet är gjorda av Patricia Rawecka, och det är bara några sista putsningar kvar att göra på spelplanen och händelsekorten.
Spelet börjar med att spelarna väljer en av sex spelfigurer som bor i var sitt hörn av spelplanen. Sedan får varje spelare ett antal sopbrickor, och så gäller det att så fort som möjligt ta sig till de rätt återvinningsbehållare och göra sig av med sina sopor. Den som först blir sopfri och hinner tillbaka till sitt hus vinner! Men på vägen kan man råka ut för tokiga händelser. I staden bor t.ex. den lurige Farbror John, en högkonsumerande gammal dansbandsbasist som som tycker sopsortering är onödigt och miljö är det töntigaste som finns. Farbror John kan ställa till det för spelarna genom att till exempel ge dem extra sopor, sabotera deras sopsortering och spola ner sopor i toaletten. Som tur är finns också snälla personer som kan hjälpa spelarna på olika sätt, bussbiljetter och cyklar som gör att spelarna snabbt kan ta sig mellan olika ställen i staden (t.ex. second hand-butiken och miljöstationen) och annat smått och gott.
Vi har gjort en hel del testningar av spelet under tiden det utvecklats, och nu behöver vi göra några sista provspel. Därför söker vi nu testare (i Göteborg och Stockholm) som vill testspela spelet en sista gång innan det trycks. En fördel är om det är folk som har barn i 7-12-årsåldern. Eller småsyskon eller kusiner eller grannar eller vad det nu kan tänkas vara.
Hör av er till mig om ni vill testa! Bor du i Stockholm, så hör av dig till Patricia Rawecka!
Vi jobbar just nu inom Naturskyddsföreningen mycket med fisk och hållbart fiske. Jag vill inte bombardera er läsare med siffror och fakta, men det är löjligt akut för vissa fiskarter. Ålen har t.ex. minskat med 99% de senaste 30 åren och den blåfenade tonfisken med 80%. De allra flesta av världens fiskbestånd fiskas för hårt och kommer att ta slut om vi fortsätter fiska som vi gör.
Okej, det där vet vi, kanske ni tänker. Och ja, vi vet ju det. Men vad gör vi? En ytterst enkel i-landsåtgärd är att ladda ner Grön Guide till sin mobiltelefon, om man har en sån som klarar sånt, och lätt kunna se vilken sorts fisk som är säker att köpa. Bara att söka i App Store eller motsvarande.
Många fiskare menar att de inte kan sluta fiska. Det är ju deras arbete och har så varit i generationer! Men det är just det vi menar. Fiskar vi slut på fiskbestånden kommer dagens fiskare också vara de sista som faktiskt kan fiska.
Läs mer på www.naturskyddsforeningen.se. Idag var också följande insändare med i GP, skriven av bland andra WWF:
”Situationen för världens fiskbestånd är alarmerande. I EU är drygt 70 procent av unionens kommersiella fiskbestånd fullt utnyttjade eller överfiskade. Därför söker EU:s fiskefartyg nya fiskevatten utanför EU, bland annat utanför Afrikas kuster. EU har blivit världens största fiskimportör. Överfisket är inte bara förödande för naturen utan också för alla de fiskesamhällen som är beroende av havets resurser för sin försörjning.”
– Att fortsätta som hittills vore en katastrof för alla. Utan fisk kollapsar havens ekosystem. De som lever på att fiska kan inte fiska. Handlaren har ingen hållbar fisk att sälja och kockarna har ingen vild fisk att tillaga, säger Håkan Wirtén, generalsekreterare på WWF, i ett pressmeddelande.
EU:s fiskepolitik ska nu reformeras och en ny lagstiftning är tänkt att vara på plats under 2013.
– Ett första förslag kommer nu i juli från kommissionen, säger Jenny Fors, fiskpolicyhandläggare på WWF, till Miljöaktuellt. Därefter väntar långdragna och tuffa förhandlingar.
Uppmaningen som nu förs fram, dels till landsbygdsminister Eskil Erlandsson, dels till miljöminister Andreas Carlgren, är att de båda måste börja sätta press på resten av EU, inte minst Polen som tar över ordförandeklubban från och med den 1 juli. Framför allt följande punkter bör ministrarna verka för:
• Inför långsiktiga förvaltningsplaner för allt fiske senast 2015 som grundas på forskarnas rådgivning.
• Inför effektiv regional förvaltning för ökad delaktighet och ansvar från berörda aktörer
• Inför samordnade regler som förenklar spårbarhet av fisk, skapar stabilitet på marknaden och ökar information till konsumenterna.
• Låt EU:s regelverk omfatta alla europeiska fartyg, var i världen fisket än sker.