Tragisk ironi

En liten tanke om klimatförändringarna som vissa tror på och andra inte.

En drivkraft som vi alla har är att få bekräftat att vi faktiskt har rätt. Detta leder till lite knepiga effekter när det gäller klimatförändringarna och att göra nåt åt dem. För om människor som menar att den förstärkta växthuseffekten är reell och orsakad av människan (vilken den ju naturligtvis är, enligt min uppfattning) också lyckas påverka samhället att stävja den globala uppvärmningen, så kommer ju ”beviset” för att de hade rätt bli svagare.

Det vill säga, om vi lyckas stoppa den globala uppvärmningen kan klimatskeptikerna säga att ”Vad var det vi sa? Det blev ingen global uppvärmning.” Vi får alltså bekräftelse att vi hade rätt först när vi förlorat chansen att rädda planeten. En ganska tragisk ironi.

Global_Warming_Cartoon.ashx_

På samma sätt funkar det tvärtom. Klimatskeptikerna, som innerst inne känner viss osäkerhet (inte minst för att varenda kritiskt granskad forskningsrapport styrker att den människoorsakade globala uppvärmningen är verklig) får bekräftat att de har fel först när samhället följer deras förslag till handling, det vill säga att fortsätta med fossila bränslen.

Vad det här i slutändan betyder måste ju vara att om vi menar allvar med vad vi tror och vad vi vill, och handlar därefter, så måste vi acceptera att vi kan komma att få höra att ”Vad var det vi sa?” från våra meningsmotståndare i framtiden.

Men är inte det en framtid väl värd att sträva efter?

Ketchupeffekten

Jag var på nån slags första dag på jobbet idag. Eller i alla fall en dryg timme. Träffade chefen, skrev ett anställningsavtal, hälsade på medarbetarna… Det kändes helt fantastiskt. Jag tänkte på alla de jobb jag sökt de senaste månaderna som jag egentligen inte ville ha. Och så hamnar jag här. Jättefina lokaler precis vid Järntorget. Ljusa takfönster. Kompost i köket! Macar överallt (varför har miljöorganisationer alltså så mycket macar?). Trevliga människor. Och framför allt; arbetsuppgifter som jag brinner för!

När vi var färdiga med den praktiska planeringen, som när och med vad jag ska börja, vad jag ska ha i lön och så vidare, gick jag tillbaka till Järntorget. Solen sken och det hela kändes en liten smula overkligt. Gick in i affären på vägen hem. Tänkte att nu, med en lön som är högre än vad mina föräldrar haft efter att ha arbetat i 40 år, borde jag kunna köpa vad jag vill i affären. Så jag tog en av de här stora fula korgarna med hjul (okej, det var mest för att det inte fanns några små korgar) och ställde mig och tittade på alla varorna. Tänkte att jag faktiskt har råd. Jag kan äta vad jag vill, inte bara än ris och linser.

Men jag visste inte vad jag skulle köpa. Det slutade med att jag gick ut i affären med ett paket ekologisk mjölk, en prästost och en gigantisk burk saltgurka. Det kommer nog ta ett tag att vänja sig vid det här.

heinzketchup

Ikväll är det dags för mer sånginspelning i studion, apropå nåt helt annat. Det gick jättebra igår, och jag är väldigt nöjd. Igår kväll träffade jag dessutom mina körare och vi satte körstämmor till sex av låtarna. Det lät helt fantastiskt bra! Kören ska vi spela in på fredag. Och snart, snart, snart, vid midsommar, kommer Janina ner från Uppsala! Som jag längtar! Och till hösten flyttar hon till Göteborg!

Hur bra kan det bli egentligen? Och varför händer allt bra på samma gång? Splutt, som ketchupflaskan sa.

Nu har Dan gått på toa

…och jag har tre och en halv minut på mig att skriva dagens blogginlägg. Befinner mig i studion och spelar in sång på dagens första låt, vilken är Indien och Norge. Igår blev vi klara med sången på inte färre än sex låtar! Med dagens inspelning blir det sju, vilket är nääästan hälften av det totala antalet på femton. Jag jobbar med Dan Viktor, som är både inspelnigstekniker och sångcoach.

Idag blir en halvdag, eftersom kvällen kommer att ägnas åt rep med min lilla kör, som ska vara med på några av låtarna. En kör bestående av mig, Nova, Mats, Almina och Matilda.

Haha, jag hann! Inte världens mest intelligenta och informativa blogginlägg, men jag hann!

Några grader hit eller dit…

Jag håller nu på att läsa boken ”Sex grader” av Mark Lynas. Den kom ut 2007 och handlar om vilka effekter en höjning av den globala medeltemperaturen kan få. Den är uppdelad i sex kapitel, där det första handlar om en grads höjning, det andra om två graders höjning och så vidare, upp till sex grader. Jag har bara precis börjat på tvågraderskapitlet.

Det är ingen lätt läsning. Som jag tog upp i förra veckan är det svårt att veta hur man ska reagera på att få reda på saker som att arter utrotas, glaciärer smälter, öriken hamnar under vattenytan, och det ena hemskare än det andra (exemplen är hämtade från kapitlet om en grads temperaturhöjning). Det är lätt hänt att man bara nickar eftertänksamt och fortsätter med det man höll på med. Kanske är det så man måste göra för att inte bli galen. Men samtidigt, det är precis vad rådjuret gör, när det stirrar in i strålkastarna på den framrusande bilen.

Oh, deer.
Oh, deer.

Nya studier, som jag också skrev om förra veckan, pekar mot att vi förmodligen inte klarar tvågradersmålet, det vill säga målsättningen att medeltemperaturen på Jorden inte ska stiga mer än 2 °C under vårt århundrade. Effekterna av en sån höjning är… tja…

Jag drar mig till minnes orkanen Katrina i New Orleans 2005. Vallar brast, Pontchartrain-sjön svämmade över sina bräddar och staden förvandlades på ett ögonblick till ett dränkt, laglöst och okontrollerat kaos. Man såg på TV hur affärer plundrades, hur friska människor slogs om drickbart vatten medan de sjuka såg på, och hur folk sköt mot räddningshelikoptrarna i hopplös desperation. Det var sinnessjukt. Och fler, värre och mer oberäkneliga oväder är bland de första effekterna av en höjd medeltemperatur vi kan räkna med. Jag vet inte om jag klarar att greppa det här.

Kanske tillhör jag den sista generationen som växer upp i en värld av relativ trygghet? Den sista generationen som har möjlighet att besöka snöklädda bergstoppar? Att se korallrev? Den sista generationen som inte hört talas om växande flyktingströmmar från städer och länder som blivit obeboeliga?

Snacka om dystopi. Hela boken är sån. Och det ska inte stickas under stol med att Lynas fått mängder av kritik. Från många håll. De senaste åren har han exempelvis blivit beskylld för att ha ”tappat greppet om klimatfrågan”, framför allt vid klimatmötena i Köpenhamn och Bali. Men då gäller det inte, om jag förstått det rätt, hans analyser och sammanställningar av forskning, utan hans uttalanden om att Kina skulle vara den största klimatboven, och att ha tappat tron på en lösning. Här är en artikel om detta.

Själv berättar han i början av boken att han, då han gått på toaletten efter att ha hållit en lång föreläsning för allmänheten, hört en besökare be sin kompis om ursäkt för att ha ”dragit med honom på nåt så deprimerande”. Lynas förvånades, eftersom han själv inte såg det så. Han jämförde det med att någon blivit deprimerad efter att få reda på att det brinner i köket, när hen själv sitter i TV-rummet. Detta istället för att faktiskt ringa brandkåren eller gå ut och släcka i köket.

Han är kontroversiell, Lynas. Läs gärna boken, men inte utan att tänka själv och reflektera.

Hurra! Dom vill ha mig!

Idag fick jag ett telefonsamtal som gjorde mig så glad! Jag har ju sökt en hel del jobb sen jag tog ut min examen för några månader sen. Det ena mer spännande än det andra, och några mindre spännande, men ett av de jag allra helst ville ha blev jag kallad till intervju för för några veckor sedan.

Det var som miljömärkare för Naturskyddsföreningen. Utan att gå in för mycket på detaljer handlar det om Bra Miljöval-märkningen, men inte på produkter och varor som finns i affärer, utan på energi. Som fjärrvärme, el och liknande. Och det är ju precis vad jag är inriktad på! Och som jag dessutom är mest intresserad av!

Det känns lite overkligt. När chefen ringde i förmiddags höll jag precis på att bära ner tvätten till tvättstugan, och -plopp!- så frågar hon om jag är intresserad av att jobba för dem! Jag tappade fattningen några sekunder. Det har nog fortfarande inte riktigt sjunkit in mentalt.

En stjärtmesunge som ringmärkts av Naturskyddsföreningen. Försök själv hitta en bättre illustration!
En stjärtmesunge som ringmärkts av Naturskyddsföreningen. Försök själv hitta en bättre illustration!

Hur som helst, nu ska jag börja läsa in mig på elcertifikat, märkningskriterier och lite annat som det var ett tag sedan jag jobbade med sist.

Det här kommer att bli så kul!

Rörelsen som gjorde mig till den jag är

Det här är en fortsättning på det alldeles för långa inlägget jag skrev igår. För att rekapitulera gårdagens utsvävningar i en mening så handlade det om att jag varit och spelat i ett miljösammanhang i Stockholm i helgen, och insett att mycket av den traditionella miljörörelsen ger ett mycket oorganiserat och tyvärr inte särskilt seriöst intryck.

Efter att ha haft ytterligare en dag på mig att begrunda det hela har jag insett att jag nog är ganska ledsen. Det här är ju min rörelse. Det här är kulturen jag och mitt engagemang är sprungen ur. Personen jag nämnde igår, som i söndags ansåg att jag låtit mig övertygas av motståndarnas retorik och blint svalde deras åsikter med hull och hår, är samma person som för över tio år sedan inspirerade mig att att börja skriva musik om miljö och solidaritet.

Rörelsen som fick mina vänner och flickvän som kommit för att lyssna att undra vad det var för cirkus de hamnat på, det var min rörelse.

Och jag vill fortfrande hävda att det är en fantastisk rörelse. Jag blev medlem i Grön Ungdom när jag var 16 år, och kunde där formas till den jag är idag. För mig var det platsen där man tilläts vara den man var och inte bara accepterades om man var lite utanför normen, utan också kände stöd för det.

Foto från ett läger jag var på, tror det var 2003 eller 2004.
Foto från ett läger jag var på, tror det var 2003 eller 2004.

Vad är det då jag kritiserar? Hur kan jag både älska och bli besviken av samma rörelse?

Kanske har det att göra med skillnaden mellan att göra saker internt (som sommarlägret på bilden här ovan, i en skog i Bokenäs) och externt (som ett öppet arrangemang på Slussen i Stockholm). Sedan är ju ett sommarläger arrangerat för och av ungdomar en annan sak än ett offentligt evenemang på andra sätt också.

Kanske har det att göra med att, lika inkluderande som det är att få ingå i en grupp med olika, speciella, normbrytande människor, lika exkluderande kan det vara för den som står bredvid och tittar på. Det handlar inte om att det ena eller det andra är rätt eller fel. Det finns dessutom gott om tillfällen där jag tycker att normbrytande bör och till och med måste visas upp (den som följt den här bloggen vet hur jag resonerar om normer…). Men, att bete sig på ett sätt som så tydligt får en exkluderande effekt, när man tar upp frågor och för fram åsikter som är viktiga och förtjänar lyssning, är, vill jag påstå, ingen hit.

Jag vill kunna säga till Janina och mina vänner som var där, att det här är rörelsen som gjort mig till den jag är (vilket det är), utan att behöva förklara för dem att de som ingår i den faktiskt inte är galna.

Börjar jag bli gammal?

Jag drar mig lite för att skriva det här. Det finns många tår som nog kan känna sig trampade på om de läser detta.

I helgen åkte jag upp till Stockholm för att ha en spelning. Det var en väldigt rolig spelning, den gick bra, jag hade kul och folk gillade det. Sammanhanget var att en tidning jag tycker mycket om fyllde 30 år, och firade detta i samband med världsmiljödagen. Allt var ideellt, och jag ställde upp mot att de betalade min tågbiljett. Förmodligen ställde de flesta inblandade också de upp helt ideellt.

Vad var då haken? Det var ett öppet arrangemang med fritt inträde, och mycket folk var där. Den första haken var organisationen. Det är inte lätt att organisera ett stort arrangemang med många artister, talare och deltagare. Men det är jävligt viktigt. Jag har varit med om så många arrangemang, både ideella och kommersiella, där så mycket har gått åt pipsvängen på grund av bristfällig organisation. Det här var tyvärr inget undantag. När jag kom dit visade det sig att en stor del av artisterna inte dykt upp av olika skäl (vilket visserligen inte var arrangörens fel), att ljudteknikern inte fanns på plats, att ljudanläggningen var felkopplad med återkommande rundgång som följd, och att ingen hade koll på vad som skulle hända.

Många av de talare som var med gav ett… hur ska jag säga… underligt, intryck. Organisationer som driver frågor de är ganska ensamma om att driva, som att att mobiltelefoni ger cancer, elektromagnetiska fält skadar hjärnan och så vidare. Det här är frågor jag tycker är viktiga att diskutera, men det gör det bara ännu viktigare HUR man diskuterar dem. Att ställa sig och tala inför en skara människor utan att kunna hantera en mikrofon eller kunna tala inför folk, ständigt titta ner i marken och använda ord och uttryck som inga människor utanför den egna skaran känner till, det hjälper tyvärr varken deras frågor eller något annat. Att klä sig alternativt och trotsa normer är inget negativt, tvärtom, men när man vänder sig till allmänheten och vill ge intryck av att de frågor man driver är viktiga, då bör man tänka över mycket noga vilket intryck man ger. Ger man intryck av att vara en övervintrad hippie, ett osäkert nervvrak eller en synsk spågumma kommer man, oavsett hur seriös man är, inte att tolkas seriöst.

hippies_27424951_150285691

Min flickvän Janina som var med, och några ”fans” (jag kommer inte på nåt bättre ord nu riktigt) som kommit för att lyssna på mig, var alldeles mållösa och undrade var de hade hamnat. Jag fick förklara för dem att människorna här inte är galna, utan bara kommer från en folkrörelse som alla inte är vana vid. Att de driver frågor som är viktiga, både för dem och för mig, men inte är anpassade till eller medvetna om hur deras budskap tas emot av människor utanför rörelsen.

När jag skulle spela fick jag själv gå in som ljudtekniker och koppla om hela ljudanläggningen. Högtalarna var felaktigt placerade, kablarna gick huller om buller och till fel ingångar, och mikrofonstativen var så trasiga att de höll på att falla sönder. Efter att ha riggat om gick jag på scenen, gjorde en spelning som jag var väldigt nöjd med och tycker gick väldigt bra, och lämnade över till nästa artist.

Tjejen som skulle spela efter mig (jag fick vara ljudtekniker för henne också eftersom den anställda ljudteknikern var upptagen på annat håll) var fantastisk pianist och hade otrolig röst, men en repertoar som hon hävdade ”var på ekorrarnas och småfåglarnas språk”. Janina bara stirrade, skakade på huvudet, och när tjejen började spela (det lät ungefär som om ekorrar sprang fram och tillbaka över tangenterna) och sjunga (vilket lät som… tja… ekorrar som sjöng) viskade hon att ”Jag tror jag behöver lite luft.” Vi gick ut. Jag sa till Janina, som var helt förvirrad och undrade var hon hade hamnat, att jag tyckte tjejen som sjöng var skitbra, men att hennes låtar nog passat bättre i ett annat sammanhang (lite googlande visade dessutom att hon är etablerad och välansedd!)

När ekorrandet var över packade jag ihop mina grejer och vi gick till en restaurang. Jag hade tänkt hänga kvar till kvällen och lyssna på det som hände, men varken Janina eller jag klarade av det just då. Och hade vi stannat hade jag inte kunnat låta bli att hoppa in som ljudtekniker resten av kvällen också (när vi gick hörde jag rundgångarna börja igen från lokalen, men tvingade mig att inte gå in igen), vilket hade gjort att jag suttit fast hela kvällen.

Jag kände mig dessutom lite obehaglig till mods, efter att ha hälsat på en gammal bekant till mig som jag inte träffat på flera år, och han svarat med ”Jaha, så du lät dig påverkas. Jag är besviken att du sväljer EU med hull och hår.” Jag ska inte gå in på det där nu (det kommer nog att bli ett eget blogginlägg), men vad han syftade på var en intervju i en tidningsartikel för ett par år sedan där jag uttalat mig positivt om att miljöpartiet skulle släppa utträdeskravet ur EU. Det betyder alltså inte att jag tycker EU fungerar bra eller eller är demokratiskt. Tvärtom. EU är en herrbastu som funkar under all kritik, men mer om det i ett annat inlägg.

Hur som helst, nu undrar jag om jag inte börjar bli gammal. För mig handlar solidaritet, engagemang och politik inte om att stå fast vid det man alltid har tyckt och sagt till varje pris, utan om att det faktiskt ska hända något i samhället. Jag är inte intresserad av att vara del i en sammansvetsad grupp som tycker att 99,9 procent av människorna i samhället har fel, och ständigt påtala detta. Jag är däremot intresserad av att hitta sätt att förändra samhället åt det håll jag tycker är rätt. Och då måste man diskutera och samarbeta med den övriga befolkningen.

Är ni med? Herrejävlar vad långt det här blev. Och ganska osammanhängande också skulle jag tro. Fler inlägg kommer att följa på det här, är jag rädd…

Avslutningsvis vill jag säga att jag tycker att arrangemanget i grunden var ett bra arrangemang, att Miljömagasinet är en bra tidning med infallsvinklar som jag saknar i andra medier, och att frågorna som togs upp är viktiga frågor. Men hade jag varit med och arrangerat hade jag gjort saker annorlunda.

Dags att dra till Stockholm

Om några timmar ska jag på ett tåg upp till Stockholm. Detta på grund av att det imorgon är världsmiljödagen, och då har tidningen Miljömagasinet 30-årsjubileum. Det blir en dag med kultur, föreläsningar, tal och allmänna trevligheter. I programmet finns, förutom jag, bland andra Birger Schlaug, Kristina Belfrage, Gunnar Lindstedt och Bengt Berg.

Det ska bli kul! Det hela äger rum på Slussen i Stockholm. De ganska feta beskrivningarna av artisterna bestod av ett ganska diverst urval av information. Jag insåg när jag läste om mig att det nog står lite inaktuella saker om mig på olika ställen på internet. Till exempel om George Bush, kärleken, revolutionen och de intima hemligheter som döljer sig i min garderob. Hmm.

Bild-1

Är du i krokarna, så kom förbi! Programmet (som finns att läsa här) börjar klockan 11.00 och håller på tills sent in på natten. Jag spelar vid 15.30.

Jag tycker du ljuger

Jag såg följande löpsedel igår:

kungenljuger

Tre av fyra tycker tydligen att kungen ljuger. Det här inlägget handlar inte om kungen, eller ens om att ljuga, utan om huruvida man kan tycka att nån gör nåt. Om jag tycker att nån ljuger, ljuger hen mer då än om jag inte tyckt det? Om tillräckligt många tycker att en person ljuger, blir personen då en lögnare? Kan man överhuvudtaget tycka att nån ljuger?

Om man utgår från att det finns två lägen, antingen ljuger man eller så talar man sanning, borde väl människors tyckande inte spela nån roll alls? Det är ungefär som att tycka att en bil är en Volvo. Det spelar ingen roll vad jag tycker, den är en Volvo eller Nissan eller Peugeot oavsett.

När man läser artikeln eller bara tittar lite närmare på löpsedeln dyker ordet YouGov upp. Detta är ett ord jag drar mig till minnes att jag sett oftare och oftare i nyhetssammanhang den senaste tiden. En snabb koll på internet avslöjar att YouGov är ett internationellt marknadsundersökningsföretag. Människor ansluter sig självmant och tycker till om olika saker, om jag förstått det rätt (”Det är gratis!” stoltserar man med på hemsidan. ”Du jobbar gratis åt oss!” skriver de inte.) och det kan ju hända att det är ett jättebra företag.

Men det är något som liksom känns skumt i ryggraden. Jag har sett hur YouGov tagit över mer och mer av de roller som t.ex. Statistiska Centralbyrån eller Valmyndigheten haft tidigare. Och resultaten har ibland varit ganska anmärkningsvärda. Exempelvis har Sverigedemokraterna kommit i ett annat ljus än tidigare. Jag undrar vad det är för statistiskt underlag man jobbar med? Representativitet? Statistisk säkerhet?

Det kanske är helt seriöst. Men om man basunerar ut att en viss mängd människor ”tycker” att någon ljuger, då tappar jag tyvärr lite respekten.