Bloggen – Sida 7 – Emanuel Blume

Vart tog jag vägen?

Här kommer ett personligt inlägg. De senaste veckorna har jag inte varit särskilt prat- eller anträffbar, varken i verkligheten eller på så kallade sociala medier. Anledningen till detta är att jag har vadat omkring upp till axlarna i flyttlådor. Fram till nu i helgen, vill säga.

Vi har alltså flyttat. Inte nån liten mesflytt till andra sidan gatan, eller ens en trastflytt till andra sidan stan, utan en lång falkflytt till Vänersborg. Närmare bestämt det lilla samhället Öxnered strax sydväst om Vänersborg. Till ett hus, dessutom. Ett hus! Det är knappt så jag kan fatta att det är sant fortfarande. Vi har köpt ett hus, och i lördags flyttade vi in. Som tur var fick vi hjälp av ett tiotal starka och snälla vänner som hjälpte till att bära både i Göteborg och Öxnered. Tusen tack till er!

Jag är uppvuxen längst ut på kanten av Tjörn, långt ifrån affärer och spårvagnar, och har aldrig varit en stadsmänniska i själ och hjärta. När jag började plugga på Göteborgs universitet 2005 lyckades jag få en studentlägenhet i Högsbohöjd tänkte jag att max tio år ska jag bo i stan. Nu är det 2015 och tiden är liksom inne.

Ska jag vara helt ärlig så är de flesta flyttlådorna inte uppackade än, men vi vadar inte omkring i dem längre eftersom huset vi numera bor i har en fullfjädrad källare, ungefär lika stor som lägenheten vi flyttat från. Där kommer de att få stå ett litet tag till, eftersom det är en del som ska fixas i rummen innan vi kan fylla dem med det som är vårt. Framför allt visade det sig att mycket av elledningarna är från tjugotalet då huset byggdes, och faller sönder om man råkar andas för hårt på dem, så vi har anlitat elektriker för att byta ut alltihop. Mycket hanns med innan vi flyttade in, men en del är kvar att göra.

Det är underligt, spännande, läskigt och fantastiskt med hus. Jag är uppvuxen i ett, så jag borde inte tycka det var så konstigt. Men det där med att ha ett som är ens eget, det är än känsla som jag tror kommer ta ett tag att vänja sig vid. Det är inget särskilt stort hus på papperet, men bara att det är ett hus gör det så mycket större än de där kvadratmetrarna som står i fastighetsregistret (där det ser ut att vara marginellt större än vår gamla lägenhet). Just nu är det mest halvtomma rum med blandade möbler och slumpmässigt uppackade lådor, men snart kommer vi ha en hall, ett kök, en matsal, ett bibliotek, en veranda, ett sovrum, ett syrum, ett badrum, ett gästrum, ett hobbyrum och ett pannrum.

I huset på Tjörn där jag växte upp var ved och eldning en central del. Nu är vi tillbaka där igen. Det står en kombinerad ved- och elpanna i källaren, och som den miljömupp jag är tänker jag inte låta elpatronen gå mer än nödvändigt. Håller sedan igår på att lära mig hur huset reagerar på eldning, hur hårt man kan elda, hur trycket i systemet påverkas, hur snabbt tanken blir varm, hur elementen reagerar, varför det droppar här eller där, vilka rör som går vart och så vidare. Det är kul och läskigt. Men jag är ju ändå någon slags energifysiker, så jag tror jag börjar få ordning på det.

En av de bästa sakerna (det finns väldigt många bästa saker!) är hur det ligger. Fem minuters ostressad promenad till Öxnered station, där tågen går åt alla möjliga håll på alla möjliga tider. Går man åt ett annat håll så finns en sjö, skog, stigar och ängar bara några minuter bort. I Göteborg fick man gå långt för att befinna sig i nån slags natur, och inte ens den naturen var ”riktig” natur. Det är den sortens natur man har direkt utanför dörren här, och bara en kort promenad bort finns den riktiga naturen.

Jisses, vi har ju till och med en trädgård! Äppelträd, bärbuskar och just nu en jäkla massa sly och högt gräs. Men det ska bli jättefint, Sofia var igång redan igår eftermiddag och krattade ihop de mängder av äpplen som vi tyvärr inte hann plocka i år.

En annan sak som ska bli spännande är att pendla. Som jag nämnde är tar det fem minuter att promenera till tåget, som sedant tar drygt 40 minuter in till Göteborg. Faktum är att jag sitter på tåget när jag skriver det här, och ser Göta älv rinna förbi i morgondiset. Västtrafik räknar på ganska exakt en timme mellan Öxnered station och Järntorget där jag jobbar, så det får jag väl säga är överkomligt.

Snart hoppas jag på att komma igång igen med de saker som fått stryka på foten under flytten. Kursen jag går, spelningar jag har inbokade, vänner jag inte hunnit träffa, boken som nästan är färdigskriven och så vidare.

Ska bara landa lite först.

EDIT: Det tog 56 minuter mellan Öxnered station och Järntorget, och det var med den långsamma spårvagnen som tog en lång omväg!

Inlåst en vecka i Örebro – nu är jag ute igen!

Förra söndagen sedan tog jag tåget till Örebro, där jag låste in mig i en lånad lägenhet i en vecka. Varför då, kan man fråga sig? Jo, för att arbeta vidare på den science fiction-roman jag började skriva 2012. Med andra ord har jag i princip tillbringat en vecka inlåst i rymden.

Boken är färdigskriven sedan ett tag tillbaka, men det är en hel del kvar att skriva om, fixa till, stryka och hålla på.

Jag hade faktiskt inte insett när jag började vilket jäkla jobb det är att skriva en bok. Det är inte första gången jag gör det, men det är första gången jag så att säga går all-in. Trehundra sidor i ordbehandlare, vilket väl motsvarar ungefär 350-400 sidor som färdig bok. En historia som jag faktiskt försöker få att hänga ihop från början till slut. Karaktärer som ska kännas trovärdiga och intressanta. Ett språk som ska flyta och inte kännas ansträngt. Jätteläskigt alltihop, och så mycket svårare än det verkade när jag började.

Jag har berättat på bloggen tidigare vad den handlar om, men här kommer en snabb sammanfattning:

Handlingen utspelar sig i början av 2100-talet, när och jorden försöker resa sig ur de ekonomiska och ekologiska kriser som pågått under 2000-talet. Befolkningen har minskat, men temperaturen har ökat. Utvecklingen har stått still eller rentav backat på vissa områden, men på andra har den gått långt framåt. På nyårsafton 2103 upptäcker några amatörasatronomer en ny stjärna på himlen. Det visar sig vara en nomadplanet, en planet utkastad från sitt eget solsystem, som är på väg att korsa solsystemet. I ett försök att stärka sköra internationella relationer och blåsa nytt liv i rymdforskningen, som legat avsomnad i femtio år, skickas en expedition ut för att möta planeten på dess besök i solsystemet.

I expeditionen ingår Jonathan Othiambo, en svensk-kenyansk fysiker som i sista sekunden får hoppa in som reserv för stjärnfysikern Gabriela Hernández, som sparkats från uppdraget när det visat sig att hon tillhör en våldsam terrororganisation. Planeten, som fått namnet Dierpmes, visar sig ruva på hemligheter som expeditionens forskare varken kan förklara eller hantera.

Vad som händer eller hur det slutar kan jag ju såklart inte avslöja. Men nu är den på gång, och det ska banne mig inte dröja länge förrän den är färdig.

En grej som hände en kväll i april 2010

Någon gång kring 2010 satt jag framför kulturprogrammet Babel i SVT. Jag kunde knappt andas, för jag hade skickat en text till en poesitävling som skulle avgöras i det här avsnittet. Det var Bob Hansson som höll i det, och när han dök upp i rutan med sitt röda hår och okynniga flin fick jag hjärtat i halsgropen. Poesitävlingen hade det mest förutsägbara av teman, så förutsägbart att det rentav kändes nyskapande, nämligen kärlek.

Dikten jag hade skickat in hette Spårvagnar och var typisk för en kär och osäker tjugofemåring.

Jag trodde jag skulle dö när jag fick se Bob Hansson stående mitt på ett torg (jag tror det var i Enskede eller Åkersberga eller nåt annat sånt där ställe som skulle kunna ligga var som helst) och ömsom skrikande, ömsom vädjande, deklamera min dikt för de förbipasserande. Förvirrade och skraja skyndade de sig därifrån, och när dikten var färdig var torget öde.

Med bultande hjärta stängde jag av teven. Jag ville förtränga alltihop och aldrig nånsin kännas vid att jag hade skrivit den där texten. Den passade kanske i en byrålåda eller på något obskyrt nätforum, men inte i SVT. Jag var ingen poet. Jag hade ingen som helst koll på vad poesi var och hade aldrig läst varken Södergran eller Tranströmer. Jag pluggade fysik, bodde i en fallfärdig studentlägenhet och hade precis blivit kär. Det berörde faktiskt ingen annan än mig själv. Allra minst Bob Hansson.

– Så jävla bra igår kväll, det där med spårvagnarna och Staffan Hellstrand i taxin!

Så sade en kurskamrat till mig i skolan nästa dag. Jag fattade absolut ingenting. Men jag nickade och mumlade nåt om att Staffan Hellstrand kanske påminner om Bob Hansson om man anstränger sig.

– Får du en massa pengar för det här nu, eller? De måste ju betala STIM och allt sånt?

Jag var tvungen att fråga vad i herrans namn hon pratade om. Hon förklarade att halvvägs in i programmet, efter att Bob Hansson skrikit ut dikten på torget, hade Staffan Hellstrand dykt upp från ingenstans och tonsatt den. Han och Bob hade klämt in sig i baksätet på en taxi och sjungit den för taxichauffören, som tyckte att det lät fantastiskt.

När jag kom hem såg jag hela programmet på SVT Play. Tonsättningen var visserligen ganska bedrövlig, men när jag såg dessa kufiga män i baksätet på taxin insåg jag en sak som jag inte hade fattat tidigare. De hade inte bemödat sig att göra allt det där om det inte funnits något bra i texten.

Jag är fortfarande ingen poet. Men det fanns nånting i vad den där kära och osäkra tjugofemåringen skrev som var tillräckligt gripande för att det skulle få vara med i ett kulturprogram på SVT.

Sent omsider har jag samlat ihop allt det där jag skrev. Några hundra texter, som jag rensat och rensat mellan för att få ut de bästa. Kvar blev femtio stycken som jag nu faktiskt gett ut i en diktsamling. Den heter, tro det eller ej, ”Spårvagnar” och handlar om saker som att bo i en fallfärdig studentlägenhet med strejkande kylskåp, att längta efter hösten, att leta ny badrumsmatta, om nätdejting, afrikaresor, ordlekar och förgiftade katter.

Det är inte en sån där diktsamling som man måste vara bildad och skolad och kulturell för att förstå, utan en samling korta texter, förhoppningsvis roliga, fina eller spännande, som man kan ha på sin telefon och läsa lite ur på spårvagnen på vägen till jobbet. Den är illustrerad med mina teckningar (som jag har tagit två exempel av för att illustrera det här inlägget), det går att höra de texter som är tonsatta via Spotify.

Läs eller låt bli. Men skona eventuella taxichaufförer.

Köp den på iTunes (29 kr)
Köp den på muntligt.se (34 kr)
Eller låna den på ditt bibliotek.

Funkar på telefoner, plattor, datorer och säkert andra prylar också. Den är utgiven på Typ Förlag i samarbete med min eminenta redaktör Agnes Leijon.

Framöver, om intresse finns, kommer jag eventuellt att trycka upp en begränsad upplaga på papper.

Till dig vars barn jag inte ville köra över

Igår cyklade jag hem från jobbet vid sextiden. Jag cyklade österut längs Allégatan, och efter några hundra meter var det två föräldrar med var sin barnvagn som gick i bredd på cykelbanan. De närmade sig övergångsstället vid Hagakyrkan, så jag saktade ner och lade mig bakom i väntan på att de skulle flytta sig från cykelbanan till övergångsstället.

Trafikljuset slog om till grönt och de fortsatte framåt. På cykelbanan. Jag krånglade mig fram och sade ”Ursäkta, det är bättre om ni går på övergångsstället istället för på cykelbanan.” De sade ingenting på ett par sekunder, utan bara fortsatte gå. När jag hade kommit förbi och var på väg vidare ropade en av dem ”Det ska du skita i!”

Nu hör det till saken att jag tycker väldigt illa om att vara osams med folk. Man skulle kunna säga att jag är konflikträdd, och vad gäller trafiken så undviker jag i 90% av fallen att ens använda ringklockan när folk är ute och går på cykelbanan. Detta på grund av två orsaker: dels att det händer hela tiden och dels att det för det mesta innebär att folk blir arga snarare än inser att de går på cykelbanan. Att jag sade nånting den här gången berodde på att hastigheten i princip var noll och det kändes som nån slags plikt att upplysa två föräldrar om att de körde sina barnvagnar på en väg avsedd för fordon. Övergångsstället för gående var bara tre meter bort.

Men det skulle jag skita i, tyckte de. Det var först en stund senare som jag började fundera på vad det verkligen betydde. Om jag hade gjort som jag blev tillsagd, skitit i att de gick på cykelbanan, hade jag dundrat rakt in i deras barnvagnar. Och det kan väl inte vara så de menade?

Jag tänker ofta att det är bättre att vara ödmjuk, bättre att lämna plats, men är det verkligen alltid så? Jag har aldrig sett människor (åtminstone inte nyktra) gå flera i bredd på bilvägen, men på cykelbanan inträffar det flera gånger på vägen till och från mitt jobb. Bilarna skulle tuta, tvärbromsa och låta folk veta att det inte var en väg att gå på. Men som cyklister låter vi ofta bli. Vi kryssar, saktar ner, svänger runt, tar risken att svischa förbi. Ibland plingar vi. De cyklister som markerar och håller på sin rätt att cykla på cykelbanan betraktas ofta som fartdårar och osympatiska.

Det finns cyklister som beter sig illa också. Jag ser dem ganska ofta. Men gående på cykelbanan ser jag hela tiden. Under de fem kilometer till jobbet jag cyklar varje morgon möter jag så många som blir förvånade över att det finns cyklar på cykelbanan. När jag väntade på en vän som jag skulle gå ut och äta med i närheten av Avenyn häromveckan roade jag mig med att sitta på ett elskåp och studera gatan som går från Valand bort till Heden, och räkna hur många cyklister som cyklade på trottoaren och hur många gående som gick på cykelbanan. Jag slutade räkna gående på cykelbanan efter ungefär trettio stycken på ett par minuter. Antalet cyklister på trottoaren var två stycken, och båda två svängde ut dit för att cykelbanan blockerades av gående. Jag hörde också kommentarerna från de gående om de cyklister som antingen plingade eller bara kryssade förbi. Det var idioter, fartdårar och jävla galningar.

Kom igen! Cykeln är ett fordon! Den kommer utan problem upp i fyrtio kilometer i timmen, och det finns trafikregler och separata cykel- och gångbanor av en anledning!

Min önskan till alla cyklister: Se till att följa trafikreglerna, även när det känns fånigt. Anpassa hastigheten efter trafiksituationen. Var rädd om vilsna fotgängare på cykelbanan men markera på ett tydligt och artigt sätt att de går på fel ställe.

Min önskan till alla gående: Gå på trottoarer och gångbanor. Behöver ni korsa cykelbanor så se er för först, precis som ni gör innan ni går ut på en bilväg. Ta inte ett pling från en cyklist som en personlig förolämpning, utan som en tecken på att uppmärksamma trafiksituationen.

Och till dig vars barn jag inte ville köra över: Jag tror inte du ville att jag skulle skita i att ni gick där, och jag kommer i fortsättningen inte heller att köra över några barnvagnar. Men snälla, äventyra inte dina barns och din egen säkerhet genom att gå med barnvagnen i fordonstrafik.

En konspirationsteori jag inte kan släppa

Första gången hörde myten bör ha varit omkring 2006. Jag hade repat med mitt band, Gräsrotsorkestern, och efteråt satt vi och hängde och drack te innan folk började ge sig hem till sig. Jag tror det var Fia, som spelade fiol i bandet, som berättade. Vi var båda två stora Beatles-fans, och hon hade snubblat över en konspirationsteori som gällde just Beatles.

Det hela började i oktober 1969, när en lyssnare ringde upp radioprataren Russ Gibbs i direktsändning och påstod att att skivomslaget till Sgt Pepper föreställde Paul McCartneys begravning, och att både låtarna och resten av skivomslagen kryllade av ledtrådar om Pauls död. Historien började sprida sig, och snart ringde fler och fler lyssnare in och påstod sig ha hittat ytterligare ledtrådar och tecken i skivomslag och låttexter.

Paul McCartney skulle enligt historien ha dött i en bilolycka 1966. Olyckan beskrivs i låten ”A day in the life”, med bland annat följande rader:

he blew his mind out in a car
he didn’t notice that the lights had changed
a crowd of people stood and stared
they’d seen his face before

Efter olyckan ska beatlarna och skivbolaget hållit ett krismöte. Beatles var världens största band, och drog in så mycket pengar att knappt gick att greppa. Bolaget ville för allt i världen inte göra sig av med denna enorma inkomstkälla. Lösningen blev att skaffa en stand-in för Paul, och låta bandet gå över till att bli ett studioband och sluta spela live. Ersättaren blev en man vid namn William Campbell, som en gång vunnit en Paul McCartney-look-alike-tävling. Ett antal plastikoperationer gjorde honom nästan oskiljaktig från Paul. Nästan. De kvarvarande tre beatlarna gick igenom en svår period, och ett sätt att hantera sorgen och förvirringen var att smyga in ledtrådar om Pauls död i låttexter och skivomslag.

När jag fick höra det här fick jag gåshud och vågade knappt cykla hem. När Fia visade en hemsida där ledtrådarna fanns samlade blev det inte bättre. Sergeant Pepper-skivan, kom 1967 och enligt myten alltså föreställer alltså omslaget Pauls begravning. Ledtrådarna är hur många som helst, och här är några exempel:

En utsträckt hand hålls upp över Pauls huvud. Detta återkommer gång på gång på andra skivomslag efter 1966. Mannen med handen är Stephen Crane, som är berömd för en bok om fyra skeppsbrutna män i en livbåt, där en slår i huvudet, spräcker skallen och dör. Bland personerna i övrigt finns en stor mängd människor som dött på olika mystiska eller våldsamma sätt.
De fyra beatlarna håller var sitt mässingsinstrument, förutom Paul, som håller ett svart träblåsinstrument. Detta ska symbolisera den svarta kistan.
Under ”Beatles” finns en gitarr eller bas av gula blommor. Tittar man närmare på den är den upplagd som en vänsterhandsbas, men med bara tre strängar. Den fjärde strängen saknas. De gula blommorna ser också ut att bilda bokstäverna PAUL?
Till höger i bild finns en dold person med en blodig bilhandske. På nästan samma ställe finns en liten leksaksbil av samma modell som Paul skulle ha kört vid olyckan.
På baksidan av skivomslaget är Paul den enda med ryggen vänd mot tittaren.

Spegelvänder man övre halvan av bastrumman i mitten av bilden får man följande:

Det har tolkats som ”1 ONE 1 X” – tre ettor (de överlevande beatlarna) – och ett X (Den döda beatlen) följt av ”HE DIE”.

Det kryllar av fler exempel på både denna och andra skivor, men skulle jag skriva upp ens en tiondel här skulle det bli ett alldeles för långt inlägg. Summan av kardemumman är i alla fall att det är en fantastisk modern myt, en konspirationsteori som inte går att bekräfta, men heller aldrig riiiktigt går att tänka bort.

Jag kunde inte låta bli att skriva en novell om den. En kort thriller, som jag gav namnet VALROSSEN. Alldeles jättenyligen har jag fått novellen publicerad som e-bok hos förlaget Swedish Zombie, och det blir alltså min andra publicerade novell. Den handlar om Mikael, en programledare för ett obskyrt sensationsprogram på kabel-tv, som gräver ner sig i konspirationsteorier, rykten och myter. Han får nys om Paul McCartney-historien och blir besatt av den, så besatt att han reser till London för att själv reda ut vad som är sant och inte. Det han hoppas på ska bli en tittarsuccé ska dock utvecklas till att bli något helt annat…

Man kan få tag på novellen t ex på iTunes, på AdLibris eller direkt från förlaget. På de flesta ställen kostar den 19 kr.

Den finns också att ladda ner gratis från diverse bibliotek.

Vindkraften & kärnkraften – ärrade slagskämpar

Det finns vissa saker som liksom alltid har stått mot varandra. Saker som har varit varandras motsatser och kastats mot varandra i bittra kamper så länge det går att minnas. När jag var liten så var de här kamperna ofta på liv och död, även om det nu när man tänker tillbaka på det känns ganska harmlöst.

Nintendo mot Sega.
Hemglass mot Glassbilen.
Mac mot PC.
Sibräcka mot Valla (lokala fotbollslag på Tjörn, jag fattade aldrig vilket som var vilket).

Vissa av de där kamperna försvann med åren (Nintendo ”besegrade” Sega i slutet av nittiotalet och Glassbilen försvann utan att nån märkte det), och vissa har fortsatt. Men nästan aldrig fortsätter kampen att se likadan ut. Mac och PC funkar på ungefär samma sätt nu, det är till och med ofta samma företag som tillverkar datorkomponenterna. Sibräcka och Valla har jag tyvärr ingen aning om hur det går för.

Jag växte upp i ett rödgrönt hem där kärnkraften var något som skulle bort, det förstod jag tidigt när jag såg skivomslagen på proggalbumen i vardagsrummet. På skivorna sjöng Turid och Dag Vag låtar som Solens visa och Stoppa all atomkraft. Jag lyssnade med stora öron. Tjugo år senare hade jag blivit miljövetare med inriktning mot fysik och energisystem, och hade nya anledningar att vara skeptisk mot kärnkraft. Men det var inte kärnkraftsmotstånd det här inlägget skulle handla om egentligen.

På skivomslagen (som ni kan se exempel på här ovanför, jag har dem i min skivsamling nu!) och i sångtexterna pekades ofta vindkraft och solkraft ut som de idealiska, framtida kraftkällorna. Det rena, goda, vackra och oproblematiska. Detta stod mot kärnkraftens grå betonglandskap. Ett tydligt exempel finns också i slutscenen på Tage Danielssons film Sopor och en stor mängd andra filmer och bilder.

Jag är egentligen för ung för att komma ihåg den bilden av kärnkraft respektive vindkraft, annat än från skivomslagen. Är man yngre än jag och född t ex på nittiotalet kommer man förmodligen inte ihåg skivomskagen heller. Vad är det då för bild man har av ”kampen” mellan kärnkraft och vindkraft?

Förmodligen den som syns idag. Kampen mellan två etablerade kraftslag, där båda är en del av verkligheten i ett Sverige som vill åt många olika håll samtidigt. Vindkraften, som när jag var liten beskrevs som lite mystisk och fantastisk, och som egentligen inte fanns annat än som enstaka små experimentverk, är idag en etablerad industri. Att den i helgen faktiskt producerade mer el än kärnkraften i Sverige visar hur stor den faktiskt blivit.

Den är inte längre ett alternativ som man talade om på sjuttio- och åttiotalet. Den är en del av det normala.

På sätt och vis är det fantastiskt. Så sent som när jag gick i gymnasiet hade jag lärare som på fullaste allvar menade att vindkraften var väl en fin tanke och sådär, men skulle aldrig komma att producera nån mätbar mängd el i Sverige.

Nu, ett decennium senare, har den alltså för första gången spöat kärnkraften. Men den är inte den färgglada hippie-vindkraften längre, och bilden av vindkraft som magisk och problemfri är borta. Kampen mellan vind- och kärnkraft ser helt annorlunda ut.

Och det är bra! Argument som att vindkraften aldrig kan bidra med någon el faller numera på sin egen orimlighet, och diskussionen når helt nya nivåer. Med det är inte sagt att man ibland hamnar i ganska frustrerande vindkraftsdiskussioner även idag, men det är en annan femma som jag inte tänkte gå in på nu.

Många menar att det inte går att ta det faktum att vindkraften i helgen producerade mer än kärnkraften på allvar, eftersom Oskarshamnsreaktorerna stod stilla. Men det är lite det som är min poäng – reaktorerna stod stilla av säkerhetsskäl, eftersom det var riskabelt att låta dem gå. Så gott som konstant är det en eller flera reaktorer i Sverige som är stoppade av den orsaken – kärnkraften går alltså inte att betrakta som ett stabilt och ständigt pålitligt kraftslag. Ändå framställs den som det i så många diskussioner, medan vindkraften sägs ha nackdelen att vara instabil och opålitlig.

Det som hände i helgen har visat att det inte är så enkelt. Kampen mellan de båda energislagen fortsätter, men den ser annorlunda ut.

Vindkraften håller på att bli vuxen.
Kärnkraften håller på att bli gammal.

Nu får det fanimej vara bra!

Jag har funderat mycket över en speciell sak på sistone. Under flera år har jag varit medveten om det, utan att kunna sätta fingret på vad det är. Förrän nu. Det handlar om det här med hur svårt det kan vara att tycka något man gör är bra, och hur saker man tidigare varit stolt över plötsligt verkar helt värdelösa.

När jag var 20 år hade jag precis upptäckt det här med att sjunga och skriva låtar. Jag hade spelat gitarr tidigare, men det var där och då som bitarna föll på plats och jag insåg att YES, det är klart jag ska bli musikartist! Jag skrev låtar på löpande band, tonsatte, härmade, hittade på eget och började få spelningar. Först småspelningar på ungdomsgårdar och musiktävlingar, sedan allt större grejer, som festivaler och riktiga konserter. Det fanns liksom inget stopp. Nu när jag lyssnar på gamla inspelningar inser jag att låtarna var helt obegripliga, och att jag sjöng som om jag försökte överrösta ett brandlarm. Ändå var jag, när jag var 20 år, överygad om att jag var bäst i världen och att jag skulle bli nästa Bob Dylan.

Nu när jag tänker tillbaka på det är det nästan så jag skäms. Mina låtar var verkligen obegripliga, och jag undrar vad folk egentligen tänkte om den där rösten. Ändå fick jag spelningar. Betalda spelningar.

Hur längesen var det jag hade en betald spelning idag?

Överlag har jag inte haft särskilt mycket spelningar på ett tag. Och då kommer vi till paradoxen. När jag var tjugo hade jag inga som helst skrupler när det gällde att höra av mig till olika ställen och be att få spela. Jag hade inte minsta tanke på att jag kanske inte skulle passa eller vara bra nog, eller att de kanske inte så stort intresse av en skäggig och långhårig tjugoåring som sjöng förvirrade politiska låtar om sånt som engagerar just en skäggig och långhårig tjugoåring.

Men idag.

Idag har jag så extremt svårt att lyfta luren och ringa upp en arrangör. Bara tanken gör att jag tvekar, och tänker att nej, varför skulle någon vilja höra mig sjunga?

Detta trots att jag vet att jag är hundra gånger bättre idag än jag var för tio år sedan. Jag är rentav tio gånger bättre än jag var för tre år sedan. Ändå låter jag bli. Ändå är jag rädd att inte vara bra nog.

Det är ironiskt på nåt sätt. Att en välrepad och faktiskt ganska erfaren och skicklig trettioåring ska ha så svårt att göra det som en otajt tjugoåring med bristande gitarrfärdigheter gjorde utan att ens tänka. Att jag plötsligt betraktar mig som så dålig på något jag egentligen vet att jag är bra på, som jag skrivit om tidigare.

Jag har bestämt mig.

Från och med idag ska jag börja spela igen. Jag har nya låtar, och de är jävligt bra. Jag är bättre på gitarr än jag nånsin varit. Min röst är en vuxen mansröst, med förmåga att göra mycket mer än min tjugoåriga operawannabe-röst kunde.

Det här är en del av något större. Mycket större. Nånting hände mellan jag var tjugo och trettio som gjorde att jag började betrakta allt jag gjorde med så mycket större skepsis än allt annat jag såg omkring mig. Att allt jag gjorde var mediokert i bästa fall. Att när någon sa att något jag gjorde var bra så var det bara för att de ville vara snälla mot mot mig. Att när någon sa att nåt var dåligt så var det en underdrift. Att risken för att skämma ut sig var så stor och sannolikheten för att göra nåt bra så mikroskopiskt liten (som jag skrev om här). Att det bästa jag kunde göra var ingenting.

Varför det? Fan vet.

Men nu har jag bestämt mig. Nu får det fanimej vara bra. Jag vill sjunga igen, och jag tänker tycka att jag är bra, utan att få ångestattacker och backa undan som jag gjort i så många år nu.

Är ni beredda?

En bortglömd sida av mig själv?

Här kommer en liten tillbakablick. Tänk er mig för väldigt många år sen:

När jag var liten var min största dröm att bli författare. Jag kommer ihåg att mitt favoritämne i lågstadiet var svenska, och jag har hittat gamla skrivböcker från ettan där jag, knappt läsligt, skrivit ner alster som ”en katt satt i en hatt och fick fnatt” och andra tveksamma mästerverk.

I mellanstadiet upptäckte jag ett av mitt livs stora kärlekar – spökhistorien! Jag slukade alla böcker jag kunde komma åt om spöken, monster och övernaturliga hemskheter, samtidigt som jag började skriva helt obegripliga historier som mina lärare och föräldrar av nån konstig anledning uppmuntrade mig att fortsätta med. Tyvärr finns ganska lite kvar, men jag minns en berättelse om utomjordisk invasion, där hjälten i historien åker till Sydamerika och hittar en gömd rymdbas i en regnskog, och under den finns en gigantiskt grottsystem där rymdvarelserna väckt upp skelett av aztekindianer från det döda för att slita i deras gruvor. En annan handlade om ett spökhus i Wales där en flicka flyttar in med sin familj, bara för att upptäcka en förhäxad spegel på vinden. Och sådär fortsätter det. I högstadiet hade jag en kort avstickare med deckare, och i gymnasiet återgick jag till skräckhistorier. Den gången skrev jag två hela bokmanus som jag skickade till diverse förlag, och som jag tror vi ska vara tacksamma för att de aldrig publicerade.

Efter gymnasiet hände nånting. Det var väl dels att jag började plugga och inrikta mig på att så småningom få ett ”riktigt jobb” (ni vet den där klipp-dig-raka-dig-och-skaffa-ett-jobb-situationen) och dels att jag mer och mer började upptäcka musiken och bli nån slags vissångare. Resultatet blev i alla fall att jag slutade skriva berättelser. Det blev sångtexter, vetenskapliga rapporter, exjobb och en och annan dikt, men ingen prosa. Definitivt inga skräckhistorier.

Inte förrän tio år senare.

Häromåret återupptäckte jag nämligen det här med skrivandet. Det var som att hitta en gammal skjorta längst in i garderoben och tänka ett herrejävlar, vilken snygg skjorta! Varför har jag inte använt den på tio år? Eller kanske snarare, om man ska hålla sig till skräckspåret, som att hitta ett tio år gammalt lik i garderoben och tänka att herrejävlar, ligger det kvar här? Det är hög tid att återuppväcka det!

Så på två år har jag skrivit ett tiotal noveller och ett nytt bokmanus (det sistnämnda har jag skrivit om i bloggen tidigare, och mer lär det bli framöver). Och för några veckor sen gick en gammal dröm i uppfyllelse, så snabbt nästan att jag knappt märkte när det hände – jag blev utgiven på ett bokförlag.

Det var förlaget Swedish Zombie, som sysslar framför allt med skräcklitteratur, som ville ge ut två av mina noveller, Koma och Valrossen, som e-böcker. Valrossen kommer att publiceras om ett par veckor, och Koma kom ut i förra veckan.

Vad handlar då Koma om? Utan att avslöja för mycket kan jag berätta att handlar om femtonåriga Robin, som sitter ensam i en låst och nedsläckt sjukhussal. Han lutar sig över sjukhussängen med det som en gång var hans flickvän Josefin. Vad har hänt med henne? Robin har bestämt sig för att ingen nånsin ska få veta. Hemligheten ska stanna hos honom. Utifrån sjukhuskorridoren hörs fotsteg och upprörda röster, men han har barrikaderat dörren. Då slår Josefin upp ögonen.

Novellen går att låna från biblioteket (t ex här), eller så kan man köpa den, t ex i iTunes Store eller på AdLibris. Länkarna går direkt till boken, och den går att läsa på datorer, telefoner, surfplattor, läsplattor och i princip alla prylar som går att läsa på.

Jag skulle så gärna vilja höra synpunkter! Blev ni rädda? Gripna? Uttråkade? Skriv till mig på facebook eller emanuel@emanuelblume.se och berätta, så blir jag jätteglad!

Lejonet på cykelbanan

Bara ett jättekort inlägg idag, om något som hände igår och som jag måste få ur huvudet.

Jag var på väg hem från jobbet igår vid halvsextiden, cyklade Nya Allén österut och fick syn på en man som gick ett trettiotal meter framför mig, i samma riktning som jag. Jag brukar oftast inte bry mig om att signalera när folk går på cykelbanan, men nu hade trafikljuset ett bit längre fram precis slagit om till grönt och en lång rad av cyklister kom rullande mot mig i den andra körbanan, så jag hade ingen möjlighet att köra om mannen. Jag plingade en gång till när jag var tio meter bakom, utan reaktion. När jag kommit precis bakom honom fick jag stanna, och plingade ytterligare en gång utan att han reagerade. Till slut hade strömmen av cyklister åt andra hållet tagit slut och jag kunde cykla om. Jag sade då ”Gå gärna på trottoaren istället för på cykelbanan” till mannen.

På ungefär en och en halv sekund hände ingenting. Sedan hörde jag ett vrål som nästan fick mig att ramla av cykeln. Jag hörde inte orden, det lät mer som ett djur än en människa, och det var som om hela kroppen tog eld på mig. Jag har bara varit med om det några enstaka gånger i livet, att man blivit så skräckslagen att kroppen reagerar helt instinktivt utan att hjärnan är med. Den där reaktionen som förfäderna på savannen fick för att de skulle ha större chans att undkomma ett rytande lejon.

Det kunde lika gärna ha varit ett lejon. Med undantag för nåt sluddrigt jävla nånstans därinne så var det bara ett gutturalt vrål. Jag hörde smällarna från hans skor när han började springa efter, och jag ställde mig på tramporna och bara cyklade, cyklade, cyklade så fort det nånsin gick. Trafikljuset framför mig var rött igen, och jag tänkte att snälla, snälla, snälla, slå om! Det gjorde det, och jag kom därifrån.

Jag vände mig aldrig om, han kanske bara sprang några meter. När jag kom hem kände jag mig jättelöjlig. Jag var helt skakig och kunde inte sluta tänka på det. Hjärtat slog fortfarande hårt. Jag fattade ju då att det måste varit nåt fel på honom, antingen att han var sjuk på något sätt eller drogad. Man kan liksom inte låta så som han gjorde om man är frisk. Men det kändes så konstigt att en sån grej kan påverka en så fysiskt. Själva händelsen höll bara på några sekunder, men den satt kvar i huvudet på mig under hela kvällen.

Urk, hoppas jag fick det ur mig nu i alla fall.

Kampen mot vindkraften – eller mot något annat?

Jag fick ett argt mail häromdagen. Det kom från en arg ordförande i en förening som var väldigt upprörd över att jag godkänt en vindkraftspark i ett område som just den här föreningen jobbat väldigt hårt för att skydda från vindkraftsetablering. De hade sett pappret med min underskrift, sa hon, och de kände sig överkörda och åsidosatta över att ett sånt beslut fattats över huvudet på dem.

Jag jobbar bland annat med vindkraft, så det hade mycket väl kunnat vara så att jag tagit ett sådant beslut. Men jag kände varken igen namnet på parken eller på bolaget som skulle bygga. Framför allt hade jag inte skrivit under något papper.

Jag har skrivit mycket om vindkraft på den här bloggen, både före och efter att jag började jobba med miljömärkning och energi. En skillnad mellan före och efter är att före hade jag inte en aning om hur oerhört komplext det är, det här med vindkraft, och hur ofta man tror att det handlar om en sak, när det i själva verket handlar om något annat. Och hur ofta folk är arga på varandra av var sin orsak, utan att den ena parten förstår vad den andra är arg på.

Jag fick en aha-upplevelse i höstas, när jag var med på VIND2014, den stora nordiska vindkraftsmässan. Eftersom jag jobbar för Naturskyddsföreningen och framför allt med miljöpåverkan från diverse kraftslag så är det framför allt vissa sorters människor man träffar. Miljöansvariga, VD:ar och marknadschefer på elbolag, representanter för olika miljöorganisationer, energirådgivare, tekniker, fågelskådare, sportfiskare, biologer, limnologer och miljöforskare. När jag började jobba med energi tänkte jag naturligtvis att det var dessa människor som var branschen.

Men så förstod jag att det inte var så. Det finns en grupp som jag väldigt sällan träffar, insåg jag när jag kom till VIND2014-mässan. Insikten slog mig ganska kraftigt, även om jag borde anat det när mässbiljetten gick lös på ett stadigt antal tusenlappar. Jag hade väntat mig att träffa många av de kontakter jag hade inom vad jag trodde var ”branschen”, men när det kom till kritan träffade jag i princip ingen jag kände. På mässan fanns istället entreprenörerna.

Det är lite luddigt vad jag menar med entreprenörer, men jag tror jag menar ungefär ”de som hittar områden runt om i landet som passar för vindkraft, ansöker om tillstånd och ser till att kraftverken byggs”. Seminarierna på mässan hade rubriker som ”Framtidens exportvara”, ”Svensk elexport till Europa för klimatet och tillväxten”, ”Hur värderas och prissätts kundens medverkan på framtidens marknad?”, ”Globala utblickar”, ”Lönsamheten för nya och gamla investeringar”, ”Framtidens finansiering av vindkraftsprojekt”, och så vidare. Det är sällan med de ordvalen och perspektiven som människor runt om i Sveriges kommuner diskuterar vindkraft vid sina köksbord.

För att sammanfatta så handlade det allra mesta inom dessa seminarier om ekonomi. Priser, lönsamhet, import och export. Med jämna mellanrum gick man ut och minglade medan man åt ”brain food” och ”raw snacks”.

Parallellt med dessa huvudseminarier arrangerade Nätverket för Vindbruk en annan uppsättning seminarier i samma hus. De handlade om saker som hur människor upplever att få vindkraft byggda i sina hembygder, hur naturen påverkas och hur man hanterar buller från turbinerna. Knappt ett ord om ekonomi. Det avspeglade mycket mer hur ”vanliga människor”, och alltså inte ”entreprenörer”, pratar om vindkraft.

Det som var läskigt var att det var olika publik på de olika seminarieserierna. ”Entreprenörerna” gick på de ”riktiga seminarierna”, och letade sig aldrig ner till nätverkets seminarier (bokstavligen ner, eftersom dessa låg ett par trappor ner i en lite svårhittad lokal). Samtidigt hade inte de som gick på nätverkets seminarier den dyra biljetten till de ”riktiga” seminarierna. Det blev många citattecken i det här stycket.

Under de här dagarna insåg jag varför så många får nåt hatiskt i blicken när talas om vindkraftsetablering. Jag förstod varför det bildas motståndsgrupper, och varför man slåss med näbbar och klor i alla möjliga instanser mot vad som faktiskt är en ekologiskt hållbar energikälla.

Det hade jag också gjort, om min bild av utbyggnaden styrdes av ”entreprenörena”. Ett vanligt exempel på vindkraftsetablering är att ett relativt glesbefolkat område börjar exploateras av ett bolag som inte är från trakten. Ofta kommer tillresta exploatörer som inte alls har någon koppling till de människor som bor där och hugger ner träd, anlägger vägar och drar med sig massor av lastbilar och grävmaskiner. Sedan försvinner de, och lämnar kvar vindkraftverken. Vinsten från elförsäljningen går till bolaget som i 99% av fallen inte finns i trakten utan har sitt huvudkontor i Solna. Okej, jag raljerar lite, men ni fattar. Entreprenörerna som betalar de dyra biljetterna till vindmässan är väldigt sällan samma personer som faktiskt åker till de kommunerna där verken ska byggas. Ofta har man kanske inte ens varit där, bara sett områdena på en karta. Och så går man på mässor och förstärker sin egen bild av att vindkraft bara handlar om lönsamhet, export och försäljning. Att det är ett bra energislag miljömässigt vet man ju redan, så det behöver man inte ägna så mycket mer tid åt.

Jag tror, men det är min högst personliga gissning, att ilskan och hatet mot vindkraften kanske inte alltid handlar så särskilt mycket om vindkraft. Bor man på en plats som man älskar, och ett främmande exploateringsbolag som man aldrig hört talas om plötsligt vill bygga en vindkraftspark utan att man har något att säga till om, är det klart att man blir fientligt inställd.

När jag började luska i varför jag fått det arga mailet där jag blivit anklagad för att ha skrivit under ett papper, som visade sig inte finnas, dök det upp saker som tyder på just det jag precis skrivit om.

Ibland önskar jag att industrin var mindre industriell och att branschen var mindre branschig. De första större vindkraftverken som byggdes i Sverige byggdes på Gotland, där folk gick ihop i kooperativ och ägde verken tillsammans. Jag tror inte det är en så himla dum idé, och jag tror att sådana ägandeformer också skulle kunna leda till bättre lokaliseringar, mer levande bygder och nöjdare människor.

Det här blev ett långt inlägg. Mycket är förenklat och förkortat. Och det är klart att det finns miljömässigt dåliga vindkraftsplaceringar. Men för att verkligen komma åt och göra något åt dem måste vi bli bättre på att förstå de som är inblandade.