Författare • Vissångare • Miljövetare
Såhär ser jag ut. Åtminstone i min roll som cirkusmusikern Christina, i föreställningen Cirkus Majonnäs. Vi hade premiär i går. Och det gick så otroligt bra! Har nog aldrig haft en bättre premiär. Så kom och se föreställningen! Boka biljetter på 031-338 05 31.
Vi spelar:
22/5 Lördag kl 19.00
24/5 Måndag kl 20.30
27/5 Torsdag kl 21.30
29/5 Lördag kl 13.00
Mina damer och herrar, adelsmän och bönder, snabbköpspersonal och prostituerade, får jag lov att för er presentera: CIRKUS MAJONNÄS!
Här ser ni mig flankerad av cirkusdirektör Bernad Burdati och clownen Konrad. Starke Adolf och ballerinan Vera kunde tyvärr inte vara med när vi tog kortet. Det vi snackar om är naturligtvis en helt fantastisk cirkusföreställning av aldrig tidigare skådat slag, som uppförs med fyra föreställningar på Wendelsbergs Folkhögskolas Teaterscen följande datum:
Premiär 22 maj 19.00
Föreställning 24 maj 20.30
Föreställning 27 maj 21.30
Föreställning 29 maj 13.00
Jag står för musiken, och ni kommer att få se oljeindränkta muskelberg, sockersöta ballerinor, vita hästar som gör konster och en och annan totalt socialt missanpassad clown. Det hela är jävligt roligt och ytterst tragist.
För regin står manusförfattaren Isabel Evers, som jag jobbat ihop med i nästan tio år. Kom! Kom och se! Boka biljett redan nu på 031-338 05 31! Biljetten kostar 40 kr. Läs mer på wendelsbergsteaterfestival.blogspot.com
Så var det dags att åka till Uppsala igen. Den här gången med min flickvän Agnes, min polare Mats och hans vänner Malin och Elsa. Ett av målen var att se hur det gick till när Moses ledde smålänningarna ut ur Egypten. För att belasta både ekonomin och miljön så lite som möjligt såg vi till att fylla en bensinsnål bil på resan till universitetsstaden i Uppland.
Väl i Uppsala delade vi upp oss. Jag och Agnes sov hos hennes vän Maria i en jättefin lägenhet vid Luthagsesplanaden. Te, choklad och jordgubbar gjorde första kvällen extra minnesvärd!
På lördagsförmiddagen strosade vi runt i Uppsala. Vi kollade in ställena där Agnes tidigare bott och pluggat. Snacka om att Uppsala är en vacker stad. Det var så annorlunda att se den nu än när i december, när hela staden täcktes av en meter snö.
Och just nu var Uppsala extra vackert.
På eftermiddagen åt vi norrländsk lördagsfika på Norrlands nation, som Agnes hört till när hon pluggat i Uppsala. Galet god smörgåstårta och stooor kaka för 40 spänn. Mmm, jag gillar studentställen. Sen var det dags att göra det vi kommit dit för.
NoNSEns står för Norrlands Nations SpexEnsemble, och även där har Agnes ett förflutet. Och som relativt nybliven men starkt insyltad spexare var jag ju tvungen att följa med till Uppsala när NoNSEns satte upp “Moses Nilson – eller Guldet blev till kalv – eller Kodnamn: Potatismose – eller Utvandrarna från Egypten”. I det visade det sig att det i själva verket inte var judarna som tågade ut ur Egypten, utan smålänningarna, med Karl-Aron och Krestina i Spetsen. Mosebok korsades med Mobergbok.
Överlag blev jag väldigt imponerad! Största skillanden mellan Uppsalaspex och Göteborgsspex är att de förstnämnda framförs på rim. Här användes också dekor och rekvisita i betydligt större utsträckning, vilket gav stor inspiration för kommande spexår hemma i Göteborg…
Efter spexet gick vi på Norrlands nations studenthak, Orvars pub. Där åtnjöt vi trevligt spexialt sällskap, vegetariska grekburgare (och kycklingvingar för de som åt sånt), cider och drinkar med väldigt studentikosa priser.
På söndagen gjorde vi en snabb sväng till en ekoby precis utanför stan för att handla lite ekologisk och billig vegetarisk mat i lösvikt. Det visade sig dock att den inte var så billig och lösviktig som den var sist jag var där. Men ändå liksom.
Det sista vi gjorde innan vi lämnade Uppsala var att “ta en liten snabb sväng” förbi IKEA. Agnes skulle bara köpa ett hyllplan nu när vi ändå hade bil. Sen kom jag på att jag ville ha några burkar, och Mats kom på att han också behövde lite grejer, så det slutade med att vi inte kom ifrån Uppsala förrän vid tretiden…
Men tack vare gott humör, tillgång till laterala gåtor och en GPS-utrustad iPhone gick hemfärden på ett kick.
Until next time… hejdå Uppsala!
Nån tipsade mig för ett tag sen om att det skulle vara en tävling i SVTs kulturprogram Babel, som gick ut på att skriva kärleksdikter. Det var ingen mindre än Bob Hansson som skulle hålla i det hela (som jag ju faktiskt träffat några gånger i olika sammanhang). Så jag skickade väl in ett par dikter och tänkte inte mer på det. Så ikväll damp det ner ett mail där en kille jag känner lite grand gratulerade till “publikationen på SVT”. Jag förstod först inte vad han syftade på, men sen trillade tioöringen ner, och jag skyndade till Babels hemsida.
Där möttes jag av ovantående bild! Dom hade alltså till och med bemödat sig att göra en fin liten installation av det hela! Blev jätteglad!
Själva programmet sänds tydligen ikväll. Ska kolla om dikten är med på nåt sätt. Man vet ju aldrig.
Det ska dock sägas att jag numera gärna äter semlor.
För några år sedan lärde jag känna en tjej som kallade sig Estetica, via ett poesiforum på internet, Haket. Efter ett tag fick jag reda på att hon hette Tanja, och så snackade vi till och från under några år, och lärde väl känna varandra, trots att vi aldrig hade träffats på riktigt.
Fram till häromdan. Hon skulle hälsa på några släktingar i Göteborg och undrade om jag ville ses och fika. Och jag är ju inte den som är den, så vi stämde träff i Brunnsparken. Några minuter och förvirrade telefonsamtal senare satt vi på Andrum med en kopp te och en gigantisk chokladboll.
Det kändes lite konstigt att sitta där och känna att man faktiskt kände en person som man aldrig träffat förut. Som nån slags paradox. Jag undrar hur det kändes förr i tiden, om man brevväxlat med någon under flera år, utan moderna hjälpmedel som Skype och Facebook. Såhär ser hon ut förresten, och av någon anledning nyper hon statyer i näsan.
Det har hänt några gånger tidigare att jag träffat personer som jag tidigare lärt känna via Haket. Alltid har den här bekant-fast-man-aldrig-tidigare-setts-känslan infunnit sig. Jag undrar hur det kommer vara om 20 år. Har man då redan träffats som hologram? Virtual Reality? 3D-glasögon?
När jag ändå är inne på det så vill jag slå ett slag för Haket. Det är det forum på internet som jag varit medlem i längst, och som jag återkommit till gång på gång sedan 2002. Jag rekommenderar alla som sysslar med poesi, noveller och sånt att titta in där. Stämningen är väldigt öppen och trevlig och konstruktiv jämfört med andra liknande sidor. Kolla in, vetja! www.haket.com
Det har varit en mycket spännande helg. Delvis efter att jag varit med att gräva fram arkeologiska fynd bakom en köksbänk i Kortedala. Det började med att vi lossade en gammal sliten bänkskiva som suttit där sedan 50-talet, och upptäckte en gigantisk hög med brev, foton, anteckningsböcker och tidningsurklipp som under ett halvt sekel samlats där bakom. Men det var bara början på mysteriet…
Vi kunde inte låta bli att gräva ner oss i den gigantiska högen, och efter bara tio minuter var vi fast. Framför oss vecklade fem decennier ut sig, med personer som tydligen bott i lägenheten tidigare. Det äldsta vi hittade var från en möhippa 1959.
Och här är en bunt brev som skickats till lägenhetens ägare från hennes man i Amerika 1970. Papperet är tunt, tunt, tunt… Flygpost, liksom.
Tydligen hade de gift sig 1963. Hur gör man för att tappa bort sina bröllopsfoton bakom en köksbänk?
Följande tidningsurklipp är från 1966, året innan Sverige bytte till högertrafik. Tydligen införde man nya trafikregler för att göra “Dagen H” smidigare.
Eller vad sägs om det här?! Instruktioner för hur man använder en “telefonapparat”! Avancerade grejer…
Sen hittade vi ännu mer spännande grejer. Skötselråd för skjutvapen, lotter från tyska lotterier, 250 tidningsurklipp med gamla visor och örhängen, recept (bl.a. på macaronipizza!) och mängder med annat skumt.
Till exempel visade det sig att ett äldre par (föräldrarna till lägenhetens ägare?) hade dött med bara ett par dagars mellanrum. Kvinnan hade blivit påkörd och avlidit bara ett par dagar efter att hennes make dött. Isn’t it ironic, som Alanis skulle ha sagt.
Men det mest fantastiska var att vi efter lite detektivarbete lyckades spåra upp dem som bott i lägenheten större delen av tiden, de som synts på bröllopsfotona. Och det visade sig att de fortfarande levde! Och inte nog med det, de bodde 50 meter bort på samma gata! Så i morse tog vi med oss brev, tidningsurklipp och fotografier i en tygpåse och gick dit och knackade på. En dam i 75-årsåldern öppnade, och jag gissar att hon blev ganska chockad när vi kom och lämnade över hennes förflutna i en påse…
En spännande helg, som sagt. Och nu kanske någon undrar vad jag egentligen har för mig i Kortedala, och vilka de här “vi” egentligen är. Och ja, det kan ni ju undra över!
I drygt två månader har fyra flaskor stått och sett roliga ut på en hylla i köket. Det beror på att de har innehållit renat brännvin med bär i. Närmare bestämt slånbär och krusbär som jag plockat på Tjörn. Tanken var att det skulle bli likör. Inte för att jag är den som dricker sådär mycket av sånt, men när man väl gör det kan det ju lika gärna vara gott liksom… Och igår var det dags att avsluta projektet.
Sagt och gjort, Isabel och jag tog fram bunkar och silar och flaskor och grejer och skred till verket.
Det var inte helt lätt att få ut bären ur flaskorna…
… men till slut var de ute, och fick kokas för att få ut det sista av den sträva men grymt goda smaken.
Och till slut kunde vi tappa det hela på flaskor! Det blev ungefär en och en halv liter av varje sort. Slånbärslikören blev sanslöst god, medan krusbärslikören blev… ja… extremt god, men med väldigt lite alkoholsmak. Men vart skulle den ha tagit vägen, liksom? Den har varit i en igenkorkad glasflaska i två månader…
Nu till nåt annat. Jag håller på att testa att tvätta med tvättnötter. Har hört folk som både lyckats väldigt bra med dem och som inte lyckats alls. Det verkar som att det gäller att ha tur när man köper nötterna om man vill ha några som funkar.
Återstår att se om dom här funkar!
Nu är det mars. I mars blir det vår. På våren drar man upp sin cykel ur snödrivorna. De senaste decenniet har det ju egentligen varit nån snö att dra upp nåt ur, så det här var första vintern på länge som jag faktiskt inte cyklade under vintern.
Men idag var det dags. Lite olja och grejer på kedja och kullager och så trampade jag iväg in mot stan. Inte helt ofarligt, med tanke på att halva Göteborg fortfarande är täckt av is, men med solen i ögonen (men inte inte spilld mjölk överallt) spelade det ingen roll. Jag cyklade till Chalmers, där jag lånade luftpåfyllningsautomaten, och sen vidare till gymmet, för den första träningssessionen sedan jag blev sjuk i november. Så grymt skönt att komma igång igen, även om man kände sig lite klen efter att ha varit passiv så länge.
Tog inga kort på dagens cykelturer idag, så här är en bild på min hoj från i somras, halvvägs till Oslo, och lastad med tält, sovsäck, liggunderlag och diverse annat. Få se vart det bär av i sommar… England eller Skottland har varit på tal. Nån som hänger på?
Vårdikt på cykeltema:
jag ska samla all min sorg
i min cykelkorg
och dumpa alltihop
i en gammal grop
långt från Göteborg
Och avslutningsvis en filmsnutt som är väldigt fin… Den ska inte ses som ett seriöst inlägg i nån debatt, men… man blir lite glad av den!
Imorse, innan jag gått till jobbet, upptäckte jag att min lunchsallad var försvunnen ur kylen. Lite snabba efterforskningar gav starka indikationer att det var min inneboende som ätit upp den. Utan lunchlåda hoppade jag således på spårvagnen för att via färja över älven ta mig till Lindholmen.
Så vid lunchdags gjorde sig hungern påmind, och jag fick snilleblixten att köpa pizza. Och trots de 69 kronorna var det lätt värt det! Mmmm, en stor, varm Opera med champinjoner, fårost, och vitlök. Just vitlöken kanske var lite ostrategisk med tanke på omständigheterna, men jag kan nog lugnt säga att det var värt det också.
För att hylla detta runda livsmedel kommer här en liten dikt:
man kan sitta med nålar och ritsa
göra konster och stajla och snitsa
man kan baka en tårta
med grädde och glass
man kan knåda och rulla och spritsa
man kan skämta och skoja och vitsa
släppa loss och bli full på Ibiza
men inget går upp
mot en nybakad
varm
och omsorgsfullt välkryddad pizza
Bland det allra sista jag gjorde i min gamla sunkiga Högsbolägenhet var att spela in en kortfilm. Den handlade om Andreas, som bor i just en extremt sunkig lägenhet och känner sig ensam, tills han en dag får syn på en annons i tidningen, för något som heter “PrästDirekt”… Och inte kunde han ana vad som komma skulle!
Filmen heter “Tack för att du väntar“, och är faktiskt kul! Och eftersom jag märkte att jag inte visat den här på bloggen gör jag det retroaktivt! Andreas spelas av Andreas Larsson och telefonrösten av Isabel Evers. Jag filmade och Almina Isberg drog i en skateboard. Manuset skrev jag tillsammans med Isabel.
