klimat – Sida 2 – Emanuel Blume

Kampen mot vindkraften – eller mot något annat?

Jag fick ett argt mail häromdagen. Det kom från en arg ordförande i en förening som var väldigt upprörd över att jag godkänt en vindkraftspark i ett område som just den här föreningen jobbat väldigt hårt för att skydda från vindkraftsetablering. De hade sett pappret med min underskrift, sa hon, och de kände sig överkörda och åsidosatta över att ett sånt beslut fattats över huvudet på dem.

Jag jobbar bland annat med vindkraft, så det hade mycket väl kunnat vara så att jag tagit ett sådant beslut. Men jag kände varken igen namnet på parken eller på bolaget som skulle bygga. Framför allt hade jag inte skrivit under något papper.

Jag har skrivit mycket om vindkraft på den här bloggen, både före och efter att jag började jobba med miljömärkning och energi. En skillnad mellan före och efter är att före hade jag inte en aning om hur oerhört komplext det är, det här med vindkraft, och hur ofta man tror att det handlar om en sak, när det i själva verket handlar om något annat. Och hur ofta folk är arga på varandra av var sin orsak, utan att den ena parten förstår vad den andra är arg på.

Jag fick en aha-upplevelse i höstas, när jag var med på VIND2014, den stora nordiska vindkraftsmässan. Eftersom jag jobbar för Naturskyddsföreningen och framför allt med miljöpåverkan från diverse kraftslag så är det framför allt vissa sorters människor man träffar. Miljöansvariga, VD:ar och marknadschefer på elbolag, representanter för olika miljöorganisationer, energirådgivare, tekniker, fågelskådare, sportfiskare, biologer, limnologer och miljöforskare. När jag började jobba med energi tänkte jag naturligtvis att det var dessa människor som var branschen.

Men så förstod jag att det inte var så. Det finns en grupp som jag väldigt sällan träffar, insåg jag när jag kom till VIND2014-mässan. Insikten slog mig ganska kraftigt, även om jag borde anat det när mässbiljetten gick lös på ett stadigt antal tusenlappar. Jag hade väntat mig att träffa många av de kontakter jag hade inom vad jag trodde var ”branschen”, men när det kom till kritan träffade jag i princip ingen jag kände. På mässan fanns istället entreprenörerna.

Det är lite luddigt vad jag menar med entreprenörer, men jag tror jag menar ungefär ”de som hittar områden runt om i landet som passar för vindkraft, ansöker om tillstånd och ser till att kraftverken byggs”. Seminarierna på mässan hade rubriker som ”Framtidens exportvara”, ”Svensk elexport till Europa för klimatet och tillväxten”, ”Hur värderas och prissätts kundens medverkan på framtidens marknad?”, ”Globala utblickar”, ”Lönsamheten för nya och gamla investeringar”, ”Framtidens finansiering av vindkraftsprojekt”, och så vidare. Det är sällan med de ordvalen och perspektiven som människor runt om i Sveriges kommuner diskuterar vindkraft vid sina köksbord.

För att sammanfatta så handlade det allra mesta inom dessa seminarier om ekonomi. Priser, lönsamhet, import och export. Med jämna mellanrum gick man ut och minglade medan man åt ”brain food” och ”raw snacks”.

Parallellt med dessa huvudseminarier arrangerade Nätverket för Vindbruk en annan uppsättning seminarier i samma hus. De handlade om saker som hur människor upplever att få vindkraft byggda i sina hembygder, hur naturen påverkas och hur man hanterar buller från turbinerna. Knappt ett ord om ekonomi. Det avspeglade mycket mer hur ”vanliga människor”, och alltså inte ”entreprenörer”, pratar om vindkraft.

Det som var läskigt var att det var olika publik på de olika seminarieserierna. ”Entreprenörerna” gick på de ”riktiga seminarierna”, och letade sig aldrig ner till nätverkets seminarier (bokstavligen ner, eftersom dessa låg ett par trappor ner i en lite svårhittad lokal). Samtidigt hade inte de som gick på nätverkets seminarier den dyra biljetten till de ”riktiga” seminarierna. Det blev många citattecken i det här stycket.

Under de här dagarna insåg jag varför så många får nåt hatiskt i blicken när talas om vindkraftsetablering. Jag förstod varför det bildas motståndsgrupper, och varför man slåss med näbbar och klor i alla möjliga instanser mot vad som faktiskt är en ekologiskt hållbar energikälla.

Det hade jag också gjort, om min bild av utbyggnaden styrdes av ”entreprenörena”. Ett vanligt exempel på vindkraftsetablering är att ett relativt glesbefolkat område börjar exploateras av ett bolag som inte är från trakten. Ofta kommer tillresta exploatörer som inte alls har någon koppling till de människor som bor där och hugger ner träd, anlägger vägar och drar med sig massor av lastbilar och grävmaskiner. Sedan försvinner de, och lämnar kvar vindkraftverken. Vinsten från elförsäljningen går till bolaget som i 99% av fallen inte finns i trakten utan har sitt huvudkontor i Solna. Okej, jag raljerar lite, men ni fattar. Entreprenörerna som betalar de dyra biljetterna till vindmässan är väldigt sällan samma personer som faktiskt åker till de kommunerna där verken ska byggas. Ofta har man kanske inte ens varit där, bara sett områdena på en karta. Och så går man på mässor och förstärker sin egen bild av att vindkraft bara handlar om lönsamhet, export och försäljning. Att det är ett bra energislag miljömässigt vet man ju redan, så det behöver man inte ägna så mycket mer tid åt.

Jag tror, men det är min högst personliga gissning, att ilskan och hatet mot vindkraften kanske inte alltid handlar så särskilt mycket om vindkraft. Bor man på en plats som man älskar, och ett främmande exploateringsbolag som man aldrig hört talas om plötsligt vill bygga en vindkraftspark utan att man har något att säga till om, är det klart att man blir fientligt inställd.

När jag började luska i varför jag fått det arga mailet där jag blivit anklagad för att ha skrivit under ett papper, som visade sig inte finnas, dök det upp saker som tyder på just det jag precis skrivit om.

Ibland önskar jag att industrin var mindre industriell och att branschen var mindre branschig. De första större vindkraftverken som byggdes i Sverige byggdes på Gotland, där folk gick ihop i kooperativ och ägde verken tillsammans. Jag tror inte det är en så himla dum idé, och jag tror att sådana ägandeformer också skulle kunna leda till bättre lokaliseringar, mer levande bygder och nöjdare människor.

Det här blev ett långt inlägg. Mycket är förenklat och förkortat. Och det är klart att det finns miljömässigt dåliga vindkraftsplaceringar. Men för att verkligen komma åt och göra något åt dem måste vi bli bättre på att förstå de som är inblandade.

”Leave the world behind” – skämtar ni?

Såg den här reklamaffischen på väg hem häromkvällen.

Det måste vara medvetet. Det går bara inte att göra en sån reklambild utan att tänka på vad den egentligen visar.

Där står han. Mannen med den stora bilen. Demonstrativt vänder han ryggen mot naturen, som dessutom råkar utgöras av snöklädda fjäll. Det kan förstås bara vara en slump, en bakgrund som reklammakaren tyckte var snygg, men det är för talande för att tas som en slump.

”Leave the world behind.”

Ja, precis. Gör det. Vänd ryggen mot vad bilismen innebär och lämna världen som vi känner den bakom dig för alltid. Hejdå och goodbye! Vi försöker inte ens låtsas längre. Gasen i botten, tuta och kör. Leave the world behind.

just surrender yourself to the rhythm

with your hands up in the sky

feel the energy deep inside your system

and leave this world behind

Folkomröstning om trängselskatten – eller om nåt annat?

För bara några dagar sedan meddelades att genomsnittskoncentration av koldioxid i atmosfären för första gången på 13 miljoner år kommit upp i 400 ppm. Vid denna tid var Arktis 14 grader varmare än idag.

400 ppm. En intetsägande siffra och en krånglig förkortning. Vad innebär det egentligen? Jo, ppm står för ”parts per million” och är ett annat sätt att säga miljondel. 400 av en miljon molekyler i atmosfären är alltså koldioxid. Före industriella revolutionen på 1800-talet var siffran stabil på 280 ppm. Under 1900- och 2000-talet har den gått upp snabbare och snabbare i takt med att vi släppt ut alltmer växthusgaser från fabriker, hushåll och bilar.

Ni fattar grejen. Alla fattar grejen. Vi har hört det i så många år.

Globala FN-möten kommer år efter år fram till att det blir alltmer bråttom för varje år att göra någonting åt växthusgasutsläppen om inte Jorden ska gå in i en global klimatkatastrof som går att jämföra med den som gjorde att dinosaurierna dog ut för 64 miljoner år sedan. Men när det blir dags att ta faktiska beslut om vad om ska göras står det still. Ländernas ledare skruvar på sig och vill inte införa förändringar i just sina länder, men är överens om att det måste göras.

Vi sitter framför våra TV-apparater och svär åt de jävla toppolitikerna för att de inte kan ta beslut. De vet att det är skitbråttom, men de vågar inte ta besluten! Usch, vilka dumskallar, säger vi till varandra! Det är ju de som har makten och ansvaret, varför gör de inte vad de måste göra?

Faktum är att det finns politiker som tar det här ansvaret. I Göteborg till exempel. Här finns politiker som insett vad vi står inför och vågar fatta beslut för att faktiskt göra något åt att vi är på väg in i en katastrof. Ni fattar säkert att jag syftar på trängselskatten.

Såhär är det. Vi bor i en stad. Vi bor i ett rikt land. Vi har höga löner och enorm konsumentkraft jämfört med Jordens befolkning. Faktum är att det är svårt att hitta andra i världen som har så bra förutsättningar som vi för att faktiskt ta det här ansvaret som att begränsa bilismen innebär. Staden ger oss förutsättningar för andra trafikslag, som i många fall går snabbare och är billigare än bilismen. Att vi är rika svenskar gör att vi knappt behöver offra ett dyft av vårt materiella välstånd.

Vi har världens chans att stå upp mot en kommande katastrof. Tack vare att vi har politiker som vågat ta ansvar. Och vad händer då?

Jag är inte emot demokrati, tvärtom är den en förutsättning för vårt samhälle. Men en förutsättning för demokrati och folkomröstningar är att vi vet vad vi röstar om. GT och andra omröstningsförespråkare har skapat en bild av att det handlar om att vi som ett enat folk ska stå upp mot den odemokratiska trängselskatten, som suger ut oss stackars medborgare och fyller korrupta politikers fickor. Det är klart att man vill folkomrösta om man har den bilden.

Men vad är det för en bild egentligen?

Trängselskatten är en del av en mycket mycket större helhet. Förutom att vara ett viktigt och konkret verktyg för att minska bilismen och därmed den globala uppvärmningen är den en del i Västsvenska Paketet, som bland annat innebär stora förbättringar av kollektivtrafiken, utbyggnad av centralstationen och större kapacitet på tåg och bussar. Trängselskatten är en del i finansieringen av allt det här. Vi kan inte säga nej till trängselskatten utan att samtidigt säga nej till förbättringarna av kollektivtrafiken och infrastrukturen.

Och vad är det för jävla signal vi sänder? ”Vi i Göteborg tänker inte ta nåt ansvar för kommande generationer. Vi har jättegoda förutsättningar att ta ansvar och bor i ett land med enormt högt välstånd, men vi tycker det är viktigare att få köra bil obehindrat och släppa ut avgaser och växthusgaser, än att ge förutsättningar åt hållbar trafik.”

Vad är det för sätt att använda demokrati? Om vi ska folkomrösta så måste vi veta vad vi folkomröstar om! Om vi inte ens klarar av att begränsa bilismen i en stor stad, hur fasen ska vi då kunna begränsa den i glesbygd? Hur ska ledarna för världens fattiga länder kunna ta ansvar om vi hindrar våra ledare i vårt rika land ta ansvar? Världen är större än Göteborg. Den finns kvar längre än vår egen korta livstid. Den bryr sig inte ett smack om hur vi tar oss till jobbet.

Däremot bryr den sig om vilka förutsättningar för liv som finns i den. Idag, imorgon, om 50 år och om 200 år. Förra veckan nådde koldioxidkoncentrationen i atmosfären en nivå som den inte varit uppe i på tretton miljoner år. Det var en tid med ett helt annat klimat än idag, ett klimat som vår livsstil bestämmer om vi ska byta till. Ett klimat som betyder katastrof för jordens befolkning.

Det är vad vi röstar om i en eventuell folkomröstning.

Förlåt om jag gjorde dig ledsen…

…men när du ringer och vill få mig på nya tankar tycker jag inte det är fel att uppmärksamma dig på de tankar jag redan har.

Det ringde från ett elbolag igår. Jag missade vad de sa att de hette, men hon som ringde hette Karolin. Hon ville att jag skulle byta till ett elavtal hos hennes elbolag, så att jag skulle slippa betala onödigt mycket pengar för det avtal jag hade. Hon var trevlig och inte påträngande på nåt sätt, men hon lät väldigt bekymrad när jag svarade att jag inte ville ha ett billigare elavtal.

Vill du inte ha billigare el?

frågade hon som om jag var dum i huvudet. Nej, det vill jag inte, svarade jag och hon undrade varför i hela friden jag inte ville det. Jag försökte förklara att elproduktion är bland de mest krävande och långsiktigt miljöskadliga verksamheter vi ägnar oss åt, och ju billigare elen är desto mer el kommer folk att använda.

Men vet du inte vad påslag är? Det är pengar som elbolagen tar och stoppar i egen ficka.

Jag vet vad påslag är. Och det är inte lätt att säga att den ena kronan går hit eller dit. Nåt antar jag att elbolagens anställda ska ha i lön. Karolin själv till exempel. Men jag har ärligt talat inget intresse att betala mindre än vad jag gör för den el jag använder.

Men du behöver ju inte använda mer el! Du får den ju bara billigare!

Det är en ytterst liten del av mina inkomster går åt till el. Jag betalar mer för själva elnätet än för elen jag använder. Och säga vad man vill om marknadsekonomi men det är svårt att säga nåt annat än att ett lägre pris lockar till en högre användning. Att folk tenderar att bete sig sparsamt med saker som kostar dem mycket pengar i en högre utsträckning än med sånt som kostar lite pengar är inte särskilt överraskande. Och dessutom, när ett elbolag sänker priset påverkas de andra bolagen att också sänka sina priser i konkurrenssyfte. Sverige har låga elpriser om man jämför hur det ser ut globalt. Samtidigt fortsätter arter att dö ut i de reglerade älvarna, kärnavfallet samlas på hög i Oskarshamn och koldioxidhalten i atmosfären fortsätter att stiga. Jag gillar vindkraftverk, men inte ens jag vill bygga ut ohejdat. Jag kan inte komma på ett enda vettigt argument till att jag skulle betala ett lägre elpris än jag redan gör.

Så Karolin, förlåt om jag lät hård mot dig i telefon. Men jag vill inte betala underpris för den otroliga produkt som elektricitet faktiskt är.

Det är tanken som räknas

Under hösten har jag varit med i en tävling som heter Skriv för planeten, som går ut på att man ska skriva en låt på ”miljötema”. Den ska bedömas av en jury och sen, om man har tur, gå vidare till en finalkonsert i början av december. Nu gick jag inte vidare till finalen, men jag är nöjd med låten!

Jag tycker det kan vara ganska knepigt att skriva ”miljölåtar”. Väldigt många som gör det skriver på ungefär samma sätt; ett slags allmänt rädda-den-stackars-miljön-och-stackars-isbjörnar-och-om-vi-bara-hjälps-åt-och-tänk-på-barnen-tema. Man försöker ofta göra en ny We are the World, vilket jag kan tycka i regel blir ganska tråkigt. Det är en bra låt, men den är ju för fasen redan skriven. Tusentals gånger.

Det är som att jo, vi vet att vi måste hjälpas åt och vi vet att isbjörnarna ligger illa till. Det behövs inte ännu en låt om det, det finns redan flera tusen. Vad jag istället fick lust att skriva var en låt som handlar om nåt konkret och svårt. Nåt som känns. Alla kan ställa upp på och hålla med om att vi ska hjälpas åt och rädda världen. Men vad är det som gör att det går så långsamt? Vad är det vi bråkar om?

Det var så jag kom på idén till låten som jag kallar för Tanken som räknas. Den handlar om någon som efter många år kommit på att något man tyckt om, kanske rentav älskat, hela sitt liv, får hemska konsekvenser. Och som nu bestämt sig för att nu får det vara slut. Även om det gör ont i hjärtat. För det är ju det som gör miljöomställning så svårt. Att vi måste bryta känslomässiga band med saker som betyder mycket för oss.

Här kommer inspelningen! Den blev lite slarvig, för jag ville bli klar på så kort tid som möjligt. Och en granne klagade på att jag väsnades så sången är en ganska tystlåten förstatagning. Men det är tanken som räknas!

Klicka på knappen här ovanför för att lyssna. Texten kommer här:

det är inte lätt för mig att säga det här
men nu har jag bestämt mig
jag vill göra slut
fast jag upplevt så mycket med dig är jag inte kär
det är så mycket jag fattar nu
som jag inte förstod förut

som hur hård du varit
så tung och så kall
jag är trött på det nu
din kyliga yta av plast och metall
snälla du
jag är trött på ditt tugg
hur du jämt går på tomgång
vareviga dag
nu ser jag igenom din putsade lack
vad du egentligen menade när du sa

att det är tanken som räknas
du vill tanka dig full
varva loss och komma i gasen
du ljög när du sa det var för frihetens skull
det var gifter vi hällde i glasen

du påstod att ett och ett halvt ton metall var för min säkerhet
att jag skulle klara mig bra om det small
tack för den
av den som det small med
skulle bara bli kvar
en förstörd liten smet
ett och ett halvt ton metall som gör mig osårbar
var det som var säkerhet?

men det värsta av allt är vad du har spytt ut i så många års tid
jag har hostat och flämtat
försökt att stå ut  för din skull
luften är full med ozon
atmosfären med koldioxid
ändå upprepar du
så som alltid förut
att du är nödvändig och ansvarsfull

och att det är tanken som räknas
fyll fler oljefat!
du vill tända på alla cylindrar
och du skiter väl i ett förändrat klimat
men det finns faktiskt en sak som hindrar

för jag har hittat en annan
jag har träffat en ny
som varken behöver bensin eller bly
som har sadel och styre och struntar i servon och spakar
så du kan ta din kaross
det är slut mellan oss
för jag har vinden i håret och blicken i skyn
din tid är förbi
jag kan höra hur fogarna knakar

tro inte nu att det inte betytt nåt
det vi haft, du och jag
utan dig kanske inte min lägenhetsflytt blivit av
utan dig kanske resan till fjällen i vintras blitt stökig och svår
men skitsamma om alternativet är fjäll utan snö om femtio år

så farväl till besiktning, till bilskatt och blinkers och bilbatteri
farväl till parkeringshus, p-böter, pumpar och plåt
farväl till passat, peageot pontiac, porsche
er tid är förbi
och försök inte lura mig mig med vackra ord
jag vet precis vad du vill åt
när du säger

att det är tanken som räknas
det går jag inte på!
jag är trött förmildrande fraser
det här är mitt slutliga sista hej då
och behåll dina växthusgaser

De 35 bilarna vi alla kommer att köra

Jag skulle vilja fortsätta lite på temat med bilar i staden och bilismen som norm.

Ett vanligt motargument mot att minska bilismen och stödja andra transportalternativ är att bilarna blir mer och mer miljövänliga. Vår förra miljöminister Andreas Carlgren körde stenhårt på det, och motivierade i princip hela Förbifart Stockholm med att ”det är ju moderna, miljövänliga bilar som kommer att använda de nya vägarna”. Bara att som miljöminister använda ordet miljövänlig om en bil gör mig mörkrädd. Precis som elektricitet kan bilar aldrig bli miljövänliga. De kan bara bli mer eller mindre miljöskadliga.

Det talas högt och lågt om elbilar, och inte bara av Andreas Carlgren (eller Lena Ek för den delen) utan av väldigt många i debatten. Många resonerar som så att ”elbilar har ju nollutsläpp och eftersom elen kommer från vind- och vattenkraft blir det ju inga miljöskador”. Detta är felaktigt. Men problemet är att även om det varit sant hade inte problemet varit löst.

Elbilar är mycket bättre än bensin- och dieselbilar. Särskilt om de körs på miljömärkt el. Problemet är att man motiverar en fortsatt och rentav utökad massbilism (vilket är precis vad man gör när man t ex bygger Förbifart Stockholm) med argumentet att det kommer att vara elbilar som kör på gatorna.

2010 såldes 35 elbilar. Under samma år såldes 260 000 bensin- och dieselbilar. Med 35 nya elbilar per år skulle det dröja ungefär 125 000 år innan vi hunnit byta ut svenska bensin- och dieselbilar till elbilar. Följande siffror är från Bil Sweden, och visar nyregistrerade bilar under 2010:

Fordon Antal
Bensinbilar 127 000
Dieselbilar 136 000
Gasbilar 7 400
Etanolbilar 4 300
Elbilar 35

Jag är inte motståndare till elbilar eller andra bilar som går på förnybart bränsle. Men att tro att vi löser några klimat-, trängsel-, resurs- eller föroreningsproblem genom att 0,01% av nyköpta bilar är elbilar är inte bara jättedumt, det är farligt, eftersom det uppenbarligen funkar som argument mot satsningar för att minska bilismen till förmån för hållbara transportsätt.

Skulle nån uppfinna en bil som totalt saknar negativ miljöpåverkan och där det växer blommor och flyger fjärilar ur avgasröret som det gör i reklamen, så fine! Tuta och kör! Men använd inte påhittade fantasibilar som argument mot verkliga problem.

Hin Håle och hens bilar

I GTs ledare häromdan skrev Peter Hjörne om bilen i storstaden, och hur den, som han uttryckte det ”…inte är något påfund av Hin Håle, kanske inte ens ett nödvändigt ONT, utan rentav något bra”. Hela ledaren går att läsa här.

Jag och min vän och kollega Agneta ställde oss frågan för vem han behövde påpeka detta. Texten i övrigt handlade om hur fel det är att peka ut bilen som ett problem i staden, eftersom det finns folk som är beroende av den och ”varken kan eller vill cykla eller åka kollektivt”. Här kommer vårt svar, som faktiskt blev publicerat i dagens GP. Dock kortade de ner texten så att den blev något rörigare, och skrev en fånig rubrik. Följande kunde man dock läsa i GP i morse:

Klicka på bilden ovan för att läsa den i en bättre storlek. Det något lustiga valet av illustration gjordes av GP-redaktionen. Den dumma rubriken likaså.

Det är intressant hur folk ofta tolkar en skepsism mot massbilism i städer som att man vill förbjuda varenda bil helt och hållet. Argumentet att ”det finns faktiskt människor som inte klarar av att cykla eller åka kollektivt, ska de bara ruttna i sina lägenheter?” får man höra skrämmande ofta. Det är klart att folk inte ska behöva ruttna i sina lägenheter. Men det rör sig om en mycket liten andel av befolkningen, så därför är det heller inga problem att dessa använder bil.

Under min tid i Ugunja, Kenya, hade inte ens en procent av människorna tillgång till bil. Men inte fasen ruttnade de i några lägenheter. Vår kollektivtrafik och våra cykelmöjligheter är redan många gånger mer bekväma än deras. Varför skulle vi vara så mycket sämre på att cykla och åka buss än kenyanerna? Svaret, gissar jag, är att det är vi inte. Däremot är vi fast i bilnormen.

Under vår text fanns en insändare som handlade om Göteborgs cykelbanor, att de inte är byggda för pendlingscyklister utan för ”promenadcyklister” som har betydligt lägre hastighet. Ett mycket bra påpekande, som bör tas på allvar.

Och, apropå cykeltemat måste jag återigen spela min nya låt om att cykla på liv och död i Göteborg:

EMANUEL DISSAR! – del 30: GT

I slutet av augusti gjorde jag en genomgång av allt jag dissat i den här serien, inför det trettionde inlägget som jag skrev skulle komma ”imorgon”. Hrrrm. Det här med heltidsjobb och teaterpremiärer skyndar inte på ens bloggande direkt.

Nu är det i alla fall dags. Jag har funderat mycket fram och tillbaka på vad som skulle vara spektakulärt nog att utgöra den trettionde dissen. Men efter många om och men kom jag fram till att den här serien inte handlar om att vara spektakulär, och att diss nummer 30 får bli ytterligare en spontan misstroendeförklaring.

Denna gången riktar jag uppmärksamheten mot kvällstidningen GT (Göteborgs-Tidningen, Expressens västsvenska upplaga). För några veckor sedan skrev jag om hur GT delade ut kött utanför Way out West, ett tilltag som gick ut på att kämpa för de stackars festivalbesökarna som gick miste om sin rättighet att inhandla kött i sin omedelbara närhet. Därmed startades ”Kötthjälpen”, där GT delade ut korv och annat kött utanför festivalentrén.

Jag ska inte dra hela historien igen, men hur dumt är det inte när en organisation tar ett moget och ansvarstagande beslut (i ett sammanhang där så många bara pratar och inte vågar agera), för att sedan utsättas för att en kvällstidning driver en parodisk ”människorättskampanj” utanför entrén? Inte mycket förtroende för GT fanns kvar hos mig efter det här.

Det som fick mig att totalt tappa förtroendet för GT var dock deras kampanj mot trängselskatt i Göteborg, som går ut på att driva fram en folkomröstning i frågan. Missförstå mig nu inte, jag är inte emot vare sig demokrati eller folkomröstningar. Men trängselskatten baserar sig på ett demokratiskt taget beslut med samtliga partier i fullmäktige bakom, med undantag för Sverigedemokraterna. Det innebär att över 90% av de röstande redan har röstat på partier som är positiva till förslaget. Det är också mycket tveksamt om ytterligare en folkomröstning bör drivas fram av en tidning, som dessutom tar väldigt tydlig ställning, och som så tydligt väljer att bortse från miljökonsekvenserna.

Köttscenariot upprepar sig, skulle man kunna säga. Ett taget beslut, väl grundat i forskningsresultat och med de utsläppsminskningar, luftkvalitetsförbättringar och den minskade trafikträngseln som blivit resultatet i Stockholm i färskt minne, ifrågasätts till förmån för en diffus vi-viiiill-köra-bil-obehindrat-oavsett-om-vi-förstör-miljön-sådeså-mentalitet. Faktum som att Stockholms näringsliv gjort stora vinster på att leveranser nu kommer fram i tid och folk mer sällan blir försenade till möten osv är som bortblåsta.

En låt som illustrerar det hela:

Detta blev min trettionde diss, och jag har därmed skrivit tio gånger fler inlägg än jag tänkt från början. Och det värsta är att jag har minst tre till som väntar på att få komma ut.

Den stora köttbomben! Utan kött!

Under min verklighetsflykt i Visby nåddes jag i princip bara av två nyheter från världen utanför. Det ena var att NASA landat sin sond på Mars och det andra var att Way Out West inte serverade något kött inne på festivalområdet.

Det var senare som tycktes väcka störst uppståndelse. Till och med i medeltida Visby fick jag nyhet på nyhet från media som rapporterade om ”skandalen”, att festivaldeltagarna svalt, och om egna aktioner för att rädda de stackars människorna som nu inte kunde köpa kött i sin omedelbara närhet. GT startade rentav ”Kötthjälpen” för att förse de stackars svältande festivalbesökarna med kött.

Först skrattade jag mest åt det. Reportrar som trissar upp nåt fullkomligt ospektakulärt och gör en pappersdrake av det. Sen blev jag mer och mer irriterad. Här har vi alltså en festivalarrangör som faktiskt gör vad andra bara talar om. Istället för att skriva vaga policies och halvambitiösa miljömål med formuleringar som ”vi kommer att sträva efter en minskad andel kött” kör man alltså fullt ut och serverar måltider utan kött. Föredömligt! Tycker vi som sliter ändan av oss med att få företag och organisationer med att gå från ord till handling och ta ansvar för miljön, klimatet och framtiden.

Så kommer alltså alla dessa konstiga infallsvinklar om att folk svälter och att deras kötträttigheter kränks. Detta efter att det konstaterats i rapport efter rapport, undersökning efter undersökning och studie efter studie att köttindustrin är en av de stora bovarna i klimatdramat och ett av de största hoten mot att våra barn och barnbarn ska kunna ta över en beboelig planet. Problemet, har det sagts, är att beslutsfattare inte vågar välja bort köttet. Nu kommer en festivalarrangör och tar precis ett sånt beslut, och BANG! – vad händer?

Way Out West har allt mitt stöd.

Droppen kom när jag läste en krogrecension (!) i Metro. Den handlar om grillrestaurangen Tranquilo, som beskrivs som WoWs totala motsats när det gällde mat. I positiv bemärkelse. Halva recensionen består av en språkligt ekvilibristiskt orgie i hån mot beslutet att inte servera kött, samt de korkade människor som tycker detta är ett bra beslut. Att det skulle ha något med miljö överhuvudtaget att göra stöts effektivt bort med argumentet att ”Saken är att festivalens nya grönsaksiver naturligtvis bara är en del av en långsiktig plan att charma sin drömbokning Steven Patrick Morrissey till festivalen.”

För ett ögonblick kände jag mig tillbakaflyttad till första året på gymnasiet, där varje skollunch innebar kommentarer om att jag inte åt kött. ”Kommer du med din kaninmat nu igen?”, ”Tänk på de stackars morötterna!”, ”Kött är så jävla gott!”, ”Djuren är skapade för att ätas av människor!”, ”Jävla grönsaksfascist!” och så vidare. Recensenten i Metro framstod med ens som en målbrottsbrytande 16-åring i backslick och rosa skjorta, som med illa dolda härskartekniker hånade det politiskt medvetna valet att inte äta kött, på samma sätt som hen hånar människor med låglönejobb eller som är arbetslösa.

En dagstidning med någon form av journalistisk ambition borde hålla sig för god för den här typen av smutskastning i underhållningssyfte. Speciellt när smutskastningen drabbar något så viktigt som ett ärligt försök att faktiskt ta ansvar för vår gemensamma framtid.

EMANUEL DISSAR – del 29: Elfrosseri

Jag kom precis på att jag inte dissat något här på bloggen sedan 2011, så nu får det vara dags! Jag gick i taket igår när jag läste om Svensk Energis kampanj Ladda Sverige. Svensk Energi är en intresse-/lobbyorganisation som ägs av svenska elproducenter och elhandlare, och kampanjen Ladda Sverige har pågått ett tag utan att jag märkt det (på grund av tidsresor till medeltiden bland annat). Så här kommer en riktigt seriös diss för en gångs skull. Men först kommer här en kort bakgrund.

Mitt jobb handlar om el och värme. Hur vi kan producera och använda el och värme på ett så bra sätt som möjligt, som så lite som möjligt skadar vår planet, vår närmiljö och kommande generationers möjlighet att ha ett bra liv. Det är sånt jag sysslar med om dagarna. Man kan säga att miljöpåverkan från el handlar om i huvudsak två saker. Produktionen och konsumtionen.

Produktionen handlar om huruvida elen produceras i kolkraftverk, kärnkraftverk, vindkraftverk etcetera, men också om hur det går till. Ett vattenkraftverk kan ha jätteliten miljöpåverkan om det sköts på rätt sätt och ligger på ett bra ställe, men ställa till med rejält elände om det sköts dåligt och ligger fel.

Konsumtionen handlar om hur vi använder el. Låter vi vår aircondition stå på dygnet runt med öppen balkongdörr? Eller släcker vi vår LED-lampa när vi inte befinner oss i rummet?

Hur mycket konsumtionen skadar miljön och våra livsförutsättningar beror naturligtvis på produktionen. Konsumerar man en viss mängd ful-el gör det naturligtvis mer skada än att konsumera samma mängd miljömärkt el. MEN! Och det här är jävligt viktigt! Ingen el produceras helt utan skador på miljön! Även vindkraft, vattenkraft, biobränsleeldning och solkraft står för skador, inte minst på ekosystemet och närmiljön, men också i form av koldioxidutsläpp. Även om de såklart är betydligt mindre än skadorna fossileldning och kärnkraft.

Därför blir jag lite smått chockad när jag ser Svensk Energis kampanj. Den går i stora drag ut på att måla upp el som något godhjärtat lyckosamt som bara är snällt och driver mänskligheten framåt. Den kritiserar synen på el som något man bör minska användningen av. Som miljövetare börjar man nästan gråta. I kampanjen Ladda Sverige skriver Svensk Energi följande:

”…Bland annat betraktas el som en bov samtidigt som el är en lösning på klimatproblemet. Fyra av tio svenskar vet inte att den el som produceras i Sverige i stort sett är fri från fossila bränslen.”

Okej, så uran räknas som förnybart, eller vad? Jag förstår inte logiken. Kärnkraften står för en enorm del av svensk elproduktion. Uran nybildas inte överhuvudtaget, och bör ses som mer fossilt än olja och kol.

”Tre av tio planerar därför att försöka bidra till att minska klimatutsläppen genom att använda mindre hushållsel, vilket alltså inte påverkar klimatet.”

Här tappade jag helt hakan. För det första tittar man bara på en miljöfråga, klimatet, utan att tänka på att klimatet bara en del som inte kan frikopplas från andra miljöfrågor. För det andra är det helt tokigt att säga att hushållens elanvändning inte påverkar klimatet. All elproduktion står för klimatutsläpp. Vindkraftverket släpper inte ut någon koldioxid i sig, men tillverkningen, transporten, underhållet osv gör det. Det är visserligen oerhört mycket bättre än att elda fossil olja, men påverkan är absolut inte noll. Vattenkraften torrlägger älvar, utrotar vattenlevande arter, splittrar ekosystem, släpper ut metan och dränker skogsområden. Biobränsleeldade kraftverk utgör ett starkt tryck på skogen. Avverkning, transport och förädling står för betydande utsläpp av växthusgaser.

”Samtidigt vill de flesta svenskar se fler elbilar, resa mer med tåg och bygga ut produktionen av el för industrins och jobbens skull.”

Det här handlar om att styra om energianvändningen från olja till el. Det är bra, men likförbannat är elen inte oskadlig. Ju mer energianvändning vi styr om till el desto mer noggranna måste vi vara med hur den produceras och vad vi gör med den. Det som beskrivs ovan är resultatet av en attitydundersökning. Vad folk vill och tycker är en helt annan sak, och innebär inte att man kan trolla bort miljöskadorna.

”Svenskarna vill att Sverige bygger ut produktionen av klimatvänlig el för industrins och jobbens skull.”

Jag skulle också vilja att vi byggde ut produktionen av klimatvänlig el. Problemet är att något sådant inte existerar. Det finns inget magiskt sätt att producera el utan miljöskador. Att prata om klimatvänlig istället för miljövänlig är dessutom ett sätt att bara titta på en liten del av helheten.

Och vad betyder ”-vänlig”? När jag är ute och föreläser om miljöpåverkan från el brukar jag fråga vad ”-vänlig” i orden ”miljövänlig” och ”klimatvänlig” betyder. Det betyder väl nåt som är bra och positivt gentemot något annat? Men elproduktion kan inte ge något positivt till miljön. Den kan bara skada olika mycket. Om jag går fram till en kille på gatan och ger honom en hård smäll på käften, trots att jag skulle kunnat slå ihjäl honom, är jag då vänlig mot honom? Ja, det är jag, enligt det resonemang som Svensk Energi använder, när de pratar om klimatvänlig el.Här är kampanjens reklamfilm. Den har vacker musik och söta barn. Det är samma barn som kommer att få betala för att deras föräldrar ville sälja mer el.

Det här blev MYCKET längre än jag hade tänkt, hoppas att nån orkade läsa igenom allt. Summa summarum så blir jag ledsen och besviken när jag ser en kampanj som Ladda Sverige. Jag är inte motståndare till el. Självklart ska vi använda den till att laga mat, utbilda oss och sköta vår hygien. Elen gör fantastiska saker för att hjälpa mänskligheten framåt, men kampanjen visar el som något gudomligt gott och snällt som inte har några skadliga effekter. Något man kan slösa med.

Det är ren och skär bullshit.

El är ytterst värdefull och dyrbar. Det är också så vi måste använda den.