Jag drar mig lite för att skriva det här. Det finns många tår som nog kan känna sig trampade på om de läser detta.
I helgen åkte jag upp till Stockholm för att ha en spelning. Det var en väldigt rolig spelning, den gick bra, jag hade kul och folk gillade det. Sammanhanget var att en tidning jag tycker mycket om fyllde 30 år, och firade detta i samband med världsmiljödagen. Allt var ideellt, och jag ställde upp mot att de betalade min tågbiljett. Förmodligen ställde de flesta inblandade också de upp helt ideellt.
Vad var då haken? Det var ett öppet arrangemang med fritt inträde, och mycket folk var där. Den första haken var organisationen. Det är inte lätt att organisera ett stort arrangemang med många artister, talare och deltagare. Men det är jävligt viktigt. Jag har varit med om så många arrangemang, både ideella och kommersiella, där så mycket har gått åt pipsvängen på grund av bristfällig organisation. Det här var tyvärr inget undantag. När jag kom dit visade det sig att en stor del av artisterna inte dykt upp av olika skäl (vilket visserligen inte var arrangörens fel), att ljudteknikern inte fanns på plats, att ljudanläggningen var felkopplad med återkommande rundgång som följd, och att ingen hade koll på vad som skulle hända.
Många av de talare som var med gav ett… hur ska jag säga… underligt, intryck. Organisationer som driver frågor de är ganska ensamma om att driva, som att att mobiltelefoni ger cancer, elektromagnetiska fält skadar hjärnan och så vidare. Det här är frågor jag tycker är viktiga att diskutera, men det gör det bara ännu viktigare HUR man diskuterar dem. Att ställa sig och tala inför en skara människor utan att kunna hantera en mikrofon eller kunna tala inför folk, ständigt titta ner i marken och använda ord och uttryck som inga människor utanför den egna skaran känner till, det hjälper tyvärr varken deras frågor eller något annat. Att klä sig alternativt och trotsa normer är inget negativt, tvärtom, men när man vänder sig till allmänheten och vill ge intryck av att de frågor man driver är viktiga, då bör man tänka över mycket noga vilket intryck man ger. Ger man intryck av att vara en övervintrad hippie, ett osäkert nervvrak eller en synsk spågumma kommer man, oavsett hur seriös man är, inte att tolkas seriöst.
Min flickvän Janina som var med, och några “fans” (jag kommer inte på nåt bättre ord nu riktigt) som kommit för att lyssna på mig, var alldeles mållösa och undrade var de hade hamnat. Jag fick förklara för dem att människorna här inte är galna, utan bara kommer från en folkrörelse som alla inte är vana vid. Att de driver frågor som är viktiga, både för dem och för mig, men inte är anpassade till eller medvetna om hur deras budskap tas emot av människor utanför rörelsen.
När jag skulle spela fick jag själv gå in som ljudtekniker och koppla om hela ljudanläggningen. Högtalarna var felaktigt placerade, kablarna gick huller om buller och till fel ingångar, och mikrofonstativen var så trasiga att de höll på att falla sönder. Efter att ha riggat om gick jag på scenen, gjorde en spelning som jag var väldigt nöjd med och tycker gick väldigt bra, och lämnade över till nästa artist.
Tjejen som skulle spela efter mig (jag fick vara ljudtekniker för henne också eftersom den anställda ljudteknikern var upptagen på annat håll) var fantastisk pianist och hade otrolig röst, men en repertoar som hon hävdade “var på ekorrarnas och småfåglarnas språk”. Janina bara stirrade, skakade på huvudet, och när tjejen började spela (det lät ungefär som om ekorrar sprang fram och tillbaka över tangenterna) och sjunga (vilket lät som… tja… ekorrar som sjöng) viskade hon att “Jag tror jag behöver lite luft.” Vi gick ut. Jag sa till Janina, som var helt förvirrad och undrade var hon hade hamnat, att jag tyckte tjejen som sjöng var skitbra, men att hennes låtar nog passat bättre i ett annat sammanhang (lite googlande visade dessutom att hon är etablerad och välansedd!)
När ekorrandet var över packade jag ihop mina grejer och vi gick till en restaurang. Jag hade tänkt hänga kvar till kvällen och lyssna på det som hände, men varken Janina eller jag klarade av det just då. Och hade vi stannat hade jag inte kunnat låta bli att hoppa in som ljudtekniker resten av kvällen också (när vi gick hörde jag rundgångarna börja igen från lokalen, men tvingade mig att inte gå in igen), vilket hade gjort att jag suttit fast hela kvällen.
Jag kände mig dessutom lite obehaglig till mods, efter att ha hälsat på en gammal bekant till mig som jag inte träffat på flera år, och han svarat med “Jaha, så du lät dig påverkas. Jag är besviken att du sväljer EU med hull och hår.” Jag ska inte gå in på det där nu (det kommer nog att bli ett eget blogginlägg), men vad han syftade på var en intervju i en tidningsartikel för ett par år sedan där jag uttalat mig positivt om att miljöpartiet skulle släppa utträdeskravet ur EU. Det betyder alltså inte att jag tycker EU fungerar bra eller eller är demokratiskt. Tvärtom. EU är en herrbastu som funkar under all kritik, men mer om det i ett annat inlägg.
Hur som helst, nu undrar jag om jag inte börjar bli gammal. För mig handlar solidaritet, engagemang och politik inte om att stå fast vid det man alltid har tyckt och sagt till varje pris, utan om att det faktiskt ska hända något i samhället. Jag är inte intresserad av att vara del i en sammansvetsad grupp som tycker att 99,9 procent av människorna i samhället har fel, och ständigt påtala detta. Jag är däremot intresserad av att hitta sätt att förändra samhället åt det håll jag tycker är rätt. Och då måste man diskutera och samarbeta med den övriga befolkningen.
Är ni med? Herrejävlar vad långt det här blev. Och ganska osammanhängande också skulle jag tro. Fler inlägg kommer att följa på det här, är jag rädd…
Avslutningsvis vill jag säga att jag tycker att arrangemanget i grunden var ett bra arrangemang, att Miljömagasinet är en bra tidning med infallsvinklar som jag saknar i andra medier, och att frågorna som togs upp är viktiga frågor. Men hade jag varit med och arrangerat hade jag gjort saker annorlunda.
