Efter att ha börjat finna mig tillrätta så smått i här i Hedmark har jag börjat fundera hur relativt stor plats Sverige och svenskar har i den norska kulturen. Jag var på en lokalrevy igår (revytraditionen är mycket starkare här i Norge, och det är en väldigt kul tradition!) i gympasalen på en högstadieskola här i Skarnes. Det första som slår en är hur mycket svensk musik som används (och det gäller HELA Norge). Abba, Lena Ph, svenska nationalsången… Dessutom en sketch som handlar just om Sverige och norrmännens förkärlek för att åka över gränsen och fylla bilen med sprit och fläsk. På teaterskolan där jag jobbar är också svenskar ett ofta förekommande ämne både på scenen och i samtal. I tidningarna har jag sett flera artiklar om Sverige, händelser som aldrig skulle hamna i svenska tidningar om de inträffat i Norge.
Och i uppehållsrummet i huset där jag bor ligger ett tiotal DVD-filmer, varav hälften är svenska. Robert Gustavsson är tydligen jättepopulär här. Och, handen på hjärtat, hur många norska komiker känner vi till?
Överhuvudtaget finns det massor av svenskheter här. Norrmän kan svenska som vi kan engelska. I alla fall förstår de svenska felfritt. De vet vad som händer i Sverige och har helt enkelt en stark relation till det svenska. En relation som vi saknar. Kan vi norska nationalsången? Vet vi vem som är statsminister? Kan vi säga några kommuner? Fylken? Hur många norska sånger kan vi? Artister? Filmer?
Det är lite pinsamt egentligen. Våra grannar vet en massa om oss. Men vad vet vi om dem?
Dagens norska ord: lyspære
(betyder glödlamp)
