Hur mycket är man värd – egentligen?

Jag hade en diskussion igår på påskafton med ett gäng vänner, och den fick mig att känna mig ganska obehaglig till mods. Vi pratade om det här med att arbeta utan lön, eller med väldigt låg lön. Det sades runt bordet att man inte skulle acceptera att gång på gång ställa upp och göra saker utan att få skäligt betalt. Då säljer man sig själv till underpris.

Jag kom in på att de flesta av mina spelningar jag gör på olika ställen är utan betalning. Förra veckan spelade jag t.ex. på Henriksberg för stökiga pubgäster utan betalning. Nästa vecka har jag en ideell spelning för en solidaritetsrörelse, och i början av juni ska jag upp till Stockholm och spela på ett tidningsjubileum, också utan att få betalt. Det händer såklart att man får betalt. Jag spelade på Gamlestans bibliotek med ABF som arrangör för nån månad sen, med 600 spänn i gage. Men runt bordet pratades det om att man brukade engagera föreläsare till olika företag för 20000 plus hotell och resa.

Plötsligt kände jag lite ångest. Jag har arbetat i tio år, både på scen och i mer traditionella jobb, men väldigt sällan tagit nåt betalt. Är det sålt mig billigt jag har gjort? Eller rentav prostituerat mig, som någon vid bordet tillstod?

115a2dcc62a62888a55afee86f5856c541

Jag har sommarjobbat för 30 kr i timmen, jobbat som städare för 79 spänn i timmen, på förskola för 81 spänn och i allehanda ideella sammanhang utan betalning alls. Jag gör radio gratis, jag har engagerat mig politiskt gratis i 8-9 år, ställer upp på gratis spelningar, håller gratis föreläsningar, gör miljöutredningar gratis, hjälper företag och organisationer med miljöpolicies och handlingsplaner gratis, tar fram utbildningsförslag gratis, arrangerar musik gratis, skriver låtar gratis, skriver tidningsartiklar gratis, åker till Kenya och arbetar med biogas gratis, ger sånglektioner gratis, skriver blogginlägg om att göra saker gratis gratis…

Det är inte så att jag tycker att allt man gör måste ge profit, men jag lever på sparade CSN-pengar och det enda jag har råd med är hyran och lite mat. Ändå jobbar jag hela dagarna. En del av det jag gör ger såklart lite inkomst, framför allt de gitarrlektioner jag börjat ge nyligen, men när jag berättade om dem vid påskbordet skakade man på huvudet och sa att jag tog alldeles för lite betalt.

På en anställningsintervju jag var på för ett tag sedan kändes jobbet så nära. Vi kom bra överens, jobbet verkade jätteroligt och jag kunde ge bra svar på alla frågor de ställde. De pratade om en ingångslön på minst 25 000 i månaden, och jag tänkte (men sa inte) att sådär mycket pengar finns ju knappt. Det är mer än vad jag haft i taxerad årsinkomst de senaste åren. Igår vid diskussionen runt bordet sa nån att lönen hennes son hade var så dålig, så han ville byta jobb. Han hade 28 000 i månaden.

Det är så svårt att leva i två verkligheter samtidigt. I den ena är ingen intresserad av det man gör om man tar betalt, och i den andra funderar man om det här är sista hyran man har råd att betala.

En kommentar till “Hur mycket är man värd – egentligen?”

  1. Kämpa på Emanuel! Det är du som har en sund, humanistisk inställning. Verkar som en del av ditt umgänge består av hårdcurlade, bortskämda typer. Samhället skulle inte fungera utan allt ideellt arbete som dagligen utförs. Klart man skall ha avtalsenlig ersättning för arbete men vi går en kall och kylig framtid till mötes om alla skulle ha betalt för allt!! Jag ser det som ett stort samhällsproblem med de krav som vissa, även ungdomar utan erfarenhet ställer på arbetsmarknaden!!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *