Emanuel – Sida 12 – Emanuel Blume

Jag har minsann inte flyttat på nåt fotoalbum!!

Jag lade upp ett gäng foton igår från Norrlandsresan. Idag fick jag följande fråga:

”Vart togs det här albumet?”

Tja, om jag skulle svara på det får jag väl säga att det vet väl inte jag, jag har inte flyttat på några album.

Det är kul det här med språk och språkförändringar. Jag är oftast öppen för att ord växlar, föds och dör ut. Det är ju lite det som är grejen med språk, att det utvecklas. Men nånstans inom mig sitter en liten konservativ rackare som slår näven för pannan när hen ser sådana formuleringar.

Inte nog med att det står vart istället för var. Kan man verkligen ta ett album? Tar man ett album tolkar jag det spontant som att man tar det i handen och lägger beslag på det. I kombination med att byta ut var mot vart blir resultatet ganska komiskt.

Efter att ha varit några veckor i norra Sverige har jag ju fått lite perspektiv på det här med att använda vart (eller vars, som det oftare blir). Det kommer nog ett längre inlägg inom kort om de mest spännande skillnaderna jag tänkte på i norrlandsdialekterna.

Sitt tätt.

Mellanlandning

Lång historia kort: Jag är ute och reser och har därför inte skrivit här på ett bra tag.

Först cyklade Sofia och jag från Göteborg till Skanör/Falsterbo. Det var 40 mil ungefär, och vi hann både kolla in Bockstensmannen och Björn Hellberg på vägen. Plus tälta på halländska stränder och korsa Hallandsåsen. Häpp. Vi var borta en vecka ungefär.

Sen var vi hemma nån dag varpå vi tog tåget norrut, till Jämtland och Västerbotten. Där inledde vi med att leva soldatliv på Jamtli (vilket väl kanske inte är min kopp te, men var en mycket intressant erfarenhet), fortsatte med att åka upp till Norsjö och rentav över gränsen till Norrbotten, sen tillbaka till Jämtland igen, fjällvandra och paddla kanot. Häpp, borta två veckor.

Idag kom vi hem igen och om ett par dagar åker jag ut och tågluffar med Isabel. Jag som brukar vara ytterst hemmavarande under semestrar. Nåja.

Fältartist Brita Boman med ackompanjatör Gösta Etander, 1942.

”Leave the world behind” – skämtar ni?

Såg den här reklamaffischen på väg hem häromkvällen.

Det måste vara medvetet. Det går bara inte att göra en sån reklambild utan att tänka på vad den egentligen visar.

Där står han. Mannen med den stora bilen. Demonstrativt vänder han ryggen mot naturen, som dessutom råkar utgöras av snöklädda fjäll. Det kan förstås bara vara en slump, en bakgrund som reklammakaren tyckte var snygg, men det är för talande för att tas som en slump.

”Leave the world behind.”

Ja, precis. Gör det. Vänd ryggen mot vad bilismen innebär och lämna världen som vi känner den bakom dig för alltid. Hejdå och goodbye! Vi försöker inte ens låtsas längre. Gasen i botten, tuta och kör. Leave the world behind.

just surrender yourself to the rhythm

with your hands up in the sky

feel the energy deep inside your system

and leave this world behind

Folkomröstning om trängselskatten – eller om nåt annat?

För bara några dagar sedan meddelades att genomsnittskoncentration av koldioxid i atmosfären för första gången på 13 miljoner år kommit upp i 400 ppm. Vid denna tid var Arktis 14 grader varmare än idag.

400 ppm. En intetsägande siffra och en krånglig förkortning. Vad innebär det egentligen? Jo, ppm står för ”parts per million” och är ett annat sätt att säga miljondel. 400 av en miljon molekyler i atmosfären är alltså koldioxid. Före industriella revolutionen på 1800-talet var siffran stabil på 280 ppm. Under 1900- och 2000-talet har den gått upp snabbare och snabbare i takt med att vi släppt ut alltmer växthusgaser från fabriker, hushåll och bilar.

Ni fattar grejen. Alla fattar grejen. Vi har hört det i så många år.

Globala FN-möten kommer år efter år fram till att det blir alltmer bråttom för varje år att göra någonting åt växthusgasutsläppen om inte Jorden ska gå in i en global klimatkatastrof som går att jämföra med den som gjorde att dinosaurierna dog ut för 64 miljoner år sedan. Men när det blir dags att ta faktiska beslut om vad om ska göras står det still. Ländernas ledare skruvar på sig och vill inte införa förändringar i just sina länder, men är överens om att det måste göras.

Vi sitter framför våra TV-apparater och svär åt de jävla toppolitikerna för att de inte kan ta beslut. De vet att det är skitbråttom, men de vågar inte ta besluten! Usch, vilka dumskallar, säger vi till varandra! Det är ju de som har makten och ansvaret, varför gör de inte vad de måste göra?

Faktum är att det finns politiker som tar det här ansvaret. I Göteborg till exempel. Här finns politiker som insett vad vi står inför och vågar fatta beslut för att faktiskt göra något åt att vi är på väg in i en katastrof. Ni fattar säkert att jag syftar på trängselskatten.

Såhär är det. Vi bor i en stad. Vi bor i ett rikt land. Vi har höga löner och enorm konsumentkraft jämfört med Jordens befolkning. Faktum är att det är svårt att hitta andra i världen som har så bra förutsättningar som vi för att faktiskt ta det här ansvaret som att begränsa bilismen innebär. Staden ger oss förutsättningar för andra trafikslag, som i många fall går snabbare och är billigare än bilismen. Att vi är rika svenskar gör att vi knappt behöver offra ett dyft av vårt materiella välstånd.

Vi har världens chans att stå upp mot en kommande katastrof. Tack vare att vi har politiker som vågat ta ansvar. Och vad händer då?

Jag är inte emot demokrati, tvärtom är den en förutsättning för vårt samhälle. Men en förutsättning för demokrati och folkomröstningar är att vi vet vad vi röstar om. GT och andra omröstningsförespråkare har skapat en bild av att det handlar om att vi som ett enat folk ska stå upp mot den odemokratiska trängselskatten, som suger ut oss stackars medborgare och fyller korrupta politikers fickor. Det är klart att man vill folkomrösta om man har den bilden.

Men vad är det för en bild egentligen?

Trängselskatten är en del av en mycket mycket större helhet. Förutom att vara ett viktigt och konkret verktyg för att minska bilismen och därmed den globala uppvärmningen är den en del i Västsvenska Paketet, som bland annat innebär stora förbättringar av kollektivtrafiken, utbyggnad av centralstationen och större kapacitet på tåg och bussar. Trängselskatten är en del i finansieringen av allt det här. Vi kan inte säga nej till trängselskatten utan att samtidigt säga nej till förbättringarna av kollektivtrafiken och infrastrukturen.

Och vad är det för jävla signal vi sänder? ”Vi i Göteborg tänker inte ta nåt ansvar för kommande generationer. Vi har jättegoda förutsättningar att ta ansvar och bor i ett land med enormt högt välstånd, men vi tycker det är viktigare att få köra bil obehindrat och släppa ut avgaser och växthusgaser, än att ge förutsättningar åt hållbar trafik.”

Vad är det för sätt att använda demokrati? Om vi ska folkomrösta så måste vi veta vad vi folkomröstar om! Om vi inte ens klarar av att begränsa bilismen i en stor stad, hur fasen ska vi då kunna begränsa den i glesbygd? Hur ska ledarna för världens fattiga länder kunna ta ansvar om vi hindrar våra ledare i vårt rika land ta ansvar? Världen är större än Göteborg. Den finns kvar längre än vår egen korta livstid. Den bryr sig inte ett smack om hur vi tar oss till jobbet.

Däremot bryr den sig om vilka förutsättningar för liv som finns i den. Idag, imorgon, om 50 år och om 200 år. Förra veckan nådde koldioxidkoncentrationen i atmosfären en nivå som den inte varit uppe i på tretton miljoner år. Det var en tid med ett helt annat klimat än idag, ett klimat som vår livsstil bestämmer om vi ska byta till. Ett klimat som betyder katastrof för jordens befolkning.

Det är vad vi röstar om i en eventuell folkomröstning.

Ytterligare en reklamskylt: Tandläkaren som luras

Det är underligt vad folk väljer att läsa. Igår skrev jag ett blogginlägg om en reklamskylt, och på några timmar hade 300 personer läst. Andra gånger skriver jag om saker som jag faktiskt tror ska intressera människor, och så är det kanske 40 som läser. Reklamskyltar engagerar tydligen, så här kommer en till. Denna gången är det inte språket jag tänkte anmärka på, utan innehållet. Följande reklambild sitter för tillfället uppe runt om i stan.

Bilden är lite suddig, för det visade sig vara stört omöjligt att ta en tydlig bild när det var så ljust utanför spårvagnen. Det är alltså reklam för en tandläkartjänst/mottagning av nåt slag (jag måste erkänna att jag inte läst texten jättetydligt). Summan av kardemumman är i alla fall att det är billigt att gå till tandläkaren jämfört med alla andra utgifter man har. Prislapparna ska motsvara de pengar man lägger på respektive grej per år. Här är motsvarande siffror för mitt senaste år.

Mobilen: 3000 kr (enligt reklamen 4200 kr)
Kläderna: 1000 kr (enligt reklamen 7400 kr)
Frisören: 200 kr (enligt reklamen 3600 kr)
Gymmet: 1800 kr (enligt reklamen 4500 kr)

och så till slut

Tandläkaren: 9000 kr (enligt reklamen 165 kr)

Okej att man skulle kunna lägga de andra summorna på de andra utgifterna (t ex 4200 kr på telefonen), men så lite som 165 kr på tandläkare finns det ju bara ett sätt att komma ner i; att man inte behöver någon tandvård. Jag har svårt att tänka mig att ens detta företaget lagar särskilt många hål för 165 kr om året.

Mellan oktober och april har jag gått igenom en lång behandling med rotfyllning, avgjutning och kronkonstruktion för EN av mina tänder. Summan ovan räcker inte till för vad det egentligen har kostat, men som tur är går Försäkringskassan in och betalar en del eftersom jag är under 30 år. Men det är som sagt bara för en tand. Jag har fyra till där gamla lagningar måste göras om.

Om de kan fixa det för 165 spänn vore det fantastiskt, men jag har svårt att tro det.

På KappAhl säljer de ladugårds-shorts!

Jag sprang på den här jättereklamaffischen för KappAhl häromdagen.

Jag kunde inte låta bli att reagera på vilka ord och vilket språk de valt att använda. Överst står det ”Hey, I like your Style!” på engelska. Längre ner står ”Summer Days”. I mittenbubblan står ”Barn Shorts”. Om man nu betänker att de två andra bubblorna är på engelska så är det ju logiskt att tro att ”barn shorts”-bubblan också borde vara det. Särskilt med tanke på att det även står ”Shop at kappahl.com” längst upp till vänster, inte ”Handla på kappahl.com”. Hade det varit shorts för barn som åsyftades hade det ju stått barnshorts, i ett ord, och det gör det ju inte.

Den logiska följden blir alltså att det rör sig om just ”barn shorts”, som översatt till svenska blir ladugårdsshorts, alltså kortbyxor som används i ladugården. Dessutom ser ju de shortsbärande personerna på bilden ut att stå vid en lada, om än en vitmålad sådan.

Jag fånar mig nu, som ni säkert förstår, men ibland blir jag lite fundersam. Varför peta in engelska ord och uttryck på alla möjliga ställen som egentligen inte betyder nåt? Att dessa ord och uttryck är väldigt tomma på innehåll blir tydligt om man översätter dem till svenska. ”Hallå, jag gillar din stil”, och ”sommardagar”. Jaha liksom. Det är som att man gömmer det intetsägande bakom ett annat språk, så det låter häftigt och hippt.

Vad gammal jag känner mig. Och de var ju tur att de inte sålde badshorts.

Apropå ingenting alls, jag har fortfarande kampanjrea på nya skivan! 75 kr för bara Inte riktigt än, eller 100 kr för både den och min gamla skiva Vår revolution. Passa på innan maj tar slut! Skriv ett mail till skiva@emanuelblume.se med din adress och vilka skivor du vill ha, så kommer skivor och faktura på ett par dagar.

Om jag vetat vad jag gett mig in på…

Häromdagen skrev jag om att jag, delvis på grund av några riktigt dåliga recensioner, låtit bli att göra spelningar och sälja mina skivor det senaste året. Jag tappade aldrig lusten att spela och sjunga, men jag vågade plötsligt inte längre höra av mig till arrangörer, tidningar eller skivköpare. Nu har jag beslutat mig för att det är dags att komma över det, och dags att komma ut med musiken igen. Tack för allt stöd och alla fina kommentarer jag fått! Jag blev alldeles paff när jag såg att 300 personer läst på ett dygn. Här är länken till inlägget.

Jag har också beslutat mig för att dra igång en skivkampanj för att fira att det nu är ett år sedan senaste skivan Inte riktigt än. Jag skrev i förra inlägget att jag tänkte sälja skivan för 75 kr, eller ta 100 kr för både den och min förra skiva från 2006, Vår revolution. Det kanske jag får äta upp, för nu plockade jag fram den och lyssnade.

Oj, vad längesen det var jag spelade in det här. Man riktigt hör hur långt skägg jag hade på den tiden. Titta bara här:

Eller här:

Det var inte bara skägglängden som var annorlunda. Jag skrev och sjöng på ett annat sätt då. Låtarna handlade om att inte titta på TV (och därmed missa populära TV-program som Floor Filler och Paradise Hotel), om bisarra resor till Nordpolen med tåg, lastbåtar och flygande skepp, om att vara ung, arbetslös och hänvisad till Arbetsförmedlingen på Tjörn (!) och allt möjligt annat. Några är faktiskt riktigt bra, som Debattblues (som handlar om hur Gud, Djävulen och George Bush är med i samma debattprogram i SVT), titelspåret Vår revolution och den långa Julvisa från 2000-talet, som handlar om att bli kidnappad av tomten, som flyttat från Nordpolen till Taiwan för att utnyttja billig arbetskraft.

Såhär ser framsidan ut. Den är tecknad av Robin Rundkvist. Alla detaljer på omslaget är sånt som finns i låtarna, t ex är det jag själv som står utanför Arbetsförmedlingen nere i vänstra hörnet.

"Vår revolution", 2006 — ”Vår revolution”, 2006

Okej, ju mer jag lyssnar så inser jag att det är rätt kul. Men rösten är… ja… lite brådmogen kanske man skulle kunna kalla den. Det här var 2006 och jag var 21 år. Musiken är svängig men lite hafsig. Jag drog ihop en massa kompisar som kunde spela, snarare än tänkte efter vad som kunde passa och fungera.

Men, har jag sagt a får jag säga b! För 100 kr + porto får man nu båda nya skivan Inte riktigt än (som är jättebra!) och den gamla Vår revolution. Skicka ett mail till skiva@emanuelblume.se med din adress så kommer skivorna med posten tillsammans med faktura. Bara Inte riktigt än kostar 75 kr.

Och om man vill kan man även gilla min facebooksida, klicka här för att komma dit.

Därför har jag blivit så tyst

Det här är en lite obekväm sak, men jag skulle vilja ta upp den ändå.

Jag har varit musiker och sjungit i över tio år. Från att jag var sexton tills alldeles nyligen har jag aldrig haft en enda period då jag inte haft några spelningar inplanerade. Det är bland det absolut bästa jag vet, att komma till ett spelställe, inte veta exakt vad man halkat in på, och sedan ge allt när man möter publiken. Det ger en kick som jag inte hittat någon annanstans. Jag har inte räknat antalet spelningar jag haft, men det är ett antal hundra. Här nedan ett foto från en spelning med Isabel härom sommaren.

Nu till det jag drar mig lite för. Jag spelar inte särskilt mycket nu för tiden. Det är långt mellan konserterna och jag ägnar mycket mindre tid än jag skulle vilja åt musiken. Vad beror då det på?

Ja, det är inte så att jag tycker det är tråkigt. Tvärtom älskar jag att stå på scenen mer än nånsin, och de tillfällen jag faktiskt är ute och spelar tar jag vara på varenda sekund. Vad det handlar om är istället att jag känner ett starkt motstånd mot att marknadsföra mig. Alltså säga hej, här är jag, får jag spela hos er? Eller hej, jag har en skitbra skiva, vill ni spela den i ert radioprogram? Och att det är så beror mycket på just den där skivan, som jag släppte för ett år sedan, förra våren.

Jag hade jobbat så hårt i flera år med den. Sparat pengar till inspelningen, sökt stipendier, skrivit om texterna tusen gånger, gjort arrangemang, letat upp musiker, slipat på musiken, förhandlat med studior, bråkat med producenter, förhandlat med skivbolag och framför allt övat, övat, övat och övat. Jag hade bestämt mig för att göra det. En del organisationer jag var i kontakt med sade att de var skeptiska till att jag skulle klara av att slutföra det, men jag hade bestämt mig. Det var ju det jag levde för, drömmen jag hade. Hur kunde man kasta något sånt åt sidan bara för att nån inte tror man kan slutföra det?

Hur som helst, jag slutförde det. Jag vågar inte skriva här på bloggen hur mycket studion och musikerna kostade mig, men jag slutförde det och det blev det bästa jag någonsin spelat in.

Det som hände sen var att jag släppte skivan med en releasespelning i Göteborg. Det kom nästan 180 personer, vilket var fantastiskt. Själva spelningen var också fantastisk, trots att jag knappt fått nån sömn på tre dagar. Det intressanta var att trots att det kom så många besökare och att skivan såldes jättebilligt i samband med att man fick sin biljett så sålde jag bara 27 skivor. Det är inte särskilt lätt att sälja skivor i dessa Spotify-tidevarv, tänkte jag, ryckte på axlarna och tänkte att skivan ju ändå ligger på Spotify också.

Sedan hände något som tog luften ur mig. Jag fick två riktigt kassa recensioner. I samma tidning till och med, veckorna efter varandra. Då pratar vi inte om låga poäng utan om riktiga totalsågningar. I den första märktes det väldigt tydligt att recensenten bara lyssnat på de första låtarna, hört fel i texten och ägnat halva recensionen åt att göra sig lustig över det felhörda citatet. Den andra halvan handlade om hur folk kan tänkas se ut som lyssnar på sådan värdelös musik. De har basker, palestinaschal och converseskor, dricker rödvin direkt ur flaskan och diskuterar mellanöstern och tycker sååååååå synd om de stackars människorna där nere. Inget som en normal människa orkar lyssna på. Det här är i princip ordagranna citat. Nästa recension var i princip likadan, men utan humor och med formuleringar som ämnesvalen för texterna är askgrå och inget som engagerar en enda människa, och detta är beviset för att vismusiken äntligen är död.

Jag låtsades inte om att jag blev väldigt ledsen av de här recensionerna, men det blev jag. Inget av det jag ville säga med musiken hade de tagit upp. Inga nyanser överhuvudtaget hade de fått med. Jag fick snarare intrycket av de tävlade med varandra om vem som kunde skriva den mest nedtryckande recensionen. Om syftet med det var att få tyst på musiken som de uppenbarligen tyckte så illa om så lyckades de. Jag tappade totalt lusten för att försöka sprida min sprillans nya skiva, som jag varit så nöjd med några veckor tidigare. Jag ville inte ens söka spelningar. Jag slutade helt och hållet försöka nå ut som musiker. De enda spelningar jag haft det senaste året är såna jag blivit tillfrågad om (vilket faktiskt är några stycken, så helt dött har det inte varit).

Några av låtarna gick i radio. Vända blad spelades i flera olika P4-kanaler till och från under hela sommaren och jag såg på norska och finska radiokanalers hemsidor att de fanns med även där. Men jag kunde inte sluta tänka på och skämmas för att min musik var så dålig. Skivorna blev liggande, och jag försökte se ut som att jag inte brydde mig.

Äh, nu räcker det med tillbakablickande och bitterhet. Jag lyssnade på skivan häromdagen på Spotify (den finns här) och insåg att den faktiskt är jävligt bra. Nu har det gått ett år sedan jag släppte den och jag tänkte göra en ny drive för att få sålt några stycken.

Därför har jag bestämt mig för att ha en skivkampanj från slutet av april till juni. Jag kommer att sänka priset på den och låta folk köpa både den och min gamla skiva Vår Revolution för ett superpris (trots att jag knappt vågar lyssna på den själv längre, men det är för att visa hur mycket som hänt sen dess). 75 kr för den nya och 100 kr för både nya och gamla kommer jag förmodligen att ta!

Maila mig på skiva@emanuelblume.se eller skriv en kommentar här på bloggen med din mailadress om du är intresserad! Man får skivan direkt hem i brevlådan med en faktura. Skillnaden mot Spotify är att man får hela det snygga omslaget och häftet, designat av Robin Rundkvist, med fina foton från inspelningen av Isabel Evers och alla texterna, och såklart det hemliga extraspåret…

Var är de feministiska, främlingsfientliga, vindkraftsälskande klimatskeptikerna??

Här kommer (äntligen!) ett inlägg som inte handlar om min brutna hand och alla turer kring operation och det ena med det andra. Istället tänkte jag ta upp ett annat fenomen som jag länge fascinerats av.

Hur kommer det sig att om man har en stark åsikt om något (t.ex. feminister är bara manshatande idioter som vill ta över världen) så tenderar man att även ha vissa andra specifika starka åsikter, t ex klimatförändringen är bara bluff och inte minst invandrarna förstör Sverige!

Det är som att vissa åsikter hänger ihop, som åsiktspaket, trots att de berör relativt olika frågor. Ofta kan samma sak sägas om motsatsen, att om man gillar feminism tenderar man även att ta klimatförändringarna på allvar och inte skylla merparten av samhällsproblemen på invandringen. Jag är ju sådan, exempelvis. Ändå tycker jag mig se mycket starkare samband mellan de i mina ögon negativa åsikterna.

Jag fick upp ögonen för det när jag såg en länk på facebook till ett radioinslag om något som någon kallade ”feministisk snöröjning” (som gick ut på att skolor, dagis, sjukhus och andra kvinnodominerade arbetsplatser, samt cykel- och gångvägar, fick högre prioritet vid snöröjning, på bekostnad av de mansdominerade arbetsplatser som tidigare varit högst prioriterde). Jag klickade, lyssnade på inslaget och fick se en blogglänk bland kommentarerna. Blogginlägget i fråga kommenterade snöröjningen och gjorde gällande att det var en idiotisk idé, ”frammyglad av feministhororna på kommunen”, att de kvinnodominerade arbetsplatserna inte var lika viktiga som de mansdominerade osv. Den avslutades med konstaterandet (som vi hört tidigare) att nu har det gått för långt, vi måste sätta stopp för PK-maffian.

Jag började bläddra bland bloggens övriga inlägg, och hittade snabbt texter om hur Sverige förstörs av muslimer och judar, att global uppvärmning är ett kommunistiskt påhitt och inte minst uppmaningar att rösta på Sverigedemokraterna 2014. Det fanns även länkar till andra bloggar som författaren rekommenderade. Jag besökte ett par av dem. En av dem tillhörde sverigedemokraten Thoralf Alfsson, som för bara några veckor sen hamnat i media för diverse rasistiska utspel.

Alla visade samma tendenser. Jag läste ytterligare bloggar samt forum som Nordisk.nu och nyhetssajter som Avpixlat och Fria Tider. De senare har en tydlig nationalistisk/främlingsfientlig inriktning, men överallt kryllade det även av artiklar och inlägg om de övriga ämnen jag nämnt här.

Under ett par månader har jag fortsatt att då och då studera den här typen av sidor, twitter, bloggar och forum, tillsammans med läsarkommentarer på facebook och dagstidningar. Det är ofta samma människor som kommenterar, och det är ytterst sällan de håller sig till ett av ämnena. Snarare tenderar man att blanda ihop dem, att skriva saker som ”De jävla henförespråkande klimatalarmisterna. De borde deporteras till Somalia och gruppvåldtas av tio negerkukar. SD 2014!”

Här är ett försök att lista vilka åsikter som tycks hänga ihop, med de mest förekommande överst:

• Ut med invandrarna
• Hata feminister / kommunister
• Rösta på SD / SvP / ND
• Avslöja klimatbluffen
• Hata ordet ”hen”
• Islam planerar att ta över Europa
• Hata homosexuella, bisexuella, transpersoner osv
• Hata vindkraft
• Judiska konspirationer
• Starta ett svenskt heligt krig / ”Svenska våren”
• Hata trängselskatter (Göteborg & Stockholm)

Väldigt ofta kombineras dessa åsikter med ett förakt mot det som är ”politiskt korrekt”, som ofta är sådant man kritiserar. Politiskt korrekt är sådant som ”man ska tycka” enligt nån slags samhällsnorm, men som är påhittat av feminister, kommunister, judar eller homosexuella.

Då är frågan – varför hänger alla dessa åsikter så tätt ihop? Varför tenderar man att hata vindkraft om man hatar invandrare och ordet hen? Alla åsikterna hänger inte ihop på samma sätt, vissa är vanligare än andra att man har utan att behöva dela de övriga, man kan t ex ogilla trängselskatter utan att tro på judiska världskonspirationer. Däremot verkar det enormt vanligt att om man vill kasta ut invandrarna så tycker man illa om feminister och är skeptisk mot den globala uppvärmningen.

Sverigedemokraterna återkommer ständigt. De kan (officiellt alltså som parti) checka av ganska många av ovanstående åsikter. De är invandringskritiska, de resonerar antifeministiskt, de röstar förmodligen på sig själva, de uttrycker klimatskeptiska åsikter, de har gått ut kraftfullt mot ordet hen, de är kritiska mot islam, de har en homobitransovänlig politik, de propagerar på många plan mot vindkraft, de säger vad jag vet inget om judiska konspirationer officiellt och vill hoppas jag inte starta något svenskt heligt krig, men de är ett av de två partier som motverkar trängselskatter i Göteborg.

Jag personligen har åsikter som är tvärtom mot de här. Rent statistiskt delar jag mina åsikter med vissa demografiska grupper, framför allt högutbildade och kvinnor. Kan det vara en motreaktion mot högutbildade miljömuppar som jag? Nu är jag ju inte kvinna, men jag kunde ha varit. I GP anges följande egenskaper till den typiska trängselskattsmotståndaren:

Av dessa egenskaper stämmer bara en in på mig: Jag bor utanför betalstationerna. Så jag kanske bara är en produkt av mina egenskaper?

Den ”studie” jag gjort här är inte vetenskapligt säkrad på något vis. Jag har i första hand tittat på ”extrema” fora, som främlingsfientliga bloggar, forum och nyhetssajter. Men tendenserna är så klara att jag inte kunnat undgå dem.

Om jag inte varit universitetsnörd och velat göra en balanserad tolkning av allt hade jag sagt att de här åsikterna är ett hopkok och koncentrat av okunnighet, fördomar och strävan efter förenklade lösningar.

Tänk vad skönt det hade varit att kunna säga det rakt ut.

Uppdatering

Efter många funderingar och kommentarer vill jag lägga till ett litet slutord. Det finns gott om undantag från de grupper jag beskrivit ovan, som tur är. Den här texten var aldrig menad att bunta ihop människor och säga att ”såhär är folk”, även om det på sätt och vis var det jag gjorde. Det är mer en redogörelse för en upptäckt och några lösa förslag till förklaringar av den. Siktade denna gång inte på att föreslå några lösningar eller vara vetenskapligt korrekt.

En sak vill jag dock framhålla som intressant, även om det inte är en tes jag driver. Som min gode vän Joel skrev i en kommentar finns det gott om argument att hävda att t ex feministisk kamp med nödvändighet är även bl a antirasistisk. Men det är intressant att det även är tvärtom. Även om man är invandringskritisk, borde man då inte kunna ställa upp på inställningen att kvinnor i ett patriarkaliskt samhälle är begränsade i sina möjligheter och att detta bör åtgärdas? Det finns en massa saker som pekar på att båda inställningarna grundas i samma värdegrund eller rädsla eller missnöje eller vad man nu väljer att fokusera på, men jag tycker fortfarande, rent logiskt, att t ex feminism och antirasism borde ha en större tendens att gå hand i hand än antifeminism och rasism.

Man bör naturligtvis ta varje individ på lika stort allvar när man diskuterar ovanstående frågor, oavsett vad hen har för avsikter i övrigt.

Så här slutade det

I torsdags var det dags. Jag var på sjukhuset strax före sju i sällskap med Isabel, eftersom Sofia inte kunde komma ifrån sitt jobb. Efter ett inte alltför imponerande bemötande i mina senaste kontakter med sjukhuset var jag väl lite nervös att något skulle krångla även den här gången. Att vägbeskrivningen till operationsavdelningen jag fått förra gången jag var där inte stämde gjorde väl inte saken bättre. Men genom att fråga oss fram kom vi i alla fall i tid, och jag blev rentav uppropad ett par minuter före avtalad tid.

Sen gick allting som på räls. Jag är inte ironisk nu alltså, allt gick verkligen jättebra. Folk visste vem jag var och vad de skulle göra med mig, jag fick rätt tabletter och behövde aldrig vänta mer än tjugo minuter på nästa procedur.

”Benen har både ändrat läge och vridit på sig inne i handen”, förklarade läkaren och visade röntgenbilden från mitt förra besök.

Han förklarade vidare att de förhoppningsvis inte skulle behöva göra någon stor öppning i handen utan att det skulle räcka med ett litet hål för varje ben där de kunde vrida och flytta respektive bendel rätt. Sedan skulle de från sidan montera in två metallstänger som höll benen på plats medan de läkte.

Sagt och gjort. De klippte upp gipset och blottade en gulgrön krokig sak som jag tror skulle föreställa min hand. ”Varför har den sån färg?” undrade en sjuksköterska, och en annan förklarade att det var för att hela handen i princip var ett stort blåmärke. Fingrarna var deformerade och spretade efter ha varit ihopklämda så länge. Jag klädde mig för operationen i flashig gråvit landstingsskjorta och landstingsstrumpor och svalde fem eller sex tabletter, varav de flesta var olika former av smärtstillande. Sedan, efter diverse procedurer rullade de in mig i operationssalen. Alla var trevliga och förklarade hur det skulle gå till. Jag skulle sövas, vilket förvånade mig. Jag trodde man undvek att söva när det gick men tydligen var det betydligt krångligare att lokalbedöva handen. När det var dags fick jag sömnmedlet intravenöst samtidigt som jag fick syrgas genom en slang. Sen är det första jag minns att jag vaknade på ett helt annat ställe, med en statyett av en katt mitt i rummet. Den var svart och stod uppe på något slags mellanvägg. Oj, en katt, tänkte jag.

Jag hade trott att jag skulle vara dåsig och omtöcknad, men jag kände mig klar i huvudet från sekunden jag vaknade. Mer klar i huvudet än när man vaknar en vanlig vardagsmorgon och ska till jobbet. Skillnaden mot vanliga uppvaknanden var att det gjorde rejält ont. Så ont som det gjorde de närmaste tjugo minuterna hade det inte ens gjort när jag bröt benen från början (Dock gjorde det fortfarande inte ondare än en rotfyllning). Efter ett tag fick jag en extra dos smärtstillande intravenöst, och det började så småningom kännas bättre. Jag skickades på röntgen igen med följande resultat:

Det första jag tänkte på var naturligtvis de två metallstängerna. De ska sitta där i två veckor innan de plockar ut dem igen.

Nästa grej jag lade märke till, som kändes betydligt läskigare när jag insåg det, är att längden på ringfingret förändrats rejält. Det var något jag tänkt på redan innan operationen, att ringfingret plötsligt verkade mycket kortare än långfingret (skillnaden mellan fingrarna var alltså mycket större på vänsterhanden än på högerhanden), men nu syntes det tydligt på röntgenbilden att benen flyttat sig så långt och vridit sig inuti handen att fingret blivit betydligt kortare. Jämför bilderna här ovanför; på första bilden, innan operationen, är första benet i ring- och lillfingret lika långa. På undre bilden syns att benet i ringfingret egentligen ska vara betydligt längre.

Det gör fortfarande ont, men det var som värst första dygnet. Jag fick morfintabletter som gjorde att jag sov säkert 16 timmar första dagen och natten. Det var en väldigt underlig känsla att somna så lätt gång på gång, fast jag egentligen inte var sömnig. Knarkigt.

Nu kommer jag (troligen) att sluta blogga om den här historien. Det finns en massa andra intressanta saker att skriva om. Tack alla ni som hört av er och peppat och brytt er om.