Emanuel – Sida 13 – Emanuel Blume

Ingen idé att jag bloggar om det, ingen kommer ändå att tro mig

Ibland låter man bli att berätta om saker som händer en. Inte för att de är ointressanta eller pinsamma, utan för att man är rädd att folk ska tro att man hittar på. Jag brukar också försöka undvika klyschan att framstå som en stackars missförstådd bloggare som det är synd om. Men det här hände faktiskt så jag skriver om det ändå. Fortfarande med en hand, så jag ber återigen om ursäkt för skrivfel jag inte orkar rätta.

Jag ska operera handen imorgon bitti. Det fick jag reda på igår vid tretiden. På kvällen, när jag var tillsammans med några vänner, kände jag plötsligt hur jag började få ont i magen. Jag sa inget först utan väntade på att det skulle gå över, men det blev värre och värre och till slut klarade jag inte att sitta upp på stolen utan fick lägga mig på golvet. Mina vänner ringde ambulansen medan jag låg och vred mig fram och tillbaka och försökte andas. Efter några minuter började det lägga sig. Jag ringde Sofia som kom dit på några minuter. Innan varken hon eller ambulansen dykt upp kom dock smärtorna tillbaka, värre än första gången. Jag låg och försökte andas lugnt, men magen och ryggen krampade så jag hyperventilerade mest och slängde mig fram och tillbaka på golvet. Sofia kom strax före ambulansen och höll mig i handen genom det tredje anfallet. Det kändes som att magen och ryggen drogs samman mot ryggraden.

Jag tänkte två saker; det ena var fasen vad fånig jag måste se ut. Det är massor av tjejer här som har menssmärtor varje månad, de måste tycka jag är urlöjlig. Det andra var hoppas hoppas hoppas att det här inte gör att jag måste ställa in operationen på torsdag.

Ambulansen kom. Den var bra mycket bekvämare än den jag fick åka i Kenya för ett par år sedan. Jag fick ytterligare en eller två attacker innan vi var framme vid Östra Sjukhuset, där jag togs in och, efter långa väntetider, fick ta de sedvanliga proverna inkluderande kiss i plastglas och blodprov ur armvecket. Sedan började en lång väntan. Sofia var med, och Isabel (som varit bland de vänner jag varit med under kvällen) dök upp för att göra oss sällskap.

Klockan hade varit åtta när jag kom in med ambulansen. Klockan fem på morgonen, alltså nio timmar senare, kom en läkare och pratade med mig. De hade varit rädda för njursten, men proverna hade inte visat något. Han kände och klämde på mig men utan resultat. Det kunde kanske ha varit magkatarr orsakad av stress, sa han och vi fick åka hem. Det var kallt ute men luktade vår. Dessutom hade morgonspårvagnarna börjat gå. Vi var hemma vid sextiden. Femtio minuter efter vi gick och lade oss var Sofia tvungen att stiga upp för att ta sig till jobbet. Och det gjorde hon. Hon är fantastisk. Jag vet inte vad jag skulle göra utan henne. Isabel är också fantastisk.

Idag på förmiddagen skulle jag alltså till Apoteket för att köpa den desinfektionstvål som jag måste använda sex gånger från och med ett dygn innan operationsdagen. Den hade varit slut när jag försökte köpa den igår. Idag fanns som tur var två paket, vilket var precis vad jag behövde.

Hemma från Apoteket låg ett brev från Västra Götalandsregionen på hallmattan. I den fanns en kallelse. Jag skulle på undersökning på ortopedmottagningen. Ytterligare en undersökning före operationen? tänkte jag och stelnade till när jag fick se vilken tid jag skulle komma. Det stod att jag skulle dit onsdagen tredje april, kl 10.40. Mycket viktigt att du hör av dig om du inte kan komma ovanstående tid. Jag kollade på klockan. 12.15. För min inre syn såg jag hur operationen skulle behöva ställas in. Jag ringde. Hamnade i telefonkö. Väntade. Städade lite medan jag väntade. Till slut svarade nån. De kände inte till något om nån undersökning. Det fanns ingen inplanerad.

Troligen hade kallelsen skickats utan jag själv kom till akuten i förra veckan för att min brutna hand var så svullen att gipset höll på att explodera. Vilket innebär att jag inte hade kunnat komma, eftersom kallelsen var framme efter att undersökningen skulle gjorts. Vilket i sin tur var elva dagar efter benbrottet. Elva dagar med för tight gips och ben som låg fel inuti handen. Och ytterligare tid innan operation.

Nu ska jag sova. Om allt går som det ska blir jag opererad imorgon. Det ska bli fantastisk. Jag tycker fortfarande att vi har otroliga möjligheter vad gäller vården i det här landet. Att jag överhuvudtaget får en operation är underbart, och att jag får den för några futtiga hundralappar är fantastiskt. I många länder hade jag kunnat bli skuldsatt resten av livet, om det ens funnits möjlighet att operera. Nu får jag till och med sjukersättning för att jag inte kan jobba. Sverige är fantastiskt!

Dock blir man onekligen lite nervös, efter att både remisser och röntgenbilder försvunnit spårlöst, efter att man inte vetat vem jag är när jag kommit på utsatta tider och efter att ytterst lite av den information jag fått visat sig stämma.

Jag håller tummarna, åtminstone en, för att det är handen de kommer att operera imorgon och inte någon annan kroppsdel.

Benbrott och tandagnisslan

Jag skriver det här inlägget med en hand. Ber därför om ursäkt för skrivfel som jag inte orkar rätta.

För åtta dagar sedan bröt jag handen. Mer om det i förra inlägget. Jag fick en remiss till akuten på Mölndals sjukhus och order om att infinna mig där måndag eller tisdag. Tisdag morgon kom jag dit, tog en nummerlapp och satte mig att vänta. Efter ett tag plingade det till och mitt nummer, 016, kom upp på skylten i taket. Jag lämnade in remissen och berättade vem jag var. Hälsocentralen i Hede, som röntgat mig lördagen innan, skulle ha skickat info om mig och vad som hänt, men det hade tydligen försvunnit i hanteringen. Jag fick lämna in remissen och röntgenbilderna (som jag fått med mig på CD från Hede) blev tillsagd att fortsätta vänta i väntrummet.

Någon timme senare dök det upp en sjuksköterska och meddelade att det tyvärr inte fanns någon som kunde titta på mig den dagen, men att de skulle ringa inom en eller två dagar. Skönt att slippa campa i väntrummet i två dagar, tänkte jag och tog vagnen hem med min brutna hand. Det gjorde rejält ont i handen, som dessutom börjat svullna upp innanför gipset.

På onsdagen ringde ingen. Svullnaden ökade och fingrarna domnade bort. På tisdagen hade jag tandläkarbesök. Tanken var att de skulle sätta fast den pelare som senare skulle utgöra grunden för den porslinskrona jag ska fästa på tanden. Dock passade den inte min tand, vilket tandläkaren upptäckte efter en halvtimmes borrande och skrapande. Vi blev således tvungna att boka in två nya besök, ett för att göra om den avgjutning som vi gjort vid förra besöket och ett för att fästa pelaren som skulle gjorts den här gången.

Nu åter till huvudhistorien. Jag hade samma morgon (eftersom det nu gjorde ännu ondare i handen) ringt Mölndals sjukhus för att fråga om de bedömde att de skulle hinna titta på min hand före påsk, eftersom tydligen den löpande verksamheten skulle läggas ner under hela påskhelgen. Jag hade kollat på hemsidan och ringt numret det stod att man skulle ringa om det gällde remisser, återbesök, mm. När jag stått i kö ett tag och sedan kommit fram visste de inte vem jag var och sa att jag inte fanns registrerad. Jag fick dra hela historien igen och de lovade att ringa upp. Nu, när jag satt i tandläkarens väntrum, ringde de upp och undrade på nytt vem jag var. Jag fick återigen förklara att jag röntgats i Hede och sen besökt akuten i Mölndal. Det kom fram att jag ringt fel nummer, att det här numret gick till mottagningen och inte akuten och killen i telefon skällde mer eller mindre ut mig (dock ganska vänligt) för att jag inte hade koll på vart jag ringt. Jag bad om ursäkt och lade på. Istället ringde jag akuten. Undersköterskan jag fick prata med var väldigt vänlig och tillmötesgående, men hade ingen aning om vem jag var och kunde inte hitta mig i registren. Jag drog min historia ytterligare en gång, förklarade att jag varit där några dagar tidigare och att de lovat ringa men inte gjort det och frågade om det var nån idé att komma dit och be någon titta på mig akut. Det visste hon inte, sa hon, men hon skulle kolla och ringa upp igen. När hon ringde upp igen sa hon att det fanns nog inte så stor chans, men om jag kom dit kunde jag ju sätta mig och hoppas. Jag åkte dit.

Väl på plats i Mölndal tog jag en nummerlapp och satte mig att vänta. När mitt nummer lästes upp visste de inte vem jag var och jag fanns inte registrerad. De hittade varken remissen eller röntgenbilderna så jag fick dra min historia en fjärde gång och fylla i samma formulär och svara på samma frågor som tidigare. Sedan fick jag åervända till väntrummet och vänta ännu mer. Men tro det eller ej – efter bara tjugo minuter blev jag uppropad och inledd i ett undersökningsrum. Där fick jag vänta nästan en timme på att en läkare kom och frågade vad det var för fel på mig. Under tiden roade jag mig med att ta den här bilden.

Jag fick dra min historia och svara på samma frågor för femte gången, och hon började känna på mitt gips. ”Synd att du inte har några röntgenbilder.” sade hon, och jag svarade att ”Jodå, jag lämnade in en CD med dem redan i tisdags”. Hon skakade på huvudet och berättade att både bilderna och remissen var spårlöst försvunna. Som tur var hade jag kollat in CDn själv och lagt upp den viktigaste av bilderna på den här bloggen, så med hjälp av min iPhone kunde jag visa henne och hennes handkirurgkollega hur min hand såg ut inuti. ”Det här ser ju inte bra ut alls, vi kommer förmodligen behöva operera”, rapporterade hon lite senare. En sköterska sågade upp gipset och anmärkte på att det satt alldeles för tajt och undrade varför jag inte kommit till sjukhuset tidigare. Sen skickade hon mig till röntgenkön för att ta nya röntgenbilder från fler vinklar. Att få ut handen ur gipset kändes som att släppa ut den ur ett skruvstäd.

Klick, klick, klick, tre röntgenbilder till fick jag ta efter att ha väntat ytterligare ett bra tag. Jag blev skickad ut till väntrummet igen, sedan stoppad på vägen av en undersköterska som sa att ”Nej, du ska sitta i den här korridoren”. Där fick jag vänta ytterligare ett bra tag på att en ny sjuksköterska kom och hämtade mig för att kolla puls, blodtryck och så vidare. Hon visste inte varför jag var där så jag fick dra historien en sjätte gång. Vid något tillfälle gnydde jag till och hon frågade förvånat om jag hade ont. Vad hade jag fått för smärtstillande? Jag sa att jag hade inte fått nåt smärtstillande. Hon frågade hur jag kunde gå omkring i timmar med en bruten, ogipsad hand utan smärtstillande och jag sa att jag faktiskt inte kommit på tanken att be om det. I min enfald hade jag väl tänkt att det väl var sånt som medicinsk personal kunde bättre än jag. Jag fick dubbla Citodon. Till slut kom en av de tidigare läkarna tillbaka i sällskap med en handkirurg som sa att enligt röntgen var frakturerna allvarliga och behövde opereras inom kort. Han gav mig ett formulär att fylla i inför operation och frågade varför jag brutit handen. Jag berättade historien och svarade på frågorna en sjunde gång och fyllde i formuläret tillsammans med en sjuksköterska. När jag lämnade in formuläret (som innehöll samma frågor som jag redan svarat på sju gånger) reagerade sjuksköterskan och sa att om jag varit på sjukhus utomlands de senaste tio åren (vilket jag varit och också berättat de senaste sju gångerna jag fått frågan) måste de testa mig för multiresistenta bakterier. Hur detta gick till orkar jag inte gå in på nu eftersom det är jobbigt att skriva med en hand. Hur som helst fick jag ett nytt gips och en timme senare besked från ytterligare en läkare att jag skulle ringa dem på tisdag efter påsk för att se om det fanns några operationstider. Det kommer alltså ha gått i bästa fall elva dagar från benbrottet tills de tidigast kan ha tid för operation. Jag vet inte hur lång tid det tar för sådana frakturer att läka men en av undersköterskorna sa att det bör göras inom en vecka efter benbrottet.

Det är nu söndag. Jag har ont i handen och vaknar på nätterna när jag råkar vända mig på dumma sätt. Jag känner mig väldigt kluven. Å ena sidan tappar man förtroendet för vården när ens remisser slarvas bort, när man blir runtskickad mellan olika ställen och när ingen vet vem man är och vad som ska göras med en. Det hjälper inte att man behöver använda sin egen blogg för att ens röntgenplåtar ”försvunnit” eller att de glömmer att ge smärtstillande. Men å andra sidan kommer jag att få en operation. Det kostar med ett par hundra spänn. Hade samma sak hänt i nästan vilket annat land som helst hade jag fått betala mycket mer. Möjligheten att operera kanske inte ens funnits. Jag kommer att kunna börja jobba igen ganska snart, och jag får till och med sjukersättning för den tid jag är borta. I ett annat land hade det kunnat innebära katastrof för min familj och att jag blev av med jobbet.

Nu hoppas jag bara att de vet att jag finns när jag ringer på tisdag morgon. Under tiden kan man ju roa sig med att spela gitarr med en och en halv hand.

Känsliga läsare varnas

I torsdags åkte jag upp till Härjedalen med Sofia, Agnes och Sven för att åka skidor. Jag har bara åkt utför två gånger tidigare; en gång i nian med skolan (då jag välte fem dagar i streck eftersom jag inte vågade be någon lära mig åka) och en gång med vänner för fem år sedan (då det som tur var gick bättre), så jag var lite nervös och med tanke på att övriga i sällskapet var erfarna skidåkare. Döm om min förvåning när jag upptäckte att det gick jättebra! Två åk i barnbacken för att värma upp, sen ut i den röda slalombacken. Weee!

Jag hann åka i nästan två dagar innan jag fick för mig att testa några av guppen i den grönmärkta (grön färg = mycket lätt) backen med det föga respektingivande namnet ”Lekparken”. De tre första gick bra, men när jag kom över toppen på det fjärde insåg jag att marken framför var betydligt längre ner den här gången. Det var inte min första vurpa och inte den våldsammaste heller, men jag tog emot mig med vänsterhanden på ett dumt sätt. Det gjorde inte särskilt ont i nedslagsögonblicket, men när jag försökte resa mig upp upptäckte jag att jag inte kunde stödja på vänsterhanden. Sofia kom förbi och hjälpte mig upp. Först då tänkte jag att det skulle kunna ha hänt något allvarligt. Vi åkte ner för den sista biten av backen och jag drog av mig vanten. När jag såg svullnaden och insåg att saker flyttade på sig inuti handen när jag rörde vid den blev jag lite smått vimmelkantig. Jag satte mig ner medan Sofia åkte för att hämta hjälp. Vi hade tur och en skoterkille fanns alldeles i närheten som körde mig ner till läkarstationen. Det hade börjat göra rejält ont, och synfältet började krympa ihop framför mig. Läkaren (som råkade vara handkirurg!) kom fram till att jag förmodligen brutit ett eller två ben i handen. När jag låg på båren och han förberedde det tillfälliga gipset (vi behövde köra sju mil till Hede för att kunna röntga, så han tyckte jag skulle ha ett tillfälligt gips under färden) gjorde det allt ondare och jag började hyperventilera. Det kändes lite som när man knäcker med fingrarna, fast benen i handen kunde flytta på sig utan att det knäckte. Jag fick Citodon (typ morfin) och röntgenremiss till Hede, där vi var en och en halv timme senare och kunde ta följande bild:

Två av benen i handen var brutna, varav ett hade gått av på ytterligare ett ställe (under långfingret på bilden, lite längre upp än det stora brottet). Innan vi kunde ta röntgenbilderna ville läkaren att jag skulle böja fingrarna mot handflatan. Jag försökte och försökte, och det gjorde så ont att jag tänkte att nu tränger snart benflisorna ut ur huden, men det gick inte mer än en bit. Tårarna rann och droppade ner på armen, men hur mycket jag än försökte kunde jag inte böja så mycket som läkaren ville. Hon rynkade på näsan och sa att det var OK. Senare läste jag i remissen jag fick att patienten vägrar medverka i att försöka böja fingrarna mot handflatan.

Under de här timmarna insåg jag en intressant grej om smärta. Jag har alltid trott att om man bröt någonting (vilket jag inte gjort tidigare, med undantag för en spricka i svanskotan) skulle smärtan vara så stark och så outhärdlig att jag bara skulle skrika rakt ut. Kanske för att när jag gick i mellanstadiet (tror det var i sexan) var det en tjej på gympan som hoppade över en bock och satte sig på händerna. Senare kom det fram att hon brutit ett ben i den ena och fått en spricka i den andra. Hon skrek och skrek och skrek, fullkomligen avgrundsvrålade i flera minuter. Jag tror aldrig jag varit med om att någon skrikit så varken tidigare eller senare. Jag tänkte att smärtan måste varit som under den värsta tortyr. Men i mitt fall var det snarare bara som att ha väldigt ont. Inte alls outhärdligt. Smärtan från när jag gjorde rotfyllning i december var betydligt värre. Kanske har det att göra med att i en hand är smärtan mer hanterlig än när någon står och borrar en i skallen? Den smärtan var ju också väldigt momentan. I bara någon sekund gjorde det så ont att jag inte knappt visste vad som var upp eller ner. Nu, med de brutna benen i handen, var den mycket mer utdragen. Det gick snarare i långsamma cykler på ett par minuter, där det var svårt att hålla ut under toppen och bara gjorde everyday normalont när det var som bäst.

Sånt här är ju natyrligtvis olika mellan olika personer och olika fall (höhö, fall, höhö). Och hur jämför man smärta? Om jag förstått det rätt finns ingen mätbar ”skala” för smärta. Det enda man kan göra är att bedöma hur ont varje patient har i varje enskilt fall, men det går inte att jämföra mellan olika personer.

Hur som helst, nu är jag gipsad och på tisdag ska jag till lasarettet i Mölndal och bryta upp gipset igen så att de kan avgöra om de måste operera och skruva fast benen, eller om de ligger tillräckligt bra för att läka ordentligt ändå.

Också en grej man inte funderar över varje dag.

Noll koll! Fler exempel!

I lördags skrev jag om hur cykelbanan vid Gamla Allén stängts av med en skylt där gående hänvisas till gångbanan istället. Här kommer nästa del i serien Cykelbanor Som Stängts Av I Tro Att De Är Gångvägar.

Också denna från Göteborg. Tagen av Malin Sjölund Olsson. I mitt förra inlägg skrev jag att det är svårt att gå/cykla rätt eftersom skyltningen är så dålig. Men i det här fallet kan det ju knappast bli tydligare. Skärpning, hörni!!

Följande foto är några veckor gammalt. Det är taget vid Hagakyrkan, på cykelbanan genom Nya Allén, som får sägas vara en av stans cykelartärer. Jag cyklar här varje morgon och eftermiddag. En dag stod denna skylt mitt i vägen.

Fotot är taget från trafikistan.se. Också här är det uppenbart att det är en cykelbana det rör sig om och inte en gångbana. Och vadå motsatta sidan?! Cykelbanan löper mitt i Allén! Det finns ingen motsatt sida!

Vad är problemet? Har Trafikkontoret (som jag antar är de som ansvarar för vägarbeten av det här slaget) slut på skyltar?

Vägarbeten i sig är inget dåligt. Tvärtom! Med Västsvenska Paketet på gång ser det ut att hända mycket bra med cykelbanorna i stan, och då måste det byggas innan det kan cyklas. Men förvirringen blir total, irritationen påtaglig och förtroendet lågt när det sköts på det här sättet.

Skärpning!

Noll koll på cykelvägar

Jag cyklar mycket. Året runt. Då lär man sig vilka situationer i trafiken som är farliga, när man kan trampa på och när det gäller att ta det lugnt. I går svängde till exempel en bil ut precis framför näsan mig från en parkering så att jag fick ställa mig på bromsen och var på väg att få sladd i gruset.

Men oftast upplever jag faktiskt inte bilarna som det knepigaste i cykeltrafiken, utan de gående. För ett år sedan ungefär gick fyra barnvagnar i bredd på vägbanan i Slottskogen. Ungefär två meter av vägbanan var kvar till vänster om den yttersta. Jag började cykla om, men när jag hade ett par meter kvar gjorde den yttersta barnvagnsföraren en skarp sväng åt vänster med barnvagnen, utan att ens kasta en blick över axeln. Jag kastade om styret, smällde in i trottoaren (ja, det fanns en trottoar), vurpade och rullade ett varv. Barnvagnsförarna ropade ”Se dig för!” och ”Hur kör du?! Ser du inte att här är barn?!” Jag mumlade förlåt och klättrade upp på cykeln igen.

I vintras, när cykelbanan var täckt av is, körde jag på en fotgängare vid Masthuggstorget. Jag hade ögonen på henne, hon hade gått längs trottoaren en längre bit, men så plötsligt, när jag bara var två meter bakom, svängde hon ut i cykelvägen. Helt utan förvarning, utan att se sig för. Den gången hade jag inte en chans. Trots att jag hade saktat ner (det sitter i ryggmärgen numera att göra det när folk är i närheten, även om det finns en separat cykelbana) men krockade ändå med henne och fick en utskällning.

Nu till pudelns kärna. Det är uppenbarligen väldigt svårt att vara medveten om vad som är cykelväg och vad som är gångväg. Det yttersta beviset för detta fick jag igår, när cykelbanan förbi Bältesspännarparken var avspärrad med följande skylt.

Inte ens Trafikverket har koll på vad som är cykelväg och vad som är gångväg! När cykelvägen spärras av hänvisas de gående till gångvägen istället.

Det här illustrerar vad jag vill komma fram till. Det är inte lätt att hamna rätt. Jag hamnar också fel ibland, både när jag går och när jag cyklar. Därför efterlyser jag en tydligare skyltning! På så sätt slipper vi bli arga och riskera att skada varandra!

Sen, ibland, vore ju en ökad uppmärksamhet bland gående på sin plats också. Cyklister kan också ha bristande uppmärksamhet, men jag både cyklar och går mycket i stan och upplever att problemet främst ligger hos de gående. Både från sadeln och trottoaren har jag sett folk bli arga på förbifarande cyklister, muttra ”Hur fan tror de att de kör?!” när de i själva verket är ute och promenerar på cykelbanan. Vilket, som bilden visar, uppenbarligen är ett lätt misstag att göra som det ser ut nu.

Häxor, 8 mars och folk som gör skillnad

Ett snabbt inlägg såhär på 8 mars. Det har florerat en del nyheter både i tidningar i sociala medier de senaste dagarna om dekaler på bilar i Göteborg som ser ut såhär:

Det är alltså Socialdemokraternas Anneli Hulthén och Miljöpartiets Kia Andreasson, utmålade som häxor med var sin lång häxnäsa. Häxskatten, även om den är särskriven, syftar sannolikt på trängselavgifterna i Göteborg. Innan kommentarerna börjar hagla vill jag påpeka att jag aldrig sett sådana här dekaler på bilar i stan, eller har hört någon annan säga ett hen har det. Det läskiga är att när GP tog upp det i en artikel kom det kommentarer från läsare i stil med

”Kärringmaffian styr och ställer som om det vore deras lekstuga.”

”Jag vill köpa dekalen och sätta den på varenda bil jag har. Det är två häxor vi fått i kommunen och vi ska väl inte ha häxor i politiken?”

När jag gjorde en snabb sökning efter ordet ”häxdekal” hittade jag kommentaren

”Det hade varit ännu roligare om de suttit på var sin kvast. Det är ju snart det enda sättet man kan ta sig fram på i den här stan.”

Det har redan skrivits och publicerats flera bra och intressanta analyser och kommentarer kring själva fenomenet. Lite ironiskt är det att hela grejen kommer upp i stort sett samtidigt som internationella kvinnodagen. Kvinnor med makt – farligt! Häxor! Svårt att inte få den här bilden i huvudet.

Jag skrev att det här skulle bli ett snabbt inlägg så jag ska inte dra alltihop här. Kerstin Alnebratt och Sara Britz beskriver det bra i GP.

Jag tänkte istället ta upp en annan aspekt av det här. Dekalen (även om det nu bara är en enda, som fotats och spridits i sociala medier) sammanfaller inte bara med internationella kvinnodagen, utan även med att utkast till IPCCs nästa klimatrapport läckt ut. Det är första fullskaliga IPCC-rapporten sedan 2007, och i den framgår med all önskvärd tydlighet att klimatutvecklingen just nu följer IPCCs värstascenario, som alltså leder till en global temperaturhöjning på över 4 °C till år 2100. Under senaste klimatmötet i Doha samt av Världsbanken konstaterades att fyra grader är betydligt mer troligt än två grader, som anses vara gränsen för vad världen har en möjlighet att hantera. I Sverige ojar vi oss över de där jobbiga länderna, USA, Qatar, Kina och alla de andra, som vägrar att ta sitt ansvar. För vi tar ju vårt ansvar. Eller?

Varför är det så svårt att ta ansvar? Varför avlöper internationella klimatmöten på löpande band utan att något händer? Jo, för att det handlar om att göra egna livsstilsförändringar. Det kräver mod, och mod är en bristvara bland världens politiker och beslutsfattare. Att våga införa förändringar som innebär att vi tar ansvar för framtiden. Förändringar som är så mycket, mycket större än bara en avgift för att köra bil i innerstan.

För vem vill ta ansvar och införa sådana förändringar om man hamnar på bildekaler som häxa?

Som tur är har vi åtminstone två politiker som är modiga och ansvarstagande nog att driva igenom sådana beslut. Dem ska vi vara stolta över. Särskilt idag.

Lollipopocoaster, mina hjältar bara dör

Idag tänkte jag skriva om något som gör mig ganska ledsen. I lördags var jag på konsert med ett band som varit mina idoler sedan jag var 16 år. Jag har följt dem till och från sedan dess och under hela den här tiden, nästan halva mitt liv, har jag haft den där magiska känslan av att de är något alldeles unikt och fantastiskt.

Fram till i lördags.

Jag har varit på över tjugo spelningar med det här bandet genom åren, och alla har inte varit fantastiska. Men de flesta har varit bra, och en hel del har faktiskt varit fantastiska. Som i mars förra året, då de gjorde en så helgjuten spelning att taket lyfte, nästan bokstavligen. Men efter ”spelningen” i lördags får jag anstränga mig för att kunna tänka tillbaka till det band jag en gång lärde känna.

För hur mycket jag än vill älska dem så är det svårt när större delen av bandet är påtagligt berusade redan i början av spelningen, och sedan dricker sig aspackade under återstoden av de plågsamma sextio minuterna. De missar att spela sina instrument, glömmer texter, glömmer ackord, spelar fel låt, tappar trumpinnar, har ingen planerad låtlista och ser ut som en öldrickande gymnasieklass på skolresa.

Det är klart att ingen musikgrupp kan leva upp till att vara de magiska idoler som en sextonåring ser framför sig. Men det handlar inte riktigt om det. De har mängder av fans som älskar dem, och som reser långa vägar för att se dem spela. Vi sitter i stolar eller på golvet, klappar frenetiskt och visslar, för vi vill att det ska vara bra! Vi ger dem chans på chans att reparera den hopplöst misskötta spelningen, men det blir bara värre och värre. Och det handlar inte bara om alkoholen, utan om hela sitationen. Det värsta är kanske att vi inte ges en chans att ta dem på allvar. Att de skämtar bort och hafsa bort låtar som betyder så mycket för så många. Inget är på allvar. Vi får skylla oss själva som trodde vi skulle få höra ett bra band. Som publik får man intrycket att de totalt skiter i att vi är där. Vi känner oss förolämpade.

Det gör ont att skriva de här meningarna, och jag önskar att jag egentligen inte menade dem. Jag blir så ledsen av att se människor som har så mycket att bjuda på, och som så många ser upp till, slarva bort den chans de har. Jag skämdes inför min flickvän och mina vänner efter att ha talat så gott om bandet före spelningen. Vad skulle jag säga nu? Att det är den här cirkusen jag lyssnat på sen jag var 16?

Kanske var det alkoholen.
Kanske var det sammanhanget.
Kanske var det att ingen av dem känner sig engagerade eller har lust att spela längre.

Men då ska man inte ta en sån spelning. Särskilt inte när man är headline för konserten och det avslutande bandet för kvällen. I så fall tackar man nej. Även om man egentligen är världens bästa band.

Vad gör du om du ser en skylt?

Jag har gjort en liten rockad inom mitt jobb. Från att tidigare ha arbetat med miljömärkning av el och värme så håller jag nu på med livsmedelsbutiker och försäkringar. Just nu är vi inne i diskussioner med många livsmedelsbutiker om kraven på just dessa butiker.

Ett av de många kraven för att en butik ska bli miljömärkt är att den har tydlig skyltning som visar på ekologiska eller på annat sätt miljömärkta varor. Ni vet, de här små lapparna, ofta gröna, som sitter på hyllkanten och uppmanar kunden att välja just den här varan för att den är ekologisk/miljömärkt/Fairtrade eller vad det nu kan vara. Syftet är dels att det ska vara lätt för kunderna att välja de miljöbättre varorna, och dels att överhuvudtaget uppmärksamma kunderna på att dessa varor finns.

Det borde vara en bra grej, och det är det nog också. Men under några år har jag kommit att fundera på hur olika grupper av oss som går och handlar använder de här små skyltarna. Jag tycker de är praktiska för att jag ofta letar efter de miljömärkta varorna och jag sparar tid på att få en tydlig skyltning, men hur funkar det för folk som inte aktivt letar? Eller rentav aktivt väljer bort den typen av varor?

Det är ju faktiskt inte helt ovanligt att människor använder olika miljömärkningar som en indikator som säger att ”Aha, här är en sån där konstig miljö-produkt som säkert är dyr och smakar konstigt”. Tyvärr har jag ofta sett exempel på det. Ett av de tydligaste var när jag gjorde mitt första exjobb i Norge, och där arbetsplatsen jag var på hade som arbetsmetod att välja matvaror utan miljömärkning för att sålla bort sånt som verkade dyrt. När vi gick igenom deras inköpslistor visade det sig att de ”av misstag” köpt in en del miljömärkt och att dessa varor faktiskt inte var dyrare än de icke miljömärkta.

Men jag skulle vilja veta – hur vanligt är det att man resonerar så? Hur vanligt är det att den gröna lappen på hyllan som uppmuntrar till att välja något mindre miljöskadligt, mindre klimatpåverkande och med mindre gifter istället leder till motsatsen?

Hur resonerar du när du stöter på den typen av skyltar? Lockas du dit eller stöts du bort?

Mannen med näsan – vem var han?

När jag låg i influensa senaste veckan ägnade jag mig bland annat åt att (åtminstone så länge febern höll sig under 40°) se dokumentärserien om Olof Palme.

Jag föddes 1984, och hann alltså leva två år med Palme som statsminister. Tyvärr för kort tid för att hinna bilda mig någon egen uppfattning. Den bild jag sedan fick av Palme när jag växte upp var delad i två. Det var dels den politiska hjälten, solidaritetens förkämpe och mannen som inte tvekade att säga vad han tyckte om politiska diktaturer. Den bilden fick jag till stor del från media (för det här var på den tiden det fortfarande fanns oberoende socialdemokratiska dagstidningar!) och dels från mina föräldrar.

Den andra bilden var av en Palme som undvek att ta tag i viktiga frågor, som slingrade sig ur kärnkraftsfrågan genom att instifta en kompromisslösning som i praktiken betydde att bygga ut mer kärnkraft, och en Palme som inte tog miljöfrågor på allvar. Den bilden fick jag från miljörörelsen och inte minst kulturpersonligheter som Tage Danielsson.Det var väldigt intressant att se dokumentären. Mentalt har jag alltid haft bilden av Palme som en politiker för väldigt länge sedan, i en annan tidsepok. Nu såg jag intervjuer med politiker och andra människor som fortfarande är aktiva, och som arbetade vid sidan av Palme när han var statsminister. Plötsligt insåg jag att det faktiskt inte var så jäkla länge sen. Inte i antal år. Men han är långt borta på ett annat sätt.

Det framgick ännu mer i dokumentären hur komplex Palme var som person. Ofta manipulativ, undvikande och mycket svår att ha att göra med för hans meningsmotståndare. Men också hur han stod upp för frågor och människor på ett sätt som verkar helt främmande idag. Hur han personligen förbannade kriget mot Vietnam och andra politiskt känsliga krig och övergrepp. Hur han stod upp mot rasism och främlingsfientlighet.

Kanske var det därför han dog.

Jag började gråta i slutet av sista avsnittet, när Anna Lind höll sitt tal vid hans begravning. Lite hade det så klart att göra med att hon själv råkade ut för ett liknande öde, knappt två decennier senare, men mest hade det att göra med vad hon faktiskt sade. Jag sitter på tåget och skriver nu, med dålig mottagning, så jag kan inte gå in och kolla exakt vilka ord hon använde, men det handlade mycket om att Sverige förlorat sin främsta förkämpe för solidaritet och medmänsklighet. Jag har förstått att Palme stod för en mycket aktiv motkraft till främlingsfientlighet och rasism. Han var ett antirasismens ansikte på många sätt. En person av kött och blod som stod där rakt upp och ner och förde kampen mot främlingsfientligheten. Personligen och passionerat. Nu förstår jag också hur bättre varför han var så hatad av rasistiska organisationer, som BSS.Det blev så tydligt i Anna Linds tal att vi en gång för inte särskilt längesen haft en statsminister med sådana egenskaper. Det har vi inte haft sedan dess.

För vem står upp för de värdena idag? Vilken politiker ställer sig i talarstolen och säger att hen inte vill vara minister i ett Sverige där de hatiska och rasistiska tendenserna och idéerna växer sig allt starkare? Idag framstår Jimmie Åkesson som den upplysta, ensamma och organiserade motkraften till politisk osäkerhet och handlingsförlamning. När de andra politikerna skriver skuggbudgetar och gör utredningar kommer Jimmie och säger saker som folk (tror att de) förstår. Här kommer en stark och välorganiserad ledare som vet vad han vill och dessutom kan tala för sig. Vad säger meningsmotståndarna? De senaste åren har bestått av debatter om huruvida man ska ta debatter, om SD ska få vara med på skolpresentationer och huruvida sverigedemokratiska riksdagsledamöter ska få sitta kvar efter att ha visat sig öppet rasistiska, sexistiska och våldsamma. Men vilken annan politiker ställer sig upp och säger tydligt att Sveriges framtid tillhör inte de främlingsfientliga grupperna så att svenskarna tror dem? Inte Reinfeldt. Inte Löfven.

Palme hade gjort det. Och även om jag tycker Palme brast som politiker på många sätt har jag insett hur briljant han var. Och jag förstår bättre nu den sorg som drabbade Sverige när han mördades. Någon sade i dokumentären att ett nytt politiskt klimat föddes med Palmemordet. Kanske stämmer det. Vi har så lätt att anpassa oss till det politiska klimat vi lever i och betrakta det som en självklarhet. Hade Palmes Sverige, med nazisterna och andra världskriget i halvfärskt minne, trott på oss om vi sade att vi snart kommer att ha ett främlingsfientligt parti i riksdagen? För att citera Sune Finåker; Folk glömmer jävligt fort.

Så vad vill jag ha sagt? Att det var bättre förr? Nej, egentligen inte. Jag tror att ungefär vad jag vill ha sagt är att just nu framstår politiken för många som en-modig-rebell-i-underläge mot en-ansiktslös-massa-politiker. Vi har ingen konkret person att identifiera sig med och tro på för den som inte vill tro på Jimmie Åkesson. Det hade vi behövt.

Därför slåss vi hellre för att behålla negerdockor

Häromdagen skrev jag om vad som gjort mig ganska bekymrad och deprimerad den senaste tiden – att prognoserna för klimatförändringarna blir sämre och sämre samtidigt som Sverige visar allt fler främlingsfientliga åsikter och tendenser. Kraftigt ökad främlingsfientlighet i ett land dit 100 miljoner klimatflyktingar vill komma in under detta århundradet = en situation som skrämmer mig. Detta skrev jag alltså ett lååångt inlägg om i förrgår.

Jag tänkte nu gå in på ett ämne som tangerar detta och som jag tog upp snabbt i förra inlägget. Nämligen att vi svenskar den senaste tiden verkat få en enorm tendens att bli väldigt upprörda över ”saker som tydligen anses rasistiska”. Alltså inte att vi anser dem vara rasistiska, utan att vi tycker att ”nu har det gått för långt”. Oräkneliga svenskar blir upprörda, bildar facebookgrupper och skriver förbannade blogginlägg över att pepparkaksgubbar förbjuds på dagis, att man inte ens får säga bruna bönor eller vitlök utan att kallas rasist, att Tintin inte får vara kvar på biblioteken och att SVT censurerar Kalle Anka på julafton!

Som jag skrev sist har dessa ”skandaler” inte visat sig vara riktigt så skandalösa som många gjort gällande. Snabb repetition: Pepparkaksgubbshistorien visade sig handla om att en lärare på ett dagis bad det enda barnet i gruppen som ville vara pepparkaksgubbe att vara nåt annat, eftersom de inte sjöng några pepparkakssånger. När barnet ändå ville vara pepparkaksgubbe fick hen vara det. Vitlöken och bruna bönorna var en ironisk insändare till en dagstidning. Ett Tintinalbum flyttades till en annan hylla. Den svarta dockan i Kalle Ankan är baserad på en Pickaninny-figur, det vill säga en ”negerflicka” som uppfanns av ett amerikanskt tvålföretag i början av förra århundradet, för att göra reklam för tvål som till och med kunde tvätta de smutsiga negrerna vita. Disney, inte SVT, ansåg att den figuren inte var något de stod för 2012, så de klippte bort scenen (tillsammans med två andra dockor som gestaltade judar respektive kvinnor).

Ändå upprörs vi av den här typen av saker och fortsätter säga att nu har det gått för långt! Dessa små händelser uppfattas som hot som vi måste kämpa emot. Och folk vill uppenbarligen kämpa. På arbetsplatser, skolor och facebook hörs gång på gång detta att det gått för långt, och jag är inte rasist, men…

Är det så att vi har behov av något att kämpa emot? Och att dessa små, förhållandevis oskyldiga förändringar passar väldigt bra att bekämpa? Av någon anledning väljer vi inte att lägga all denna energi på att uppröras över och kämpa emot exempelvis vad som håller på att hända med klimatet. Vi kan höra på radio varje dag om nya prognoser om nya extrema stormar, att polerna smälter snabbare än vi trott, att tiotusentals dör i sommarhettan i storstäder, att glaciärer som förser hela länder med vatten håller på att försvinna, att arter utrotas och att allt fler skogsbränder härjar världen över. Men vi blir förbannade på att de tar bort den svarta dockan ur Kalle Anka.

Varför lockas vi så mycket mer av negerdockskampen än klimatkampen? Betyder den så mycket för oss? Är den en viktig del av vårt svenska kulturarv? Många hävdar det. Vi vill behålla våra svenska traditioner-grupperna växer och knoppar av sig på facebook, där rösterna blir allt högre om att nu får det vara nog igen och igen och igen…

För vad hotar våra svenska traditioner? Enligt många av debattörerna är det den så kallade PK-maffian.

PK-maffian. Vilka är det? PK betyder som bekant ”politiskt korrekt”. Ett uttryck som länge använts nedsättande om… ja, vilka då? Personer som kommer med jobbiga påståenden och krav som anses vara politiskt korrekta. PK-maffia, PK-horor och PK-fittor har blivit allt vanligare uttryck på bloggar och sociala medier det senaste året. Kanske är det bara att jag först nu har börjat uppmärksamma det, men jag har upplevt att uttrycket exploderat i popularitet det senaste. Främst bland folk som på olika sätt kan knytas till Sverigedemokraterna eller andra främlingsfientliga politiska rörelser. Man ställer förmågan att se verkligheten som den är (vilket oftast betyder att invandrarna förstör vårt land, att feministerna hjärntvättar folket eller att klimatförändringarna är en bluff) i motsats till att vara PK, politiskt korrekt, och alltså framföra jobbiga och verkningslösa argument (i stil med att nej, invandrarna förstör inte vårt land och nej, feministerna hjärntvättar inte folket och jo, tyvärr är klimatförändringarna högst verkliga).

Ganska ofta (men inte alltid) bildas det alltså en polaritet. Å ena sidan har vi folk som tycker att nu får det vara nog med hot mot de svenska traditionerna/mig som person/min livsstil och att hotet utgörs av tankar om mångkultur, jämställdhet och miljömedvetenhet. Det är, om man får tro högljuddheten i sociala medier, den stora gruppen. Å andra sidan har vi ”pk-maffian” som vill ta emot flyktingar, uppmärksamma patriarkatet och införa trängselskatter. Jag står inte utanför detta utan tillhör mycket tydligt en av grupperna.

Nu har det här inlägget blivit rörigare än det var från början. Vad vill jag ha sagt? Jo, att vi tenderar att mycket hellre höja våra röster mot att det försvinner fyra sekunder av Kalle Anka på julafton än mot att inte heller detta globala klimatmöte kom fram till några lösningar. Och vad är anledningen till den prioriteringen? Jo, jag tror det beror på att Kalle Anka ligger oss mycket närmare. Det är nåt vi kan ta på och relatera till och har haft med oss sedan vi var små. Hur relaterar vi till en värld där Katrina-stormar hör till vardagen och ödelägger städer varje år? Hur relaterar vi till 100 miljoner flyktingar som kommer för att bo i Göteborg, på Tjörn och i Brunflo?

Det gör vi inte. Vi kan inte föreställa oss det. Därför vill inte våra hjärnor befatta sig med det.

Men dockan i Kalle Anka på julafton, den klarar i av att befatta oss med.