Jag sitter på tåget mellan Göteborg och Stenungsund, på väg ut till Tjörn för att träffa min mammas släkt. På vägen till spårvagnen som tog mig till stationen sprang jag på en äldre man med krycka som skakade en pappersmugg med mynt mot mig. Jag gick förbi. Sedan, vid hållplatsen, kom det fram en kvinna med bekymrad min och frågade om hon kunde få en tia. Jag plockade upp en tia ur plånboken och såg samtidigt att hon hade en systempåse med öl i handen. Hon tackade och jag gick på vagnen.
På väg mot centralen funderade jag på varför jag gav pengar till den andra som bad mig men inte till den första. Den första såg definitivt ut att vara i större behov av det, var dessutom rörelsehindrad och verkade varken berusad eller i förd med att köpa alkohol. Men han var invandrare. Och hans kroppsställning med kryckan var konstig. Dessutom var han illa klädd. Kvinnan var relativt välklädd, i 40-årsåldern och både såg svensk ut och lät svensk. Hennes systempåse och välsittande klädsel antydde att hon inte var den med det största behovet.
Ändå var det hon som fick. Hur tänkte jag? Var det för att hon var mer lik mig själv? Hon var närmare mig i ålder, hon hade min hudfärg, talade mitt språk och hon höll inte kroppen i någon för mig ovanlig kroppsställning. Hon talade mitt språk inte bara på det sättet att hon pratade svenska, utan också att hon visste vilket ansiktsuttryck, tonfall och tilltal som fungerade.
Jag ser mig som öppen och fördomsfri men det är jag inte. Det är nog ingen av oss även om vi försöker. Jag tror vi har nåt djupt biologiskt inom oss som gör att vi har lättare att känna och visa sympati för de som är lika oss själva. Men det betyder inte att det gynnar oss.
Jättelöjlig rubrik, men ordet ”klimat” används ju överallt!
Det publicerades en SIFO-undersökning nu i juni om vilket parti folk känner mest förtroende för när det gäller klimatfrågor. Att miljöpartiet skulle hamna på första plats var väl inte sådär jätteförvånande, dock att det skulle vara att sånt hopp när till andraplatsen. Såhär blev resultaten (undersökningen är baserad på 1000 random personer)
Lite orättvist mot vänsterpartiet kan jag tycka, som jag vet har en helt okej klimatpolitik. Men allt är väl relativt. Vad gäller Sverigedemokraternas 0 % är jag inte förvånad, efter att ha hört dem offentliggöra sin klimatpolitik i Almedalen förra året.
Intressant också att av de som angett ett parti så har mer än fyra femtedelar (82%) mest förtroende för något av de rödgröna partierna. Antar att alla inte är miljömuppar som jag och röstar utifrån miljöfrågor…
Apropå skickade så skickade jag in en jobbansökan igår kväll. Som nån slags klimathandläggare för en NGO. I Bryssel.
Det här är första gången sen maj jag bloggar. Uppdatering om vad som hänt sen dess kommer inom kort, men idag måste jag bara ventilera en sak jag precis upplevde.
Jag såg en annons för Vägvalet (partiet som vill stoppa införandet av trängselskatter i Göteborg) där det stod nåt i stil med ”Klicka här och räkna ut hur mycket du förlorar på trängselskatten”. Okej tänkte jag, det kan ju vara intressant. Efter att ha fyllt i vilka tider jag reste till och från jobbet och hur stor lön jag har fick jag resultatet:
Jag kommer att få 520 kr mer i skatt (trängselskatt alltså) varje månad, vilket innebär en 7%-ig ökning av skatten!
Ve och fasa! Kommunen suger ut mig och miljömupparna tar över världen!
Eller vänta lite nu… Är det inte så att de glömde fråga om en liten detalj? Nämligen den lilla detaljen att jag inte har nån bil. Jag cyklar till jobbet, ibland åker jag spårvagn.
Det innebär den lilla skillnaden att jag istället borde få följande resultat i testet:
• Jag slipper trängsel på väg till jobbet vilket gör att jag kommer fram snabbare. • Färre bilar på gatorna när jag cyklar gör att jag får mindre gifter i lungorna och får mindre cancer. • Olycksrisken minskar när det blir färre bilar. • Intäkterna från trängselskatterna kan finansiera cykelbanor och kollektivtrafik (förutsatt att de inte finansierar nån onödig biltunnel…) vilket gör det ännu lättare för mig att komma till jobbet. • Ökningen av min skatt blir goddamn fucking 0 kr. 0 procent.
För mig är alltså detta en ganska bra deal. Men varför fanns inte det alternativet i Vägvalets test? En liten kryssruta med ”Kryssa här om du har bil”? Kanske för att då funkar inte längre logiken att bilen är människans bästa vän och vi är oskiljaktiga från den. Det är den inte och det är vi inte.
Ibland behövs bilen, som på landsbygden där det kan vara långt till kollektivtrafik. Men det är just därför vi ska införa trängselskatter i storstäderna, inte på landsbygden.
För ungefär två år sedan råkade jag ut för en mindre olycka som gjort att jag haft ont i ryggen sedan dess. Det var lite småklantigt, jag skulle lyfta ner en stor högtalare från ett stativ, och när jag precis fått loss den från stativet tappade jag balansen, höll på att tappa högtalaren på 30-40 kg i marken, men tar emot den i fallet. Och sträcker ryggen rejält. Efter det har jag haft ont i princip oavbrutet, särskilt när jag suttit still mycket, som på jobbet eller vid långa tågresor. Att träna har gjort ont, och jag har varit osäker på vad som gör det hela bättre och vad som gör det sämre.
Men i mars träffade jag en skicklig sjukgymnast (jag hade träffat en annan tidigare, men fått helt fel typer av övningar som bara gjorde det värre) som förstod sig på det hela och gav mig uppmjukande övningar som jag gjorde tre gånger om dagen i någon månad. Jag trodde knappt det var sant när jag insåg att det faktiskt fungerade. Det var nästan så att jag glömt hur det kändes att inte ständigt ha ont i ryggen!
Och det bästa av allt – nu kan jag träna igen! Vilket gör att ryggen håller sig igång och bygger upp muskler så att den håller sig frisk! Nu har jag varit ute och sprungit flera gånger i veckan det senaste, något jag inte kunnat göra på flera år. Hej naturen liksom!
Här är ett foto jag tog idag när jag var ute och sprang i Delsjöområdet. Funderar på att sätta ihop ett gäng bilder i 1-bit. Varför i hela friden då, kan man fråga sig. Mest för att det är kul. Är man född 84 så såg alla foton på datorer ut sådär när man var barn.
Jag sitter för närvarande på tågstationen i Trollhättan och väntar på tåget tillbaka hem till Göteborg. Det är uschligt väder, det regnar och jag glömde ta halsduk på mig i morse. Dessutom mår jag lite illa efter den vingliga bussturen hit. Ändå tycker jag om att vara här.
Det är lite skumt, jag har alltid gillat Trollhättan. Utan någon egentligen anledning. Har aldrig haft nån speciell koppling hit, förutom goda vänner, men det har man ju lite varstans. Som motsats till Trollhättan kan man sätta Uddevalla, som jag av nån anledningen inte tycker särskilt mycket om. Återigen utan nån egentlig anledning.
Så varför gillar jag Trollhättan med inte Uddevalla? Möjligen kan det ha med dialekten att göra. Jag tycker trollhättemålet är fint och associerar det med sånt jag tycker om, t ex Galenskaparna och Cirkus Miramar. Medan jag mest associerar uddevallamålet med sura H&M-kunder på den tiden jag jobbade på H&M i Uddevalla.
Konstigt att ett litet fåtal såna random associationer kan påverka ens känslor för städer så mycket. Å andra sidan tror jag att jag tycket lika mycket om Trollhättan som jag tyckte illa om Uddevalla redan innan jag jobbade där. Så vad kan det vara då? De är bra på sopsortering i Trollhättan, kan det vara det? Eller att jag haft mycket roliga spelningar här?
Den här helgen har varit rolig! I fredags hade jag en spelning i Ulricehamn, på Klubb Måndagshinken. Stökigt värre, men mycket folk och kul var det. Och igår, på lördagen, spelade jag i samband med den stora klädbytardagen (!) i Mölndal. Om ni inte vet vad klädbytardagar är brukar det finnas en praktisk sökruta uppe till höger i webläsaren.
Hur som helst, båda spelningarna var väldigt roliga och jag känner att jag verkligen fått blodad tand på att spela igen. Så det kan ju passa bra att göra en kritisk granskning av resten av de inspelade låtarna från releasen. Så här kommer de.
Här är Nån att skylla på, som jag alltid har så förbannat svårt att komma ihåg texten på. Det är konstigt. Franska glosor kommer jag ihåg efter att ha kastat ett öga på dem, men svenska texter jag skrivit själv fastnar inte. Grymt opraktiskt när man är vissångare. Annars tycker jag det låter bra. Sjunger bättre än på skivan. Men inte lika bra som på spelningarna nu i helgen. Det är otroligt vad som händer med låtar när de får ligga och mogna några veckor.
Ovan syns och hörs Din terapeut. Helt okej alltså. Överlag tycker jag att jag lyckades bättre med de lugna låtarna. Kanske för att jag faktiskt hörde min egen röst i dem. Micke spelar moog-riff på sax mellan verserna, och det är kul att se hur Agnes zoomar in honom precis när han är färdig varje gång 🙂 Men det bästa i den här låten måste ju vara Mickes och Kristins långa, långa ångestfyllda dubbelsolo…
Spretigt, ösigt och en smula okontrollerat blev det i Vända blad. Men det känns bra. Inte helt nöjd med sånginsatsen och jävlar vad jag vevar på med högerhanden. Textmässigt klarade jag mig (nästan) rakt igenom. Inget som märktes i alla fall om man inte sitter med texthäftet. Löjligt mycket applåder efteråt, men det måste ju tyda på att det var bra på nåt sätt.
Som avslutande extranummer spelade vi Hippiebarn. Riktigt illa med tonsäkerheten i a capella-inledningen, men i övrigt höll det sig. Eller nja. Inte särskilt nöjd med sången i denna. Även om det såklart kunde varit värre. Mycket värre! Musikmässigt svänger det rejält. Lite kul att vi bara repat låten en gång innan väl spelade den.
Med detta anser jag releasekapitlet vara avslutat, och ger mig vidare mot nya djärva mål! (Nedan syns jag och Isabel långt bort i bakgrunden på Bar Prego där vi spelade i fredags kväll)
Nu har jag åtminstone nästan kommit i ordning i min nya lägenhet. Fler hyllor, färre flyttlådor. Fler taklampor, färre strategiskt utplacerade stearinljus (det dröjde några dagar innan jag fick el…). Jag är hursomhelst tillräckligt i ordning för att längta efter att spela musik igen. Efter skivsläppet var jag så trött på allt som hade med musik att göra att jag hade kunnat spy om nån frågade om jag ville ha en spelning, och jag är fortfarande lite övermätt. Men inte helt. Spelsuget är på väg tillbaka.
Men så började jag fundera på hur bra jag egentligen är. Om man ska vara ärlig. Jag har alltid varit hobbyartist, alltid spelat vid sidan om snarare än att ägna mig åt det som huvudsyssla. Alltid kunnat ursäkta mig med att ”Äh, jag är ju egentligen miljövetare, inte artist.” Så jag bestämde mig för att sätta mig ner med filminspelningen av skivsläppskonserten och försöka göra en ärlig bedömning om det gick att lyssna på.
När jag började tanka ur filmen ur Agnes kamera var jag ganska nervös. Jag hade hade haft jättekul på spelningen, men inte känt att jag var direkt bra. Bandet var bra, publiken var glad, och jag gapade på. Men hur bra var det? Dagen hade varit kaotisk, och jag hade stressat runt i stan för att få ordning på ljudanläggningar och instrument bokstavligen konstant sedan sju på morgonen. Det hade känts när vi gick upp på scenen, att jag gick på reservenergi. Jag kollade på inspelningen. Den var helt okej.
Första låten, Ljugareblues. Vi hade laddat. Men när vi skulle upp på scen visade sig all teknik vara i total kaos efter att Cirkus Miramar spelat. Så vi var tvungna att göra ett nytt soundcheck, springa ut, och springa in igen. Så med tanke på omständigheterna tycker jag det blev bra. Jag ser lite hyperaktiv ut, men hellre det än tvärtom. Och det svänger faktiskt.
Andra låten, Sara, kom igång efter ett alldeles för långt presentationsspektakel som visserligen var rätt kul. Helt okej sväng även här tycker jag. Jag gapar väl lite mycket, men det var svårt att höra sig själv i medhörningen. Det var samma problem hela kvällen, och det berodde helt enkelt på att jag var för väck för att be teknikern höja. Men det lät inte olidligt.
Tredje låten, Indien och Norge, var lugnare. Här såg jag att jag hade en jätterolig frisyr, med några hårtestar som lagt sig på ett flummigt sätt. Men det lät bra faktiskt. Även om jag fortfarande inte riktigt hörde vad jag sjöng i medhörningen. Jättefint samspel av Kristin och Micke. Och stark sånginsats av Nova. Gitarrern flöt också ihop bra. Rent allmänt fint blev det faktiskt. Nöjd! (Även om vi som band inte ser helt fokuserade ut)
Alver och dvärgar kom egentligen mot slutet av konserten, men jag hoppade lite i inspelningen. Jag studsar på med benen som jag gjort spelningen igenom. Några sura toner här och där, och vi är som band lite trötta vad det verkar. Kanske inte så konstigt. Jag hade hållit igång sedan sju den morgonen, och inte ens hunnit sjunga upp. Ganska galet egentligen, om det är nån dag man behöver vila är det ju en sån dag…
Den nya restaurangen var extremt rolig att spela! Det är synd att ljudupptagningen blev så dålig som den blev. Jag pumpar på med ganska liten dynamik i sången, men det är svårt när man hör sig själv dålig. Tungt gung. Ett fjantigt tugg och ett klantigt E7 rakt inpå varandra. Dammit. Men sånt händer. Dumt dock att Mats sång försvann i mixningen. Jättelyckat slut!
Så, är jag nöjd? Tycker jag att det var bra?
Under omständigheterna var det fantastiskt. Och i övrigt… Jo. Jag är nöjd. Men det är en jävla tur att låtarna finns inspelade på skivan också. Här, närmare bestämt.
(Och till helgen har jag två spelningar. På fredag på Klubb Måndagshinken i Ulricehamn och på lördag på Klädbytardagen i Mölndal!)
I helgen flyttade jag från Majorna till en gata nära Redbergsplatsen. Jag har bott tillfälligt inneboende sedan i vintras efter att ha lämnat min studentbostad på Birger Jarlsgatan så det är lite som att komma hem efter några månader i exil. Känns lite underligt att lämna västra stan där jag bott på lite olika ställen sedan jag flyttade till Göteborg 2005, men samtidigt väldigt kul att upptäcka något helt nytt.
Så nu bor jag i en stooor lägenhet i ett gammalt hus från 30-talet. Det blir en väldig skillnad när man bott i små studentlägenheter i flera år och sedan hamnar i en ”riktig” lägenhet. Plötsligt behöver jag en massa möbler. Är tillfällig adoptivpappa för ett korgbord med tillhörande korgstolar som egentligen är Agnes, och det är det enda bord jag har just nu. Men det är fint! Tänkte titta runt i second hand-affärerna i närheten, men inte köpa på mig massa möbler förrän jag är säker på vad jag vill ha.
Det är nåt speciellt med att inreda sitt eget ställe. Att veta att man inte snart behöver lämna bort det till nån annan student eller att man bara får bo där några månader innan den ordinarie hyresgästen kommer tillbaka. Här kan jag göra vad jag vill. Det känns juste. Ska se till att inte göra som Steve Jobs bara. Håller på att läsa hans biografi nu. Han var så oerhört känslig för design och estetik att han ofta lät bli att skaffa möbler överhuvudtaget, eftersom han inte kunde hitta några som matchade hans designambitioner.
Jag fick hjälp av vänner från spexet att flytta in, med att bära lådor och grejer. Insåg då hur mycket jag saknar dem (inte lådorna alltså utan spexarna), och spexet i allmänhet. Såhär såg det ut när vi kånkade in grejerna i trapphuset. Det ser definitivt inte lika mycket ut nu när det är på plats i lägenheten…
Nu ska jag snart skriva vettiga grejer igen. Ska bara få ordning på saker och ting här först. I morse fick jag el. Det har varit några dagar i stearinljussken…
Glad påsk allihop!
Jo, en grej till förresten. Jag fattar verkligen inte den här lappen som sitter i trapphuset. Om folk röker på den lilla balkongen borde väl dörren vara stängd? Eller menar hen att det är ett insug genom dörren och att det är bättre att röken är i trapphuset än utanför? Och stekoset, är det nån som steker på balkongen? Eller i trappan? Jag känner mig som en total lantis. Hjälp mig förstå!
Aktionen mot forumet jag nämnde häromdagen där tjejer i 13-16-årsåldern hängdes ut som horor med nakenbilder och kränkningar, gick i ett första steg bra. Sidan spärrades och stängdes ner. Nu har den dock kommit upp igen på en annan server. Vi får se hur det hela fortsätter.
För att gå över till nåt helt annat – igår fick jag en plötslig lust att testa lite gitarreffekter. Jag tänkte att jag skulle ta några enkla ackord och sen lägga en massa roliga gitarreffekter i lager ovanpå. Ganska snart kände jag att jag skulle behöva en text, nåt enkelt bara, att sjunga till. Men mitt huvud var uppenbarligen så fullt av tankar på nätmobbingen och folk behandlar varandra, att texten kom att handla om precis det. Eller i alla fall ungefär det.
Resultatet blev nån slags låt med titeln ”när vi var små”, som handlar om att när man är liten så är alla vuxna omkring en så stora, kloka och kan inte göra fel. När man själv blir vuxen inser man att det inte är så. Och att det aldrig varit så heller. Man blir vuxen, men man blir aldrig stor.
Jag försökte göra lägga upp låten på bloggen på nåt vettigt sätt, men det gick inte att lägga upp musikfiler. Enda sättet var att göra en video av den. Ändra gärna till högre upplösning på YouTube-filmen, då låter det bättre.
Musiken är ganska hastigt inspelad och improviserad. Men det var kul att leka elgitarrist. I själva verket är det min akustiska nylonsträngade gitarr jag spelar rakt igenom. Sången är lite småfalsk men det var mest som ett experiment.
Nu blire reklam! Glöm inte att min skiva finns att köpa! Skicka bara ett mail till skiva@emanuelblume.se med din adress så kommer den på posten. Skivan kostar 120 kr plus porto.
