Emanuel – Sida 21 – Emanuel Blume

Mina hemliga lådor

Idag när jag var på jobbet ringde det plötsligt på mobiltelefonen. Displayen visade ett långt nummer med ett landsnummer jag aldrig sett förut. Det visade sig vara en man som på underlig brytning och minst sagt knagglig engelska försökte få mig att förstå att han stod med sin lastbil på gatan utanför och undrade om jag kunde komma ut. Jag kastade på mig jackan och flög nerför de sex trapporna, för jag hade vissa aningar om vad det var som hade kommit.

Det visade sig stämma. En gladlyst est med tjocka glasögon hade parkerat sin gigantiska röda lastbil på Norra Allégatan utanför vår uppgång. Vi hjälptes åt att packa ur åtta lådor som skickats från ett skivtryckeri i Tallinn. Lådorna var inte helt lätta att få med sig upp på jobbet, men nu står de där. Väntande på att få följa med mig hem, en i taget, på spårvagnen.

Och vad innehåller de då? Min nya skiva, naturligtvis! 1000 exemplar av ”Inte riktigt än”, min popskiva som jag ägnat ungefär två år att planera, arbeta fram och spela in. Och nu jävlar har jag den här.

Själva skivsläppet kommer inte att bli förrän i februari-mars, eftersom jag vill ha ett fett releaseparty och musikerna inte var lediga förrän en bit framåt. Dock kommer det gå att smygköpa skivor av mig redan i december. Så behöver du en julklapp till någon men vet inte vad du ska skaffa? Här är ett hett tips!

Gå in på min Facebook-fanpage och klicka på gilla, så kommer jag att höra av mig när skivan finns att få tag på, vilket borde bli snart!

Tjolahopp tjolahej!

Här kommer ett kort och inte särskilt djupgående inlägg. Jag har precis cyklat hem till Majorna från Gamlestan. Det kan man ju tycka skulle var jobbigt halv tolv en vardagskväll, men nix! För jag hade varit på ett sånt himla trevligt möte med människor jag tycker väldigt mycket om! Och som jag gör väldigt roliga saker tillsammans med! Så hej vad det gick längs cykelvägarna hem.

Och så har det varit en vacker novemberdag! Bara en sån sak. Från sjätte våningen där jag har mitt jobb (som är ett toppenjobb för övrigt!) hade jag idag följande utsikt:

Dags att sova.

Att få beröm eller ta ansvar?

Hur kommer det sig att en människa kan få massor med beröm för bra saker hen gör, sedan byta roll, göra exakt samma saker, men istället få skit för det? Och då menar jag inte rent allmänt filosofiskt utan helt konkret. Jag tänker ta upp två exempel.

Det ena är politiker. Jag satt en tid i kommunfullmäktige i min hemkommun Tjörn. Jag var 18 när jag blev invald, och insåg snabbt att politikerna i fullmäktige var mina lärare, mina kompisars föräldrar, busschauffören och tanten i affären. Vanliga människor alltså. Vissa arbetslösa, vissa med så mycket jobb att de knappt hann med sina liv. Men helt vanliga människor, som tog av sin fritid för att hjälpa till att ta ansvar för kommunen.

För mig har det alltid känts väldigt konstigt när folk varit nedlåtande mot politiker. Häromdagen var jag på en släktmiddag och fick höra att ”politiker bara fuskar”, att de ”bara är ute efter att lura systemet” och ”bara tänker på sig själva”. Jag blir faktiskt arg när jag hör sånt. Nu är jag visserligen inte politiker själv längre, men när jag var det brukade jag svara att ”Jaså, så jag är också fuskande egoist?” när folk talade illa om politiker. Då fick man alltid det nervösa och lite skrämda svaret att ”Nej, nej! Inte du! Men andra politiker!”.

Varför detta enorma agg mot de som tar ansvar? Visst finns det dumskallar och rötägg bland politiker, precis som bland alla andra människor, men hur mycket hjälper vi samhället med att spotta på dem som försöker ta ansvar? Jag har träffat så många politiker under mitt liv och mitt politiska engagemang, och de allra allra flesta är engagerade människor som vill förbättra världen och är villiga att ta ansvar och anstränga sig för att göra det. Men vad ser vi? Vi ser toblerone. Och bostadsbidrag. Och TV-licenser.

Ett annat exempel på samma sak är när man tar ansvar i ett mindre sammanhang. Jag är med i en teaterförening som jag tycker mycket om. Första året stod jag på scen och var helt ny i föreningen. Jag fick skitmycket beröm för allt jag gjorde. Vilket inte var särskilt mycket. Jag kom till repen och läste mina repliker, hade kul och skojade till det. Men tog inte nåt särskilt ansvar. Berömmet sköljde över mig.

Men nästa år fick jag en ansvarspost inom föreningen. Jag började lägga mer jobb och energi på föreningen, och tog itu med svårare uppgifter som behövs göras för att en förening ska fungera. Berömmet uteblev. Istället kom kritik. Man upptäcker efter ett tag att det pratas om en på ett tråkigt sätt. Ändå har man aldrig ansträngt sig så mycket som nu för att göra något bra.

Är det samma sak som det här med politiker? Att när man inte tar något ansvar, inte anstränger sig för att göra något bra för samhället/föreningen utan bara sköter sin lilla uppgift, då får man uppskattning. Men offrar man sin tid och sin energi på att faktiskt ta ansvar för det samhälle/den förening man är med i, då uteblir uppskattningen och man blir allmänt kritiserad?

…då ska vi samlas på Hisingen!

Jag är ju producent för årets filosofspex Glenn – eller Ett skruvat inlägg från 80-talet, vår spexföreställning som handlar om den legendariska fotbollssegern som IFK Göteborg stod för i UEFA Cup 1982, och alla hisnande äventyr däromkring. Förutom producentskapet extraknäcker jag som sångfröken när våra sångpedagoger inte kan vara med.

Eftersom Göteborg i allmänhet och Hisingen i synnerhet är centralt i föreställningens handling kunde jag inte låta bli att lära ensemblen den gamla Hisingsvisan, som enligt myten skrevs av en medlem i Göteborgs Roddklubb under tidigt 1900-tal, och som dykt upp i de mest blandade sammanhang sedan dess.

Vår PR-chef Camilla smygfilmade oss när vi tränade körsång, och jag just gett ensemblen i uppgift att försöka sjunga omkull mig. Därav den lite överdrivna intensiteten i tolkningen.

Jag hittade en annan värld i en papperskasse

När jag var liten fann jag mig själv vid ett flertal tillfällen utanför ett vitt, övergivet hus. Där fanns en brevlåda på ett stolpe med ett brev från en okänd avsändare, tydligen adresserat till mig. Huset var låst, men jag brukade ta mig in genom ett fönster som någon glömt stänga. Inne i huset var det mörkt och tomt. Ett kök, ett vardagsrum och en trappa upp till vinden. Vid nåt tillfälle gick jag upp för trappan, men där uppe i mörkret lurade något hungrigt och lömskt, så jag gick aldrig upp dit igen. Under den stora mattan i vardagsrummet däremot, fanns en gömd lucka, och nedanför luckan fanns ett helt system av grottor och tunnlar.

En del av er som läser kanske känner igen scenariot. Spelet jag spelade hette Zork: The Great Underground Empire, och skrevs på en PDP-10, en sedan länge bortglömd sorts dator, 1977. Hela spelet bestod av text, och man fick lita till sin fantasi för att måla upp bilderna framför sig (Huset och brevlådan ovan ritades långt senare). Jag har alltid varit väldigt fascinerad av den typen av spel, men tyvärr inte spelat så många de senaste åren. Undantaget ”Adventure” (Ja, spelen kunde heta såna saker på den tiden) från tidigt 80-tal som jag spelade med Agnes häromåret.

Hur som helst, jag håller ju på att packa upp alla mina kassar och flyttlådor, och hittade i en kasse ett kuvert med kartor över Zork, som jag sparat. Jag höll först på att kasta dem i pappersåtervinningen, men hejdade mig sedan. Tänk vad många människors fantasi de här kartorna har satt igång. Vad mycket spänning och upprymdhet folk har känt, bara genom att komma på att skriva ”move rug” efter att ha läst om att det ligger en stor matta i ett främmande vardagsrum.

Jag kan inte släppa att jag känner något speciellt för den här typen av spel. Och på samma sätt som tryckta böcker fortfarande finns, trots att det sedan 100 år funnits film, tror jag att textbaserade äventyrsspel kommer att finnas kvar.

Jag behåller kartorna, vem vet när jag flyttar undan den där mattan nästa gång.

Skumma saker i Stockholm

Ska jag vara helt ärlig är väl inte sakerna jätteskumma egentligen. Och har kanske inte så mycket att göra med Stockholm heller. Men jag var på en jobbresa till Stockholm häromdagen och drabbades av ett lätt filosofiskt tillstånd. Som inför sätena i tunnelbanan till exempel:

Har inte säten i kollektivtrafiken alltid haft det där mönstret? Bussar, tåg, spårvagnar, tunnelbana… Vad är det med små olikfärgade byggnader på marinblå bakgrund och kollektivtrafik? Man hade förstått om det bara gällde Västtrafik, eller bara SJ, eller bara SL, men allihop? Även om det är rätt snyggt.

Sen har vi följande skylt:

Notera punkt 1) Ilägg pengar. Det står ofta så på såna här automater (detta är en godisautomat på tåget hem) och på betaltoaletter. Ilägg pengar. Jag kommer ihåg att jag reagerade på det nån gång när jag var i tioårsåldern. Varför ska man ”ilägga” pengar? Man uppäter ju inte sin mat. Eller pålägger luren när man pratat i telefon.

Och en sista fundering, från tågtoaletten:

Vem är Leif? Och brukar han slänga skräp i toaletten?

En sån jävla massa grejer

Jag har flyttat. Från min studentlägenhet på Birger Jarlsgatan till en jättefin tvåa på Gråberget, som jag kommer att få låna i ungefär ett halvår. Inget långsiktigt alltså, men väldigt fint. Jag började flytta mina saker redan för några veckor sedan, men den stora bulken flyttade vi igår. Jag hade hyrt en liten lastbil och Isabel, Mikael (hennes inneboende) och Agnes hjälpte mig bära. Fick en liten chock när jag hämtade ut lastbilen och upptäckte att det inte fanns nån kopplingspedal. En kille på macken gav mig en snabb genomgång i att köra automatväxlat, och till slut kom jag iväg, men det känns som en dataspelsbil. Den knappen för att gasa, den för att bromsa, liksom.

Nåväl, det var igår. Nu sitter jag i lägenheten och plockar långsamt upp och sorterar alla saker. Jag hade inte insett tidigare hur mycket saker jag egentligen samlat på mig. Nog för att jag vet att det blir så med tiden automatiskt, men jag hade tänkt att jag bor ju ändå i en studentetta utan kök, så hur mycket kan man egentligen lägga på hög?

Ganska mycket, visade det sig. Hade jag varit mer förutseende hade jag gått igenom allt i god tid före flytten och gjort mig av med saker INNAN allt flyttades. Det gjorde jag visserligen också, men vidden av hur mycket skräp jag samlat på mig slog mig inte förrän igår. Kommer att ägna helgen åt att bestämma mig för vad som är viktigt för mig och vad som inte gör mig lyckligare. Att skillnaden mellan att äga saker och att de äger en är flytande står ju ganska klart i det här läget.

Men vilken fin lägenhet ändå! Kom snart och hälsa på mig! Exempelvis tänkte jag ha en saft-och-sylt-och-paj-kväll med alla bär jag insett att jag fryst in (några påsar insåg jag att jag flyttat med en gång tidigare så nu jävlar är det dags att göra nåt åt dem). Ska bara få undan all bråte.

Jag kunde inte prata när jag var liten

Jag hörde ett inslag i Språket i P1 igår kväll om olika uttal av r-ljud och sch-ljud. R-ljuden har vi ju några olika i Sverige; tungspets-R:en som anses vara rikssvenska och tungrots-R:en som härstammar från franskan och är vanliga söderut. Möjligen också de tonande, lite halvamerikanska R:en som jag insett är vanliga i Stockholmsområdet.

Men vad som verkligen fick mig att reagera var diskussionen om sch-ljuden. När jag var barn fick jag höra att jag inte kunde uttala sch-ljud. Inte av vuxna, men av andra barn. De sa att jag se kje, som i kedja och kjell, när jag sa sche, som i skälla och sked. ”Haha, du säger kju!” sa man, och jag svarade ”Det gör jag inte alls, jag säger sju!”, varpå de kiknade av skratt eftersom de tyckte att jag sa kju igen.

Där jag växte upp hade man inte det ”rikssvenska” sch-ljudet (eller standarduttalet som det kallades i radioprogrammet), utan det grövre che-ljudet, som i en harkling. Jag hörde stor skillnad mellan kje och sje (kedja och sju) men det gjorde inte mina klasskamrater. De försökte lära mig att uttala det ”riktigt”, det vill säga chu. ”Försök igen! Tänk att du ska spy! Cchhhhhh! Chhhhhuuuuu!”

Det var ju inte så att jag inte kunde säga chu. Men jag tyckte det lät så fel. Mina föräldrar var inflyttade och kom inte från Bohuslän, så de hade P1-sch-ljuden som jag också hade. Vid nåt tillfälle bad min lärare mig att läsa en lista med ord på sch-ljud inför klassen, och jag uttalade dem chö, chutton, chuta, och så vidare. Klasskamraterna såg helt förvirrade ut, och läraren gick glatt vidare till nästa sida i boken.

Jag fick en stark flashback när jag hörde radioprogrammet igår, och insåg hur starka känslor det där med sch-ljud rör upp, även nu, 15 år senare. På nåt sätt var det som att jag fick bekräftat när jag lyssnade på programmet, att det inte är fel på mitt uttal. Att jag inte har talfel, utan att det bara handlar om olika sätt att uttala där båda funkar.

Men jävlar vad såna saker tar hårt när man är liten, och vad länge de sitter i. Jag undviker fortfarande att säga sch-ljud om jag kan, särskilt ordet ”sju”, som för alltid kommer att förbli ett pinsamt ord.

Ny lägenhet! Och en gammal.

Jag ska flytta!

Eftersom jag är färdig med mitt pluggande måste jag flytta ifrån min studentlägenhet. Jag kommer att bo i en annan lägenhet i Majorna som jag lånar i ungefär ett halvår, så får vi se vad som händer sen. Det är en fantastiskt fin lägenhet, en tvåa med utsikt över älvsborgsbron och hamnen. Men mer om detta någon annan gång!

För igår tog jag en lång promenad i höstsolen, och hamnade, som jag ibland gör, i Högsbohöjd. Närmare bestämt Elins Gård, där jag bodde i fyra år mellan 2005-2008. Det har hänt att jag fått post dit, så ibland går jag dit för att kolla brevlådan. Den här gången var det bara reklam, men det jag fick se var att lägenhen höll på att plockas isär.

Jag kommer inte på något bättre sätt att uttrycka det. Det var inte så att den höll på att rivas (vilket huset skulle gjorts 1996 om man följt planerna när det byggdes), men dörren var trasig, fönstret öppet och där inne hade de kvarvarande möblerna flyttats runt.

Kanske hade det varit inbrott, det verkar nästan så. Det har stått tomt sedan jag flyttade ut, eftersom lägenheten varit i så dåligt skick. Hela huset höll på att förfalla redan innan jag flyttade in. Varje gång jag går förbi förvånas jag över att det fortfarande står kvar. Inte minst för att man pratade redan 2006 om att det skulle rivas året därpå. För att inte tala om att huset i själva verket är en barrack som byggdes 1993 för att utgöra tillfälliga boenden när ett grannhus renoverades, och som var tänkt att rivas tre år senare.

Som jag konstaterat tidigare kommer det förmodligen stå kvar tills jag fyller 40. Men det gör inget så länge jag slipper bo där.

Mina tankar om Steve Jobs

I förrgår kväll gick jag till affären för att köpa paprika och svamp. På en kvällstidning vid kassan fick jag syn på rubriken ”Steve Jobs död i natt”. Jag betalade för grönsakerna och gick hem, visste inte riktigt vad jag skulle känna, men något kände jag. Steve Jobs, en 56-årig amerikan som jag aldrig träffat, en företagsledare och kapitalist, en teknolog och datanörd. Varför kände jag mig påverkad?

Kanske för att jag är uppvuxen med Apple. Redan när jag föddes hade vi en Apple II (som kom 1976!). En piratklon visserligen, men ändå. Macar har vi haft hemma sen jag var fyra år. Mina kompisar tyckte alltid att vi hade så konstiga datorer hemma. De skrattade ofta åt att man skulle klicka på mappar och symboler med en mus istället för att skriva DOS-kommandon, och kallade våra datorer för Macintorsk. Men jag gillade våra macintorskar.

Några år senare hade det blivit något av en identitet. Något eget. Man fick putslustiga kommentarer hela tiden, och när ens kompisar kunde låna spel av varandra var man själv alltid tvungen att köpa dem, eftersom man själv var den enda som behövde mac-versionen. Men jag fick aldrig virus, mina macar blev inte gamla efter 2 år och till och med vår mac från 80-talet kunde spela riktig musik, video och koppla upp sig till internet. Jag förstod inte det då, men macen var lite av en livsstilssymbol, lite som iPod, iPhone och MacBook blev 15-20 år senare. Fast då var Mac det töntigaste man kunde ha.

Nu är det inte längre pinsamt och skamligt att ha Apple-prylar. Tvärtom. Folk köper Applegrejer för att det är hippt snarare än att de är bra. Lyckligtvis har jag lagt ner det där med att skapa en identitet utifrån prylar, men något av det fanns kvar, det insåg jag när jag gick hem från affären med mina grönsaker och funderade på tidningsrubriken jag precis hade sett.

Steve lämnade som 19-åring sitt jobb på Atari för att söka andlig upplysning i Indien. Efter hemkomsten började han med sin vän Steve Wozniak bygga på vad som skulle bli den första Apple-datorn; Apple 1. Det var 1976, och Jobs var tvungen att sälja sin folkvagnsbuss för att ha råd med delarna. Wozniak sålde sin på den tiden otroligt avancerade miniräknare från HP.

1984 föddes, förutom jag själv, också den första macen. Apple blev ännu större, och Steve hamnade i bråk med Apples dåvarande vd, John Sculley, vilket till slut resulterade i att Steve lämnade Apple. Han var aldrig någon lätt person att ha att göra med, har jag förstått. Jag antar att man skulle kunna kalla det för en konstnärsegenskap, att förstå sig på sin konst, men inte andra människor. Massa skumma historier har cirkulerat genom åren, som att han kastat sig ut från sin kontor och rullat runt och skrikit på golvet när hemlig information om kommande produkter läckt ut i förtid.

Hur som helst, Steve Jobs startade istället upp företaget Next Computing, som gjorde stora tekniska innovationer men aldrig blev nån marknadssuccé. Under Steves ledning köpte de upp ett litet oansenligt tecknad film-bolag som hette Pixar. Steve började använda sina datorer till att animera och 1995 kom leksaksfilmen Toy Story.

Samtidigt gick det sämre och sämre för Apple, och Steve sa vid något tillfälle att företaget skulle komma att självdö inom några år. Man serieproducerade macar precis som PC-företagen serieproducerade PC-maskiner. 1996 var Apple riktigt illa däran. Det var också då Steve återvände. Två år senare kom en bullig, genomskinlig maskin som såg mer ut som ett flygande tefat än en dator. Den kallades iMac, och konkurrenterna skrattade åt den hopplösa designen och det mest löjliga av allt – datorn saknade diskettstation!

Några år senare hade iMacen sålts i hur många miljoner exemplar som helst, och ingen frågade längre efter diskettstation på datorer. Steve introducerade iPod 2001 och iPhone 2007. Resten är hisoria. 2004 gick Steve själv ut med att han hade en ovanlig form av cancer i bukspottskörteln.

Nåväl, det här inlägget blev lite längre än jag hade tänkt. Jag är ingen prylnörd, och jag sätter ingen prestige i att ha den mest väldesignade, hippaste iPrylen. Men det är något annat med vad Steve Jobs åstadkommit som fascinerar mig. Och inte minst, inspirerar mig. Kanske något med att det inte är vad man har som är viktigt, utan vad man gör med det. Vila i frid, Steve.