Hallå? Hallååå? Är det nån där?

Det här är en vidarefundering på ett inlägg jag skrev för ett tag sedan, om att inte svara. Närmare bestämt att man har gjort upp något med, ställt en fråga till eller i något annat ärende kontaktat någon, som sedan helt sonika låter bli att svara. När det gäller privatpersoner kan väl det här vara förståeligt. Många är stressade och har inte tid. Men när det gäller offentliga institutioner, företag, osv så sitter det faktiskt folk och har som jobb att sköta kommunikationen utåt! Som alltså får betalt för att svara på ett mail då och då.

Cheryl, förlåt, Sharon, från Silent Hill får här representera oförmågan att svara.
Cheryl, förlåt, Sharon, från Silent Hill får här representera oförmågan att svara.

Ett fint exempel är arbetsgivare. Man har sökt en tjänst, lagt ner timmar på att få ihop en bra och relevant ansökan, skickat in den, och… inget svar. Inte ens ett ”tyvärr gick tjänsten till en annan sökande”. Jag har varit i kontakt med diverse tidskrifter det senaste i olika ärenden, och av sex kontaktade redaktioner svarade två av dem efter att jag mailat och påmint dem. Ingen av dem svarade vid första mailet. Företag jag varit i samarbete med svarar inte på varken mail eller sms, och tiden går. När jag skrev min mastersuppsats ägnade jag det mesta av tiden åt att jaga folk på SLU, olika energiföretag och -myndigheter och kommunfolk, som lovat att höra av sig.

Sist jag skrev om det här fick jag lite tankar från läsare om vad det skulle kunna bero på. Slöhet, ovilja att svara direkt, att man glömmer att svara, ovilja att svara alls, eller att man inte vet VAD man ska svara och därför låter bli. Förmodligen är det väl någon form av kombination av dessa.

Det intressanta, tycker jag, är att vi har fler möjligheter än någonsin att kommunicera idag. Det tar ett par sekunder att svara på ett mail eller sms och det är i det närmaste gratis. Men det verkar som att ju lättare det är att kommunicera verkar den psykiska tröskeln för att faktiskt göra det bli.

Eller är jag ovanligt jobbig? Kan det vara så att det bara är mig folk undviker att kommunicera med? Det kan vara så, men jag vet minst två andra jag har pratat med som upplever exakt samma sak.

Vad tycker ni?

Hallå!?

Är det nån där?

EMANUEL DISSAR – del 18: Att drunkna i damväskor

Det var ett tag sedan det dissades sist, men nu är det dags igen. Den här gången handlar det om en liten detalj som är en del i en mycket större helhet.

Jag fick för några dagar sedan påpekat för mig att ”Oj, din väska har gått sönder!”. Jag tittade på axelremmen och sa ”Jo, jag vet. Den har varit sån i… i…” och när tänkte efter så kom jag på att jag fick väskan i present när jag gick i åttan, och remmen nog har varit trasig i tio år. ”Den har varit sån i nåt år”, svarade jag mumlande. Efter denna insikt, att jag faktiskt haft en trasig axelremsväska i en evighet, gav jag mig ut på Tradera för att hitta en ny.

Sagt och gjort. Jag skrev in ”axelremsväska” och klickade på sök. Fick 240 träffar. Damväska, damväska, damväska, barnväska, damväska, åh DEN var snygg, fast det var en damväska, hmm, damväska, damväska, barnväska, damväska, damväska… Till slut hittade jag några väskor som inte var utpräglat feminina i designen, men de var beiga, såg tråkiga ut och var gigantiska. Det slutade med att jag hittade en väska som såg aningen feminin ut, men var snygg och i en bra storlek, och var långt ifrån lika kvinnlig som de flesta andra väskorna. Jag bjöd 9 kr och och vann budgivningen.

brunvaska

Så nu väntar jag på att väskan som ni ser på bilden här ovanför ska komma med posten. Mörkbrun läderimitation för 9 kr, helt OK.

Men frågan fortsätter att ringa i mitt huvud; var är alla herrväskor? Först tänkte jag att män kanske tenderar att inte sälja sina väskor på Tradera, utan behålla dem (som undertecknad…) men sen påpekade en vän för mig att 99% av alla väskor som tillverkas är damväskor. Just den siffran kanske man ska ta med en nypa salt, men det kan ligga nåt i det.

Vi kan nog konstatera att kvinnor handlar väskor på ett annat sätt än män. Vilket inte är konstigt. Damväskor marknadsförs som accessoarer på ett helt annat sätt än herrväskor (har nog aldrig ens sett reklam för herrväskor), och de följer modet och måste därmed bytas ut oftare. Resultatet blir att män får tråkigare väskor (missgynnar män) och kvinnor förväntas ha designade och moderiktiga väskor i tid och otid (missgynnar kvinnor).

Onk, säger jag bara.

Härdsmälta i kärnkraftverk utanför Tokyo?

Jag hade egentligen tänkt skriva om helt andra saker idag, men för ett tag sedan ringde min pappa upp mig på Skype och sa att jag skulle slå på radion. Det gjorde jag, och fick höra om kärnkraftverket i Fukushima, 20 mil utanför Tokyo. Ni som läser det här vet säkert redan mer än jag, men när jag fick höra om hur kylsystemen hade brutit samman i två reaktorer och risken för härdsmälta växte gick luften ur mig.

En härdsmälta innebär att den radioaktiva härden i ett kärnkraftverk blir så varm att den helt enkelt smälter. Uranet som används i härden utvecklar enorma mängder värme, samtidigt som det sönderfaller och avger strålning.

Foto: Scanpix.
Foto: Scanpix.

Senast jag hörde på nyheterna trodde man inte att det inträffat någon härdsmälta, men man kunde inte garantera att det inte skulle göra det. Folk uppmanas att hålla sig inomhus och kraftverket övervakas minutiöst.

Man kan tycka att de stackars japanerna fått utstå nog med lidande med resten av jordbävningen och tsunamin. Det senaste jag hörde var att skalvet var 9,1 på Richterskalan. Ett skalv på över 9 inträffar rent statistiskt en gång vart 20e år. Den starkaste jordbävningen som uppmätts var på 9,5 och inträffade i Chile 1960.

Japan är det land i världen som är allra bäst rustat för att klara av jordbävningar, hörde jag på ekonyheterna. Det låter ju bra. Men om säkerhetssystemen i ett kärnkraftverk utanför Tokyo bryter samman och risken är stor för en härdsmälta, vad händer då om nästa skalv inträffar i Korea? Frankrike? Iran?

Konstiga drömmar

Jag har drömt en del knäppa drömmar på sistone. Häromnatten drömde jag till exempel att jag hade sökt jobb på Akvarellmuseet på Tjörn. Jag fick inte jobbet (det gick till Isabel!), men det visade sig att museet sökte 30 tjänster till, och det var exakt 30 sökande, så då fick jag jobb i alla fall.

En annan natt drömde jag att jag skulle flytta in i ett kollektiv i Ängåsbergen. Det var ett jättehögt hus (om man stod på taket kunde man se Stockholm. Det var bara några hus länge bort, men det var Stockholm!). När jag kom dit låg alla i höga våningssängar i ett och samma rum, men de sa att jag inte behövde oroa mig. De brukade ta isär sängarna och ta dem till sina egna rum när de skulle sova, men de brukade känna sig så ensamma på dagarna så de satte ihop dem.

dali3

Men det knäppaste var i morse. Jag hade ställt klockan på halv nio. Klockan elva skulle jag på en jobbintervju. Men från sextiden på morgonen vaknade jag stup i kvarten. När jag sedan somnade om drömde jag att jag inte kunde hålla mig vaken. Jag gick omkring i ett smutsigt hus och försökte städa, men höll på att somna hela tiden. Jag kämpade och kämpade för att hålla mig vaken, och sen vaknade jag. På riktigt alltså, och upptäckte att det gått fem minuter sen jag tittade på klockan sist. Så jag vände mig om, somnade igen, och så var jag tillbaka i det smutsiga huset där jag städade och försökte hålla mig vaken. Så fortsatte det. Till slut gick jag upp vid halv åtta. Orka hålla på, liksom.

Ska jag vara stolt eller tacksam?

Claes Eriksson i Galenskaparna sa en gång (jag tror det var i ”Casinofeber”) att den enda skillnaden mellan arbete förr och nu är att förr duschade man när man kom hem från jobbet. Nu duschar man innan man går dit. Första gången jag hörde det skrattade jag igenkännande, men det dröjde inte länge innan jag började inse den djupare meningen.

Många av oss söker jobb. Vi skriver ansökan på ansökan, ringer arbetsplatser i hopp om spontananställningar, skriver långa personliga brev om varför vi tycker så mycket om arbetsplatserna och hur glada vi skulle bli om vi fick jobben vi sökte. Lyckan är att få ett jobb. Det är något man ska ha för att bli en hel person.

s-affisch

Ibland stöter man på äldre personer som säger saker som att ”Ungdomar är så lata nu för tiden. När jag var ung fanns ingen arbetsförmedling, då fick man minsann själv traska ner till hamnen, och med mössan i hand be om ett jobb.” Jag kan inte låta bli att känna en viss irritation när jag hör sånt där. Hade det varit så enkelt som att traska ner till hamnen och be om jobb hade nog många med mig dragit en lättnadens suck.

För visst vill vi, liksom de som är 50 år äldre än vi, ha jobb. Vi vill inte jobba ihjäl oss, like lite som de ville, men vi vill kunna försörja oss själva och göra något meningsfullt. Det finns dock en stor skillnad. En oskriven men underförstådd konsensus säger idag att vi ska vara tacksamma för att få jobba.

Detta till skillnad från för ett antal decennier sedan, när arbete ansågs vara en solidarisk del i det gemensamma uppbyggandet av samhället. Man ansåg alltså att det arbete man utförde var något att vara stolt över. Något man som individ bidrog med till samhället. Till skillnad från idag, när vi gör allt i vår makt för den gudomliga nåden att tillåtas arbeta. Jag vill nog påstå att om det är nån gång vi stått med mössan i hand och bett om jobb är det idag. Skillnaden är att idag får vi det inte. Trots att vi duschat, kammat oss och rakat oss både i ansiktet och under armarna.

Det här är en förenkling, det är jag fullt medveten om. Men jag kan inte låta bli att känna det som lite fel att jag efter att ha lagt fem år av mitt liv på en utbildning ska anses vara tacksam om en arbetsgivare vill att jag ska arbeta för dem. Visst skulle jag vara glad över att det jag lärt mig kommer till användning, men jag vill också känna att det jag gör och all den tid jag lagt på att lära mig faktiskt innerligt uppskattas av någon.

Flygande vindkraftverk

Konflikter uppstår ofta kring vindkraftverk. Inte för att de inte ger någon ström eller innebär praktiska problem, utan på grund av att folk är rädda för att ha dem nära sitt hus. Och med nära menar jag då ett flertal kilometer.

Men vad händer om man flyttar kraftverken, inte längre bort, men högre upp? Kan acceptansen då ökas bland folk och fä i allmänhet?

Jag läste nämligen om en ny typ av vindkraftverk, där turbinerna sitter 600 m upp i luften, men utan något torn. De består helt enkelt av en cirkelformad gasballong med turbinen i mitten. Från denna går sedan en sladd ner till en markstation varifrån den alstrade elektriciteten leds ut på nätet. Bilden, från Altaeros Energies, som ligger bakom idén, visar hur det är tänkt.

1040244236

Alaeros Energies bedömer även att det ska bli 65% billigare att producera el jämfört med tornbaserade kraftverk, och att kostnaden för att ”bygga” dem blir 70% mindre.

Och kanske har de rätt. Kanske inte. Jag som fysiker/miljövetare kan se ganska många problem som de inte tar upp. Men å andra sidan, det är relativt få problem som inte kan lösas, och ett av de vanligaste problemet är att folk säger ”Det kommer aldrig att gå!” Så kör hårt! Bygg en prototyp och se hur den funkar!

Dessutom bör man kunna höja och sänka  turbinen beroende på var det blåser mest, och vill man flytta den till ett nytt ställe… tja, det är förmodligen lättare än att flytta ett vindkraftverk på ett torn…

En liten 2 KW-prototyp ska byggas 2011. Jag väntar med spänning!

Är godis värre än kött?!?

För några månader sedan tog jag beslutet att äta mindre godis. Dels för att jag inte vill vara sockerberoende, dels för att jag inte vill ha hål i tänderna, och dels för att man mår allmänt dåligt av för mycket godis och sötsaker. Det funkade ganska bra ganska länge, men det sista har jag slarvat en del. Men nu har jag fått reda på att det finns ännu fler anledningar att äta mindre godis.

Det har gjorts en undersökning vid Institutet för Livsmedel och Bioteknik, som visar att tillverkning av godis kan släppa ut kopiösa mängder växthusgaser. Att äta en påse skumgodis innebär lika mycket växthusgasutsläpp som att äta en portion fläskkött.

koCC88ttgodis

Svenskarna äter mer och mer sötsaker. Konsumtionen av godis och läsk har fördubblats på 40 år. Nu skulle jag väl tro att det är rätt sällan man klämmer i sig en hel påse skumgodis (övriga sorters godis har inte lika hög klimatpåverkan) jämfört med hur ofta man äter en portion kött. Okej, kanske inte i mitt fall eftersom jag inte äter kött, men i många fall.

Men det är ytterligare ett starkt skäl för mig att skärpa mitt godisätande. Och jag menar, gott är det ju faktiskt inte.

Och förresten, apropå något helt annat, så finns nya avsnittet av Slottspod ute nu! Hejda ditt godissug genom att höra mig, Gunnar Sporrong och Katja Lindblom prata om nya främmande planeter, rymdfärjans sista färd och ryska marsresenärer i Moskva. Lyssna här!

Den här gången är det på riktigt

Här kommer ett avslöjande. En del känner till det redan, men det här är första gången jag går ut med det offentligt. Jag ska spela in en skiva i maj.

Och inte vilken skiva som helst. Jag ska spela in hos Nacksving, den sägenomsusade studion i Göteborg. De ligger bakom skivor som Vi äro tusenden och mängder av andra legendariska progg- och visskivor från 70- och 80-talet. På senare år har de spelat in artister som Broder Daniel, Christina Kjellsson och Dan Viktor.

Apropå Dan Viktor, så kommer han att vara inblandad i inspelningen. Som producent!

Foto från en studioinspelning 2007. (Som dock var i en bra studio!)
Foto från en studioinspelning 2007. (Som dock var i en bra studio!)

Jag har 15 färdigskrivna låtar, som vi förmodligen kommer att ta ner till de ~12 bästa. Jag kommer att ta in extremt skickliga musiker som grund på trummor, gitarr, bas, piano och dragspel. Sedan har jag planer på att ta in enskilda musiker som gör specialinsatser på särskilda låtar.

Jag vågar inte skriva vad budgeten för det här är. Men låt oss säga att det här är runt min tionde skivinspelning, och jag har gjort några inspelningar för mycket i vardagsrum och dassiga lågbudgetstudios. Så nu jävlar.

Skivan kommer att ges ut på skivbolaget Troglodyt, som bland annat ger ut Maud Lindström och Christina Kjellsson.

Stay tuned.

Falsk matematik

Det är en grej jag inte får ihop. Är man student har man ju tämligen begränsad ekonomi, jämfört med om man har har ett fast jobb. Studiemedlet under en månad blir sammanlagt ungefär 8000 kr (och då ska ju ungefär 5500 av det där betalas tillbaka, dessutom med ränta).

Studenter bor ofta i studentlägenheter. Dessa lägenheter hyrs ut enbart till studenter och har som specialegenskap att det kostar mycket mer än vanliga lägenheter. Men vänta nu… mer? De är ofta små, ibland får man dela kök, och de ligger i stora studentkomplex. Borde de inte kosta MINDRE än vanliga lägenheter?

Birger-Jarlsgatan-3

Men nix. Jag har en etta med kokvrå på 30 kvadrat, 20 minuter från centrum, och jag betalar 4300 i månaden. Min vän Isabel har en dubbelt så stor lägenhet, knappt 10 minuter från centrum, som hon betalar betydligt mindre för. Blir någon förvånad om jag berättar att det inte är en studentlägenhet?

Sedan kan ju även studenter söka lägenhet hos t.ex. Boplats. Men där kan uthyrarna aktivt välja mellan de olika sökande, och har man en studentinkomst är sannolikheten att man ska få en lägenhet mycket liten… Alltså är man hänvisad till dyra SGS-lägenheter.

Hur kommer det sig att om man HAR pengar, då har man möjlighet att hyra en billig lägenhet, men om man INTE har pengar, då kan man bara hyra dyra lägenheter? Borde det inte vara tvärtom? Hade man inte kunnat ha en pool med lägenheter där man måste ha under en viss inkomst? Saknar man kontakter eller koppling till bostadsbolag i Göteborg är det jävlarimig inte lätt.