Claes Eriksson i Galenskaparna sa en gång (jag tror det var i ”Casinofeber”) att den enda skillnaden mellan arbete förr och nu är att förr duschade man när man kom hem från jobbet. Nu duschar man innan man går dit. Första gången jag hörde det skrattade jag igenkännande, men det dröjde inte länge innan jag började inse den djupare meningen.
Många av oss söker jobb. Vi skriver ansökan på ansökan, ringer arbetsplatser i hopp om spontananställningar, skriver långa personliga brev om varför vi tycker så mycket om arbetsplatserna och hur glada vi skulle bli om vi fick jobben vi sökte. Lyckan är att få ett jobb. Det är något man ska ha för att bli en hel person.
Ibland stöter man på äldre personer som säger saker som att ”Ungdomar är så lata nu för tiden. När jag var ung fanns ingen arbetsförmedling, då fick man minsann själv traska ner till hamnen, och med mössan i hand be om ett jobb.” Jag kan inte låta bli att känna en viss irritation när jag hör sånt där. Hade det varit så enkelt som att traska ner till hamnen och be om jobb hade nog många med mig dragit en lättnadens suck.
För visst vill vi, liksom de som är 50 år äldre än vi, ha jobb. Vi vill inte jobba ihjäl oss, like lite som de ville, men vi vill kunna försörja oss själva och göra något meningsfullt. Det finns dock en stor skillnad. En oskriven men underförstådd konsensus säger idag att vi ska vara tacksamma för att få jobba.
Detta till skillnad från för ett antal decennier sedan, när arbete ansågs vara en solidarisk del i det gemensamma uppbyggandet av samhället. Man ansåg alltså att det arbete man utförde var något att vara stolt över. Något man som individ bidrog med till samhället. Till skillnad från idag, när vi gör allt i vår makt för den gudomliga nåden att tillåtas arbeta. Jag vill nog påstå att om det är nån gång vi stått med mössan i hand och bett om jobb är det idag. Skillnaden är att idag får vi det inte. Trots att vi duschat, kammat oss och rakat oss både i ansiktet och under armarna.
Det här är en förenkling, det är jag fullt medveten om. Men jag kan inte låta bli att känna det som lite fel att jag efter att ha lagt fem år av mitt liv på en utbildning ska anses vara tacksam om en arbetsgivare vill att jag ska arbeta för dem. Visst skulle jag vara glad över att det jag lärt mig kommer till användning, men jag vill också känna att det jag gör och all den tid jag lagt på att lära mig faktiskt innerligt uppskattas av någon.
Förenkling eller ej, jag håller med dig. Jag har sommarjobb i sommar, ett ganska otrevligt sommarjobb med dåliga arbetsvillkor. Men samtidigt känner jag att jag inte har den minsta rätt att klaga för "jag har ju jobb". Många ungdomar skulle bli glada om de hade mitt jobb. Man ska helt enkelt sitta som ett tänt ljus och vara tacksam för det jobb man har. Människor kämpar sig blåa för att få jobba. Nej det är svårt.
Tänk, det här är i runda slängar liknande tankar jag själv har haft. Det påminner mig, än en gång, om en av de böcker jag håller högt som en av mina inspirationskällor till varför jag tycker som jag gör om världen och arbetsmarknaden -Vredens druvor av John Steinbeck. I det här fallet kapitel 21 och hur konkurrensen mellan hungriga utövar en nedåtverkande press på löner, medan priset på produkterna de framställer är oförändrat. Intressant är också skildringen av hur de bofasta kalifornierna reagerar med misstro och hat mot de hungriga, jordlösa flyktingarna från mellanvästern.
Jag tror att en del av kruxet ligger i den oerhört starka kopplingen mellan lönearbete-försörjning (det finns ju en hel del arbete som utförs men som ingen får betalt för i reda pengar) vi har i samhället. Det är inte din rättighet att ha ett arbete, det är din plikt att ha det (arbete som rättighet eller skyldighet är, menar jag, en av de intressantare skiljelinjerna i politiken).
Problem uppstår ju då när efterfrågan på arbete understiger, eller vida understiger, utbudet
För egen del drabbas jag av en skarp olustkänsla, för att inte säga pyrande vrede när jag konfronteras med lösningar som allt för starkt utgår ifrån mänskligt arbete som en-vara-vilken-som-helst (vilket det väl, om vi får se på det rent krasst, kanske är) där det enda som behöver justeras är priset som vore det ingen skillnad mellan en människa och en maskin. (se t.e.x George Orwells reportagebok "Vägen till Wigan Pier" för en skildring av de nordengelska gruvdistrikten under den stora depressionen, läs också gärna den andra delen där han går igenom svårigheterna med att tillhöra den brittiska medelklassen och samtidigt vara socialist)
I en värld, åtminstone här i nordväst, där mer och mer saker faktiskt inte behöver mänskligt arbete (hur många personers arbete gör en grävskopa eller industrirobot?) hamnar vi, nya uppfinningar och förädlingsvärden till trots, till slut i situationen där det faktiskt inte finns arbete åt alla (eller arbete åt alla på rimliga villkor som tar hänsyn till människovärde och välfärd). Vad gör vi då?
En mycket klarsynt och intressant analys, som jag håller med om till allra största delen. Min kulturella referens gick dock inte spontant till Steinbeck, utan till "Sådan ääääär kapitalismen…"