Emanuel – Sida 35 – Emanuel Blume

”Jag är fan 19 och betalar skatt!”

Jag var med om en ganska jobbig grej igår. Jag tog trean från Godhemsgatan till Marklandsgatan, och längre bak i vagnen satt ett gäng killar och var allmänt störiga. Vagnen var långt ifrån full, men jag skulle gissa att det ändå satt runt 15-20 människor där.

Plötsligt började några av killarna, som jag först uppfattade som ganska små, kanske i 15-årsåldern, att skruva ur lamporna i taket av vagnen. De klättrade upp på säten och ledstänger och lampa efter lampa slocknade. Vid det här laget satt resten av passagerarna i vagnen bara och stirrade tomt rakt fram. Även de som satt på de säten som killarna klättrade upp på. Jag tyckte det kändes så oerhört dumt, och frågade, ganska högt, vad de egentligen höll på med.

Ingen svarade. Jag såg att ett par av dem hade dragit upp halsdukarna över näsan och dragit ner mössan i pannan så bara ögonen syntes. Jag ropade igen, denna gången högt och ganska hårt, ”Vad fan sysslar ni med?” och de började bli ganska hotfulla. En av dem kom fram till mig och mer eller mindre skrek i ansiktet på mig ”Jag är fan 19 år och betalar skatt!”

Samtidigt började de banka hårt på rutorna längre bak i vagnen. Jag vände mig om och ropade något i still med ”Lägg ner det där nu!” när en av rutorna krossades och det flög glassplitter i halva vagnen. De skrek en massa saker tillbaka, men jag kunde inte uppfatta vad. Nu efteråt tror jag att jag var i nåt slags chocktillstånd. Eventuellt krossade de en ruta till, men de verkade ha fått kalla fötter, för när vagnen stannade vid nästa hållplats sprang allihop därifrån.

Ingen sa nåt på vagnen. Inte vad jag lade märke till i alla fall. De som suttit på säten där det hamnat glassplitter flyttade sig bara till andra säten.

Det kändes så konstigt. Jag vet inte om det bara var korkat eller hade med nåt slags civilkurage att göra, men jag kunde bara inte sitta tyst och stirra rakt framför mig medan de höll på. Jag betalar också skatt! Och jag betalar fanimej inte skatt för att nån nittonåring med halsduk i ansiktet ska roa sig med att slå sönder spårvagnsrutor!

Spårvagnen är en del av MIN stad som jag är delägare i. De som slår sönder den är också delägare i den, men innebär det att de har rätt att slå sönder sin del? Någon kanske skulle hålla med dem om att de faktiskt har det.

Pratade lite om det med några vänner senare under kvällen. Hade en sådan sak hänt för 15 år sedan? 40 år sedan? 5 år sedan? Är ungdomar idag våldsammare än då? Och om så är fallet, varför? Jimmie Åkesson hade förmodligen haft ett ganska konkret svar på frågan. Men trots att flera av killarna på spårvagnen var maskerade såg de helt svenska ut och hade ingen form av brytning.

En bild jag har av ungdomsböcker från 50-60-talet är när någon tonårig slyngel gör något otyg, t.ex. på ett tåg eller en buss, och direkt blir tillrättavisad av auktoritära äldre män som i horder går till attack mot ynglingen. Var det någonsin så i verkligheten? I så fall, var är de herrarna nu?

En träningsnörds bekännelser

Jag har insett hur kul det är med träning. Lite intressant att det skulle ta mig över 20 år att fatta det. Kanske har det att göra med att gympan i skolan avskräckte mig fram till 17 års ålder ungefär. Varför kallar man det för ”Idrott och Hälsa”, förresten? Vad jag kan minnas var den enda gången på tre år som vi talade om hälsa en halv lektion där vi såg en video om kostcirkeln. Resten handlade om att springa efter bollar, hoppa över hårda redskap och vara allmänt jobbig.

I alla fall, skolidrotten har nu förlorat sitt passiviserande grepp om mig och jag tränar av egen fri vilja. Och kul är det! Jag alternerar mellan styrketräning, löpning (med handledsvikter!), yoga och ett och annat gruppträningspass på Fysiken. Simma är också skönt, men det tar lite lång tid att ta sig till närmaste simhall.

Och nu kommer det lite nördiga – jag för träningsdagbok på ett ställe som heter Shapelink.com. Det är ett träningsforum där man kan skriva in i en kalender vad man tränar vilka dagar, hur tunga vikter man jobbar med, hur snabbt man springer, och sådär. Så får man härligt överdetaljerad statistik över sin träning, hur man utvecklas, sin vikt och sina prestationer och allt det där.

Sen kan man ha ”träningskompisar” också, så man kan jämföra resultat och peppa varandra och sådär. Sånt är kul! Så jag rekommenderar att gå in på www.shapelink.com, registrera sig, och lägga till mig som träningskompis, jag har användarnamnet ”Rommelpot”.

EMANUEL DISSAR – del 14: Att söka jobb via Poolia

Dags att dissa igen! Det som kommer i skottgluggen den här gången är bemanningsföretaget Poolia, eller närmare bestämt deras formulär man fyller i som jobbsökande.

Jag är ju numera fullfjädrad utbildad miljövetare. Alltså söker jag jobb som exempelvis konsult, samordnare, miljöutredare, och så vidare. Till det hör att jag har haft en hel del jobb inom kultursektorn, som kultur- och musikproducent, ungdomsledare, kultursamordnare, guide och så vidare. Men hur jag än vrider och vänder på menyerna hos Poolia, det vill säga de menyer där man ska ange yrkeserfarenheter och önskade yrken, så hittar jag bara arbetstitlar inom ekonomi, försäljning och företagsledning! Tyvärr glömde jag att ta en skärmdump på detta, men det kändes helt komiskt! Ordet ”kultur” gav inga svar alls i sökningen medan ”ekonom” gav ett hundratal svar. Ordet ”miljö” gav två svar, tror jag. Typ miljöchef och nåt mer.

Dessutom var det omöjligt att ange sin utbildningsgrad. När var det vi började gå över till EU-standarden för högskoleutbildningar? Det var väl 2004, tror jag. Sju år sedan! Ändå kan man bara välja gamla typer av examina i listan. När tog någon ut en licenciatexamen sist, liksom? Min master på 300 hp var ganska svårvald.

Det känns lite som att när så många arbetslösa ägnar så mycket tid och slit åt att försöka skaffa jobb borde man i alla fall få reda på att det FINNS nåt som heter miljösamordnare, att man KAN arbeta med kultur, och att man sedan sex-sju år tillbaka KAN ta ut något som heter mastersexamen.

Ytterligare en musikgenre jag aldrig trodde jag skulle gilla…

För två år sedan chockade jag mig själv genom att inse att jag faktiskt uppskattade country/bluegrass. Och inte bara uppskattade, jag kunde inte sluta lyssna på det! Fioler, mandoliner, växelbas och steelguitars, mmm, vilket vackert ljud!

Och nu har det hänt igen. Och egentligen är det väl rätt kul. Det här med att börja lyssna på musikgenrer man tidigare aldrig gillat. Den här gången handlar det om electronica, det vill säga elektronisk musik, ofta analog, som är släkt med såväl techno och trance som med konstmusik. Den som fick mig att inse storheten hos denna genre var den franska electronica-virtuosen Jean Michel Jarre (Tack Gunnar för tipset!).

Som den musiknörd jag är kunde jag naturligtvis inte låta bli att försöka mig på genren själv. Och som den rymdnörd jag är kunde jag inte låta bli att använda mig av riktiga ljudinspelningar från landningen på Saturnus måne Titan, med sonden Huygens, som genomfördes för några år sedan. En landning som avslöjade följande utomjordiska landskap:

Ljuden är radarljud och atmosfäriska upptagningar. Resten är sånt jag spelar på min lilla Casio-keyboard här hemma i Majorna (och på ett akustiskt instrument också faktiskt!).

Lyssna genom att klicka här!

Hamlet: The Uncut Edition

En del konstiga saker har man gjort i sin dag… Här är jag som Hamlet under revyn ”Valet och Kvalet” som vi gjorde med Filosofspexet i höstas!

Vädjan från en cyklist

Jag kom nyss hem från gymmet. Det är lite halt att cykla, men funkar utmärkt så länge man tar det försiktigt. Största svårigheten är att en del av cykelbanorna inte är plogade och sandade, eller att man helt enkelt använt dem som förvaringsplats för snövallen som blir när man plogar vägbanan. Resultatet blir att man på vissa sträckor som cyklist är hänvisad till att använda den ordinarie vägbanan (vilket är fullt tillåtet, så länge det inte är motorväg). Dock händer det allt som oftast att arga bilister tutar och blir sura.

Det värsta är när det ligger en sån här slaskrand i mitten av vägen, svart av avgaser och uppvärmd av bilarna. Någon tutar på en bakifrån och man tvingar sig ut åt höger, upp på kanten av snö, slask och hårdpackad is. Där balanserar man bäst det går medan bilen bränner förbi, korsar slaskranden i mitten av vägen och sänder en kaskad av avgasslask i knät på en.

Just idag blev jag tutad på av en bil som skulle in i en rondell, som jag också var på väg in i. Jag cyklade i kanske 20-25 km i timmen, och ska man in i en rondell, särskilt med det väglaget, bör man inte köra så mycket snabbare som bilist. Ändå tyckte föraren att jag betedde mig väldigt ohyfsat som tog upp så värdefull vägyta, så både han och en arg kvinna som satt på passagerarplatsen gav mig onda ögat och hötte med nävarna när de körde förbi mig.

I ett utbrott av destruktiv kreativitet skrev jag denna text, som nog är att betrakta som åtminstone nåt slags försök till dikt.

*****************

vet du, jag förstår att du blir arg

du har säkert lagt mycket pengar på din fina bil
så mycket pengar
att du har rätt till
vägens hela bredd

jag förstår att du blir arg
när du inte kan köra med full fart in i rondellen
för att en jävla cykel
är i vägen

hade det varit en bil där framför
hade det varit en annan sak
bilar är seriösa!

jag förstår att du blir arg
det måste vara jobbigt
att vara beroende av ett fossilt bränsle
som håller på att ta slut

att veta att
den dagen du inte får tanka
kommer du inte en meter

medan jag
i min otacksamma uppkäftighet
kommer tio mil
på några smörgåsar och ett äpple

och det måste vara jobbigt
att behöva svepa in barnen på trottoarerna
i ett varmt täcke av avgaser
och se koldioxidhalten öka i atmosfären

medan jag
slipper gå till gymmet

det är orättvist
stackars bilist!

jag förstår att du är arg
men vad jag inte accepterar
är att du tutar och hytter med näven åt mig
när du inte kan köra med full fart in i rondellen
för att en jävla cykel
är i vägen

Att sitta fast

Det har varit konstant på nyheterna de senaste veckorna, upprörda människor vars tåg blivit försenade, vars flyg blivit inställda och som inte kommit fram dit de ska fira jul i tid. Bilar ligger i dikena, folk kommer inte ur sina garage, man halkar och slår sig på trottoarerna. Jag förstår att människor är upprörda. Men samtidigt känner jag också att – men hallå, det är vinter.

Faktum är att vi bor i ett land med subarktiskt klimat. Tittar man på en jordglob ser man hur nära nordpolen vi faktiskt befinner oss. Men vi har blivit så vana vid att man ska kunna ta sig vart som helst, när som helst och hur snabbt som helst. Vi har gjort oss till kungar över naturen, och anser inte att något i den ska kunna hindra oss i det vi gör. Men bara för att vi har bestämt att det är vi som bestämmer, bryr sig inte nödvändigtvis naturen om det.

Jag hörde en intervju med en kvinna i Stockholm vars flyg blivit inställt. Hon var rasande, och sa att ”SAS inte tog sitt ansvar!”. Men… var det inte precis det de gjorde? Om vädret är sådant att det inte går att flyga ett plan säkert, är då inte precis att ta sitt ansvar att inte flyga? Och vad gäller SJ är det klart att man blir ledsen när man inte kommer fram dit man tänkt fira jul, men man hör aldrig om de som faktiskt kommer fram. Jag har åkt mycket tåg i vintertid, och blivit max en timme sen. Men ingen intervjuar någon som kommer i tid.

Sammanfattningsvis tror jag att vi måste acceptera att vi inte bestämmer över naturen. SJ gör så gott de kan, men kan naturligtvis bli bättre, som alla andra. Vi står inför svängningar inte bara i vädret utan också klimatet, och jag tror det är viktigt att vi lär oss att de enda vi bestämmer över är oss själva, på samma sätt som naturen bestämmer över sig själv. Vi är ju trots allt en del av den.

EMANUEL DISSAR – del 13: Troll

Nu är jag på sånt där riktigt dissningshumör igen! Det har alltså blivit dags för trettonde delen i Emanuel Dissar, och den här gången handlar det om troll! Då menar jag alltså inte storvuxna och lite korkade individer som utrustade med påkar och klädda i trasiga höftskynken skrämmer livet ur skogshuggare och äter upp getter. Jag menar ganska normalväxta och lite korkade individer som sitter vid sin dator och gör personliga påhopp på folk de inte känner på olika internetforum.

Är då inte jag själv ett troll? Jag dissar ju allt möjligt här. Men nej, jag vill nog påstå att jag inte är ett troll, delvis för att jag tror mig vara ganska uppenbar med den ironi som förekommer i de mer banala dissarna, och dels för att jag aldrig hoppar på enskilda personer, utan företeelser som rullväskor och hög musik. Nåväl, åter till trollen.

De verkar frodas på forum som YouTube, Flashback (!) och diverse bloggar. Nu senast sprang jag på ett i en Facebookgrupp. Facebook brukar annars vara hyfsat fritt från dem, eftersom man skriver under sitt riktiga namn.

Ett troll ägnar sig främst åt att skriva elaka kommentarare av typen ”hahahahahahaha emanuel… fan du har ju hamnat bakom flötet o fått syrebrist vid födseln. shit asså.” (autentiskt exempel) som svar på seriösa inlägg. Ofta kan stora seriösa initiativ, t.ex. i form av Facebookgrupper, helt tas över av folk som skriver den här typen av inlägg, vilket får till följd att man slutar besöka gruppen eftersom det inte går att diskutera. En effekt blir också att man låter bli att säga sin åsikt eftersom risken är stor att man blir förolämpad av ett troll.

Hur ska man då hantera dem? Jag vet faktiskt inte… Skulle tro att ignorera dem är ett sätt, men får de en att hålla tyst är det ju ett sätt att bekräfta dem… Tips mottages tacksamt.

20 frågor

Här är en sån där 20 frågor, som man gjorde på Lunarstorm och Skunk och sånt för 1000 år sedan. Jag kunde inte låta bli att sno frågorna från Alex, det är lagom tid på dygnet för att syssla med sånt här.

1. Ta närmaste bok och slå upp sidan 18, rad 4 – vad står där?
”kör försiktigt är du snäll”

2. Sträck ut din vänstra arm så långt du kan, vad rör du vid?
Ett urklipp från GP, PS-rutan.

3. Vad var det senaste du såg på TV?
”Contact” med Jodie Foster. Helt fantastisk film.

4. Utan att se efter, gissa vad klockan är:
Den är nog halv två. Borde lägga mig nu. (Den visade sig vara 1:35)

5. Bortsett från datorn, vad hör du just nu?
Det brinner i spisen.

6. När var du senast utomhus och vad gjorde du då?
Tog en långpromenad i snön. Det var 19 minus…

7. Vad tittade du på innan du började svara på den här undersökningen?
Alex blogg. Det var där jag hittade frågorna.

8. Vad har du på dig?
En alldeles för stor morgonrock. Fast det får nog räknas som nattrock nu.

9. Drömde du något i natt? I så fall – vad?
Ja… Att det var soligt och jag skulle cykla till Stenungsund, för skolan (jag har inte gått i skola i Stenungsund på 8 år) började vid tio.

10. När skrattade du senast?
När jag läste en Rocky-strip med nån som pratade danska.

11. Vad finns på väggarna i rummet där du är nu?
Jag är hemma hos mina föräldrar och i det här rummet finns en miljard saker på väggarna. Väggarna syns knappt.

12. Har du sett något konstigt på sistone?
Mamma spelade ett survival-horror-dataspel! Men hon ägnade mest tiden att resa upp omkullfallna stolar, flytta undan lådor, och snygga till rent allmänt i ett preussiskt slott på 1850-talet.

13. Favoritfärg?
Grönt!

14. Vilken var den senaste film du såg?
Ja, det var Contact, som sagt. Har sett den tre gånger nu. En av mina favoritfilmer.

15. Om du blev multimiljonär, vad skulle du köpa?
Vattenfall.

16. Tycker du om att dansa?
Ja, men jag brukar sällan våga.

17. Vad skulle dina barn heta, pojke resp. flicka?
Jack och Ellen!

20. Skulle du kunna tänka dig att bo utomlands?
Jadå.

Kalle Anka och hans manliga vänner

Idag är det julafton, och jag vill önska alla som mot förmodan läser den här bloggen den 24 december en jättefin jul!

För två år sedan fick jag för mig att göra en feministisk analys av Kalle Anka och hans vänner på julafton. Inte för att jag riktigt vet om jag är kapabel att göra en vetenskapligt korrekt feministisk analys, men jag gjorde i alla fall ett försök (och i vår kommer jag ju läsa genusteori så då blir jag förhoppningsvis bättre på det!). Texten som följer är en repris, skulle man kunna säga, från 2008. Min frågeställning var vilken bild av manligt respektive kvinnligt som ges barnen som tittar. Alltså, för för varje film ställde jag frågorna

1. Finns det kvinnliga karaktärer?
2. Om det finns kvinnliga karaktärer, vad har de för typ av roll? Vad har männen för roller?

Tomteverkstan – innehåller enbart män. Dock några kvinnliga dockor. De får sitt hår permanentat.

Kalle Anka i djungeln – de figurer som går att avgöra kön på är enbart män.

Askungen – kvinnlig huvudperson. Hennes stora mål är att få en vacker klänning. Dock en del aktiva kvinnliga möss.

Musse på camping – enbart män. Dock en kossa i en scen.

Lady och Lufsen – en kvinnlig och en manlig huvudperson. Lady är dock mest söt och rodnar (och heter dessutom sitt kön!). I övrigt bara män.

Djungelboken – enbart män.

Snövit – kvinnlig huvudperson. Hon hon blir underhållen och uppvaktad av övriga roller, som samtliga är män.

Tjuren Ferdinand – enbart män, med undantag för Ferdinands kossamamma. Och en kvinna som kastar en blombukett i en scen. Ferdinand har dock traditionellt kvinnliga egenskaper, som uppmuntras i slutet.

Robin Hood – enbart män i samtliga talade roller. Alla soldater och andra kollektiva roller är män. En kvinnlig kanin sitter på en kärra i slutet. Plus Marion då, som rodnar och passivt får en ring satt på sitt finger.

Plutos julgran – enbart män. Piff och Puff kan möjligen tolkas som kvinnor, om man inte visste sen andra serier att de är killar. Dessutom sjunger Mimmi i slutscenen, medan Kalle och Långben spelar instrument.

Sammanfattningsvis är väl ungefär 90-95% av rollerna killar, beroende på hur man räknar, och samtliga tjejer har passiva roller som Lady eller Askungen, som bara förläget blir uppvaktade av killarna (alternativt är dom kossor).

Hur fasen kan vi påstå att vi uppfostrar våra barn med en jämställd syn på tjejer och killar? Flera generationer har vuxit upp med Kalle Anka på julafton, och från noll års ålder fått lära sig via roliga tecknade filmer att det är killar som är standardkönet (varför skulle annars 95% av rollerna vara killar?) och att tjejers roll är att passivt uppvaktas av killarna.

Fattar ni hur djupt det här sitter i vårt samhälle?? Det är läskigt, jag förskräcks gång på gång. Ursäkta att jag blir så uppeldad, men det är sånt här som verkligen gör mig sån. Det är inte så att jag fördömer Kalle Anka på julafton (tvärtom älskar jag Disneyfilmer och de som visas på julafton är riktig konst!), men det ger en väldigt tydlig bild av hur mansnormativt vårt samhälle är, till nackdel för både kvinnor och män.

Vad vill jag då med det här inlägget? Jag vill visa på hur vi, allra oftast omedvetet, tillmäter kvinnor och män olika egenskaper som vi förväntas följa. Detta är till nackdel för både kvinnor och män, eftersom båda påtvingas egenskaper som bara vissa individer har. Vi ger dessa roller till våra barn innan de ens vet att det finns kvinnor och män.

Avslutningsvis vill jag säga att filmerna är gjorda mellan 50-talet (tror jag) och 80-90-talet. Man skulle kunna säga att filmerna reflekterar en förlegad syn som inte stämmer längre, och förhoppningsvis är det så. Men många, inklusive jag, älskar Kalle Anka, och när något vi älskar visar på att killar är standardkönet och tjejer ska vara passiva och vackra, då är det faktiskt lite läskigt.