Emanuel – Sida 45 – Emanuel Blume

Gudrun Schyman, Carl Schlyter, Birger Schlaug… och jag.

Japp. Dessa fyra personer uppträdde på samma scen i Mölndal ikväll. Det var debatt mellan Gudrun Schyman (fi), Carl Schlyter (mp) och Birger Schlaug. Det handlade om arbetstidsförkortning. Något som jag tror väldigt mycket på. Att arbeta för att leva, istället för att leva för att arbeta, så att säga.

Anledningen till att jag var där var att jag skulle framträda som del av programmet. Det blev några låtar och dikter på det politiska temat. Dock inte AMS-sången, som skulle passat rätt bra i sammanhanget.

Det hela var skoj! Jag fick ett väldigt förtroende för alla tre. Gudrun var tvungen att springa till ett tåg, så henne hann jag inte prata med efteråt, men Carl och Birger tyckte mina grejer var kanon. Weee!

Bakom kulisserna

Såhär ser jag ut. Åtminstone i min roll som cirkusmusikern Christina, i föreställningen Cirkus Majonnäs. Vi hade premiär i går. Och det gick så otroligt bra! Har nog aldrig haft en bättre premiär. Så kom och se föreställningen! Boka biljetter på 031-338 05 31.

Vi spelar:
22/5 Lördag kl 19.00
24/5 Måndag kl 20.30
27/5 Torsdag kl 21.30
29/5 Lördag kl 13.00

Från vänster: Lindansaren Vera, clownen Konrad, lillclownen Spagetti, cirkusdirektör Bernad Burdati, cirkusmusikern Christina och Starke Albert. Foto: Isabel Evers.

Let’s all go Majonnäs!

Mina damer och herrar, adelsmän och bönder, snabbköpspersonal och prostituerade, får jag lov att för er presentera: CIRKUS MAJONNÄS!

Här ser ni mig flankerad av cirkusdirektör Bernad Burdati och clownen Konrad. Starke Adolf och ballerinan Vera kunde tyvärr inte vara med när vi tog kortet. Det vi snackar om är naturligtvis en helt fantastisk cirkusföreställning av aldrig tidigare skådat slag, som uppförs med fyra föreställningar på Wendelsbergs Folkhögskolas Teaterscen följande datum:

Premiär 22 maj 19.00
Föreställning 24 maj 20.30
Föreställning 27 maj 21.30
Föreställning 29 maj 13.00

Jag står för musiken, och ni kommer att få se oljeindränkta muskelberg, sockersöta ballerinor, vita hästar som gör konster och en och annan totalt socialt missanpassad clown. Det hela är jävligt roligt och ytterst tragist.

För regin står manusförfattaren Isabel Evers, som jag jobbat ihop med i nästan tio år. Kom! Kom och se! Boka biljett redan nu på 031-338 05 31! Biljetten kostar 40 kr. Läs mer på wendelsbergsteaterfestival.blogspot.com

Schweiz! Regissör!! Hur svårt kan det vara?!?

Jag är inte nån språkpolis. Jag tycker absolut att det är viktigt att språket får utvecklas och anpassas efter verkligheten och allt sånt där. Men vissa grejer som folk säger får verkligen njurarna att vridas om och ryggmärgen att skriva av smärta.

Ofta har det med sch-ljud att göra. Några exempel:

Schweiz. Uttalas [Schvejts]. Inte [Svejtsch].

Marängsviss. Uttalas precis som det stavas. Inte [marängschvisch].

Regissör. Uttalas [reschisör], inte [ressischör].

Det verkar som att det är nåt med sch-ljudet som gör många svenskar förvirrade. Vi vill liksom inte sätta ett sch-ljud före ett s-ljud, så det blir Svejtsch och ressigör istället för Schweiz och regissör. Vad sch-ljudet i marängschvischen kommer ifrån har jag dock ingen aning om.

Jag borde nog sluta här, för när jag väl kommit igång med språkdiskussioner har jag svårt att lägga av. Men nu är det försent. Mina favoritspråkfel just nu:

• ”Dem” istället för ”de” eller ”dom”. Till exempel ”dem tyckte att maten var väldigt god”. Jättevanligt.

• ”Vart” istället för var. Klassiker som vi nog aldrig blir av med. Egenupplevt exempel, samtal mellan mig och min dåvarande flickvän:

– Vart går bussen?
– Till Tjörn.
– Nej, alltså, VART går bussen?
– Men den går till Tjörn! Till Kållekärr.
– Ja, men VART går den?
– Jag sa ju det! Till Kållekärr på Tjörn!
– Meeeeen! VART GÅR DEN? Vart går den ifrån???
– Jahaaaa! Du menar VAR går den!?

Det finns en del grejer till, men det är nog inte läge att ta upp det just nu! Trevlig helg, allihopa!

Numera ljuger jag för publiken

I torsdags hade jag en väldigt trevlig liten spelning på Musikens Hus i Majorna. Tack alla som var där! Jag tog tillfället i akt att prova några nya texter. Och använde dessutom ägg som komp trots att det var Djurens Rätt som anordnade det hela. En låt som jag aldrig tidigare sjungit på scen var Ljugareblues, som min gode vän Sven så handlingskraftigt förevigade:

Jag skrev den för ett drygt år sedan, men det har inte blivit av tidigare att jag framfört den offentligt. Texten är, om man kommer ihåg den, som följer.

jag är ett brev som saknar adressat
ett subjekt som saknar predikat
en ansats utan resultat
ett missförstått och glömt citat

som en byggsats som är hopbyggd fel
där det saknas en viktig och betydande del
i min sladd där saknas el
och det saknas en puck i mitt hockeyspel

men okej!
okej okej okej!
det ordnar sig!
men om du frågar mig
så svarar jag nej
jag saknar inte dig

jag är ett tåg som saknar konduktör
jag är en buss som kör utan chaufför
ett fartyg utan navigatör
som har akter, men som saknar för

jag försöker förklara, men saknar ord
folk säger ”ta det lugnt” och ”ha tålamod”
men växterna jag vattnar, dom saknar jord
och i deckaren jag läser finns det inga mord

men okej!
okej okej okej!
det ordnar sig!
men om du frågar mig
så svarar jag nej
jag saknar inte dig

jag har en roll som saknar karaktär
i en pjäs som saknar premiär
en musiker på fel konsert
som saknar ordet ”kär” i sitt vokabulär

jag sjunger en låt som saknar poäng
och spelar gitarr, fast det saknas en sträng
fyra takter för lite i min bluesrefräng
och en kudde för mycket i min 1.20-säng

men okej!
okej okej okej!
det ordnar sig!
men om du frågar mig
så svarar jag nej
jag saknar inte
längtar inte
jag skriver ingen blues om dig

Tidsresor, skogsvandringar och norrländska bondlurkar

Jag och Agnes håller på att sätta ihop en naturvandring! Och inte vilken naturvandring som helst, utan en dramatiserad tidsresa, där man träffar grottmänniskor, medeltida bönder, kapitalistiska industrimagnater och kanske någon framtidsmänniska. Alltihop på temat miljöfrågornas historia.

När kom det första miljöproblemet? Vad hade en grottmänniska för miljösyn? Hur såg man på klimatförändringar på medeltiden? Vart tog mammutarna vägen? Det är frågor som du kommer att få nån slags svar på om du hänger på! Mer info om vilka dagar och sånt som gäller kommer.

Såhär ungefär ser vi ut. Jag som mig själv och Agnes som den norrländska bonden Lina. Foto: Björn-Björn Wessman.

Björnbjörn var snäll och fotograferade oss. När vi var ute i skogen sprang vi på följande lilla krabat också.

Skräm mig, ffs!

Jag tillhör dom där som gillar att bli rädda. Det är lite konstigt. Vissa människor får ju verkligen inte ut något av att se på skräckfilmer, berätta spökhistorier eller spela hyperläskiga dataspel ensam i en nattmörk lägenhet. Men det gör jag!

När man gick i låg- och mellanstadiet och skulle skriva egna berättelser skrev folk i klassen om sitt sommarlov eller om riddare och prinsessor, men jag tyckte sånt var så ointressant. Jag skrev om hemsökta hus, folk som gick vilse i grottsystem, spökskepp och vandrande skelett.

Det är en konst det där med skräck i kulturen. Många filmer som folk kallar för skräckfilmer håller jag inte alls med om är skräckfilmer. Som Saw-serien till exempel. Den är otäck, visst, men bara för att man torterar folk och frossar i deras innandömen är det inte skräckfilm. Åtminstone inte vad jag menar med skräckfilm.

Just film har så många olika skräckgenrer. Det finns den visuellt otäcka, som The Grudge, där bilderna, trots avsaknaden av blod och inälvor, gör att man blir helt paralyserad av skräck. Ett liknande exempel på 14 sekunder kan man se här:

Sen finns det filmerna där historien i sig är det skräckfyllda. Som exempelvis Psycho med uppföljare. Och så finns de dem där dessa två kombineras, som Excorsisten. Och naturligtvis mängder med övriga genrer och kombinationer däremellan.

Men vad är det som gör att jag så gärna vill bli rädd? Och vad är det som gör att vissa gillar att bli skrämda, men inte andra?

Funderar på att starta en skräckfilmsklubb. Jag har ju en egen bio nu, mer eller mindre, med två-tre meter filmduk och jättesal. Hojta till om du vill vara med! Eller har förslag på filmer!

Jag ska skriva ett inlägg om skräck i dataspel framöver. DÄR har vi riktig skräckkonst! Och apropå ingenting så spelar jag på Café Hängmattan 19.00 torsdag kväll. Vi ses där!

Den hemska sanden!

Nu kommer ett inlägg av det lite nördigare slaget. Apple har gjort många bra grejer. Framför allt Macen. Sen har det ju kommit lite iPod och iPhone och sånt också på sistone. Men det finns ETT lik i Apple-garderoben, som inte är att leka med.

Det är inte Newton, den handhållna PDA-datorn från 1989, och det är inte G4 Cube från 2001 (även kallad brödrosten). Det är inte ens puckmusen som kom med de första iMacarna. Nä, det jag snackar om är Sand. Och vad är då Sand? Jo, ett typsnitt.

Typsnittet Sand introducerades med Mac OS 8, och lyckades av någon anledning nästla in i hela den globala inte-riktigt-professionella typografivärlden. Forfarande idag, tretton år senare ser man det på skyltar, påsar och produkter överallt! Här är några exempel.

Hur kan detta fula typsnitt bli så himla populärt?!? Jag fattar verkligen inte! Det var i princip ett tokigt typsnitt för att hotta upp Mac OS 8, och så hamnar det på bananchips och CD-skivor och vet inte allt. Jag vill till och med påstå att det är det näst värsta typsnittet nånsin.

Det värsta är utan tvivel Comic Sans.

När Moses ledde smålänningarna ut ur Egypten

Så var det dags att åka till Uppsala igen. Den här gången med min flickvän Agnes, min polare Mats och hans vänner Malin och Elsa. Ett av målen var att se hur det gick till när Moses ledde smålänningarna ut ur Egypten. För att belasta både ekonomin och miljön så lite som möjligt såg vi till att fylla en bensinsnål bil på resan till universitetsstaden i Uppland.

Väl i Uppsala delade vi upp oss. Jag och Agnes sov hos hennes vän Maria i en jättefin lägenhet vid Luthagsesplanaden. Te, choklad och jordgubbar gjorde första kvällen extra minnesvärd!

På lördagsförmiddagen strosade vi runt i Uppsala. Vi kollade in ställena där Agnes tidigare bott och pluggat. Snacka om att Uppsala är en vacker stad. Det var så annorlunda att se den nu än när i december, när hela staden täcktes av en meter snö.

Och just nu var Uppsala extra vackert.

På eftermiddagen åt vi norrländsk lördagsfika på Norrlands nation, som Agnes hört till när hon pluggat i Uppsala. Galet god smörgåstårta och stooor kaka för 40 spänn. Mmm, jag gillar studentställen. Sen var det dags att göra det vi kommit dit för.

NoNSEns står för Norrlands Nations SpexEnsemble, och även där har Agnes ett förflutet. Och som relativt nybliven men starkt insyltad spexare var jag ju tvungen att följa med till Uppsala när NoNSEns satte upp ”Moses Nilson – eller Guldet blev till kalv – eller Kodnamn: Potatismose – eller Utvandrarna från Egypten”. I det visade det sig att det i själva verket inte var judarna som tågade ut ur Egypten, utan smålänningarna, med Karl-Aron och Krestina i Spetsen. Mosebok korsades med Mobergbok.

Överlag blev jag väldigt imponerad! Största skillanden mellan Uppsalaspex och Göteborgsspex är att de förstnämnda framförs på rim. Här användes också dekor och rekvisita i betydligt större utsträckning, vilket gav stor inspiration för kommande spexår hemma i Göteborg…

Efter spexet gick vi på Norrlands nations studenthak, Orvars pub. Där åtnjöt vi trevligt spexialt sällskap, vegetariska grekburgare (och kycklingvingar för de som åt sånt), cider och drinkar med väldigt studentikosa priser.

På söndagen gjorde vi en snabb sväng till en ekoby precis utanför stan för att handla lite ekologisk och billig vegetarisk mat i lösvikt. Det visade sig dock att den inte var så billig och lösviktig som den var sist jag var där. Men ändå liksom.

Det sista vi gjorde innan vi lämnade Uppsala var att ”ta en liten snabb sväng” förbi IKEA. Agnes skulle bara köpa ett hyllplan nu när vi ändå hade bil. Sen kom jag på att jag ville ha några burkar, och Mats kom på att han också behövde lite grejer, så det slutade med att vi inte kom ifrån Uppsala förrän vid tretiden…

Men tack vare gott humör, tillgång till laterala gåtor och en GPS-utrustad iPhone gick hemfärden på ett kick.

Until next time… hejdå Uppsala!

Jag är inte rädd för tandläkaren, men…

Jag var hos tandläkaren igår. Det var obehagligt, sved och gjorde ont. Inte under själva borrandet alltså utan några minuter senare.

Tyvärr har jag dålig tandhälsa. Det hjälper inte vad jag försöker med. Fem minuter tandborstning två gånger om dagen med extrastark tandkräm, floursköljning, flourtabletter, tandtråd, flourtuggummi… Hur mycket jag än försöker sköta om mina tänder har jag ändå hål varenda jävla gång dom kontrollerar. Och så sitter man där med en massa möbler och vassa redskap i munnen och kan inte argumentera emot när de föreläser om hur viktigt det är att sköta sin tandhygien. Tack, jag kan det där.

Extra fånigt känns det när jag pratar med vänner som kanske borstar tänderna nån gång om dagen (i bästa fall), äter mycket mer sötsaker än jag, och aldrig begagnar sig av tandtråd, flourlösning eller andra dentalhygienska produkter, och som aldrig haft ett enda hål i hela sitt liv.

Jaja, det kanske är nån slags kompensation för att jag har så bra hårkvalitet. Tyvärr hjälper inte det min tämligen ansträngda ekonomi. Jag är inte rädd för tandläkaren, men skitskraj för de fyrsiffriga belopp receptionisten tar ut varje gång man lämnar tandläkaren.