Jag ska ha två konserter i helgen! Den första, imorgon fredag, är Moliendo Unplugged som går av stapeln på SAGA-huset i Skärhamn. Det börjar 19.00 och jag skulle tro att inträdet är 40 kr. Ett gäng övriga artister, bland andra Viktor Hansson från When the Circus came to town.
Nästa spelning blir på söndag, på Akvarellmuseet (också i Skärhamn), där jag dock bara ska spela 15-20 minuter. Hela tillställningen kallas Visor vid Vatten, och spelar gör också Knut och Maria Johannessen, Eva Blume (!) och Gjert Magnussom samt visgruppen Salt. Börjar 17.00.
Eftersom man inte kan publicera bilder från konserter som inte ägt rum ännu så kommer här en bild från en tidigare konsert.
Spenderar inte mycket vaken tid utanför kursen jag läser nu, men här är några korta visuella nedslag i den senaste veckan, utanför skolan.
Brasan brann bra. Alliteration med två bokstäver.Tröttnar man på påskliljor kan man vika en ros av servetterna på Kellys.På Kellys kan även dessa fiskliknande aliens dyka upp.När man går till gymmet är det viktigt att märka ut sitt skåp i omklädningsrummet så man inte tar fel efter man har tränat.
Det är inte vilka grannar som helst jag pratar om, utan Christina Kjellssons nya skiva Grannar. Det var ett tag sedan Christina släppte sin före detta nyaste skiva, och vi är många som gått och väntat och längtat efter albumet som presenteras imorgon, på en releasefest på Musikens Hus i Göteborg!
Christina Kjellsson är en av mina absoluta favoritartister, och förmodligen den personen i världen som jag har störst förtroende för vad gäller ord och meningar. Så imorgon kommer jag att hänga på låset på Musikens Hus för att få uppleva denna episka afton!
Jag läser en ny kurs nu (som är helt otroligt kul och intressant!) som går på Handelshögskolan. Har inte tagit nån kurs på Handels sen 2005 så jag hade glömt det otroligt korkade dörrsystemet. Så här är det.
Dörrarna pryds av små skyltar att de inte ska öppnas för hand. Istället ska man trycka på en elektrisk dörröppnare. När man frågar varför man inte ska öppna dörrarna själv får man svaret att ”det är för att dom är så tunga, det är ju därför man ska använda de elektriska dörröppnarna.”
Men varför så tunga dörrar, liksom? Det är inte för isoleringens skull, eftersom det ändå finns luftslussar. Och ju tyngre dörr, desto mer får Ringhals jobba övertid. Till och med dörrarna till toaletterna ska öppnas med en knapp! Vad är grejen? Handels byggdes 97! Det är liksom inga marmorportar vi snackar utan vanliga glasdörrar (inte på toaletterna alltså…). Får studenterna på Handels så mycket motion att de inte rekommenderas att öppna dörrar?
Min bror (som för övrigt fyllde 40 idag) är en hejare på radioflyg. När jag var på hans 40-årskalas idag så berättade han att han haft en flygträff i veckan med ett gäng på 10-talet personer som hade varit ute och flugit med sina radioflygplan på natten.
”På natten?” frågade jag, ”kunde ni se planen då?”
”Nja,” svarade han, ”vi var tvungna att flyga mellan tärnor.”
Jag funderade några sekunder. Flyga mellan tärnor? Är det lättare att se flygplanen om man flyger mellan tärnor? Skulle tärnorna liksom hålla koll på planen så att de flyger rätt?
Jag fick ingen ordning på det. Så jag frågade om jag verkligen hört rätt.
”Vadå?” svarade han, ”Jo, dom lyser ju och så har man en i varje färg på var sin sida om planet.”
Va? tänkte jag. Nu måste han ändå skämta. Självlysande tärnor i olika färger på var sin sida av planet?? Var det jag som var helt vrickad eller min 40-åring till bror som börjat bli senil? Men så liksom tändes det en glödlampa ovanför huvudet på mig, och jag insåg att jag inte hört fel, bara tolkat fel. Han hade inte sagt ”flyga mellan tärnor”, han hade sagt ”flyga med lanternor”.
Okej, här kommer ett inlägg med tåtrampningspotential.
Jag har kallat mig feminist sen jag var 15. Det känns så självklart, om man går efter den gängse definitionen av feminism (insikten om att kvinnor är ojämställt och ofördelaktigt behandlade och viljan att förändra detta så att kvinnor och män behandlas jämlikt), att det verkar rent korkat att inte ställa upp på det.
Men för inte så länge sen insåg jag på ett djupare plan vad jämställdhet verkligen innebär. Jag insåg att det i första hand inte handlar om löneskillnader och kvotering, utan om något helt annat. Något mycket djupare och mycket, mycket svårare.
Jag blev för ett tag sedan påhoppad av en person som tyckte att min första fullängdsskiva var diskriminerande. Jag blev chockad och frågade hur hon menade. ”Ja, men det ser du väl!” sa hon, ”den handlar ju bara om män!” Jag stod mållös. ”Det gör den väl inte!” sa jag, ”det är ju flera kvinnor med!” Hon skrattade. ”Ja, några stycken. Men vad gör dom? Vad har dom för roller?”
Jag tänkte efter. Jag var jättearg. Komma här och kalla mina texter för diskriminerande, jag som kallat mig feminist sen femton års ålder. Men långsamt insåg jag, efter att ha skickat flera arga försvarsmail, att hon hade rätt. För visst fanns det både kvinnor och män i texterna, men vilka roller hade dom..? Jag ska inte göra nån textanalys här, men tjejerna i texterna beskrevs som oskuldsfulla och vackra, och med formuleringar som ”snövita händer” och ”den vackraste person jag nånsin sett”, medan männen hade alla möjliga aktiva roller, var onda, goda eller galna. Men dom var inte vackra eller hade snövita händer. Dom gjorde saker.
Det röda eller det blå pillret? Vilket väljer du?
Men det var så svårt, och så obehagligt att ta till sig. Lite som att tatuera sig. Eller snarare som att välja att svälja det röda pillret i the Matrix. Men det är precis det det handlar om. Okej, inte att tatuera sig kanske, men att inse att världen omkring oss inte är så perfekt som den verkar. Och sedan också inse att alla dessa miljontals detaljer runt omkring oss (exempel följer) bidrar till att upprätthålla en skev bild inne i våra hjärnor, om hur vi förväntas vara beroende på om vi är män eller kvinnor. Ett par exempel:
• Hur många säger ”Hur kör hon egentligen?” och pekar på en bil som just gjort en dum inbromsning. De allra flesta säger automatiskt ”han” om bilar. Lyssna själva. I själva verket används ”han” som standarad för i princip allt könlöst eller där könet är okänt. Och det sprider faktiskt medvetet och omedvetet uppfattningen om att mannen är standardkönet.
• Jag läste en Kalle Anka-serie häromdan, där Farbror Joakim åker till nåt land och letar guld tillsammans med en indian. Serien innehöll enbart män (sammanlagt 16 st roller), förutom i sista rutan, där Joakim och indianen blivit berömda och chillar i en pool tillsammans med en yppig tjej i bikini. Jepp. Läs och lär er av det här, barn.
• Läs poesi från från 18-1900-talet. Kvinnorna är sköna som rosor, eller vidriga som häxor, men männen, vad är dom? Deras roll är att besjunga, försvara och vinna kvinnorna. (Fantastisk låt om detta: Vacker vid vatten av Maud Lindström)
• Se ”Braveheart”. Kommentarer överflödiga. Se nästan vilken film som helst. Lysande undantag är Silent Hill från 2006.
• Lyssna på i princip vilken musik som helst. Hur beskrivs kvinnorna? Den sköna nymfen Ulla Winblad, Taubes lilla Ellinor, sambadansande Deirdre, igenkommande Lena, listan kan göras oändlig (och jag lyssnar för lite på engelsk musik, det är därför det bara är svenska exempel). 98% av alla kvinnor beskrivs med en bild där de ska vara romantiskt eller erotiskt lockande, alternativt inte vara erotiskt lockande.
Sen finns det ju dom där återstående 2 procenten. Men i ett jämställt samhälle borde det vara 50. 50! Inte ens 40/60 är jämställt. Och det handlar inte om att vi som påstår det inte skulle ha humor och tåla en och annan ojämlikhet. För ser vi oss omkring går det i regel bara sekunder mellan dessa detaljar, som talar om för oss hur vi ska vara.
Det är så oerhört svårt att förklara det här för folk som inte är medvetna. Den vanliga reaktionen är att känna sig anklagad och reagerar negativt, tycker man saknar humor (det GÅR att vara rolig och ojämställd på samma gång) eller kanske tycker att feminism är mossigt och väldigt 2004. Som om lika värde skulle vara en fluga liksom…
Och avslutningsvis är det här inte en kvinnogrej. Det handlar lika mycket om killar som om tjejer.
Jag är i alla fall inbegripen i en diskussion på ett nätforum nu om detta, men ligger mycket lågt. Det är så lätt att trampa folk på fötterna. Fast kanske är det det som behövs.
Som avslutning förklarar jag tillsammans med Gräsrotsorkestern varför det inte finns några alver och dvärgar nu för tiden.
Jag tänkte att det var dags att återerövra min svenska identitet. Men hur? Det självklara svaret kom till mig när jag avfrostade frysen, och hittade några påsar vinbär och krusbär, gömda likt Ötzi långt där inne bland isen. Dags att koka saft!
Jag blandade krusbär och vinbär, tänkte att det blir nog en spännande smakkombination. Kokade upp hela kalaset och byggde en silställning av ett rivjärn, en isärtagbar kakform och ett durkslag i plast som deformerades i processen. Sen fick det stå och rinna av nån timme innan jag kokade upp det på nytt med ekologiskt DanSukker. Ja, det vill säga socker från Danmark. Undrar om dom odlar det där? Luktade gott gjorde det i alla fall, och det fick stå och svalna i en gryta över natten.
Och voilá! Tre flaskor blev det till slut! Men den tredje var så ful att den inte fick vara med på fotot. Men saft blev det och nu känner jag mig svensk igen.
Jo, jag vet att jag är hemma från Afrika nu och borde börja skriva om den här delen av världen, men en sista sak måste jag berätta, som hände när jag var i Kenya.
Där jag bodde i Ugunja fanns gott om fladdermöss. I början tyckte jag dom var spännande. Dom är mycket större än fladdermöss i Sverige och liksom svävar majestätiskt och ganska långsamt, till skillnad från dom kvicka små fladdermössen hemma. Dom var häftiga helt enkelt. Fram tills jag fick reda på att de hade rabies, och kunde bitas. Då ändrades mina känslor för dem en aning. När jag frågade ”So how do I avoid them?”, kollade snubben på mig som om jag inte var klok, och svarade sen ”You duck.”
Ungefär såhär ser dom ut.
Det var precis innan regnperioden, och om nätterna kom ibland korta, men extremt intensiva regn. Jag låg och försökte sova, men eftersom jag låg under ett plåttak dånade det något helt oerhört när det massiva regnet slog mot den tunna plåten. Jag hörde inte ett ljud av min mp3-spelare, trots att jag skruvade upp den till närmare max.
Till slut tänkte jag att ”Näe, detta måste jag se.” Så jag trasslade mig ur myggnätet, klev ur sängen och tassade barfota ut genom dörren. Plåttaket skjuter ut en bit utanför dörren, så jag kunde stå där utan att bli blöt, och i ficklampskenet stirra ut i den fullkomliga vägg av vatten som tornade upp sig framför mig.
Jag stod där i flera minuter och bara fascinerades över det intensiva regnet och det massiva dånandet, när jag kom att tänka på att jag stod där i bara kalsongerna, och det är ju ingen höjdare ur fladdermussynpunkt. Sen tänkte jag att ”Äh, dom är ju inte ute och flyger i sånt här väder. Dom hänger ju under… under…”
Det gick upp för mig att jag stod under det utskjutande taket. Långsamt riktade jag ficklampans ljuskägla uppåt. Och där. En halvmeter ovanför mig glittrade fyra ögon till, och två vingar fälldes ut, från en av de två figurerna som hängde där från en bjälke. Jag fick totalpanik, och var tillbaka inne i huset på en halv sekund, med hjärtat i halsgropen.
Hemma i Göteborg igen. Efter en hemresa på nästan två dar har jag bytt den stekande afrikanska solen och den torra röda jorden mot den kyliga, salta göteborgsvinden och de smältande snöresterna på marken.
Det är så mycket jag insett tack vare resan till Kenya. Saker man måste uppleva för att förstå. Som hur det är i att leva i en värld där tiden inte går. Eller där det åtminstone inte märks att den går, eftersom det inte finns några årstider. Ugunja där jag bodde ligger ett fåtal kilometer norr om ekvatorn. Nairobi ligger lite söder om den. Det finns ingen sommar och absolut ingen vinter. Bara det ständiga nuet. Regnperioderna kommer och går, men livet ändras inte nämnvärt. Man kan så lite närsomhelst, skörda lite närsomhelst, göra vadsomhelst lite närsomhelst.
På träden finns både knoppar, blommor, fruker och utblommade blommor på samma gång. På samma träd. Det är som att leva i en enda evighetslång sekund.
Och jag tror det har betydelse för människorna i Kenya. Jag tror det har påverkat kulturen och synen på tid väldigt djupt. Just det här med att tid inte är lika viktig som för oss svenskar, till exempel. Generellt har man i Kenya svårt att skilja på fem minuter och en timme. ”Jag går nu, och kommer till dig om några minuter” säger man i telefonen, och kommer fram en timme senare, men reflekterar sällan över tidsdifferensen.
Och jag tror att det delvis har med det här att göra. I vårt lilla land här uppe vid polcirkeln har vi tvingats att planera in vårt livsmönster efter tolvmånaderscykler. Vi måste så på våren, skörda på hösten, samla mat och ved inför vintern, för att sedan så på nytt. Har man inte jobbat hårt på sommaren finns inga lager att överleva av på vintern. Detta har stimulerat oss till långsiktigt tänkande.
Som inte behövs om man bor vid ekvatorn. Åtminstone inte på samma sätt. Tyvärr upplevde jag att tidssynen i den afrikanska kulturen är till en samhällelig nackdel, och ett hinder när det gäller att utveckla landet. Folk är generellt inte vana att driva långsiktiga projekt. Även om jag ständigt förvånades över den stora mängden kenyanska eldsjälar som uträttar ett sånt fantastiskt utvecklingsarbete, oavsett om det handlade om jämställdhet, demokrati, antikorruption, miljöfrågor eller utbildning.
Kanske har det också med Gud att göra. Kenya är ett enormt kristet land, en kvarlämnad gåva från de brittiska kolonisatörer som hållit landet i ett järngrepp i hundratals år. Synsättet att ”inte lägga sig i Guds skapelse”, utan låta Gud låta det som är tänkt att ske ske, är ganska utbrett. Det märkte jag bland annat när jag låg på sjukhuset i Kisumu. Vissa patienter tyckte det var onödigt att ta sin medicin, eftersom de ju ändå bad. Och Gud är ju allsmäktig.
Hmm. Det finns så mycket orsaker till allt. Och en lång väg att gå. Familjer lever ofta på den hårfina gränsen att de klarar att försörja sig själva, vilket gör det svårt att tänka på utveckling. Men jag har sett så mycket hopp och engagerad kamp, trots korruptionen och den knappa ekonomiska situationen, att jag är övertygad om att Kenya är på väg åt rätt håll.
Nu måste jag sluta skriva! Det luktar nybakat bröd från köket! Jag har insett hur fantastiskt det är att ha tillgång till en egen ugn!
Samma dag som vi lämnade ifrån oss datorn, och därmed blev utan både dator- och internettillgång, besökte jag och Karolina en restaurang i Kisumu, som är Kenyas femte (tror jag) största stad. Jag åt en sallad. Det skulle jag inte ha gjort.
På kvällen kände jag hur all mat jag ätit under dagen ville upp igen. Med full kraft. Jag tänker inte beskriva mitt tillstånd ingående, men det fortsatte hela natten med ökande intensitet, och på morgonen när jag försökte lämna mitt rum kunde jag knappt stå på benen. Med stor möda lyckades jag släpa mig bort till en annan byggnad, där jag träffade på en kille som heter Patrick. Jag hann mumla nåt i stil med ”I think we need to call a doct…” innan jag var tvungen att kasta mig in bakom knuten för att kasta upp en tolfte gång. Patrick, som jag kände lite sen innan, insåg allvaret i situationen och ringde en läkare. Jag släpade mig tillbaka till mitt rum, darrande i hela kroppen och med glödhet feber.
Efter ett tag kom en kille från UCRC, stället jag jobbar för, och konstaterade att jag behövde komma till sjukhus. Man ringde en ambulans, som dök upp efter vad som kändes som evigheter. Darrande kröp jag upp på en bår, som i princip bara var en bänk bak i ambulansen. Det visade sig att vi behövde tanka, så ambulansen satte iväg, inte mot sjukhuset utan åt motsatt håll mot närmaste bensinstation. Fjädring kunde man bara drömma om, så jag fick ägna all min energi åt att försöka hålla mig kvar på britsen. Vi tankade och satte av söderut mot Kisumu där sjukhuset låg.
Vägarna i västra Kenya är dock inte i världens bästa skick. Flera gånger höll jag på att ramla ner på golvet, och jag befann mig i genomsnitt nån decimeter över själva britsen. Inga bälten fanns, och det fanns knappt nån vaddering eller liknande. Och hela tiden ökade impulsen att kasta upp på nytt. Resan varade i ungefär en och en halv timme. Sen fick vi punktering. Vi rullade in på en verkstad, och av nån anledning öppnade man bakluckan, så mängder av häpna kenyaner kunde stirra in på den bleka mzongon som låg där bak i ambulansen. Nyfikna människor strömmade till medan avgaserna från alla icke-katalysatorförsedda fordon fyllde mina lungor.
När punkteringen var lagad stängde de luckan och vi fortsatte vår färd till sjukhuset. Väl framme linkade jag in och fick träffa en läkare, som konstaterade att jag hade drabbats av gastrisk (?) matförgiftning och allvarlig uttorkning. Efter diverse utfrågning om försäkringsbolag och grejer fick jag en kanyl i ena handen och man började spruta in olika substanser.
När jag på nytt skulle flyttas var jag nära att svimma. Kunde knappt gå, så jag fick åka rullstol. Weee. Jag vet inte om det berodde på matförgiftningen, uttorkningen eller drogerna, men jag fick kramper och började hyperventilera okontrollerat. Det hela var faktiskt snudd på ganska obehagligt. Till slut, efter att ha flyttats mellan diverse britsar och fått nya grejer insprutade genom kanylen hamnade jag på en avdelning där jag skulle komma att spendera de närmaste dygnen.
Kortet tog jag med kameran i min telefon. Tja, där låg jag alltså mellan tisdag och fredag. Tyvärr innebar det att biogasarbetet blev ganska så fördröjt. Men hallå, jag överlevde liksom. Det är ju huvudsaken. Det jobbiga var att folk på sjukhuset under hela vistelsen envisades med att jag skulle betala sjukhuskostnaden kontant på plats, även om försäkringsbolaget sa att de redan satt över kostnaden. Jag betalade aldrig.
Och nu är jag hemma i Sverige igen. I princip frisk nu, men väger 53 kg… Skriver mer inom kort.
