Jag har precis varit ute och sprungit en runda. Underbart väder och härligt att få svettas! När jag kom hem ställde jag mig och stretchade på gräsmattan utanför huset. På andra sidan gräsmattan spelade en klass mellanstadiebarn brännboll med sin lärare.
Minnen från min egen mellanstadietid kom tillbaka till mig där jag stod och sträckte ut ben och rygg. Om hur skraj jag varit för när det blev min tur att slå. Gå närmare! Gå närmare! ropade utelaget till varandra. Jag svalde och kastade upp bollen i luften. Miss. Samma sak igen. Miss. Utelaget gick ännu närmare, och jag missade för tredje och sista gången. Nån annan gick fram och tog slagträt. Backa! Backa! ropade utelaget.
Att jag var skitsnabb och sprang fortare än de andra var det ingen som brydde sig om. Det var slaget som räknades.
Till min fasa fick jag se samma scen utspela sig i repris där på gräsmattan. Några av barnen försökte och försökte, men missade och missade. Jag gick över till att stretcha axlarna och tänkte att om jag nånsin blir gympalärare så ska jag bannemej se till att barnen får en chans att lära sig slå.
För det fick inte vi. Vi fick aldrig träna oss i att slå. Det var nåt man skulle kunna från början. Jag skulle vilja köpa in en hel klassuppsättning slagträn och bollar och låta alla barnen öva sig så mycket de ville. De som skulle ha svårt för det hade jag visat för, förklarat för och hjälpt.
Tänk om någon förklarat för oss vad gympa och idrott egentligen gick ut på. Att det inte bara var det där hemska och plågsamma som man släpade sig till två gånger i veckan för att göra bort sig, utan att det faktiskt gick ut på att man skulle må bra. Att man rör sig för att hålla sig frisk, bli glad och må bättre. Och tänk om någon förklarat för oss hur man gjorde de olika sakerna innan vi skrattade ut varandra för att vi inte kunde.
För min del var det först efter gymnasiet, när gympan var slut (tack gode gud!) som jag började röra mig och träna för egen del. Det var först då jag upptäckte att det var kul, och att jag mådde bra av det.
Och framför allt var det först då jag upptäckte att jag var bra på det.
oh, brännboll var det jag kunde, i alla fall att slå. Fotboll däremot. Jag vägrade vara med. Alla andra i min klass på mellanstadiet spelade fotboll på riktigt, och jag var en lat hästnörd med idrottsskada. Då blir man vald helt sjukt sist.
Tur att idrottslärare blivit bättre nu än när vi var små. Jag var själv en sådan som "alltid valdes först" men att ha elever som väljer lag var det första jag förändrade när jag själv blev lärare. Jag hoppas att inga av mina elever känner som du för skolidrotten.