Mina tankar om Steve Jobs

I förrgår kväll gick jag till affären för att köpa paprika och svamp. På en kvällstidning vid kassan fick jag syn på rubriken “Steve Jobs död i natt”. Jag betalade för grönsakerna och gick hem, visste inte riktigt vad jag skulle känna, men något kände jag. Steve Jobs, en 56-årig amerikan som jag aldrig träffat, en företagsledare och kapitalist, en teknolog och datanörd. Varför kände jag mig påverkad?

Kanske för att jag är uppvuxen med Apple. Redan när jag föddes hade vi en Apple II (som kom 1976!). En piratklon visserligen, men ändå. Macar har vi haft hemma sen jag var fyra år. Mina kompisar tyckte alltid att vi hade så konstiga datorer hemma. De skrattade ofta åt att man skulle klicka på mappar och symboler med en mus istället för att skriva DOS-kommandon, och kallade våra datorer för Macintorsk. Men jag gillade våra macintorskar.

Några år senare hade det blivit något av en identitet. Något eget. Man fick putslustiga kommentarer hela tiden, och när ens kompisar kunde låna spel av varandra var man själv alltid tvungen att köpa dem, eftersom man själv var den enda som behövde mac-versionen. Men jag fick aldrig virus, mina macar blev inte gamla efter 2 år och till och med vår mac från 80-talet kunde spela riktig musik, video och koppla upp sig till internet. Jag förstod inte det då, men macen var lite av en livsstilssymbol, lite som iPod, iPhone och MacBook blev 15-20 år senare. Fast då var Mac det töntigaste man kunde ha.

Nu är det inte längre pinsamt och skamligt att ha Apple-prylar. Tvärtom. Folk köper Applegrejer för att det är hippt snarare än att de är bra. Lyckligtvis har jag lagt ner det där med att skapa en identitet utifrån prylar, men något av det fanns kvar, det insåg jag när jag gick hem från affären med mina grönsaker och funderade på tidningsrubriken jag precis hade sett.

Steve lämnade som 19-åring sitt jobb på Atari för att söka andlig upplysning i Indien. Efter hemkomsten började han med sin vän Steve Wozniak bygga på vad som skulle bli den första Apple-datorn; Apple 1. Det var 1976, och Jobs var tvungen att sälja sin folkvagnsbuss för att ha råd med delarna. Wozniak sålde sin på den tiden otroligt avancerade miniräknare från HP.

1984 föddes, förutom jag själv, också den första macen. Apple blev ännu större, och Steve hamnade i bråk med Apples dåvarande vd, John Sculley, vilket till slut resulterade i att Steve lämnade Apple. Han var aldrig någon lätt person att ha att göra med, har jag förstått. Jag antar att man skulle kunna kalla det för en konstnärsegenskap, att förstå sig på sin konst, men inte andra människor. Massa skumma historier har cirkulerat genom åren, som att han kastat sig ut från sin kontor och rullat runt och skrikit på golvet när hemlig information om kommande produkter läckt ut i förtid.

Hur som helst, Steve Jobs startade istället upp företaget Next Computing, som gjorde stora tekniska innovationer men aldrig blev nån marknadssuccé. Under Steves ledning köpte de upp ett litet oansenligt tecknad film-bolag som hette Pixar. Steve började använda sina datorer till att animera och 1995 kom leksaksfilmen Toy Story.

Samtidigt gick det sämre och sämre för Apple, och Steve sa vid något tillfälle att företaget skulle komma att självdö inom några år. Man serieproducerade macar precis som PC-företagen serieproducerade PC-maskiner. 1996 var Apple riktigt illa däran. Det var också då Steve återvände. Två år senare kom en bullig, genomskinlig maskin som såg mer ut som ett flygande tefat än en dator. Den kallades iMac, och konkurrenterna skrattade åt den hopplösa designen och det mest löjliga av allt – datorn saknade diskettstation!

Några år senare hade iMacen sålts i hur många miljoner exemplar som helst, och ingen frågade längre efter diskettstation på datorer. Steve introducerade iPod 2001 och iPhone 2007. Resten är hisoria. 2004 gick Steve själv ut med att han hade en ovanlig form av cancer i bukspottskörteln.

Nåväl, det här inlägget blev lite längre än jag hade tänkt. Jag är ingen prylnörd, och jag sätter ingen prestige i att ha den mest väldesignade, hippaste iPrylen. Men det är något annat med vad Steve Jobs åstadkommit som fascinerar mig. Och inte minst, inspirerar mig. Kanske något med att det inte är vad man har som är viktigt, utan vad man gör med det. Vila i frid, Steve.