Jag skulle vilja fortsätta lite på temat med bilar i staden och bilismen som norm.
Ett vanligt motargument mot att minska bilismen och stödja andra transportalternativ är att bilarna blir mer och mer miljövänliga. Vår förra miljöminister Andreas Carlgren körde stenhårt på det, och motivierade i princip hela Förbifart Stockholm med att ”det är ju moderna, miljövänliga bilar som kommer att använda de nya vägarna”. Bara att som miljöminister använda ordet miljövänlig om en bil gör mig mörkrädd. Precis som elektricitet kan bilar aldrig bli miljövänliga. De kan bara bli mer eller mindre miljöskadliga.
Det talas högt och lågt om elbilar, och inte bara av Andreas Carlgren (eller Lena Ek för den delen) utan av väldigt många i debatten. Många resonerar som så att ”elbilar har ju nollutsläpp och eftersom elen kommer från vind- och vattenkraft blir det ju inga miljöskador”. Detta är felaktigt. Men problemet är att även om det varit sant hade inte problemet varit löst.
Elbilar är mycket bättre än bensin- och dieselbilar. Särskilt om de körs på miljömärkt el. Problemet är att man motiverar en fortsatt och rentav utökad massbilism (vilket är precis vad man gör när man t ex bygger Förbifart Stockholm) med argumentet att det kommer att vara elbilar som kör på gatorna.
2010 såldes 35 elbilar. Under samma år såldes 260 000 bensin- och dieselbilar. Med 35 nya elbilar per år skulle det dröja ungefär 125 000 år innan vi hunnit byta ut svenska bensin- och dieselbilar till elbilar. Följande siffror är från Bil Sweden, och visar nyregistrerade bilar under 2010:
Jag är inte motståndare till elbilar eller andra bilar som går på förnybart bränsle. Men att tro att vi löser några klimat-, trängsel-, resurs- eller föroreningsproblem genom att 0,01% av nyköpta bilar är elbilar är inte bara jättedumt, det är farligt, eftersom det uppenbarligen funkar som argument mot satsningar för att minska bilismen till förmån för hållbara transportsätt.
Skulle nån uppfinna en bil som totalt saknar negativ miljöpåverkan och där det växer blommor och flyger fjärilar ur avgasröret som det gör i reklamen, så fine! Tuta och kör! Men använd inte påhittade fantasibilar som argument mot verkliga problem.
I GTs ledare häromdan skrev Peter Hjörne om bilen i storstaden, och hur den, som han uttryckte det ”…inte är något påfund av Hin Håle, kanske inte ens ett nödvändigt ONT, utan rentav något bra”. Hela ledaren går att läsa här.
Jag och min vän och kollega Agneta ställde oss frågan för vem han behövde påpeka detta. Texten i övrigt handlade om hur fel det är att peka ut bilen som ett problem i staden, eftersom det finns folk som är beroende av den och ”varken kan eller vill cykla eller åka kollektivt”. Här kommer vårt svar, som faktiskt blev publicerat i dagens GP. Dock kortade de ner texten så att den blev något rörigare, och skrev en fånig rubrik. Följande kunde man dock läsa i GP i morse:
Klicka på bilden ovan för att läsa den i en bättre storlek. Det något lustiga valet av illustration gjordes av GP-redaktionen. Den dumma rubriken likaså.
Det är intressant hur folk ofta tolkar en skepsism mot massbilism i städer som att man vill förbjuda varenda bil helt och hållet. Argumentet att ”det finns faktiskt människor som inte klarar av att cykla eller åka kollektivt, ska de bara ruttna i sina lägenheter?” får man höra skrämmande ofta. Det är klart att folk inte ska behöva ruttna i sina lägenheter. Men det rör sig om en mycket liten andel av befolkningen, så därför är det heller inga problem att dessa använder bil.
Under min tid i Ugunja, Kenya, hade inte ens en procent av människorna tillgång till bil. Men inte fasen ruttnade de i några lägenheter. Vår kollektivtrafik och våra cykelmöjligheter är redan många gånger mer bekväma än deras. Varför skulle vi vara så mycket sämre på att cykla och åka buss än kenyanerna? Svaret, gissar jag, är att det är vi inte. Däremot är vi fast i bilnormen.
Under vår text fanns en insändare som handlade om Göteborgs cykelbanor, att de inte är byggda för pendlingscyklister utan för ”promenadcyklister” som har betydligt lägre hastighet. Ett mycket bra påpekande, som bör tas på allvar.
Och, apropå cykeltemat måste jag återigen spela min nya låt om att cykla på liv och död i Göteborg:
I slutet av augusti gjorde jag en genomgång av allt jag dissat i den här serien, inför det trettionde inlägget som jag skrev skulle komma ”imorgon”. Hrrrm. Det här med heltidsjobb och teaterpremiärer skyndar inte på ens bloggande direkt.
Nu är det i alla fall dags. Jag har funderat mycket fram och tillbaka på vad som skulle vara spektakulärt nog att utgöra den trettionde dissen. Men efter många om och men kom jag fram till att den här serien inte handlar om att vara spektakulär, och att diss nummer 30 får bli ytterligare en spontan misstroendeförklaring.
Denna gången riktar jag uppmärksamheten mot kvällstidningen GT (Göteborgs-Tidningen, Expressens västsvenska upplaga). För några veckor sedan skrev jag om hur GT delade ut kött utanför Way out West, ett tilltag som gick ut på att kämpa för de stackars festivalbesökarna som gick miste om sin rättighet att inhandla kött i sin omedelbara närhet. Därmed startades ”Kötthjälpen”, där GT delade ut korv och annat kött utanför festivalentrén.
Jag ska inte dra hela historien igen, men hur dumt är det inte när en organisation tar ett moget och ansvarstagande beslut (i ett sammanhang där så många bara pratar och inte vågar agera), för att sedan utsättas för att en kvällstidning driver en parodisk ”människorättskampanj” utanför entrén? Inte mycket förtroende för GT fanns kvar hos mig efter det här.
Det som fick mig att totalt tappa förtroendet för GT var dock deras kampanj mot trängselskatt i Göteborg, som går ut på att driva fram en folkomröstning i frågan. Missförstå mig nu inte, jag är inte emot vare sig demokrati eller folkomröstningar. Men trängselskatten baserar sig på ett demokratiskt taget beslut med samtliga partier i fullmäktige bakom, med undantag för Sverigedemokraterna. Det innebär att över 90% av de röstande redan har röstat på partier som är positiva till förslaget. Det är också mycket tveksamt om ytterligare en folkomröstning bör drivas fram av en tidning, som dessutom tar väldigt tydlig ställning, och som så tydligt väljer att bortse från miljökonsekvenserna.
Köttscenariot upprepar sig, skulle man kunna säga. Ett taget beslut, väl grundat i forskningsresultat och med de utsläppsminskningar, luftkvalitetsförbättringar och den minskade trafikträngseln som blivit resultatet i Stockholm i färskt minne, ifrågasätts till förmån för en diffus vi-viiiill-köra-bil-obehindrat-oavsett-om-vi-förstör-miljön-sådeså-mentalitet. Faktum som att Stockholms näringsliv gjort stora vinster på att leveranser nu kommer fram i tid och folk mer sällan blir försenade till möten osv är som bortblåsta.
En låt som illustrerar det hela:
Detta blev min trettionde diss, och jag har därmed skrivit tio gånger fler inlägg än jag tänkt från början. Och det värsta är att jag har minst tre till som väntar på att få komma ut.
I oktober 2010 kom jag på en liten kul idé, att skriva tre blogginlägg där jag dissade tre olika företeelser som jag irriterade mig på och tyckte illa om rent allmänt, fast utan att det blev särskilt seriöst. Det första var Hög musik på fester, det andra var Pissoarer och det tredje var När folk spottar på marken.
Men det var ganska kul att dissa saker och många som läste bloggen ville läsa mer, så jag fortsatte. Nu är jag på gång att skriva mitt trettionde dissinlägg. Det har alltså blivit 10 gånger så många som jag tänkte från början. Innan jag publicerar denna trettionde diss vill jag göra en snabb rekapitulation. Varje diss är länkad så det går att klicka och komma direkt till inlägget.
1. Hög musik på fester
Hög musik är bra när man dansar, men bara jobbigt när man pratar.
2. Pissoarer
Det skvätter, luktar illa, rinner på skorna och det finns inget toapapper.
4. Utgångstvånget
Jag har (nästan) inget emot att gå ut på dansställen/nattklubbar. Men att fester förväntas avbrytas för en utgång, det är värt att dissa.
5. Dejtingsajter
Som mest var jag medlem i sju st samtidigt. Få saker har orsakat mer frustration och ångest.
6. TV-reklam
They’re manipulating your braaaaaaain!
8. Spinningmaskiner och löpband
Jag cyklar hellre till gymmet eller springer i skogen, snarare än på en maskin framför en TV i en svettig träningslokal.
20. Avtal som inte går att säga upp
I ungefär 2 år försökte jag säga upp medlemskapet på dejtingsajten Be2. Under de åren hade sammanlagt 0 personer svarat på mina meddelanden. Men medlemskapet gick inte att säga upp.
22. Ont i ryggen
För ett par år sedan råkade jag ut för en olycka.
23. Muntorrhet
Inte nog med att man får dåliga tänder, man luktar illa också.
24. Toalettlås
Det måste finnas en hemlig överenskommelse bland vaktmästare att montera toalettlås i Sverige åt fel håll.
25. Klotter
…och skadegörelse. En förening jag var med i fick nästan läggas ner eftersom vi inte hade råd att åtgärda klotter och skadegörelse på vårt hus.
27. Korkade kranar
Hur svårt kan det vara att designa en vattenkran?
28. Borttappade vantar
Det måste finnas små troll som snor alla mina vantar.
29. Elfrosseri
Svensk Energi vill lära svenskarna att det är bra med kärnavfall, kalhyggen och uttorkade älvar.
Och imorgon kommer nr 30! Avslutningsvis, ett hett tips! Min teatergrupp Apparaten sätter upp den fantastiska pjäsen En totalt misslyckad föreställning nu i september! Premiär 7 september, sen spelar vi 8, 13, 14 och 25. Boka biljetter på apparatenproduktion@hotmail.com, och läs mer på vårt facebook-event.
Jag är med i en teaterföreställning som heter EN TOTALT MISSLYCKAD FÖRESTÄLLNING. Och det är inte vilken teater som helst! Föreställningen handlar om misslyckanden – vad som är ett misslyckande och vem som egentligen bestämmer om något är misslyckat eller inte. Det kommer att bli nyhetsuppläsare som tappat minnet, håriga män i blå klänning, live-hetsätning av gräddtårta, misslyckade krogtrubadurer och inte minst – ett låst skåp som man ska ge faaan i att bara tänka på att öppna!
Jag spelar Miss Nöjd, en käck vistrubadur som sjunger Taube och Bellman på innekrogarna. Och som har en hemlig, hemlig, hemlig önskan som ni får reda på i föreställningen. Här är förresten Miss Nöjds senaste videoblogg-inlägg:
Förutom Miss Nöjd förekommer även Miss Anpassad, Miss Förstådd, Miss Tänkt, Miss Skött och naturligtvis Miss Lyckad. Och så den misslyckade orkestern såklart, Miss Ljuden.
Premiären äger rum på Lagerhuset 7 september kl 19. Därefter spelar vi
I morse cyklade jag tidigt till centralen för att hinna med ett tåg ner till Halmstad. Tillsammans med min kollega Agneta bytte jag sedan till en buss österut, och vi hoppade av i småländska Ljungby, för att sedan lifta två mil med en ekolog. Målet var Önne å, litet vattendrag precis på gränsen mellan Halland och Småland. Anledningen till denna utflykt var att just idag var det dags för invigningen av en faunapassage som Naturskyddsföreningen, som vi alltså jobbar för, har varit med och finansierat.
Jag på en sten i den nyöppnade Önne å. Foto: Agneta Carlsson
Vad är då en faunapassage? Jo, i det här fallet är det en öppen vattenväg som gör att fisk och andra vattenlevande arter kan röra sig fritt genom vattendrag som tidigare helt blockerats av vattenkraftsdammar. Oerhört många vattendrag i Sverige är avspärrade av vattenkraftsdammar, vilket gör att många arter, inte minst fisk som behöver röra sig mellan t ex sjöar och vattendrag där de förökar sig, ofta slås ut. Det gäller inte bara fisk, utan musslor, kräftdjur och andra, ofta rödlistade, arter. I många fall torrläggs älvar, så att hela ekosystem dör ut, för att sedan brutalt spolas rena när kraftverken släpper vatten. Det finns en stor rörelse i Sverige som kämpar för att riva gamla kraftverksdammar och bygga omlöp (alltså vattenvägar) runt våra vattenkraftverk för att göra dessa skador på naturen mindre.
Det är bland annat såna projekt som vi stödjer på jobbet, och det var alltså därför vi idag åkte till Önne å. Det är ett litet vattendrag som förbinder de stora sjöarna Bolmen och Unnen. En kraftverksdamm har dock sedan 1938 stoppat all fiskvandring mellan sjöarna, vilket hindrat många arter att föröka sig. Nu är vägen öppen igen, för första gången på 75 år.
Det var nästan 200 personer på invigningen, och talade gjorde bland andra landsbygdsminister Eskil Erlandsson. Vi passade på att göra en kort intervju om hans inställning till miljömärkning av el och vad han hade för inställning till att göra omlöp runt vattenkraftverk till ett lagkrav.
Vi ställde några frågor till landsbygdsministern. Foto: Agneta Carlsson
Svaren var inte helt lättolkade. Men i sitt invigningstal var han väldigt positiv och stolt över att ett sådant projekt blivit av i hans hembygd. Tydligen växte han upp bara nån mil därifrån. Han uttryckte även ett visst missnöje över sin egen regering för att det är så svårt att få tillstånd och stöd till den här typen av projekt. Jag antar att det är ett bra tecken. Men jag vet att det finns krafter i riksdagen med betydligt större ambitioner. Det är tur det.
Vår del i det hela var alltså att vi stått för en del av finansieringen för projektet. Det är pengar elbolag betalar in i våra fonder när de säljer el märkt Bra Miljöval. Så här kommer en uppmaning: När du väljer elavtal, välj miljömärkt el. Gå inte på nåt försäljningstrick om ”Grön el” eller liknande. Be att få miljömärkt el. Enda miljömärkningen på el i Sverige idag är Bra Miljöval. Den el du får då är el från vattenkraftverk som INTE torrlägger några älvsträckor, från vindkraftverk som INTE står i känsliga naturskyddsområden, från solceller och från kraftvärmeverk som INTE eldar med virke från hotad skog. PLUS att pengar för varje kilowattimme du använder går till projekt som det här. Ibland tar elbolagen ut något öre extra per kWh, men många tior på ett år blir det inte. Det är ruskigt billigt för den skillnad det gör.
Under min verklighetsflykt i Visby nåddes jag i princip bara av två nyheter från världen utanför. Det ena var att NASA landat sin sond på Mars och det andra var att Way Out West inte serverade något kött inne på festivalområdet.
Det var senare som tycktes väcka störst uppståndelse. Till och med i medeltida Visby fick jag nyhet på nyhet från media som rapporterade om ”skandalen”, att festivaldeltagarna svalt, och om egna aktioner för att rädda de stackars människorna som nu inte kunde köpa kött i sin omedelbara närhet. GT startade rentav ”Kötthjälpen” för att förse de stackars svältande festivalbesökarna med kött.
Först skrattade jag mest åt det. Reportrar som trissar upp nåt fullkomligt ospektakulärt och gör en pappersdrake av det. Sen blev jag mer och mer irriterad. Här har vi alltså en festivalarrangör som faktiskt gör vad andra bara talar om. Istället för att skriva vaga policies och halvambitiösa miljömål med formuleringar som ”vi kommer att sträva efter en minskad andel kött” kör man alltså fullt ut och serverar måltider utan kött. Föredömligt! Tycker vi som sliter ändan av oss med att få företag och organisationer med att gå från ord till handling och ta ansvar för miljön, klimatet och framtiden.
Så kommer alltså alla dessa konstiga infallsvinklar om att folk svälter och att deras kötträttigheter kränks. Detta efter att det konstaterats i rapport efter rapport, undersökning efter undersökning och studie efter studie att köttindustrin är en av de stora bovarna i klimatdramat och ett av de största hoten mot att våra barn och barnbarn ska kunna ta över en beboelig planet. Problemet, har det sagts, är att beslutsfattare inte vågar välja bort köttet. Nu kommer en festivalarrangör och tar precis ett sånt beslut, och BANG! – vad händer?
Way Out West har allt mitt stöd.
Droppen kom när jag läste en krogrecension (!) i Metro. Den handlar om grillrestaurangen Tranquilo, som beskrivs som WoWs totala motsats när det gällde mat. I positiv bemärkelse. Halva recensionen består av en språkligt ekvilibristiskt orgie i hån mot beslutet att inte servera kött, samt de korkade människor som tycker detta är ett bra beslut. Att det skulle ha något med miljö överhuvudtaget att göra stöts effektivt bort med argumentet att ”Saken är att festivalens nya grönsaksiver naturligtvis bara är en del av en långsiktig plan att charma sin drömbokning Steven Patrick Morrissey till festivalen.”
För ett ögonblick kände jag mig tillbakaflyttad till första året på gymnasiet, där varje skollunch innebar kommentarer om att jag inte åt kött. ”Kommer du med din kaninmat nu igen?”, ”Tänk på de stackars morötterna!”, ”Kött är så jävla gott!”, ”Djuren är skapade för att ätas av människor!”, ”Jävla grönsaksfascist!” och så vidare. Recensenten i Metro framstod med ens som en målbrottsbrytande 16-åring i backslick och rosa skjorta, som med illa dolda härskartekniker hånade det politiskt medvetna valet att inte äta kött, på samma sätt som hen hånar människor med låglönejobb eller som är arbetslösa.
En dagstidning med någon form av journalistisk ambition borde hålla sig för god för den här typen av smutskastning i underhållningssyfte. Speciellt när smutskastningen drabbar något så viktigt som ett ärligt försök att faktiskt ta ansvar för vår gemensamma framtid.
Jag kom precis på att jag inte dissat något här på bloggen sedan 2011, så nu får det vara dags! Jag gick i taket igår när jag läste om Svensk Energis kampanj Ladda Sverige. Svensk Energi är en intresse-/lobbyorganisation som ägs av svenska elproducenter och elhandlare, och kampanjen Ladda Sverige har pågått ett tag utan att jag märkt det (på grund av tidsresor till medeltiden bland annat). Så här kommer en riktigt seriös diss för en gångs skull. Men först kommer här en kort bakgrund.
Mitt jobb handlar om el och värme. Hur vi kan producera och använda el och värme på ett så bra sätt som möjligt, som så lite som möjligt skadar vår planet, vår närmiljö och kommande generationers möjlighet att ha ett bra liv. Det är sånt jag sysslar med om dagarna. Man kan säga att miljöpåverkan från el handlar om i huvudsak två saker. Produktionen och konsumtionen.
Produktionen handlar om huruvida elen produceras i kolkraftverk, kärnkraftverk, vindkraftverk etcetera, men också om hur det går till. Ett vattenkraftverk kan ha jätteliten miljöpåverkan om det sköts på rätt sätt och ligger på ett bra ställe, men ställa till med rejält elände om det sköts dåligt och ligger fel.
Konsumtionen handlar om hur vi använder el. Låter vi vår aircondition stå på dygnet runt med öppen balkongdörr? Eller släcker vi vår LED-lampa när vi inte befinner oss i rummet?
Hur mycket konsumtionen skadar miljön och våra livsförutsättningar beror naturligtvis på produktionen. Konsumerar man en viss mängd ful-el gör det naturligtvis mer skada än att konsumera samma mängd miljömärkt el. MEN! Och det här är jävligt viktigt! Ingen el produceras helt utan skador på miljön! Även vindkraft, vattenkraft, biobränsleeldning och solkraft står för skador, inte minst på ekosystemet och närmiljön, men också i form av koldioxidutsläpp. Även om de såklart är betydligt mindre än skadorna fossileldning och kärnkraft.
Därför blir jag lite smått chockad när jag ser Svensk Energis kampanj. Den går i stora drag ut på att måla upp el som något godhjärtat lyckosamt som bara är snällt och driver mänskligheten framåt. Den kritiserar synen på el som något man bör minska användningen av. Som miljövetare börjar man nästan gråta. I kampanjen Ladda Sverige skriver Svensk Energi följande:
”…Bland annat betraktas el som en bov samtidigt som el är en lösning på klimatproblemet. Fyra av tio svenskar vet inte att den el som produceras i Sverige i stort sett är fri från fossila bränslen.”
Okej, så uran räknas som förnybart, eller vad? Jag förstår inte logiken. Kärnkraften står för en enorm del av svensk elproduktion. Uran nybildas inte överhuvudtaget, och bör ses som mer fossilt än olja och kol.
”Tre av tio planerar därför att försöka bidra till att minska klimatutsläppen genom att använda mindre hushållsel, vilket alltså inte påverkar klimatet.”
Här tappade jag helt hakan. För det första tittar man bara på en miljöfråga, klimatet, utan att tänka på att klimatet bara en del som inte kan frikopplas från andra miljöfrågor. För det andra är det helt tokigt att säga att hushållens elanvändning inte påverkar klimatet. All elproduktion står för klimatutsläpp. Vindkraftverket släpper inte ut någon koldioxid i sig, men tillverkningen, transporten, underhållet osv gör det. Det är visserligen oerhört mycket bättre än att elda fossil olja, men påverkan är absolut inte noll. Vattenkraften torrlägger älvar, utrotar vattenlevande arter, splittrar ekosystem, släpper ut metan och dränker skogsområden. Biobränsleeldade kraftverk utgör ett starkt tryck på skogen. Avverkning, transport och förädling står för betydande utsläpp av växthusgaser.
”Samtidigt vill de flesta svenskar se fler elbilar, resa mer med tåg och bygga ut produktionen av el för industrins och jobbens skull.”
Det här handlar om att styra om energianvändningen från olja till el. Det är bra, men likförbannat är elen inte oskadlig. Ju mer energianvändning vi styr om till el desto mer noggranna måste vi vara med hur den produceras och vad vi gör med den. Det som beskrivs ovan är resultatet av en attitydundersökning. Vad folk vill och tycker är en helt annan sak, och innebär inte att man kan trolla bort miljöskadorna.
”Svenskarna vill att Sverige bygger ut produktionen av klimatvänlig el för industrins och jobbens skull.”
Jag skulle också vilja att vi byggde ut produktionen av klimatvänlig el. Problemet är att något sådant inte existerar. Det finns inget magiskt sätt att producera el utan miljöskador. Att prata om klimatvänlig istället för miljövänlig är dessutom ett sätt att bara titta på en liten del av helheten.
Och vad betyder ”-vänlig”? När jag är ute och föreläser om miljöpåverkan från el brukar jag fråga vad ”-vänlig” i orden ”miljövänlig” och ”klimatvänlig” betyder. Det betyder väl nåt som är bra och positivt gentemot något annat? Men elproduktion kan inte ge något positivt till miljön. Den kan bara skada olika mycket. Om jag går fram till en kille på gatan och ger honom en hård smäll på käften, trots att jag skulle kunnat slå ihjäl honom, är jag då vänlig mot honom? Ja, det är jag, enligt det resonemang som Svensk Energi använder, när de pratar om klimatvänlig el.Här är kampanjens reklamfilm. Den har vacker musik och söta barn. Det är samma barn som kommer att få betala för att deras föräldrar ville sälja mer el.
Det här blev MYCKET längre än jag hade tänkt, hoppas att nån orkade läsa igenom allt. Summa summarum så blir jag ledsen och besviken när jag ser en kampanj som Ladda Sverige. Jag är inte motståndare till el. Självklart ska vi använda den till att laga mat, utbilda oss och sköta vår hygien. Elen gör fantastiska saker för att hjälpa mänskligheten framåt, men kampanjen visar el som något gudomligt gott och snällt som inte har några skadliga effekter. Något man kan slösa med.
Det är ren och skär bullshit.
El är ytterst värdefull och dyrbar. Det är också så vi måste använda den.
För drygt två dygn sedan satt jag utanför en medeltida kyrkoruin iklädd linnebyxor, särk, tunika och struthätta, i väntan på att få komma in och lyssna på medeltidsmusik med hundratals andra likasinnade. Dagen efter, igår, satt jag nyrakad och nyduschad, iklädd rutig skjorta och glasögon, och gick igenom revisioner för elbolag. Tänk hur två dagar efter varandra kan skilja sig åt.
Jag är alltså precis hemkommen från medeltidsveckan i Visby, där jag befunnit mig sedan förra helgen. Innan dess var jag på en intensiv släktträff i Värmland, och innan dess på besök hos mina föräldrar på Tjörn. Det var alltså ett bra tag sedan jag fick se min lägenhet och lilla Göteborg sist. Men nu är jag här igen! Och jag har, vilket jag upptäckte direkt när jag kom hit, lite småsvårigheter att anpassa mig. Bara det här med att det är bilar överallt blir en smärre chock efter att ha traskat runt i medeltida gränder.
Det är tredje året jag besöker Medeltidsveckan i Visby. Och andra året som jag uppträder med medeltidsspexet Dravel. Vi gjorde en föreställning per dag under större delen av veckan, och överlag är jag nöjd. Det är en ganska tuff uppgift att sätta upp en teaterföreställning på en medeltidsmarknad, med tusentals personer i omlopp, ljud från smedjor, djur och gycklare, utan ljudteknik eller andra tekniska hjälpmedel. Att det dessutom är ett spex, som kräver viss koncentration och fokus från publiken, gör inte det hela lättare. Men det gick! Och bra dessutom! Jag har tyvärr inte några foton än från själva föreställningarna, men här är ett när vi förbereder oss i Visbys botaniska trädgård, i sällskap av nyfikna barn.
Vår spexhäst Valdemar råkade ut för ett skyfall, vilket resulterade att vi fick blåsa honom torr med en hårtork följande kväll.
När jag gick av färjan i Visbys hamn strax efter tre på natten för en dryg vecka sedan funderade jag på vad jag gett mig in på egentligen. Medeltid är ju kul. Men är det så kul verkligen? Tillräckligt kul för att offra en stor del av sin korta semester på?
Efter några dagar hade jag glömt att jag tänkte i de banorna. Jag var för upptagen med att dansa till Koenix i medeltida ruiner, se eldkonster i världsklass tillsammans med tio tusen andra i Nordre gravar, dricka mjöd i dunkla stearinljusbelysta källare och vandra längs Visbys långa strand och blicka upp mot stjärnhimlen tillsammans med nya vackra vänner.
Det är inte bara medeltid det handlar om. Det är nåt mer. Väl tillbaka i Göteborg känner jag mig fylld av energi och kärlek, och jag hade inte velat vara utan den här veckan för allt i världen.
