Bloggen – Sida 19 – Emanuel Blume

Vem är ondast? Sauron? Voldemort? Dr Evil? Nej, Farbror Lennart!

Inte nog med att min skiva precis är tryckt och färdig, nu har det brädspel jag och Agnes jobbat på i nästan två år precis också blivit färdigt! Jag har skrivit om det här på bloggen tidigare, men för att sammanfatta så är utspelar det sig i en stad, där varje spelare får välja en av sex karaktärer. Sedan startar spelet med att varje spelare har ett gäng sopor som de ska göra sig av med. De måste ge sig ut i staden och leta upp rätt återvinningsstationer, och den som först bivit sopfri och tagit sig tillbaka till sitt hus har vunnit. Men i staden lurar faror som billiga köpcentrum, gatuförsäljare och inte minst den luriga, ondskefulla (nja) och materialistiska Farbror Lennart!

Farbror Lennart är en gammal tunnhårig dansbandsbasist som ägnar hela dagarna åt att shoppa på extrapris, samla på onödiga prylar och köra runt i sin stadsjeep med sin tjocka katt Elvis. Sopsortering och miljö är det tråkigaste och töntigaste som finns tycker han, och prackar gärna på sina grannar (spelarna alltså) allt möjligt skräp som han inte får plats med hemma.

Spelet är illustrerat och utgivet av Patricia Rawecka, som också varit med i utvecklingsprocessen. Målgruppen är främst barn mellan 7-12 år, men när vi testspelat spelet med våra kompisar i 20-35-årsåldern har vi haft minst lika roligt som när vi testspelat det på skolor och fritids.

Själva spelet består av en stor färgglad spelplan som Patricia gjort, sex spelfigurer som alla har olika fördelar under spelets gång, massor av händelsekort och drösvis med sopbrickor, som t ex presentpapper, en trasig dator och den radioaktiva tunnan (!). Spelet är humoristiskt och lite galet, eftersom vi inte vill göra ett ”snällt” spel utan ett som skulle kännas lite busigt att spela. Alltså kan man vara ganska elak och sabotera för de andra spelarna (t ex genom att placera ut en illaluktande skunk vid någons sopstation!)

Hur får man då tag på det här spelet? Jo, lättast är att gå in på http://www.melica.se/spel.htm om man bor i Göteborg/Västsverige. Man kan också prata med mig eller Agnes. Om du bor mer i Stockholmstrakten, kolla in www.groleksaker.se.

Sopor och Maud Olofsson är roligast!

Jag har ett statistiksystem på bloggen där jag kan se hur många som är inne och läser varje dag. Innan jag började jobba heltid skrev jag nästan varje dag, och hade drygt 60 unika läsare per dag (då räknas alltså inte samma person två gånger om hen skulle läsa flera inlägg eller besöka bloggen flera gånger samma dag). Nu, när jag bara skriver ett par gånger i veckan, är det 30-40 läsare i genomsnitt varje dag.

En kul grej är att se vilka sorters inlägg som blir mest lästa. Det är framför allt två inlägg jag kommer ihåg som fått besöksmätaren att skjuta i höjden. Det ena är det jag skrev igår om hur man uppmanade folk att göra sig av med sopor på 60-talet, och det andra (som faktiskt blev ÄNNU mer läst) var en grej jag skrev om förra hösten om – hör och häpna! – centerpartiets miljöpolitik. Känns lite random vilka grejer folk läser. Har alltid trott att politik och miljöfrågor ansågs mer tråkiga än de inlägg jag skrivit om t ex dataspel eller feminism. Men nähä, det är Maud och sopor som gäller.

Ytterligare en intressant grej är att se vilka gamla inlägg som blir lästa om igen. Här funkar inte min gamla susnet-statistik så bra, men huxflux lade Google in en inbyggd statistik på bloggtjänsten jag använder, så nu kan man se ännu fler nördiga kurvor och diagram! Där ser man att de mest lästa gamla inläggen är ”Rymden, radio on jag” om vårt radioprogram om astronomi, ”Den mänskliga tusenfotingen” om filmen med samma namn, och ”Ett steg längre än skräckfilm” som handlar om skräck i dataspel. Bubblare är också några genusanalytiska grejer jag skrev om Indiana Jones och Alien.

Statistik är kul, om man går igång på sånt.

Förresten, apropå ingenting alls… jag har diskuterat med mitt skivbolag nu och gjort upp detaljerna om skivan! Den kommer att släppas med dunder och brak den 5 mars, MEN det går att smygköpa den redan nu. Julklappstips, hint hint! Bästa sättet att hålla utkik efter den är på www.facebook.com/emanuelmusik Glöm inte att klicka på gilla!

Såhär gjorde man på 60-talet

Om man håller på med miljö kan man ibland få spatt på att saker och ting går så långsamt. Exempelvis är det 2011, och i huset jag bor finns fortfarande ett sopnedkast där folk kastar ner hushållssopor blandat med såväl matrester som allt möjligt annat skumt.

För att få lite perspektiv, och inse att vi nog kommit en bit på vägen ändå, kan man titta på vad man gav för råd på 60-talet…

Små ord

Jag reagerar ofta på vilka ord folk använder. Ibland kanske till överdrift, men jag tror att vårt ordval när vi pratar med varandra om olika saker i längden får stor betydelse för hur vi uppfattar det vi pratar om, även om man spontant tänker att ”Äh, petitesser!”

Det ord jag tänkte på den här gången är ordet ”alternativ”. Vad betyder det? Spontant skulle jag säga att det är något som avviker från det vanliga. Nåt som inte är standard, utan nåt speciellt, nåt icke-normalt. När man jobbar med miljö och energi kommer man ofta i kontakt med uttrycket ”alternativa energikällor”. Vissa kallar dem bara för ”alternativen”.

Jag hoppar till varje gång jag hör uttrycket. Alternativa energikällor. Vi har haft vattenkraft i över hundra år i Sverige, så vari ligger det alternativa? Det är ganska standard, kan jag tycka, särskilt med tanke på att det är den största källan till el vi har idag i Sverige.

Säg vad det handlar om istället. Förnybara energikällor. Att säga att något är alternativt är att säga att det är något som är avvikande och inte det som betraktas som ”normalt”. Men såväl vatten-, vind-, sol- och biokraft är i högsta grad utvecklade energikällor och inte det minsta alternativa (även om vågkraft och en del annat spännande nog skulle kvalificera som rejält alternativt). Att säga att något är alternativt är också att bekräfta att det vi inte kallar alternativt, dvs olja, kol, kärnkraft osv, är det normala, det seriösa och det som gäller.

Det är dags för energisverige att inse att det som ansågs alternativt på 60- och 70-talet är vad som faktiskt är moget och hållbart idag. Den punkiga, alternativa vind- och solkraftskraftstonåringen har vuxit upp. Nu är det hon, inte olje- och kärnkraftsfarsan med sitt grånande hår och åldrade värderingar, som har en chans att föra släktet vidare in i framtiden. Och det är inte det minsta alternativt.

Att snöa in på sin grej

På jobbet läser jag en del tidningar om ganska smala ämnen för att hålla mig ajour inom el-, värme- och energivärlden. Då slår det mig ofta att många tidningar (och även hemsidor osv) tenderar att se den lilla del av helheten som just de ägnar sig åt som det centrala, det viktigaste och ibland till och med det enda som spelar roll. Jag blir ganska förundrad av t ex tidningen ”Svensk Geoenergi”, som för någon som försöker se energi i Sverige som en helhet, och dessutom en del i ett större system, ter sig tämligen enkelriktad. Sida upp och sida ner om hur fantastiskt det är med geoenergi (dvs teknik för att hämta upp värme ur jordskorpan), varvat med reportage om hur orättvist det är att så många kommuner satsar på fjärrvärme istället. Sen är tidningen slut.

Nog för att geoenergi är mycket intressant och en viktig pusselbit i ett lands energisystem, men det är fortfarande bara en pusselbit. Och den här situationen, att vara i det närmaste insnöad på sin egen lilla del i helheten, är inte unikt för just den här tidningen, utan förekommer i många sammanhang. Kanske är det en mänsklig grej. Jag har träffat teaterfolk som är helt oförstående för världen utanför teaterkretsen, såväl som chalmersteknologer vars världsbild slutar vid Aschebergsgatan. Förmodligen är jag själv likadan på sätt och vis, tänker i miljöperspektiv och missar annat viktigt.

Men ju mindre och smalare det man sysslar med är desto tydligare blir det på nåt sätt. Och jag inbillar mig att jag har åtminstone en hyfsad förmåga att se nån slags helhet. Sånt kan man träna upp såklart och det är nog viktigt att göra det om man på allvar siktar på en hållbar framtid, vad man än sysslar med. Ibland får vi påminna varandra.

En annan sak som gör att ens perspektiv smalnar av och men blir ännu mer oseende för sådant utanför ens egen verksamhet är om man är en väldigt homogen grupp människor. För skojs skulle räknade jag antalet män och kvinnor som förkom på bld i geoenergi-tidningen. Jag hittade 27 män, som alla såg ut att vara mellan 40-65 år, och en kvinna som var 29. Det vet jag eftersom jag känner henne. Det var min goda vän Lise Nordin som sitter i riksdagen och deltagit i ett geotermi-seminarium i Almedalen, där hon intervjuats av tidningen.

Nåväl, det står säkert mycket viktigt och bra i tidningen, och geoenergi är som sagt en viktig pusselbit, men jag är övertygad om att för att vi ska kunna få till ett hållbart energisystem måste vi se alla pusselbitar, och dessutom hur de passar ihop. Då tror jag det är dumt att alla som sysslar med en viss pusselbit är män mellan 40 och 65.

Mina hemliga lådor

Idag när jag var på jobbet ringde det plötsligt på mobiltelefonen. Displayen visade ett långt nummer med ett landsnummer jag aldrig sett förut. Det visade sig vara en man som på underlig brytning och minst sagt knagglig engelska försökte få mig att förstå att han stod med sin lastbil på gatan utanför och undrade om jag kunde komma ut. Jag kastade på mig jackan och flög nerför de sex trapporna, för jag hade vissa aningar om vad det var som hade kommit.

Det visade sig stämma. En gladlyst est med tjocka glasögon hade parkerat sin gigantiska röda lastbil på Norra Allégatan utanför vår uppgång. Vi hjälptes åt att packa ur åtta lådor som skickats från ett skivtryckeri i Tallinn. Lådorna var inte helt lätta att få med sig upp på jobbet, men nu står de där. Väntande på att få följa med mig hem, en i taget, på spårvagnen.

Och vad innehåller de då? Min nya skiva, naturligtvis! 1000 exemplar av ”Inte riktigt än”, min popskiva som jag ägnat ungefär två år att planera, arbeta fram och spela in. Och nu jävlar har jag den här.

Själva skivsläppet kommer inte att bli förrän i februari-mars, eftersom jag vill ha ett fett releaseparty och musikerna inte var lediga förrän en bit framåt. Dock kommer det gå att smygköpa skivor av mig redan i december. Så behöver du en julklapp till någon men vet inte vad du ska skaffa? Här är ett hett tips!

Gå in på min Facebook-fanpage och klicka på gilla, så kommer jag att höra av mig när skivan finns att få tag på, vilket borde bli snart!

Tjolahopp tjolahej!

Här kommer ett kort och inte särskilt djupgående inlägg. Jag har precis cyklat hem till Majorna från Gamlestan. Det kan man ju tycka skulle var jobbigt halv tolv en vardagskväll, men nix! För jag hade varit på ett sånt himla trevligt möte med människor jag tycker väldigt mycket om! Och som jag gör väldigt roliga saker tillsammans med! Så hej vad det gick längs cykelvägarna hem.

Och så har det varit en vacker novemberdag! Bara en sån sak. Från sjätte våningen där jag har mitt jobb (som är ett toppenjobb för övrigt!) hade jag idag följande utsikt:

Dags att sova.

Att få beröm eller ta ansvar?

Hur kommer det sig att en människa kan få massor med beröm för bra saker hen gör, sedan byta roll, göra exakt samma saker, men istället få skit för det? Och då menar jag inte rent allmänt filosofiskt utan helt konkret. Jag tänker ta upp två exempel.

Det ena är politiker. Jag satt en tid i kommunfullmäktige i min hemkommun Tjörn. Jag var 18 när jag blev invald, och insåg snabbt att politikerna i fullmäktige var mina lärare, mina kompisars föräldrar, busschauffören och tanten i affären. Vanliga människor alltså. Vissa arbetslösa, vissa med så mycket jobb att de knappt hann med sina liv. Men helt vanliga människor, som tog av sin fritid för att hjälpa till att ta ansvar för kommunen.

För mig har det alltid känts väldigt konstigt när folk varit nedlåtande mot politiker. Häromdagen var jag på en släktmiddag och fick höra att ”politiker bara fuskar”, att de ”bara är ute efter att lura systemet” och ”bara tänker på sig själva”. Jag blir faktiskt arg när jag hör sånt. Nu är jag visserligen inte politiker själv längre, men när jag var det brukade jag svara att ”Jaså, så jag är också fuskande egoist?” när folk talade illa om politiker. Då fick man alltid det nervösa och lite skrämda svaret att ”Nej, nej! Inte du! Men andra politiker!”.

Varför detta enorma agg mot de som tar ansvar? Visst finns det dumskallar och rötägg bland politiker, precis som bland alla andra människor, men hur mycket hjälper vi samhället med att spotta på dem som försöker ta ansvar? Jag har träffat så många politiker under mitt liv och mitt politiska engagemang, och de allra allra flesta är engagerade människor som vill förbättra världen och är villiga att ta ansvar och anstränga sig för att göra det. Men vad ser vi? Vi ser toblerone. Och bostadsbidrag. Och TV-licenser.

Ett annat exempel på samma sak är när man tar ansvar i ett mindre sammanhang. Jag är med i en teaterförening som jag tycker mycket om. Första året stod jag på scen och var helt ny i föreningen. Jag fick skitmycket beröm för allt jag gjorde. Vilket inte var särskilt mycket. Jag kom till repen och läste mina repliker, hade kul och skojade till det. Men tog inte nåt särskilt ansvar. Berömmet sköljde över mig.

Men nästa år fick jag en ansvarspost inom föreningen. Jag började lägga mer jobb och energi på föreningen, och tog itu med svårare uppgifter som behövs göras för att en förening ska fungera. Berömmet uteblev. Istället kom kritik. Man upptäcker efter ett tag att det pratas om en på ett tråkigt sätt. Ändå har man aldrig ansträngt sig så mycket som nu för att göra något bra.

Är det samma sak som det här med politiker? Att när man inte tar något ansvar, inte anstränger sig för att göra något bra för samhället/föreningen utan bara sköter sin lilla uppgift, då får man uppskattning. Men offrar man sin tid och sin energi på att faktiskt ta ansvar för det samhälle/den förening man är med i, då uteblir uppskattningen och man blir allmänt kritiserad?

…då ska vi samlas på Hisingen!

Jag är ju producent för årets filosofspex Glenn – eller Ett skruvat inlägg från 80-talet, vår spexföreställning som handlar om den legendariska fotbollssegern som IFK Göteborg stod för i UEFA Cup 1982, och alla hisnande äventyr däromkring. Förutom producentskapet extraknäcker jag som sångfröken när våra sångpedagoger inte kan vara med.

Eftersom Göteborg i allmänhet och Hisingen i synnerhet är centralt i föreställningens handling kunde jag inte låta bli att lära ensemblen den gamla Hisingsvisan, som enligt myten skrevs av en medlem i Göteborgs Roddklubb under tidigt 1900-tal, och som dykt upp i de mest blandade sammanhang sedan dess.

Vår PR-chef Camilla smygfilmade oss när vi tränade körsång, och jag just gett ensemblen i uppgift att försöka sjunga omkull mig. Därav den lite överdrivna intensiteten i tolkningen.

Jag hittade en annan värld i en papperskasse

När jag var liten fann jag mig själv vid ett flertal tillfällen utanför ett vitt, övergivet hus. Där fanns en brevlåda på ett stolpe med ett brev från en okänd avsändare, tydligen adresserat till mig. Huset var låst, men jag brukade ta mig in genom ett fönster som någon glömt stänga. Inne i huset var det mörkt och tomt. Ett kök, ett vardagsrum och en trappa upp till vinden. Vid nåt tillfälle gick jag upp för trappan, men där uppe i mörkret lurade något hungrigt och lömskt, så jag gick aldrig upp dit igen. Under den stora mattan i vardagsrummet däremot, fanns en gömd lucka, och nedanför luckan fanns ett helt system av grottor och tunnlar.

En del av er som läser kanske känner igen scenariot. Spelet jag spelade hette Zork: The Great Underground Empire, och skrevs på en PDP-10, en sedan länge bortglömd sorts dator, 1977. Hela spelet bestod av text, och man fick lita till sin fantasi för att måla upp bilderna framför sig (Huset och brevlådan ovan ritades långt senare). Jag har alltid varit väldigt fascinerad av den typen av spel, men tyvärr inte spelat så många de senaste åren. Undantaget ”Adventure” (Ja, spelen kunde heta såna saker på den tiden) från tidigt 80-tal som jag spelade med Agnes häromåret.

Hur som helst, jag håller ju på att packa upp alla mina kassar och flyttlådor, och hittade i en kasse ett kuvert med kartor över Zork, som jag sparat. Jag höll först på att kasta dem i pappersåtervinningen, men hejdade mig sedan. Tänk vad många människors fantasi de här kartorna har satt igång. Vad mycket spänning och upprymdhet folk har känt, bara genom att komma på att skriva ”move rug” efter att ha läst om att det ligger en stor matta i ett främmande vardagsrum.

Jag kan inte släppa att jag känner något speciellt för den här typen av spel. Och på samma sätt som tryckta böcker fortfarande finns, trots att det sedan 100 år funnits film, tror jag att textbaserade äventyrsspel kommer att finnas kvar.

Jag behåller kartorna, vem vet när jag flyttar undan den där mattan nästa gång.