Två dagar. Så lång tid har jag nästan vart i Skarnes nu. Jag hade ju inte tänkt den här bloggen skulle handla om personliga känslor och sådär, i alla fall inte i första hand, men det här får väl bli ett litet undantag.
För vilken omställning det är att byta land. Trots att det är till vårt lilla grannland Norge. Fast är väl egentligen inte själva landbytet som är grejen. Snarare handlar det väl om att plötsligt tappa fotfästet och inte längre kunna stå på nånting som man tidigare kunde stå på. Alla här är folk jag aldrig tidigare träffat, och stämningen på folkhögskolor som den jag bor på är som alltid väldigt speciell och intensiv. Och så pratar alla norska såklart.
Till och med norska, som är ett språk som jag egentligen kan, räcker för att bygga upp den där lilla lilla distansen till andra. Den där distansen som kan uppkomma till exempel mellan oss blåögda knäckebrödssvenskar och invandrare som har brytning. Det här är samma grej. Det är nog ganska mänskligt. Inte så att man ska accepera att det är så, men det är nyttigt att ha känt på.
Jag bor på ungefär 4 kvadrat (se bilden ovan), varav det mesta är en säng. Där sitter jag på sängkanten (det får inte plats nåt skrivbord) och funderar på vad jag egentligen håller på med. Här lämnar man Göteborg, som är en stad jag känner till väl och där jag har många kontakter och vet hur saker och ting funkar, för att slå sig ner i Sør-Odal, en liten kommun i västra Hedmark, där man inte har en enda koppling till nånting alls. Vad ska jag göra här? Har jag nåt att komma med? I mina anteckningar står det att jag ska utföra en miljöutredning på Solbakken Folkehøyskole, så jag antar att det är det jag ska göra. Men först måste jag landa här bland alla 20-åriga norska revyskuespillere, og alt annat som hører til. Men det går nog ganska bra. Det er gøy her.
Så var det dags. Klockan kvart över tio imorgon går jag på en buss som ska ta mig upp till Oslo. Därifrån ska jag ta mig till den lilla orten Skarnes ungefär två timmar norr om Oslo, och det är där jag ska hålla hus de kommande 6-7 veckorna.
Jag kommer att bo på Solbakken Folkehøgskole, där jag ska utföra en miljöutredning. Det innebär att jag ska titta på energianvändning, avfallsrutiner, uppvärming, kemikalieanvänding, miljömedvetenhet hos personal och elever och så vidare. Miljöutredningen gör jag som mitt examensarbete på kandidatnivå. Så till jul kan jag förhoppningsvis ta ut min examen…
Men fram tills dess är lång tid! Nu väntar en spännande period av folkhögskoleliv, norska, utredningsklurigheter och akademiska funderingar. Dessutom har jag hört att det spökar i huset där jag ska bo…
Så här såg en del av skolan ut i somras när jag var där och hälsade på:
Så efter att ha hängt i Bohuslän i 24 år har det blivt dags för mig att ta ett kliv åtminstone liiite längre ut i världen. Det ska bli jävligt kul faktiskt. Men lite ont gör det ju förstås att lämna vänner, både gamla och nya, i och omkring Göteborg.
Jag fick en sån där utmaning av Alex, där man ska skriva 7 saker om sig själv och sen ”utmana” 7 stycken andra på deras bloggar att göra likadant. Det krävs ju inte så mycket kunskaper i matematik för att räkna ut att efter bara 11-12 utmaningar har alla människor på hela jorden skrivit dessa 7 saker på sin blogg (förutsatt att alla har en egen blogg, vilket är lite osannolikt).
Så jag tänkte göra en Isabel och svara på frågorna utan att utmana några andra, för att låta bli att medverka till denna globala informationskatastrof. Som sagt, det går ut på att nämna 7 saker om sig själv, varav minst hälften ska vara relativt otippade.
1. Jag ska flytta ifrån Göteborg på söndag. Till och med från Sverige. Då ska jag bo i Norge ett tag och jobba som miljöutredare. Detta är mitt examensjobb på kandidatnivå.
2. Jag är rymdnörd och har sett de galileiska månarna samt Titan med egna ögon.
3. Mitt personbästa på cykel på sträckan Göteborg-Klövedal (ca 9 mil) är 3 timmar och en kvart.
4. Jag hade en gång en bil, tro det eller ej. En röd Citroën BX 14. Sen kom jag på att jag inte behövde nån bil så jag gav den till pappa.
5. Jag kan inte spela volleyboll, för det gör så jäkla ont i handlederna i en vecka efteråt.
6. Jag har kommit på att jag gillar countrymusik, men försöker desperat förneka det för mig själv. Alltså inte Jill Johnsson och Shania Twain och sånt utan riktig bluegrass.
7. Jag köper alltid kläder på barnavdelningen. Att hitta kläder som passar på herravdelningen är en chans på miljonen. Att vara under 1.70 ryms tydligen inte i den svenska definitionen på man.
Förbifart Stockholm. Sveriges största, mest omfattande och dyraste vägbygge någonsin. Året är 2008. Då borde man väl kunna lita på att projektet är väl underbyggt. Eller?
Jag såg på Uppdrag Granskning igår. För att göra en lång historia kort bidrar projektet ”Förbifart Stockholm” till ökad trafik på de flesta vägsträckor, mera utsläpp, längre resor, ökade kostnader, sämre förutsättningar för kollektivtrafik och – kanske intressantast av allt – inte alls några minskade restider. Konsultbolaget som tagit fram uppgifterna åt Vägverket säger det rakt ut. Det står i kalkylerna. Ändå har vägverket tagit beslut om att just detta projektet ska genomföras.
Jag läser ju just nu miljörätt och tentapluggar för fullt, så huvudet är fullt av miljökonsekvensbeskrivningar, tillståndsförfaranden, miljösanktionsavgifter och tillsynsmyndigheter. Det finns mycket väl tilltagna regler i miljöbalken som ALDRIG skulle tillåta ett sånt bygge. Så hur kan det ändå vara på gång? Regeringen har röstat igenom ett olagligt projekt! Varför tänker inte de inblandade ”Nä, det här funkar inte. Vi gör nåt som bevisligen funkar istället. Typ trängselavgifter och utökad kollektivtrafik.” istället för att tänka ”Det här funkar inte. Vi bygger det ändå.” Det känns som nån jäkla bananrepublik!
En annan sak slog mig när jag såg programmet. Alla intervjuade i de olika instanserna som var inblandade i projektet var män. Den enda kvinnan som blev intervjuad var Maria Wetterstramd, i slutet av programmet, efter själva inslaget om Förbifart Stockholm. Och hon sa tamigfan de smartaste sakerna i hela programmet.
Claes Eriksson skrev ”Bara Ben” för en femton år sen eller nåt, en roman på bara bokstaven B. Och man vill ju inte vara sämre (okej, jag medger att att det är ganska ambitiöst att använda ett sånt uttryck när det är fråga om Claes Eriksson), så här kommer en historia på P.
På Petersburgs pampiga paradgata promenerar promiskuösa Petra, prostituerad partypingla. Petras praktfulla pjucks prasslar på paradgatans putsade polish. Petra passerar paffa präster plus packade punkare på promenaden. Plötsligt poserar pundaren Pavel på paradgatan!
”Petra?” påkallar Pavel pilskt.
Petra pustar. Povels pilsnerplunta putar på pantalongen.
”Pass på Pavel, polisen patrullerar paradgatan” påminner Petra.
”Polisen? Pah! Patrask!” pustar Pavel, pilskt pillande på pilsnerpluntan. ”Plägar Petra pussa på Pavel?”
Pavel plutar. Petra puttar påpassligt Pavel.
”Pårökta pundare!” proklamerar Petra påstridigt, passerande Pavel på paradgatan. Pavel pruttar pafft.
Plötsligt piper Petras personsökare! Petra pustar. Pjotr, Petras polske pimp, påstås pröjsa Petra påpassligt. Petras pensum?
Petra promenerar. Petersparkens pimpinetta påskliljor prunkar på plantagen. Professor Pavlovs pekingnesrar pissar på påskliljorna. Pilgrimsfalkar piper påträngande på präktiga palmträd. Plötsligt percipierar Petra personen. Politikern pussar Petra påträngande plaskigt. Petra pustar.
”Posera!” proklamerar politikern promiskuöst.
”Pröjset?”
Politikern pröjsar på plats. Paycard, påstar politikern.
”Personuppgifter?”
”President Putin.” påstår politikern.
Petra pustar pafft. President Putin! Plägar presidenten pöka Petra? Petra påkallar polisen. President Putin pustar pafft. Putins presidentperiod passeras.
Det var nån som sa till mig en gång, att man inte är känd artist förrän folk börjar remixa ens låtar. Det kanske man ska ta med en nypa salt (snubben var DJ), men om det stämmer så är det rätt kul, för det har dykt upp en remix på min och Gräsrotsorkesterns gamla hit Vissa Tänker Andra Tankar! (Eller gamla och gamla, den är väl ett år ungefär).
Lyssna själva! Det är Ross Linscott och Einar nånting som ligger bakom. Lägger även in en länk till originalet så man kan jämföra. Vissa tänker andra tankar – remix by Mr Skyman & RSK Vissa tänker andra tankar – original
Efter några matinlägg har det nu äntligen blivit dags för ett inlägg om astronomi. Det är väl kanske mer science fiction, men å andra sidan hade väl stenåldersmänniskorna skrattat ut nån som påstod att man nån gång skulle kunna prata med nån som befann sig på ett helt annat ställe genom en liten lur. So here we go.
Det största problemet med utforskning av rymden är de enorma avstånden. Man har väl mer eller mindre accepterat att vi aldrig fysiskt kommer att kunna besöka mer än kanske de närmaste stjärnorna. Ändå diskuteras ibland mer eller mindre fantasifulla idéer hur vi skulle kunna skicka rymdskepp till andra stjärnor. De vanligaste av dessa är
Kemiskt drivna rymdskepp
Som drivs av t.ex. vätgas eller fotogen, dvs bränslen som brinner eller på andra sätt ger ifrån sig energi genom kemisk omvandling. Det som används idag. Kommer aldrig att kunna skicka större rymdskepp utanför solsystemet, eftersom bränsletankarna i så fall blir astronomiskt stora.
Kärnkraftsdrivna rymdskepp
Inte provat i teorin vad jag vet. Kräver betydligt mindre bränsle än de med kemiska bränslen. En kärnreaktion (helst vätefusion, eftersom den är energirikast) står för energin. Mängden bränsle som skulle krävas på en interstellär resa är dock enorm.
Solsegel
Det här är faktiskt intressant! Dessutom ”hållbart”. Skulle bli världens första miljövänliga rymdtransport! Ett enormt (och nu snackar vi jääävligt enormt) segel av ett reflekterande material utnyttjar solstrålningen för att driva rymdskeppet framåt. Dock avtar ”vinden” ju längre ifrån stjärnan man kommer. Fast det innebär å andra sidan att rymdskeppet bromsas in av ljuset från stjärnan man reser till, vilket är praktiskt.
Riktad stråle
Från jorden riktar man en stråle av intensiv energi, t.ex. UV-ljus, som tas emot av rymdskeppet som drivs framåt med hjälp av den. Problemet är att det blir svårt att ”träffa rätt” ju längre bort rymdskeppet kommer, plus att en massa rymdstoft hamnar ivägen och skymmer för strålen.
Årtusendefalken, ett rymdskepp med en annan ganska kontroversiell driftteknik.
Till saken hör nu att jag har kommit på en ytterligare metod. Som är galnare än alla ovanstående! Bara läs här:
Emanuels svarta hål-metod
Ett svart hål ger hela tiden ifrån sig energi i form av så kallad Hawking-strålning, som förenklat beror på att energikvanta/fotoner/ljus tillfälligt kan röra sig snabbare än ljushastigheten och därför ständigt sipprar ut ur svarta hål. Ju mindre det svarta hålet är desto mer energi sipprar ut. Ett väldigt stort svart hål ger ifrån sig väldigt lite energi medan ett väldigt väldigt litet svart hål ger ifrån sig väldigt väldigt mycket energi (samtidigt som det ”avdunstar” och försvinner, om det inte fylls på av ny materia).
Tänk då om man kunde fånga eller skapa ett mikroskopiskt svart hål. En teori gör gällande att dessa finns kvar, relativt jämnt utspridda i universum, sedan big bang, men är väldigt svåra att finna.
Men i samband med färdigställandet av LHC-anläggningen, Large Hadron Collider, i CERN har det framförts orolig kritik att man skulle kunna framställa ett svart hål som kan sluka jorden. Forskarna har lugnat folk med att det säkert inte är möjligt, och OM det är möjigt skulle dessa hål försvinna på en bråkdel av en sekund. Detta beror på tendensen att ”avdunsta” som jag skrev om tidigare.
Skulle man dock mot all förmodan lyckas skapa ett svart hål och ”mata” det med precis rätt mängd materia så att det inte avdunstade och försvann, skulle detta svarta hål utstråla kopiösa mängder energi. Låt säga att man magnetiskt höll hålet på plats (ett svart hål har tre fysikaliska egenskaper; massa, rotation och, just det, LADDNING) skulle man ha en punktformig energikälla utan dess like.
Det enorma energiflödet kommer av att hålet omvandlar ALL materia som faller ner i det till energi. I ett kärnkraftverk omvandlas bara en oerhört liten bråkdel (skillnaden mellan bränslets massa och avfallets massa) till energi. Inte ens i stjärnornas centrum produceras energi med denna effektivitet.
Låt säga att man placerar denna ”motor” i form av ett magnetiskt fasthållet svart hål i ett rymdskepp. Mängden materia som skulle krävas för uppnå en gigantisk framåtdrift för rymdskeppet skulle vara oerhört liten. Så liten att det rentav skulle räcka med att samla in materia från det interstellära stoftet mellan stjärnorna. Man skulle kunna sätta en stor tratt längst fram på rymdskeppet, som samlade in tillräckligt med materia för att hålla hålet igång.
Gasa och bromsa skulle man göra genom att låta hålet växa eller bli mindre. Ju större hålet är desto mindre effekt ger det. Frågan är hur man skulle göra när rymdskeppet väl är framme. Det går ju inte direkt att låta hålet gå på ”tomgång”.
Inte för att det på något sätt skulle vara det minsta problemet. Hela den här texten är i högsta grad spektakulär och har väl kanske inte så mycket med etablerad vetenskap att göra. Eller?
Varför säger man ”lök på laxen” om en kombination av saker som ger dåligt resultat, och ”grädde på moset” när någonting blir extra bra? Grädde på moset, liksom. Tänk dig en stor tallrik potatismos, och precis när du ska äta så klickar någon dit en stor klick med vispgrädde! Hur gott verkar det, egentligen? Bläörk. Och lök på laxen låter väl tvärtom ganska gott. Tänk halstrad lax med lite lagom brynt rödlök till. Låter tämligen gott tycker jag (som faktiskt äter fisk emellanåt).
Jag hade en väldigt intressant och givande diskussion idag med en god vän. Och just den delen av diskussionen jag ska fokusera på här handlar om vegetarianism. Det här inlägget är dessutom en fortsättning på det Almina Isberg skrev på sin blogg igår.
Det här med köttism och vegetarianism väcker så många känslor. Men låt mig klargöra en sak från början; för mig har mitt matval ingenting med moral att göra. Det har ingenting med duktigthet att göra. Eller hur bra någon är som människa. Att jag väljer att äta vegetariskt beror på att jag mår bra av det. Det beror på att det känns rätt för mig, och på att jag känner att jag bidrar till något större genom att göra det valet. För mig spelar det ingen roll om jag eller någon annan väljer att aldrig äta kött, bara äta det ibland, bara vissa sorter, eller hur man nu väljer att göra. Det är ointressant. Det som spelar roll är vad man vill med att äta som man gör.
Min vän, och många med henne, känner sig ofta påhoppad för sitt val att äta kött. Hon berättade om en kurs hon varit på (med Grön Ungdom) där bara en enda kille gått ut med att vara köttätare. Den stackarn fick ständigt försvara sitt ställningstagande från påhopp från de övriga ungdomarna på kursen. På samma sätt har min vän känt sig tvingad att försvara sitt köttätande i olika situationer och mått dåligt av detta.
Och jag förstår det. Det är obekvämt att bli påhoppad och behöva försvara sig. Särskilt när det gäller en sån känslig livsstilsfråga som vad man äter. Och jag tycker det är helt fel att skuldbelägga en person för vad hen äter.
Men det finns vissa saker som komplicerar det hela. För det första, men inte viktigast, är att situationen oftast är tvärtom. Det gick knappt en dag under min gymnasieperiod utan att jag blev påhoppad i matsalen, med att jag åt kaninmat, var töntig, inte förstod, och med förolämpningar i allmänhet. Som vegetarian är man som standard ständigt tvungen att försvara sitt val. I Sverige idag är kött standard. Vegetarisk mat är nåt alternativt. Som köttätare är man van att allt ska vara anpassad för en. Som vegetarian blir man snabbt härdad och van vid att få utstå det ena och det andra och ibland få gå hungrig.
Återigen vill jag påpeka att det är fel att skuldbelägga nån för vad hen äter. Slutsatsen av ovanstående stycke är att man inte kan sluta kritisera vårt samhälles höga köttkonsumtion med hänsyn till att det är obekvämt och obehagligt att bli ifrågasatt.
Den andra komplikationen är att köttkonsumtionen inte går ihop resursmässigt. Oavsett hur vi resonerar, skuldbelägger och prioriterar kan vi inte äta så mycket kött som vi gör idag. Vi lever över vår materiella förmåga. Om vi vore en tredjedel så många människor på jorden som vi är idag, så kanske det hade gått. Men kött är så resurskrävande att producera, att vi bokstavligen orsakar svält, giftutsläpp, utarmning av jordar och resurser och skyndar på växthuseffekten genom den höga köttkonsumtion som finns i västvärlden. Och det här är inte moral! Det handlar inte om vad som är rätt eller fel! Det är matematik. Det är logik. Det är politik. I förlängningen är det också solidaritet. Oavsett vilka moraliska aspekter vi lägger på det är 2+2 fortfarande 4.
Det här inlägget blev alldeles för långt. Men om du orkat hela vägen hit, så läs också dessa sista ord; Ingen av oss har nån skuld för vad vi äter. Ingen av oss ska skämmas för den lunch vi åt. Vi väljer själva vilka fighter vi väljer att ta. Det behöver inte handla om mat.
Det är dags för lite poesi igen. Den här gången inspirerad av mitt kylskåp som vägrar fungera, och som hyresvärden aldrig bryr sig om att laga eller byta ut.
min jävla kyl
den gör mig så trött
min sallad har frusit
och jästen har dött
min jos och min mjölk
och min hommous med lock
sitter fast i paketen
i djupfrysta block
jag vill inte svälta!
rädda min mat!
du krossar mitt hjärta
med din termostat
min jävla kyl
den gör mig konfys
den har slutat funka
och blivit en frys
