Jag vaknade i morse med vad som kändes som en nåldyna i halsen och ligger därför i min säng idag istället för att sitta på jobbet. Men fingrarna fungerar bättre än rösten, så därför tänkte jag att det kan vara ett bra läge att skriva ett blogginlägg.
Så vad blir det idag? Blir det mer gnäll? Jajamensan, det blir det. Men är det verkligen gnäll, eller är det något annat? Nu drar vi igång.
Jag har alltid älskat På Spåret. Lagom nördigt, och jag gillar både de nya och de gamla programledarna. Det är kul att se ihop med kompisar och familj, och man lär sig nåt varje gång. I fredags satt jag och Sofia och tittade, när det plötsligt slog oss hur fullt med män det var. Vi skämtade om det lite först, men sa sen att de kan ju inte förutsäga i programmet vilka tävlande som kommer att gå vidare i just den här omgången. Det måste ju vara en slump att det är så mycket män just den här gången och har inget med några könsmaktstrukturer att göra.
Men sen hejdade vi oss. Ett sånt resonemang bygger ju på att det är en chans på två att en deltagare i programmet är antingen man eller kvinna. Eller alltså, de flesta lär väl vara antingen eller, men att det är 50% chans att någon är man och 50% chans att någon är kvinna (jag väljer att lämna ytterligare kön utanför i det här resonemanget). Men är det verkligen så?
Vi gjorde ett räkneexperiment, där vi utgick från att varje person som har en viktig roll i programmet har en femtio procents sannolikhet att vara man och motsvarande att vara kvinna. Som viktiga roller i programmet satte vi följande:
Programledarna, 2 personer
De tävlande, 4 personer
Orkestern, 6 personer
Gästartisten, 1 person
Sammanlagt 13 personer. Om det bara hade varit en person i hela programmet hade det varit en chans på två att ”bara-män-i-programmet-situationen” hade uppstått. Hade programmet enbart bestått av de två programledarna hade chansen varit en på fyra.
Hänger ni med? Sannolikhetslära som man lärde sig i Matte B på gymnasiet. 50% chans gånger två personer innebär 0,5*0,5 = 25 % chans.
Hade programmet bestått av programledarna plus de två lagen hade sannolikheten varit 0,5*0,5*0,5*0,5*0,5*0,5, det vill säga 1,5 % chans, och så vidare. Om vi tar in alla personer ovan så får vi att sannolikheten för att det bara ska vara med män i programmet, OM det är så att män och kvinnor har lika stor chans att få vara med, är ungefär 0,01%.
Smaka på den. Noll komma noll en procent. Eller, som en viss manlig tolkrobot skulle sagt:
”The chances of having only men in a TV show with 13 different roles is only 8192 to 1!”
Vad blir då kontentan av detta? Tja, det kan ni förmodligen räkna ut själva.
Snabbt trafikinlägg idag. (Varning för gnäll och hå-hå-ja-ja från min sida. Det är en sån dag idag.)
Som cyklist i Göteborg slutar man efter ett tag att plinga på gångtrafikanter som går på cykelbanan. Det går så mycket folk på cykelbanan att man skulle få ha handen på ringklockan hela tiden, så oftast svänger man bara ut åt sidan och kör förbi, trots att man vet att man rent trafikregelmässigt borde signalera, för att varna att man kommer cyklande.
På vintern när det är snö, slask och regn blir det ännu värre. Det är som att det råder något slags undantagstillstånd. Till viss del kan jag förstå det, det kan vara svårt att se vad som är vad när det ligger snö på delar av marken, men på de flesta ställen är det tillräckligt skyltat och plogat för att det ska vara tydligt vad som är vad. Ändå kryllar det av fotgängare på cykelbanorna, i ett väglag som gör det svårt för mig som cyklist att snabbt stanna om något skulle hända plötsligt.
Igår när jag var på väg hem från jobbet hände följande: Två personer gick i bredd på cykelbanan så att jag inte kunde komma förbi. Jag plingar några gånger utan att de reagerar, sedan saktar jag ner till gånghastighet och plingar igen när jag är precis bakom. De hoppar till och kastar sig åt sidan. Jag får lite dåligt samvete, det var ju inte meningen att skrämma dem, men samtidigt kan man ju inte låta bli att signalera om man inte kommer förbi. En halv minut senare stannar jag vid ett rödljus och blir stående där ett tag, och samma personer går om mig, vandrar mot rött ljus och ut över gatan, fortfarande gående på cykelbanan. När ljuset slår om till grönt har de hunnit över till andra sidan. Jag plingar återigen utan att de reagerar. När jag kommer upp bakom dem säger jag att ”Ursäkta, det vore jättebra om ni gick på gångbanan istället för på cykelbanan”. De svarar inte, men den ena stirrar tillbaka på mig med mordisk blick. Tänk om samma sak hade hänt med bilar på en bilväg? Det är en ganska kul tanke.
Hur gör man i ett sånt läge? Hur säger man till någon att hen faktiskt gör fel, utan att hen tar illa upp? Det går kanske inte. Jag kanske också skulle reagera likadant, vem vet?
Plogningen var väldigt bra förra gången det var snö i stan, men den här gången har det varit lite sådär. På många ställen ligger snövallar och täcker halva eller hela cykelbanor, och gångbanorna är dåligt plogade på många ställen. Det är väl också en orsak till att det är fler fotgängare än vanligt på cykelbanorna just nu. Och det leder till nästa dilemma…
När jag var liten och växte upp på landet lärde jag mig att man går på vänster sida av en väg, och kör/cyklar på höger. Det var en sån där grundläggande kunskap, ungefär som att man torkar sig när man varit på toaletten eller att man öppnar en dörr innan man går igenom den. Men det verkar som att det är en regel som inte gäller i Göteborg. Folk går i regel på höger sida, vilket gör att man går i vägen för cyklister som kommer bakifrån och inte ser när de kommer. Cyklister som kommer framifrån, som man faktiskt ser och har en möjlighet att undvika, kommer ändå på andra sidan vägen. Är inte det jättekonstigt, varför går man inte på vänster sida? Jag trodde det var nån slags allmän trafikregel? Om nu situationen är sådan att man väljer att gå på fel väg, kan man då inte åtminstone gå på rätt sida av den?
Sådär, nu är jag klar. Ursäkta grinigheten, jag känner mig som en sur gammal gubbe. Jag vet att det inte är lätt att vara fotgängare i den här stan, och att det är många cyklister som gör missar också. Men när man cyklar till och från jobbet varje dag året runt så blir det så tydligt vilka mönster som finns i stadstrafiken, och att det skulle bli så mycket lättare om vi när vi går är medvetna om vilken väg det är vi går faktiskt på.
I förra inlägget skrev jag om hur jag till min egen stora förvåning börjat gå en kurs i lindy hop, och vad detta inneburit för någon med kraftig dansfobi. Jag lovade att skriva ett nytt inlägg om hur det gått nu några veckor senare, så det får jag väl göra nu då. Men det kommer inte att handla om ångest, dansskräck och panikattacker, för det skrev jag tillräckligt om i förra inlägget.
Okej, till att börja med måste jag slå fast en sak. Jag fattar nu varför folk dansar frivilligt. Jag har förstått det rent logiskt innan, men aldrig fått en känsla för det. Igår när jag jag var på kursen så hände det en gång, vid ett tillfälle, att nånting lossnade. Något bröt igenom en tjock och seg barriär, och jag tyckte att det var roligt. På riktigt! I förra inlägget skrev jag om hur omöjligt det var för mig att koppla begreppet dans till begreppetkul, men under ungefär en minut igår så tror jag faktiskt att jag fattade. Gången innan dess var totala motsatsen, men jag lovade ju att inte skriva nåt om panikattacker, så jag låter bli.
Hur som helst. När man fått undan det primära hindret och inte fokuserar så mycket på att mota undan paniken, kan man istället fokusera på själva dansen. Och det är både kul, intressant och frustrerande. Frustrerande främst för att lindy hopen har ett så annorlunda sätt att se på takt och rytm än vad jag är van vid som musiker. Rytmen för mig som musiker är vad man lutar sig mot och det man fyller med resten av musiken för att få ihop en helhet. Och rytmen kan vara en fyrtakt, en tretakt, en sextakt och så vidare. Men stegen inom lindy hop är olika långa. Ett steg kan vara fyra taktslag långt, medan nästa är sex taktslag. Ibland lägger man in små extrasaker som gör att det kan bli fem eller sju slag långt. Ettan (alltså första slaget i takten) i musiken behöver inte vara samma som ettan i danssteget. Innan jag fattat att det faktiskt var så, att de första stegen vi lärt oss var i fyrtakt men att vi sedan gått över till sextakt utan att någon sagt något, var jag så så förvirrad att jag knappt fick ihop någonting.
Nu börjar jag kunna släppa det, men till en början var det helt omöjligt att inte försöka sätta ettan i dansstegen där ettan fanns i musiken. Jag var tvungen att helt och hållet tänka bort musiken och bara tänka att ”nu är det den foten åt det hållet, sen är det den andra foten som gör såhär”… Det var lite som att försöka lära sig att inte kunna läsa. Att följa takten i musiken är så grundläggande för mig som musiker, så när man dansar i sextakt till fyrtaktsmusik, sedan byter till fyrtakt, lägger in några extra taktslag här och där, och sedan går tillbaka till fyrtakt, får det mig att känna mig som en autist. Åtminstone till en början.
Jag tror jag faktiskt har lyckats att sluta fokusera på taktslagen och faktiskt börjat känna rytmen istället för takten. Men jisses, vad korkad jag har känt mig. Stackars följare som försökt härma efter mina förvirrade försök att föra. Fast å andra sidan kanske de inte greppat alltihop från början heller.
Summan av kardemumman: Jag hade aldrig vågat tro att jag skulle skriva nåt sånt här, men jag tror faktiskt jag börjar tycka det är kul.
Min allra största skräck under många år har varit dans. Jag älskar musik och jag älskar att röra mig, men ända sedan traumatiska discoupplevelser i grundskolan har dans varit något jag hållit mig så långt bort ifrån som det bara är möjligt. Jag har hittat på ursäkter för att inte gå till ställen där det dansas, och när folk har börjat dansa på fester eller andra sammanhang har jag i regel sett till att försvinna därifrån på ett eller annat sätt. Det har varit en fobi som jag varken har kunnat förklara eller hantera.
Men strax före jul tänkte jag att det kanske var dags att ta den där demonen vid hornen, efter tjugo år av dansångest. Så i ett plötsligt infall ansökte jag om att få vara med på en kurs i lindyhop. Det var en populär kurs, så jag räknade väl egentligen inte med att jag faktiskt skulle bli antagen. Men det blev jag, och allvaret i situationen grep mig. Det första jag tänkte var att jag skulle avanmäla mig direkt, innan kursen började, men någonting fick mig att låta bli. Om det här var ett sätt att bli av med en fobi som följt mig i så många år så vore det väl dumt att inte försöka? Jag bestämde mig för att gå ändå.
Det krävde enorm viljestyrka att trampa iväg i lördags förmiddags till det första kurstillfället, men när jag skrivit under närvarolistan på plats fanns liksom ingen återvändo. Och själva dansandet gick nog egentligen ganska bra. Eller alltså, det gick som man kan förvänta sig att det går på en första danslektion. Det är inte stegen i sig jag har problem med, utan att inte låta paniken ta överhanden när nånting oväntat händer. Och oväntade saker händer hela tiden. När jag kom hem på lördagskvällen var jag helt död. Blixtrande huvudvärk, magont, tårar och en smula minnesförlust. Ändå gick jag dit på söndagen också. Och måndagen.
En intressant grej är att det inte i första hand är själva kurstillfällena som är svåra, utan tiden runt om. Under helgen och måndagen kunde jag inte tänka på något annat än att jag var tvungen att gå dit igen. Allt var som ett töcken – jag hade huvudvärk, mardrömmar, magknip och kunde knappt sova. Men själva kursen var helt okej, så länge jag lyckades hålla paniken på avstånd och tryckte undan impulsen att smita därifrån. Någon frågade mig om jag hade kul, och jag visste inte vad jag skulle svara. Ledarna är jättebra och de andra kursdeltagarna är trevliga. Men begreppet kul är så oändligt långt ifrån begreppet dans att jag inte kan koppla ihop dem. Jag antar att det skulle kunna vara kul, men det är så långt kvar innan jag kan fokusera på nåt annat än att röra mig rätt och inte få panik, att det kommer att dröja innan jag överhuvudtaget kan få ett begrepp om huruvida det är kul eller inte. Och det är en månad kvar, så kanske kommer jag att hinna känna efter.
Men varför gör jag egentligen det här, om det nu är så himla jobbigt, kanske någon frågar sig? Och det är en bra fråga. Svaret är att jag hellre tycker det är jobbigt nu än i resten av livet. Och kanske, vilket jag hoppas på, att jag faktiskt kommer att tycka det är lika kul som andra verkar ha när de dansar.
Jag läste en artikel om att den lokala MUF-föreningen i Karlshamn protesterat mot den ”vegetariska dagen” på en skola i Karlshamn i slutet av november. Protestaktionen gick ut på att dela ut 100 hamburgare utanför skolan.
Det känns som man läst nyheten tidigare, och det har man. Både politiska ungdomsförbund på högerkanten, kvällstidningar och andra organisationer med mer eller mindre genomtänkta agendor har gjort samma sak de senaste åren. Det senaste jag skrev om det kan ha varit detta.
Matnorm?
Enligt de aktuella protesterna från MUF Karlshamn ska inte politikerna få bestämma ifall eleverna ska äta kött eller inte. ”MUF Karlshamn står upp för friheten” säger en MUF-representant i samband med protesten.
Jag lovade att det skulle bli ett snabbt inlägg idag, så här kommer min respons på påståendet att politikerna inte får bestämma ifall eleverna ska äta kött eller inte: Jo, de får de. Eller, för att nyansera det hela, skolan har rätt att sätta matsedeln, och politikerna har inflytande över hur den utformas. Skolan har full rätt att låta bli att servera kött en dag i veckan utan att det delas ut hamburgare på skolgården, på samma sätt som det är fullt rimligt att låta bli att servera potatis vissa dagar utan att det delas ut pommes frites, eller att låta bli att servera fisk utan att det delas ut fiskpinnar.
Om vi nu talar om frihet och fria val, är det då värre att besluta att eleverna ska äta kött fem dagar i veckan än att besluta att eleverna inte ska äta kött en dag i veckan? Över-huvudet-bestämmandet-måste väl vara lika stort när man bestämmer att nån ska göra på ett sätt som när man bestämmer att någon ska göra på ett annat sätt?
Det är ingen mänsklig rättighet att äta kött. Däremot har vi politiska beslut på att skolorna ska servera bra, hälsosam och näringsmässigt fullvärdig mat. Det är tveksamt hur hälsosamt det är i längden med kött i varje måltid, för att inte tala om effekterna på miljö och klimat, men det var inte det det här inlägget skulle handla om. En av mina poänger är att vi gör barn en otjänst om vi under hela skolåldern präglar dem på en väldigt begränsad syn på mat – den att varje måltid måste innehålla kött. Väldigt få människor i världen har den mathållningen, eller ens möjligheten till den. Att låsa sig till en exklusiv lyx är ett handikapp om man någon gång skulle vilja röra sig utanför vår lilla i-landsbubbla.
Det är känsligt, det här med matvanor och vad man äter. Att bli ifrågasatt som köttätare måste vara jättejobbigt. Jag antar att det är en av grundorsakerna till ”köttprotesterna”. Det är något som ligger så nära ens person och man är vad man äter och allt sånt där. Men det går inte att stanna där, bli rädd, och fortsätta sprida en ohållbar norm. Jag blev ifrågasatt hela gymnasiet för att jag inte åt kött, och min gissning är att ifrågasättande åt det hållet är vanligare än tvärtom. Poängen är inte att vi ska gå runt att mobba varandra för vad vi äter och inte äter, men det är dags att se att normen vi lever efter vad gäller mat varken är självskriven eller särskilt hållbar i längden.
Just det ja, det skulle bli ett snabbt inlägg. Jag slutar skriva nu medetsamm
Jag har alltid haft en bild av mig själv som smärtkänslig, med låg tålighet för sånt som gör ont. Kanske har det att göra med att jag när jag var liten ofta hade rollen som där lilla rädda som inte tålde det ena och det andra. Jag har ingen aning om ifall det verkligen var så, att jag var ovanligt rädd och inte tålde saker (tålde som i att man t ex kunde få ett slag i magen utan att börja gråta), men jag hade den rollen under en lång period.
Den där bilden har liksom följt med upp i åldern, och när jag har råkat ut för saker som sägs göra väldigt ont, men som jag själv inte har tyckt varit särskilt outhärdliga, har jag alltid tänkt att ”fast det ska nog göra mycket ondare egentligen. Om det hade varit på riktigt. Att jag klarar det beror förmodligen på nån förmildande omständighet”. De senaste veckorna, efter att min blindtarm fick för sig att det var en bra idé att spricka, har jag börjat fundera över det där med smärta. Går det att mäta smärta?
Läkaren sa berättade efter operationen i Malmö att när man får blindtarmsinflammation som vuxen så tar det i regel ungefär två dygn innan den spricker, och de två dygnen brukar innebära tillräckligt med smärta för att den drabbade ska hinna söka vård. Jag hade haft ont i ungefär fem dagar innan jag kontaktade en vårdcentral (läs den historien här), och då var blindtarmen så nära att spricka att jag när jag väl kom till akuten fick en operation inom några timmar. Det hade gjort ont, men inte så ont att jag inte kunde hantera det. Jag har alltid haft bilden (även om jag väl inte reflekterat så mycket över det som vuxen) att när det gör ont på riktigt, då gör det så ont så att såna som jag bara skulle gallskrika eller falla ihop i en hög.
Nu hade jag haft ont i fem dagar, och till slut ringt till vårdcentralen. När de väl fick reda på vad det var undrade de varför jag inte kommit in flera dagar tidigare, eftersom det måste ha gjort så ont. Jag visste inte vad jag skulle svara.
Ett annat exempel var när jag bröt handen häromåret. Jag vurpade i skidbacken, och krack så hade jag tre benbrott i handen. Också då gjorde det ont, men inte ondare än att jag kunde plocka upp stavarna igen (i högra handen, vänsterhanden ville liksom inte lyda mig). När jag fick reda på att handen var bruten, och dessutom på flera ställen, trodde jag först inte på det. Återigen, jag har alltid föreställt mig att om man bryter något är smärtan outhärdlig för en sån som jag. En tuff person, som Sylvester Stallone i boxningringen, kan få näsan bruten och ändå boxas vidare, men att jag skulle kunna åka vidare på skidorna är ju helt absurt…?
Det dröjde nästan en månad innan jag fick en operation för handen. Då hade benen redan börjat växa ihop, fast på fel sätt, så de fick plocka isär dem igen och lägga rätt dem. Lyckligtvis var jag ju sövd och märkte ingenting. Men under den där månaden jag gick med brutna ben i handen var det samma sak, det gjorde ont men inte så ont som jag alltid har föreställt mig att det gör ”på riktigt”. Det där är ju inte på riktigt, det är klart att du inte har ont på riktigt! ringer det i huvudet, som ett eko från när man var liten och började gråta för något man inte borde gråta för. Men nu var det ju faktiskt ett tag sen jag var liten.
En slags smärta som jag verkligen har problem med är allt som har med tänder och tandlagning att göra. Borrningar, rotfyllningar… Jag brukar behöva fyra-fem doser bedövning, som gör att jag blir helt koko i huvudet en halv dag efteråt. Det har hänt att jag kommit upp i maxdosen för vad de får ge en patient vid ett och samma tillfälle. Ofta blir det värre ju fler gånger jag går dit. Jag gjorde en tandbehandling förra året som innebar 10-12 tandläkarbesök, och även om de första inte var så farliga så blev det värre och värre för varje besök, som om tanden blev mer spänd för varje gång.
Varför är smärtan så mycket värre när man borrar i en tand än när man bryter benen i handen?
Om jag förstått det rätt så finns det inget ”vetenskapligt” sätt att mäta smärta. Fast det kanske är fel ord. Inget ”objektivt” sätt, som går att jämföra från person till person. Som i att ”den här smärtan var åtta aj stark, men den där var bara fyra aj”.
Hur som helst, oavsett om det går att säga nåt vettigt om hur stark en viss smärta är eller inte är, så tror jag att jag har börjat ändra uppfattning om det där med att tåla smärta.
Varning: Det här inlägget innehåller en del långa meningar med många bisatser.
På sätt och vis är det helt otroligt att hela GamerGate-grejen hände utan att jag märkte ett dugg. Jag har varit datorspelare hela mitt liv (ja, vi hade dator hemma när jag föddes 1984) och feminist halva (även om jag väl inte riktigt fick begrepp om vad det innebar förrän i 20-årsåldern), och ändå fattade jag ingenting när jag snubblade över GamerGate-begreppet för några veckor sen.
Jag fattar fortfarande inte exakt vad som innefattas av begreppet, men mitt försök till kort sammanfattning är följande: Det handlar om att personer som t ex bloggare och journalister lyfter frågor om sexism, rasism, klassförakt och andra sociala/politiska problem inom datorspel, TV-spel och kulturen därikring, medan andra personer kritiserar de förstnämnda för att överdriva, splittra spelkulturen och komma med lögner och manipulation.
Min ingång till hela GamerGate-grejen var Anita Sarkeesian. Hon är en kanadensisk mediakritiker som ser ut såhär.
Jag minns inte exakt var, men jag läste någonstans att det fanns en dokumentärserie på YouTube som handlade om hur kvinnor och män gestaltas olika i dator- och TV-spel. Wow, tänkte jag, det är ju jätteintressant, det måste jag kolla upp. Det visade sig att det var den här Anita Sarkeesian som låg bakom dokumentären ”Tropes vs Women in Video Games”. Hon hade tidigare gjort andra, mindre projekt om liknande gestaltningar inom filmer, böcker, leksaker och annan populärkultur.
En av orsakerna till att jag blev nyfiken på dokumentärserien var att jag tänkt mycket på ämnet tidigare, stört mig på de stereotypa könsrollerna i TV-spel, och att det var kul att nån äntligen tog det på allvar. Det konstiga är att jag aldrig riktigt sett på TV-spel så som jag sett på filmer och musik, där jag för ungefär 10 år sedan drabbades av insikten hur löjligt stereotypa könsrollerna framställs utan att vi reagerar. Kanske berodde det just på det, att TV-och datorspel är en sån viktig grej för mig och att jag därför aldrig tagit ett steg tillbaka och insett magnituden av det uppenbara.
Långt ifrån allt Anita Sarkeesian gjort är hundraprocentigt, men det hon gör i ”Tropes vs Women in Video Games” är så himla viktigt och bra. Hon pekar på så självklara saker, som jag, trettioårig datorspelare och övertygad feminist, inte haft ord för tidigare. Hon visar på en tydlig struktur inom TV-och dataspel som nu sitter fastbränd på min näthinna och kommer att sitta där så länge jag spelar. Jag läser och hör mycket kritik om att hon stirrar sig blind på enstaka saker och därför inte ska tas på allvar, men jag håller inte med. Hon är tydlig med vilket perspektiv hon väljer, och försöker inte väga in alla tänkbara aspekter på en gång.
Jag önskar jag kunde sammanfatta på ett kort och enkelt sätt, men jag ber er istället att titta på hennes videor. De handlar om uppdelningen av kvinnor inom TV- och dataspel i väldigt klara roller, som t ex ”prinsessan som måste räddas”, ”den sexiga skurken” och ”bakgrundsdekorationen”. Hon påstår inte, och inte jag heller, att det inte finns undantag, utan att det är ett genomgående mönster och en struktur som har funnits ända sedan Donkey-Kong och Ms. PacMan för över trettio år sedan. Här är första avsnittet, ”Damsel in Distress”, som fokuserar på kvinnor som framställs som försvars- och viljelösa objekt som måste räddas. Avsnittet är ungefär en halvtimme långt, men titta gärna på de första tre sekunderna för en perfekt sammanfattning.
Jag är så tacksam att ha fått ord på saker som jag sett redan tidigare, men inte kunnat identifiera och därför inte riktigt heller kunnat genomskåda. Tyvärr (?) har det också medfört att jag har fått svårare att ta till mig många spel. Ser jag ett spel med en framsida som den här,
så står den mig upp i halsen på en halv sekund och all eventuell lust jag hade att spela eller köpa spelet försvinner. Jag orkar helt enkelt inte med den där stilen längre. Hårda, tuffa män som med vapen i hand (inte bara ett, utan fem på den här bilden) bekämpar skurkar och monster för att rädda nåt eller hämnas nån eller jagbryrmigfaktisktintelängre. Det är samma historia med samma karaktärer berättad om och om igen och jag känner mig helt enkelt så otroligt uttråkad. För den som nu börjar skriva en arg kommentar om hur fel jag har så upprepar jag att det finns undantag (vilket är en jävla tur!), som exempelvis det fantastiska Walking Dead som jag precis spelat färdigt andra säsongen av. Men problemet med dessa undantag är att de är just undantag. Här är en bild från dokumentären, en samling kvinnliga karaktärer från tidigt åttiotal fram till idag.
Man ser här hur komplext dilemmat är. Några av dem är faktiskt aktiva och aggressiva (egenskaper som i regel är förbehållninga TV-spelsmännen) men utrustas ändå med överdimensionerade bröst och minimala kläder för att uppfylla spelarens omedvetna förväntningar på en kvinnlig karaktär.
Anita Sarkeesian har smutskastads, dödshotats, hängts ut och utsatts för i princp varje hot om våldtäkt och övergrepp som går att tänka sig. Hon har tvingats ställa in föreläsningar på grund av bombhot och lämna sitt hem.
Vad är det som väcker sån ilska? Hon utmålas av många inom GamerGate-rörelsen som den ultimata fienden, ärkehäxan som vill förstöra spelkulturen och skuldbelägga alla (manliga) spelare. YouTube flödar över av filmer som förlöjligar henne och argumenterar emot henne. De är jobbiga att se men jag har ändå försökt ta mig igenom ett antal för att få se nån slags ”andra sida” i debatten. De flesta bemöter inte ens hennes argument, utan drar upp helt andra saker på bästa härskarteknikmanér. Ett fåtal lyfter fram någorlunda vettiga argument och exempel, t ex scener och karaktärer från spel hon har kritiserat, som faktiskt inte framställs enligt mallen. Men ingen av alla de anti-Anita-Sarkeesian-filmer jag sett har hållit hela vägen. Problemen med att lyfta fram enskilda undantag är, återigen, att de är enskilda undantag. Det här handlar inte och har aldrig handlat om en svartvit värld där bokstavligen alla är på ett visst sätt, utan det handlar om att se strukturerna, vad de beror på och hur de påverkar oss.
Det är som att säga att första Indiana Jones-filmen är jämställd eftersom den har en stark kvinnoroll, Marion. Men det hjälper inte hur jävla stark hon än är när hon är den enda kvinnorollen i hela filmen! Dessutom framställs hon som ett offer som måste räddas, hon kläs i klänningar helt oanpassade för den actionrulle hon faktiskt förekommer i, och hon reduceras ändå till hjältens prispokal i slutändan. Sorry, George Lucas. Jag älskar Indy-filmerna men jag spyr på deras framställning av könsroller. Att hon har en bättre roll i Indiana Jones och kristalldödskallens rike som kom 2008 räcker inte på långa vägar för att väga upp.
Åter till spelvärlden.
Jag var på Webhallen idag för att köpa en extern DVD-läsare, och möttes av mängder med affischer från aktuella spel. Det här är vad jag såg.
GTA 5. Två män, aktiva. En kvinna, sexualiserad.Call of Duty: Advanced Warfare. En man, kommentarer överflödiga.FIFA15 och NHL15. Aktiva män.GTA V igen. Sexualiserad kvinna. Jag var tvungen att ta med ytterligare en GTA-affisch för att överhuvudtaget få ihop ett antal bilder på kvinnor.Assassins Creed: Unity & Rouge. Aktiv, beväpnad man i grodperspektiv.WoW: Warlords of Dreanor. WoW har varit hyfsat bra på flera jämställdhetspunkter, men på lådan får bara hårda, tuffa män vara med. Spelar ingen roll att de är orcer, lyssna själva.Nåt slags Super Mario Kart. En tjej! Aktiv! Wooow!
Enda affischen (och då letade jag i hela affären och hoppade över de flesta affischer och bilder som bara visade män) där en kvinna var med och dessutom aktiv, var Super Mario Kart. Hurra, innebär det då att problemet är löst och vi kan pusta ut? Nej, för fasen! Återigen, hon är bara undantaget! Det kan dessutom diskuteras om hon är sexualiserad eller inte. Hon är klädd i rosa, har en rosett och andra attiraljer för att göra klart för spelaren att hon inte i första hand är en karaktär, utan en kvinnlig karaktär.
Jag önskar jag visste hur jag skulle avrunda det här. Se Sarkeesians dokumentärserie, länk till alla avsnitten finns här. För varje av hennes filmer du ser kommer du att överflödas av anti-Sarkeesian-filmer. Se dem om du vill, men var medveten om vad de faktiskt säger.
Äh, varför blir mina blogginlägg så långa nu för tiden? Försöker skriva kort och ofta, men det blir tvärtom. Jaja, det var väl allt för den här gången. Kom gärna med tips om bra spel som inte dumförklarar mig som spelare med könsroller från stenåldern. Som det ser ut nu börjar jag faktiskt tycka spel är tråkigt.
Innan jag fyllde 25 hade jag aldrig varit på ett sjukhus i hela mitt liv. Kanske nån enstaka gång att man hälsat på nån sjuk släkting, men i princip levde jag mitt första kvartssekel helt utan kontakt med sjukhus. Sen plötsligt, som på en given signal, BAM, blev jag matförgiftad i Kenya, BOM akutinlagd för bäckenbotteninflammation, SMASH opererad för brutna fingrar, BLAM intagen för oförklarliga buksmärtor och BOOM, nu var det dags igen.
Jag började få ont i magen i början av veckan, kanske redan i söndags, men jag tänkte att att det väl inte var nåt särskilt. Helgen hade varit ganska intensiv, med långa resor och nätter på gympasalsgolv, så det var väl nån liten stressreaktion tänkte jag, inget att oroa sig för. På onsdagen hade det blivit värre, jag fick lite feber och svårt att röra mig fort, så jag stannade hemma från jobbet.
Nu hör det till saken att jag varit hemma från jobbet ganska ofta den senaste tiden, av flera olika orsaker. Det har varit tandlagningar och tandvärk, förkylningar och huvudvärk. Saker som åtminstone inte verkar ha med varandra att göra. Förra veckan fick jag ställa in ett möte på grund av att jag hade tandvärk efter att ha satt in en ny krona, så när jag nu hade en arbetsresa till Malmö inplanerad torsdag-fredag så var jag inte direkt pigg på att ställa in den bara för att det värkte lite i magen. Så i torsdags morse hoppade jag på tåget och åkte söderut som planerat.
Till en början gick det ganska bra. När jag väl var framme i Malmö och tog mig till första mötet kände jag mig ganska pigg. I nästan två timmar satt jag och diskuterade biobränslen och hade ingen större tanke på att något inte stod rätt till, mer än att det blev svårare och svårare att fokusera på diskussionen. Sen en promenad till stora torget, en så liten lunch som möjligt (hade knappt ätit under dagen, magen var liksom inte jättepå det här med mat, men jag kände att något var man ju tvungen att stoppa i den även om den protesterade), och så in på nästa möte. Som var betydligt kortare, som tur var. Diskuterade elhandel och miljöfonder i ungefär en timme, och började sedan gå mot hotellet där jag bokat rum för natten.
Efter nån timme hade jag feber och värk lite överallt, och ringde sjukvårdsupplysningen. Det var lång kö, men jag knappade in att de skulle ringa tillbaka. Hade de gjort det kanske jag hade kommit iväg snabbare, men nu förblev telefonen tyst och jag tillbringade natten på hotellet med att vrida mig i kramper mellan tolv och fem ungefär. Nånstans där i vid tre-fyratiden insåg jag väl att det inte var nån större idé att hålla den föreläsning jag egentligen skulle hållit på fredagseftermiddagen, och när det väl var morgon gick jag ner till receptionen för att be om numret till närmaste vårdcentral. Det visade sig finnas en tvärs över gatan. Först ringde jag, men det var så lång kötid att jag tänkte att det är väl lika bra att gå dit istället. Väl där var jag tvungen att ringa och boka tid ändå, eftersom de inte tog emot obokade besök. Så jag satt i väntrummet i en halvtimme och ringde till den vårdcentral i vars väntrum jag satt och försökte komma in i. Till slut kom jag fram och de skickade en sjuksköterska för att titta på mig.
Några prover och mycket väntetid senare var jag på väg därifrån. De visste inte vad det var för fel på mig men tyckte att jag skulle vända mig till akuten. Så jag släpade mig tillbaka till hotellet, packade ihop mina grejer, checkade ut och bad om en taxi (man känner sig lite cool när man står i en hotellobby och ber receptionisten boka en taxi, även om magen håller på att implodera samtidigt). När taxin väl var på plats utspelade sig det första av ett antal språkliga missförstånd som skulle komma att inträffa under helgen, när taxichauffören pekade på mig och sa ”Om?” Jag blev förvirrad och frågade vad han sagt, och då sa han ”Vicke ’om?”. Jag kände mig jättefånig, men jag fattade verkligen inte vad han menade. Han såg lite utländsk ut, men jag tänkte att det ändå borde varit svenska. Det var i alla fall inte engelska.
”Jäag meåste veita vicke’ ’OM deu beo’ peå” sade sedan chauffören till mig på bred malmöitiska, långsamt som om jag fattade trögt, vilket jag ju också gjorde.
Aha, tänkte jag. Vilket RUM jag bor på. Han fick rumsnumret och körde mig till akuten. Väl på plats blev jag runtskickad mellan ett par olika undersöknings’om, förlåt, rum, innan en läkare kom in och konstaterade att det var blindtarmen som var på väg att brista. Jag visste inte riktigt hur jag skulle reagera. Det skulle bli operation och narkos och inläggning och hela klabbet, och på vad som verkade som några sekunder fick jag sjukhusskjorta och plastband om armen och kanyler i händerna och dropp och morfin och…
Mitt i alltihop träffade jag en gammal polare från gymnasiet. Det var något förvirrande att vakna upp och se henne, men jag lyckades i alla fall koppla att hon faktiskt utbildat sig till läkare sist vi sågs, och jag visste att hon numera bodde söderut. Vi tog ett hastigt adjö när jag blev rullad mot operationsrummet, syrgastuberna och narkosen. Kirurgen hette Jimmy, kommer jag ihåg, och narkosläkaren tror jag hette Kim. De var trevliga båda två, men sen kommer jag inte ihåg särskilt mycket mer.
Förra gången jag blev opererad, för några brutna ben i handen, var det ett sedan länge planerat ingrepp. Jag minns att det gjorde ont i handen efteråt när jag vaknade upp, men att det överlag kändes behagligt och positivt. Den här gången var det helt tvärtom. Jag har bara väldigt svaga minnesbilder, men jag kommer ihåg att jag hade svårt att andas och att jag slängde mig av och an, med någon som höll fast mig och ropade att jag skulle andas in genom näsan och ut genom munnen. Så det gjorde jag, försvann bort igen och kom tillbaka, med samma sak som upprepades. Nånstans där fattade jag att jag hade massa slangar i ansiktet. Det kändes som om jättelång tid gick, men jag har ingen aning om hur lång tid det tog egentligen. Jag mådde illa men hade varken ätit eller druckit så det fanns inget att kräkas upp. Till slut var det nån som sa att de skulle flytta mig till ett annat rum. Jag hade ingen aning om vilken dag det var, eller ens om vilket tid på dygnet.
Nu är det måndag och har legat inne sedan fredags förmiddag. Fick för några timmar sedan reda på att jag får åka hem i eftermiddag. Det ska bli skönt. Man känner sig väl omhändertagen här men att ligga många dagar på sjukhus känns inte som en särskilt inspirerande (i brist på bättre ord) omgivning. Så många här som mår dåligt, man hör skrik i korridorerna på dagarna och snarkningarna ekar i rummet på nätterna. Har pratat med en del, det finns verkligen en del riktiga olyckskorpar här. Håller verkligen tummarna att så många som möjligt kan bli friska och utskrivna efter mig.
Det bästa som hänt under vistelsen här är att Sofia kom ner från Göteborg i lördags morse och stannade till igår kväll. Önskar att jag hade kunnat följa med henne upp, men hon var tvungen att åka tidigare för jobbets skull och jag blev inte utskriven förrän alldeles nyss.
Jag fick en krya-på-godispåse av min polare från gymnasiet som var här en sväng i morse. Det var fint. Men nu vill jag hem till Sofia och katten. Några timmar till här bara.
Jag sitter på tåget från Stockholm mot Göteborg, och är för tillfället nånstans i höjd med Örebro. I Stockholm har jag bland annat varit på Nordens största vindkraftskonferens, VIND2014, under ett par dagar. Nu är jag minst sagt utmattad och längtar mest av allt efter att få krypa ner i min göteborgska säng.
Bild på en tacopaj. Förklaring kommer senare.
En föreläsning som stack ut idag, på konferensens sista dag, var en föreläsning om mänskligt beteende. Föreläsaren hette Ida Hult och var etnolog. Tydligen en sån där stjärnföreläsare och inspiratör som reser omkring och talar högt och lågt i alla möjliga sammanhang. Med all rätt. För mitt bland alla slipsar och mörka kostymer kom där någon som verkligen kan tala med och inte bara inför oss som sitter där i publiken. Får ni tillfälle att lyssna på henne nån gång så gör det.
Det är en liten liten detalj i hennes föreläsning som jag tänkte ta upp ikväll. En liten grej som inte säger så mycket utanför sin helhet, men som ändå fastnade. Hon talade om hur människan har gått allt mer från att bygga sin identitet på vem man är och vad man gör till vad man konsumerar. Samma sak har tagits upp av många andra (t ex i TV-programmet Landet Brunsås), men hennes infallsvinkel fångade mig nåt väldigt. Vårt (läs: svensk medelklass) matintresse sägs öka. Försäljningen av kokböcker skjuter i höjden, artister och sportstjärnor lagar mat i TV, och nya kök säljs som aldrig förr. Men tiden vi lägger på att faktiskt laga mat ligger i genomsnitt någonstans mellan 14 och 18 minuter per dag.
Så vad gör vi egentligen i det nya köket för 90 000 kr?
Mellan fyra och sex olika rätter, var Idas svar. Det är så många maträtter som vi lagar som ”vardagsmat” i genomsnitt i svenska hushåll.
Jag vägrar såklart att tro att det är så få hemma hos oss. Så nu tänker jag göra ett experiment, och lista de rätter vi lagar relativt ofta hemma, och som inte är ”festmat” för särskilda tillfällen. Jag skriver listan utan nån inbördes ordning. Here goes…
• Nudelwok med tofu eller ägg
• Fiskpinnar och potatis
• Pannkakor med tex morötter eller spenat
• Sojafärssås med pasta
• Rotfrukter i ugn
• Kikärtsgryta med ris eller potatis
• Fisk (t ex strömming eller flundrafiléer) med ris eller potatis
• Rårakor
• Stekta ägg med grönsaker och pasta
• Sojakorv med grönsaker och potatis
• Fisksoppa
• Böngrytpor, t ex på vita bönor, kidneybönor eller mungbönor
• Sojaknortar med lök och morötter och andra grönsaker
• Omelett
Okej, fjorton rätter som jag spontant kommer på. Det är ju inte så illa ändå som det kunde ha varit. Även om vissa förekommer oftare än andra. Jag undrar vilka det är som bekänner sig till 4-6-rätters-gruppen. Generellt bör man ju fundera en extra gång när det gäller vad såna siffror egentligen betyder.
Förresten, visste ni att det överlägset mest googlade receptet i Sverige är på tacopaj? Jag tror aldrig jag har ätit tacopaj. Senaste receptet jag googlade var på äpplemos.
Häromsistens skrev jag om hur jag för en månad nästan helt och hållet låter bli att äta socker, trots att godis, kakor och glass är bland det bästa jag vet. Jag kallade det för avhållsamhet, men jag har funderat lite på om avhållsamhet är rätt ord. Avhållsamhet för mig antyder att man låter bli något av någon slags moralisk anledning. Det är inget sånt det handlar om, utan om att jag är trött på att få hål i tänderna. Och av den självcentrerade anledningen att jag kanske blir piggare och får mer egen energi om jag slutar stoppa i mig konstgjord energi i form av socker.
Jaja, oavsett om man är nöjd med ordet avhållsamhet eller inte, här kommer del 2. Och det handlar om… (trumvirvel) …facebook!
Jag och Sofia gjorde ett experiment i slutet av augusti, där vi under nästan två veckor inte använde facebook överhuvudtaget, kallade det för facebooksemester. Några läsare kanske himlar med ögonen nu, och tänker att man allt får vara bra beroende för att tycka det är nåt speciellt med att inte logga in på facebook under två veckor. Men det är ju precis det jag är.
Jag har varit medlem på facebook sedan 2007. Det är sju år, en fjärdedel av mitt liv. På ett smygande sätt har det med små, nästan omärkliga steg blivit en allt större och självklarare del av vardagen. Plötsligt finns det i telefonen, kopplas ihop med alla möjliga program och spel, och förstår mer om mig än jag trodde var möjligt. När jag träffat människor jag inte träffat på länge har facebook föreslagit dem som vänner, trots att ingen av oss har skrivit nåt om det på just facebook. Med åren har vad som dyker upp i mitt facebookflöde anpassat sig till exakt vad facebook tror passar just mig, och sorterat bort som det inte tror jag vill läsa. Det har skapat en låtsasvärld där verkligheten ser ut just så som behagar mig, och det har inte frågat mig om lov.
Kanske hade det inte varit så illa om det varit jag som hade kontrollen. Men jag är inte helt säker på att jag har kontroll. Även om facebook inte tar upp så mycket av min tid (åtminstone inte åt gången), så påverkar det min koncentration och fokusförmåga. Ofta har jag det öppet i en flik i bakgrunden. Och så dyker den där lilla ettan upp. Eller tvån. Eller femman. Även om jag behärskar mig och inte klickar så dras blicken dit som en geting till en godisklubba, och hjärnan ser direkt en chans till snabb belöning. Så även om jag inte klickar bryts min koncentration. Och det värsta är att jag inte ens behöver ha ett fönster eller en flik igång för att hjärnan ska avbryta tankarna med ett hörredu-är-det-inte-dags-att-kolla-facebook-nu?
Det är inte ens alltid jag är medveten om det. Men mina dagar blir uppslittrade i små små bitar av tappad fokus. Sekunderna blir till minuter som blir till timmar. Rastlösheten i hjärnan sprider sig till resten av kroppen.
Därför har jag bestämt mig för att fimpa facebook för min del.
Hela facebook?
Här kommer den här asterixliknande nästan-bisatsen igen. För säga vad man vill om facebook, men det är ett jävligt kraftfullt verktyg för den som vet att använda det på rätt sätt. Men att använda det så utan att det tar över ens vardag är svårt. Ni som läser det här blogginlägget klickade förmodligen på en facebooklänk för att hitta det. Och många vänner håller jag inte kontakten med på annat sätt. På gott och ont.
Jag har tänkt fram och tillbaka, och kommit fram till att göra såhär: Jag publicerar inlägg från bloggen. Använder facebook till vad jag behöver i jobbet. Håller koll på mina meddelanden.
Men jag har tagit bort facebook ur telefonen. Jag kollar inte vad som händer i några flöden. Surfar inte runt bland vänner. Följer inte grupper, mer än när jag aktivt vill ta reda på något. Och att jag inte kollar in vänners sidor och inlägg betyder inte att jag inte är intresserad av dem. Av er. Men en allt större del av mig vill träffa er på riktigt istället för i den låtsasvärld som jag alltmer inser att facebook är.
