arbete/arbetslöshet – Sida 2

EMANUEL DISSAR – del 15: Arbetsförmedlingen kultur

Jag varnar redan nu för att hela den här dissen baserar sig på en enda, mycket kort episod, som jag inte ser objektivt på något sätt utan helt subjektivt. Med det sagt så drar vi igång.

Eftersom jag nu är klar med min femåriga universitetsutbildning har jag börjat söka jobb på allvar. Och jag tänkte att det kan ju inte skada att skriva in sig på Arbetsförmedlingen i alla fall, när man ändå håller på. Så jag gick dit och blev helt förundrad över hur bra jag blev bemött.

När jag kom dit, och förmodligen såg ganska vilsen ut, mötte en skäggig herre mig, frågade vad jag ville ha hjälp med och såg till att jag kom rätt. Tio minuter senare satt jag med en personlig handläggare. Alla var jättetrevliga och jag kände att de tog mig på allvar och tog sig tid. Helt fantastiskt! Totala motsatsen mot när jag gick till Arbetsförmedlingen för sex-sju år sedan, innan jag läste på universitetet.

En av de saker jag fick råd om var dock att gå till Arbetsförmedlingen Kultur på Västra Hamngatan, eftersom jag arbetat en del med olika kulturella yrken som producent, musiker, skribent, osv.

Sagt och gjort. Jag gick till kontoret på Västra Hamngatan. Men det skulle visa sig att bemötandet här var det totalt motsatta mot det på Arbetsförmedlingen på Järntorget. När handläggaren jag pratade med fick reda på att jag inte hade minst tre års eftergymnasial utbildning var det som att jag plötsligt blev betraktad som något som katten släpat in. ”Du är ju inte kulturutövare! Vad trodde du vi skulle kunna göra för dig?”. Jag försökte förklara att jag arbetat som vissångare och musiker i 6-7 år, och spelat på allt från bibliotek till rockfestivaler, både i Sverige och Norge, men nix. Jag skulle minsann inte påstå att jag var kulturutövare! Jag kände mig behandlad som ett barn, när handläggaren suckade och sa att ”Jaha, om du läser här då kanske du kommer att kunna förstå”, och plockade fram Arbetsförmedlingens hemsida som jag naturligtvis redan läst på.

Någonstans hade jag liksom den naiva tron att man gick till Arbetsförmedlingen för att söka jobb, inte för att man redan har. Det hade räckt att vänligt berätta hur det låg till, att fokus låg på etablerade artister och högutbildade konstnärer, de hade inte behövt göra på det här sättet. ”Vi sångutbildade”, sa handledaren vid nåt tillfälle ”förstår det här på ett annat sätt.” Jaha, jotack. Jag har haft Thorsten Föllinger som sånglärare. Han har arbetat med Birgit Nilsson, Helene Sjöholm och jag vet inte alla.

Strunt samma. Det är ju de själva det skadar att bemöta arbetssökande så. Mannen som mötte mig på Järntorget sa att ”Jo, vi har ju ett dåligt rykte att försöka reparera”. Han borde jobba på Västra Hamngatan istället.

EMANUEL DISSAR – del 14: Att söka jobb via Poolia

Dags att dissa igen! Det som kommer i skottgluggen den här gången är bemanningsföretaget Poolia, eller närmare bestämt deras formulär man fyller i som jobbsökande.

Jag är ju numera fullfjädrad utbildad miljövetare. Alltså söker jag jobb som exempelvis konsult, samordnare, miljöutredare, och så vidare. Till det hör att jag har haft en hel del jobb inom kultursektorn, som kultur- och musikproducent, ungdomsledare, kultursamordnare, guide och så vidare. Men hur jag än vrider och vänder på menyerna hos Poolia, det vill säga de menyer där man ska ange yrkeserfarenheter och önskade yrken, så hittar jag bara arbetstitlar inom ekonomi, försäljning och företagsledning! Tyvärr glömde jag att ta en skärmdump på detta, men det kändes helt komiskt! Ordet ”kultur” gav inga svar alls i sökningen medan ”ekonom” gav ett hundratal svar. Ordet ”miljö” gav två svar, tror jag. Typ miljöchef och nåt mer.

Dessutom var det omöjligt att ange sin utbildningsgrad. När var det vi började gå över till EU-standarden för högskoleutbildningar? Det var väl 2004, tror jag. Sju år sedan! Ändå kan man bara välja gamla typer av examina i listan. När tog någon ut en licenciatexamen sist, liksom? Min master på 300 hp var ganska svårvald.

Det känns lite som att när så många arbetslösa ägnar så mycket tid och slit åt att försöka skaffa jobb borde man i alla fall få reda på att det FINNS nåt som heter miljösamordnare, att man KAN arbeta med kultur, och att man sedan sex-sju år tillbaka KAN ta ut något som heter mastersexamen.

Emanuel är arg igen

Här kommer nästa avsnitt i serien ”Emanuel är arg på arrangörer som inte kan arrangera”. För ett par månader sedan blev jag överlycklig när jag och Agnes blev tillfrågade att göra våra naturvandringar (som ni kanske läst om tidigare här på bloggen) i samband med en festival under första helgen i juli. Vi var väldigt pepp eftersom vi precis fått en del artiklar om oss publicerade i olika tidningar, här är en helsida ur Tidningen Väst (som inte fick plats i scannern…)

Dealen var att vi skulle göra totalt 7-8 vandringar under helgen under tider som vi kom överens om då för ungefär en månad sedan. Jag skickade info om arrangemanget och anpassade det hela efter festivalens önskemål. Tilläggas bör att det inte var någon musikfestival utan mer en ”kust- och sommarfestival”.

Så kommer vi dit på lördagsmorgonen. Förbereder, sätter upp skylt. Men ingen kommer till första utsatta tiden. Vi blir förvånade och får efter många om och men reda på att vi inte står med i programmet. Däremot står det nåt om en annan vandring, ”Kulturvandring för barn, utgår från barntältet” och så några tider som inte krockar med våra tider. Efter ytterligare en del detektivarbete, där vi skickas runt mellan olika tält och ansvariga arrangörer som samtliga vet ytterst lite av vad som egentligen arrangeras, träffar vi nån slags festivalgeneral, som berättar att ”eftersom infon kom så sent” kom vi inte med i programmet. Jag sa inget om att jag skickat infon redan för över en månad sen, tänkte att det är ingen idé att bråka, nu får vi göra det bästa möjliga av situationen.

Samtidigt visar det sig att kulturvandringarna för barn vi läst om tidigare i själva verket är våra vandringar. Vi förklarar att det inte är någon kulturvandring, att vi inte riktar oss i första hand till barn (även om barn såklart är välkomna och säkert tycker det är roligt), att vi inte ska samlas utanför tältet och att tiderna som stod utsatta inte är de tider vi kommit överens om. Vi kommer överens om att sätta upp nya anslag under eftermiddagen, så att söndagsvandringarna ska bli korrekta i alla fall. Agnes och jag skriver ner exakt vad som ska stå på affischen.

Nästa dag kommer vi dit, och upptäcker att nya lappar sitter upp, men där man har lagt till ”för barn och vuxna med barnasinnet kvar” till vår affischtext. Detta efter att vi varit jättenoga med att förklara att det inte är något barnprogram, utan riktar sig i första hand till ungdomar och vuxna.

Till råga på allt regnade det. Inga besökare kom till startplatsen för vandringen. Agnes och jag gick på ett museum, plaskade ut på badplatsen och studerade sjöstjärnor, musslor och andra vattendjur, samt tog en långpromenad/klättring i bergen. Därefter åkte vi in till Göteborg, där vi på kvällen höll en jättelyckad vandring för allmänheten i Ruddalen.

Efter att själv ha jobbat som arrangör i många år blir jag väldigt nervös av sånt här. Det känns som en sån självklarhet att man som ansvarig arrangör ska ha koll på vad som ska hända och vilka som ska uppträda på ens arrangemang. Nu blev vi, efter att ha sprungit som yra höns runt hela festivalen och försökt hitta nån som visste nåt, bemötta med attityden att ”Nu har vi gjort nya anslag till er, inte är lika mycket fel som de första, det gör vi för att vara justa”, när det i själva verket var de som var arrangörer och missat från början.

Såklart är inte arrangörer onda. Det måste ha legat massor av kommunikationsmissar bakom det här. Men jag vill fortfarande påstå att det ytterst är arrangörens ansvar att se till att sånt här sköts.

Ska musik vara gratis?

Jag är ju musiker. Och sångare. Men det finns ett problem. Det går inte att ha det som jobb. Det är kört. Varför? Jo, det går inte att ta betalt.

Ofta när jag har spelningar säger arrangören inget om betalning (från och med nu benämt gage) och när jag själv tar upp frågan så blir det tyst i luren. ”Jaså, vill du ha betalt…?” hör man efter en stund. Det kan sluta på olika sätt. Antingen att man går med på att betala ut 500-1500 kr (som blir mycket mindre efter skatt och avgifter) eller att jag helt enkelt får göra spelningen utan gage. Resersättning om man har tur.

Jag har lite svårt ibland för det här att man så ofta förutsätter att musiker ställer upp gratis. Om man ringer en murare och ber henom fixa en vägg i källaren säger man liksom inte ”Jaså, vill du ha betalt…?” när hen skickar fakturan.

”Men du gör det ju för att du tycker det är kul!” hör man ofta som svar på detta. Och det stämmer visserligen. Klart jag tycker det är kul att spela och sjunga. Men måste en murare tycka det är tråkigt att mura för att få betalt?

Det konkreta problemet för mig som musiker är att arrangörerna lätt hittar någon annan, någon som inte tar betalt. Och då blir det att man ofta ställer upp ändå. För man vill ju spela. ”Du kan ju sälja skivor!” säger arrangörerna uppmuntrande.

Men försök sälja skivor idag. En skiva jag säljer för 30 kr tycker folk ofta är för dyr. Och då har jag ändå lagt 33 kr per skiva på inspelning och tryckning. Allt finns ju på Spotify. Eller Pirate Bay.

Missförstå mig nu inte, jag tycker att Spotify och fildelning är bra tekniker som ska användas (och som för övrigt inte går att stoppa), men jag tycker också att man ska ha en ärlig chans att få syssla med musik även om man inte redan har gott om pengar. Jag får ofta tacka nej till spelningar för att jag inte har råd. Tänk en murare blev tillfrågad om att göra ett jobb, men var tvungen att tacka nej, eftersom hen inte hade nog med pengar.

Sen tycker jag att det faktiskt SKA vara värt nånting. En musiker har utbildat sig, skaffat erfarenhet, köpt instrument och annan utrustning, precis som en murare. Och folk vill ju ha musik, lika mycket som att folk vill ha saker murade.

Jag vill bara inte att musik ska bli en överklassyssla som man inte har råd med om man inte redan har pengar.