konst – Emanuel Blume

Emanuel recenserar: Oxenfree

Det här är något jag tänkt göra länge.

Jag gillar kultur, och ägnar mycket tid åt musik och böcker. Kanske inte lika mycket åt film och serier, även om det också händer emellanåt. Men den kulturform jag som brukar få mitt hjärna att banka hårdast är en som ofta ses lite snett på. Av någon anledning. Som att den inte är lika seriös eller kulturell som litteratur, musik och film. Jag pratar om dataspel.

När jag föddes hade vi en gammal (ja, den var faktiskt gammal redan då) Apple 2, och vid 3-4 års ålder började jag spela spel som Transylvania, Lady Tut och CONAN (Jag inser nu att jag redan då drogs mot spel med skräcktema, mer om det senare). Sen köpte pappa en Macintosh Plus och jag var fast. Jag hade kunnat skriva sida upp och sida ner om det här, men det jag tänkte försöka mig på idag är faktiskt en recension.

Det finns fortfarande väldigt mycket fördomar och okunskap om dataspel. Sedan en gigantisk domstolsprocess om spel- och videovåld i USA på 90-talet finns en utspridd föreställning världen över att dataspel bara handlar om våld, död och dålig smak i allmänhet. Så för att vi ska lägga den synen åt sidan innan jag börjar vill jag tydliggöra att precis som att det finns alla sorters filmer, böcker och musik så finns alla sorters spel. Spel för barn, spel för vuxna, spel med fokus på äventyr, skräck, humor, filosofi, relationer, erotik, sport, action, tankenötter, sagor eller egentligen vad som helst. Spel som kräver snabba reflexer, spel som kräver eftertanke, spel som kräver social kompetens, spel som kräver tålamod och så vidare. Precis som med filmer och böcker. Mina favoritspel har alltid varit de som bygger på en engagerande och välskriven historia, och de får gärna (även om de inte måste), försöka skrämma mig eller på annat sätt få mig på tå. Nu börjar vi.

Spelet jag tänkte skriva om idag heter Oxenfree. Jättekonstigt namn, tänkte jag först, tills jag fick reda på att det är del av en lekramsa, ungefär den engelska motsvarigheten till ”Under hökens vingar”. Spelet handlar om fem ungdomar som träffas på en turistö när semestersäsongen är över, hösten är på väg och ön är övergiven. De är på väg till en speciell strand där ungdomar samlas en gång om året för att festa, dricka öl och träffas innan de skiljs åt efter gymnasiet. Huvudpersonen, som man själv spelar, heter Alex. Hon kommer till ön med Jonas, som är hennes nyblivna styvbror, och Ren, en pratglad snubbe hon känt sen hon var barn. Men i år är det inget party på stranden, och bara två andra ungdomar är där, Nona och Clarissa. Nästa färja går inte förrän nästa dag.

Det är när man kommer såhär långt in i spelet som man inser att en stor del av det handlar om relationerna ungdomarna emellan. Ren är hemligt kär i Nona, det går rykten om att Jonas suttit i fängelse, Clarissa är iskall mot Alex och det visar sig att hon en gång varit flickvän till Alex bror Michael, som nyligen drunknat. Allt det här kommer fram i de ständigt pågående samtalen ungdomarna emellan. Röstskådespelarna är ovanligt bra, vilket är nödvändigt, för det pratas mycket. Och då menar jag verkligen mycket. Från att man kliver på färjan i första scenen pratas det konstant. I början undrade jag när de skulle sluta prata så att jag kunde börja spela, men snart insåg jag att jag inte behövde vänta tills de var klara, utan att det bara var att spela på. Snacket pågår konstant medan de utforskar ön, går längs stigarna och letar efter sina vänner. Precis som folk i verkligheten – man slutar inte snacka bara för att man börjar gå nånstans.

Snacket är halva spelet. I början irriterade det mig, framförallt för att huvudkaraktärerna är i 17-18 årsåldern och på väg till en fest (tror de åtminstone), och de tar mig tillbaka till min egen gymnasieperiod vilket jag gärna slipper. Sedan, när samtalen blev mindre ytliga, började jag uppskatta dem.

Som spelare, dvs karaktären Alex, väljer man själv vad man säger och gör, och sättet man behandlar de andra karaktärerna påverkar hur spelet utvecklar sig. Clarissa beter sig som ett svin från första början och behandlar Alex som något katten släpat in. Man kan välja att antingen bete sig svinigt tillbaka eller låta henne hållas. Det visar sig finnas orsaker bakom hennes attityd. Jag får känslan när jag spelar att spelet är extremt icke-linjärt, och att vad jag säger och gör helt och hållet bestämmer hur historien kommer att utveckla sig. Det är inte bara på enstaka ställen man ”väljer väg”, som i andra liknande spel, utan konstant, i varje samtal med varje person. Det gör det väldigt spännande, och lite läskigt.

Ganska snart börjar det hända mystiska saker. Tillsammans med sin nya styvbror Jonas undersöker man en grotta vid stranden där man sett mystiska ljussken. I grottan lyckas man öppna nån form av koppling eller port till något okänt. Det här låter luddigt, och det är det också. För det är här jag börjar bli skeptisk. Med hjälp av en radio som går att ställa in på olika frekvenser får man kontakt med en eller flera mystiska personer, som man snabbt inser är någon form av spöken. Det man gör i grottan öppnar en port som gör att spökena kan manifestera sig mer och mer i den verkliga världen. Idén tycker jag är bra, men det blir snabbt rörigt. Radion blir ett verktyg man använder konstant, men sättet det går till på känns lite krystat. Det dyker upp geometriska former på skärmen som rör sig på olika sätt beroende på hur man vrider, och det passar liksom inte ihop med historien. Spökena känns också lite klichéartade, även om det finns en intressant bakgrundshistoria om en övergiven flottbas på ön och en ubåt som sjönk under mystiska omständigheter 1943. Snart börjar ens vänner bli besatta, säga mystiska saker med mystiska röster, och det hela förvandlas till en mardröm där det enda målet är att fly från ön.

Under spelets gång börjar pusselbitarna falla på plats, om huvudpersonerna själva, om vad det var som hände på ön under 40-talet, och om vad de egentligen har råkat utför. Det är väldigt lätt att missa detaljer, och det går att spela hela spelet relativt fort, men då förstår man inte särskilt mycket i slutändan. Vad som händer i slutet är helt upp till vad man gjort eller inte gjort under spelets gång. Alltihop är mystiskt och spännande, och jag borde egentligen gilla det, men det är något som saknas. Kanske har jag svårt att knyta an till karaktärena. Kanske tycker jag att spelmakarna slarvat med bakgrundshistorien, kanske tycker jag att vissa bitar känns kliché och krystade. Detta gäller storyn och själva spelandet, men allt annat är fantastiskt. Spelet är enormt vackert, stämningen är tät, ljud, musik och skådespelarinsatser är perfekta. Man drömmer sig lätt bort i de fantastiska omgivningarna, se bara på de här bilderna:

Spelet är, skulle jag säga, av föredömlig längd. Jag har alltmer börjat uppskatta korta spel, som går att spela på en eller ett par kvällar. Jag jobbar och har många intressen och hinner sällan lägga 40-60 timmar på ett spel. Oxenfree går att spela igenom på 4-7 timmar beroende på hur mycket man tar sig tid att undersöka omgivningarna. Inte jättekort men inte jättelångt heller.

Min sammanfattning
Oxenfree är ett fantastiskt vackert spel med perfekt stämning. Idén är bra men genomförandet inte hundraprocentigt. Något saknas, svårt att säga exakt vad. Spelet har två fokus: rollpersonerna och deras relationer å ena sidan, det historiska mysteriet och spökena å andra. Jag förvånar mig själv med att jag, som den skräckälskare jag är, faktiskt uppskattar relationsdrama-delen mer än spökdelen.

Spelet finns för Mac, PC och Playstation 4. Jag köpte det på rea via GOG, för ungefär en femtilapp.

Slutbetyg: 3 radioapparater av 5.

Konstnären bakom Nomadplaneten

Det känns som den syns över hela facebook nu, den där bilden av astronauten på cykel som trampar sig fram genom rymden, på väg mot en gåtfull himlakropp i fjärran. Vid det här laget tänker nog många att ja, jag veeeeet att det är framsidan på din bok ”Nomadplaneten”. Det är helt rätt, och jag är rädd att jag kommer att säga det ett par gånger till.

Men vet ni vem som målat bilden?

Konstnären är nämligen inte vem som helst, utan Katja Lindblom, en mycket god vän och emellanåt också kollega. Jag träffade henne för 8-9 år sedan, på rymdobservatoriet i Slottsskogen. Iklädd svarta kläder och höga platåskor gick hon mellan teleskopen och verkade sådär allmänt cool och häftig att jag inte visste om jag skulle våga hälsa. Nu såhär i efterhand är jag väldigt glad att jag gjorde det. Katja visade sig vara en fantastisk astronom, hängiven radiomedarbetare (vi gjorde astronomi-podcasten Slottspod i nästan åtta år ihop, tillsammans med Gunnar Sporrong) och, inte minst, driven konstnär. Mitt bokomslag är inte det första hon målat. Här kommer en kort intervju med Katja.

katja_bilder — Katja med sina illustrationer till en astronomibok för barn.

Hur länge har du målat astromotiv?
Jag har försökt sedan jag var liten och i tonåren blev jag starkt inspirerad av rymdtecknaren och -journalisten Eugen Semitjov som inte bara inspirerade utan även -genom sina illustrationer- lärde mig nya spännande knep. Dock är det först på senare år som jag har tagit tag i det på allvar, så låt oss säga fem år. Det hela fick sig dessutom en liten knuff framåt när jag stötte på tjecken Ludek Pezeks verk – han hade förmågan att på ett realistiskt sätt skildra planeterna och deras olika landskap och det innan vi ens hade speciellt bra färgfoton från planeterna och definitivt långt innan Photoshop existerade. Nuförtiden är det så enkelt att skapa rymdlandskap i Photoshop att jag tycker att det har förlorat i värde. Jag sätter definitivt högre vikt vid riktigt handarbete och strävar själv efter att bli så bra som jag kan på att skildra diverse rymdmotiv.

Hur reagerade du när du fick frågan om att göra framsidan till Nomadplaneten?
Glad och mycket smickrad! Nomadplaneten är en fantastiskt intressant och spännande historia så hur skulle jag möjligtvis kunnat ha avböjt en sådan förfrågan?

Brukar du göra den här typen av uppdrag?
Ibland och i mån av tid. Dessvärre har jag inte så mycket tid som jag skulle vilja, så på sin höjd blir det någon gång om året nuförtiden. Emellertid är jag ju faktiskt frilansillustratör med F-skattsedel så skulle någon vilja anlita mig, är det inte alls omöjligt.

Jag råkar veta att du tecknar serier också, vad är det för serier?
Serier har jag dessvärre inte tid med längre, men då jag höll på som bäst rörde det sig om delvis min egen science fiction-serie Methatron II och delvis samarbeten med engelska manusförfattare i förlag som exempelvis Time Bomb Comics och Underfire Comics.

Är du taggad att göra fler illustrationer till boken om vi når vårt stretch goal?
JA!!! Bring it on!

Vad har du får konstutbildning?
Ett år på konstskola bara för att få ett papper på att jag kan det jag kan. I övrigt är jag självlärd, men definitivt inte fullärd.

Vad gör du när du inte skapar konst?
Jag är föreståndare vid Slottsskogsobservatoriet i Göteborg där jag undervisar i astronomi, håller stjärnhimmelsvisningar och sköter i princip all administration. Jag är även reporter för Sveriges i nuläget enda astronomitidskrift ”Populär Astronomi”, håller kurser i astronomi och så vidare så man skulle lätt kunna säga att hela mitt yrkesliv kretsar kring rymden och astronomi. Jag klagar inte! När jag väl har någonting som kan liknas vid fritid, tenderar jag att ägna mig åt alla former av skapande som jag behärskar, samt rollspel och resande. Snart kommer jag även att återuppta bågskytte. För många intressen? Ja, definitivt, men har man så lite fritid som jag har, lär man sig att förvalta och fördela den tiden väl.

Originalet till Nomadplaneten-framsidan.

Utkastet som sedan skulle bli framsida, när boken fortfarande hade arbetsnamnet "Gilead". — Utkastet som sedan skulle bli framsida, när boken fortfarande hade arbetsnamnet ”Gilead”.

Som ni såg i intervjun är det inte omöjligt att Katja gör fler illustrationer till boken. Ett par miljöer i berättelsen är ganska komplexa och abstrakta, t ex rymdskeppet Melchior som tar besättningen från Jorden till Gilead (alltså nomadplaneten), ett underjordiskt grottsystem och en del andra platser jag inte vill avslöja för mycket om innan boken är släppt. Dessa miljöer skulle vara fantastiska att gestalta för läsaren i Katjas bilder. Det hänger dock på att vi kommer upp i det så kallade ”stretch goal” på 25000 kr som kommer att dyka upp så fort vi nått utgångsmålet på 20000 kr.

Återigen, tack alla ni som är med och stödjer boken. Vi är nästan uppe i utgångsmålet nu, och så fort vi är där står det klart att boken trycks. Men vi är inte riktigt där än! Jag ber därför alla som läser detta att kolla in boken på Kickstarter. Har du redan beställt en, tusen tack! Har du inte beställt – känn efter om du inte känner dig lite sugen!

Boken är klar!

Jag trodde aldrig jag skulle skriva det här, men nu är den klar.

Någon gång kring 2008 läste jag en artikel om nomadplaneter. En nomadplanet är en planet som kastats ut från sitt solsystem och rör sig ensam runt i galaxen. Utan ljuset från sin stjärna seglar den vidare i mörkret, och svalnar långsamt av under årmiljonerna, för att sluta som ett kallt, dött klot. Artikeln handlade om att de här nomadplaneterna är vanligare än astronomerna tidigare trott.

Såhär skulle en nomadplanet kunna se ut.

När jag läst artikeln fick jag en idé. Jag ville skriva en bok. En science fiction-bok, en episk historia om en rymdexpedition till nomadplanet, som för många miljoner år sedan slitit sig från sin egen stjärna och som någon gång kring år 2100 korsar vårt sylsystem. Jag kunde inte släppa tanken, och under några år så växte idén till sig. Huvudpersonerna började dyka upp, en brokig skara forskare och militärer från olika länder. En konflikt som låg och glödde under ytan. Jag började fundera över hur samhället kunde se ut i början av 2100-talet, och snart hade jag en historia klar för mig. 2012 började jag skriva.

I början kallade jag planeten för Teja Nova, som också blev arbetsnamnet på bokmanuset. När första utkastet var färdigt 2013 bytte jag ut namnet till Dierpmes. Sedan fick manuset ligga. Länge. Alldeles för länge egentligen, men med jobb och teater och tusen andra projekt var det svårt att få tid till att skriva vidare. Under 2015 kom jag i alla fall igång igen, strök och ändrade, skrev om och lät folk läsa och komma med kritik. I förra veckan blev jag färdig med femte utkastet, och nu äntligen känns det som att boken faktiskt är färdig. I samband med detta byter planeten namn igen, till Gilead.

Det betyder att nu är det slut med synpunkter och idéer från läsare, slut på namnbyten och slut på strykningar. Nu ska textjäveln in till bokförlagen. Och det är läskigt. Jag har skrivit ett par bokmanus tidigare och alltid blivit refuserad. Visserligen har ett par noveller och en diktsamling blivit utgivna, men en hel roman… Det är nåt annat. Förlagen får in så många manus för bedömning att de knappt hinner titta på alla, och det man skriver måste verkligen vara speciellt för att de ska ta sig an det.

Jag har i alla fall, trots den pyttelilla sannolikheten att faktiskt bli utgiven, påbörjat den där resan igen. Resan som går ut på att kolla upp bokförlag, skriva följebrev, skicka manus med en och en halv rads radavstånd, vänta ett halvår för att sen förmodligen få reda på att ”ditt manus passar inte in i vår utgivning”. Kanske slutar det så, kanske på nåt annat sätt. Jag tänker i alla fall försöka. Nu är den klar.

Nåt annat som är klart är min nya hemsida. Jag har fått hjälp av min fantastiska webmaster Agnes Leijon att svetsa ihop en ny kombinerad hemsida och blogg, där man kan se kommande spelningar, höra mina skivor och allt möjligt annat. Plus att alla blogginlägg jag skrivit sen 2008 (!) går att läsa. Klicka runt lite på sidan, vetja!

En grej som hände en kväll i april 2010

Någon gång kring 2010 satt jag framför kulturprogrammet Babel i SVT. Jag kunde knappt andas, för jag hade skickat en text till en poesitävling som skulle avgöras i det här avsnittet. Det var Bob Hansson som höll i det, och när han dök upp i rutan med sitt röda hår och okynniga flin fick jag hjärtat i halsgropen. Poesitävlingen hade det mest förutsägbara av teman, så förutsägbart att det rentav kändes nyskapande, nämligen kärlek.

Dikten jag hade skickat in hette Spårvagnar och var typisk för en kär och osäker tjugofemåring.

Jag trodde jag skulle dö när jag fick se Bob Hansson stående mitt på ett torg (jag tror det var i Enskede eller Åkersberga eller nåt annat sånt där ställe som skulle kunna ligga var som helst) och ömsom skrikande, ömsom vädjande, deklamera min dikt för de förbipasserande. Förvirrade och skraja skyndade de sig därifrån, och när dikten var färdig var torget öde.

Med bultande hjärta stängde jag av teven. Jag ville förtränga alltihop och aldrig nånsin kännas vid att jag hade skrivit den där texten. Den passade kanske i en byrålåda eller på något obskyrt nätforum, men inte i SVT. Jag var ingen poet. Jag hade ingen som helst koll på vad poesi var och hade aldrig läst varken Södergran eller Tranströmer. Jag pluggade fysik, bodde i en fallfärdig studentlägenhet och hade precis blivit kär. Det berörde faktiskt ingen annan än mig själv. Allra minst Bob Hansson.

– Så jävla bra igår kväll, det där med spårvagnarna och Staffan Hellstrand i taxin!

Så sade en kurskamrat till mig i skolan nästa dag. Jag fattade absolut ingenting. Men jag nickade och mumlade nåt om att Staffan Hellstrand kanske påminner om Bob Hansson om man anstränger sig.

– Får du en massa pengar för det här nu, eller? De måste ju betala STIM och allt sånt?

Jag var tvungen att fråga vad i herrans namn hon pratade om. Hon förklarade att halvvägs in i programmet, efter att Bob Hansson skrikit ut dikten på torget, hade Staffan Hellstrand dykt upp från ingenstans och tonsatt den. Han och Bob hade klämt in sig i baksätet på en taxi och sjungit den för taxichauffören, som tyckte att det lät fantastiskt.

När jag kom hem såg jag hela programmet på SVT Play. Tonsättningen var visserligen ganska bedrövlig, men när jag såg dessa kufiga män i baksätet på taxin insåg jag en sak som jag inte hade fattat tidigare. De hade inte bemödat sig att göra allt det där om det inte funnits något bra i texten.

Jag är fortfarande ingen poet. Men det fanns nånting i vad den där kära och osäkra tjugofemåringen skrev som var tillräckligt gripande för att det skulle få vara med i ett kulturprogram på SVT.

Sent omsider har jag samlat ihop allt det där jag skrev. Några hundra texter, som jag rensat och rensat mellan för att få ut de bästa. Kvar blev femtio stycken som jag nu faktiskt gett ut i en diktsamling. Den heter, tro det eller ej, ”Spårvagnar” och handlar om saker som att bo i en fallfärdig studentlägenhet med strejkande kylskåp, att längta efter hösten, att leta ny badrumsmatta, om nätdejting, afrikaresor, ordlekar och förgiftade katter.

Det är inte en sån där diktsamling som man måste vara bildad och skolad och kulturell för att förstå, utan en samling korta texter, förhoppningsvis roliga, fina eller spännande, som man kan ha på sin telefon och läsa lite ur på spårvagnen på vägen till jobbet. Den är illustrerad med mina teckningar (som jag har tagit två exempel av för att illustrera det här inlägget), det går att höra de texter som är tonsatta via Spotify.

Läs eller låt bli. Men skona eventuella taxichaufförer.

Köp den på iTunes (29 kr)
Köp den på muntligt.se (34 kr)
Eller låna den på ditt bibliotek.

Funkar på telefoner, plattor, datorer och säkert andra prylar också. Den är utgiven på Typ Förlag i samarbete med min eminenta redaktör Agnes Leijon.

Framöver, om intresse finns, kommer jag eventuellt att trycka upp en begränsad upplaga på papper.

Nakna tjejer och bistra män på stan

Det tog mig ganska många år innan jag började förstå det här med feminism. Sedan högstadiet hade jag hört begreppet och tänkte att jo, det låter väl juste. Att kvinnor och män skulle ha liknande rättigheter och möjligheter och sådär. Låter väl kanon, tänkte jag. Men samtidigt tänkte jag att det var ju inte nån direkt jätteskillnad mellan kvinnors och mäns möjligheter. Lite skillnad i snittlöner, OK, men annars var det väl i princip jämställt. Jag hade ingen större koll.

Det var först när jag var en bit över 20 som jag verkligen förstod hur stora skillnaderna är och vad de består i. Exakt vad det var som fick öppnat mina ögon ska jag inte berätta just den här gången, men det var en ganska spännande och jobbig upplevelse som fick korken att lossna, så att säga. Lite som att äta det röda pillret i Matrix. Det krävs ofta en Morpheus som håller upp båda pillren framför näsan på en. Jag svalde det röda och nu ser jag exempel överallt. Exempel på hur stereotypa könsroller genomsyrar sammanhang som jag som fjortonåring inte såg den minsta lilla ojämlikhet i.

Det är framför allt i kulturen jag har fått upp ögonen för dem. Filmer, böcker, TV-spel, konst, visor, dikter, you name it. I amatörskapelser såväl som mästerverk. Jag ska gå någorlunda rakt på sak den här gången.

Häromdagen tog jag en promenad på lunchen på jobbet. Det var kallt och blåsigt så jag gick bara en kort sväng genom Haga och över Järntorget. Av nån anledning började jag studera den stora fontänen mitt på torget och statyerna i och kring den. Jag kom att tänka på att nån nyligen pratat om statyer, att nästan alla statyer föreställer män. Här är ju några kvinnor, tänkte jag och gick några varv runt fontänen.

Sen slog det mig – är hon inte ganska naken? Och varför sitter hon och tittar sig i en spegel och smeker sig i håret? Det är ju inte riktigt den typen av statyer som brukar skildra män. Bara tjugo meter från fontänen fanns en staty av en man. Den såg ut såhär.

Påklädd, armarna i kors, bister min. Hur ofta ser man statyer av kvinnor som ser ut såhär?

Kanske kan man tycka att det är fånigt att hänga upp sig på statyer. Det är väl ingen som påverkas av några fåniga konstverk som står på torget år efter år och folk knappt ser på. Inte kan väl de hålla uppe några slags könsrollsnormer? kanske man frågar.

Såklart de inte kan! hade jag förmodligen svarat när jag gick i åttan.

Och de kanske de inte kan heller. Inte ensamma. Men kanske tillsammans med ett antal tusen andra, på ytan lika obetydliga, inslag i media, musik, böcker, konst, filmer och litteratur. Det finns inget omkring oss som vi inte tar in, även om vi inte aktivt tittar på det. Ungefär nåt sånt hade jag svarat idag.

(Sen finns det ju faktiskt statyer av påklädda kvinnor. Åtminstone enstaka. Och Poseidon får väl räknas som avklädd man. Men räkna på det. Hur ser proportionerna ut?)

En fantasivärld jag gärna besöker

Jag tänker inte ens försöka räkna på hur längesen det var jag skrev här sist. Det har funnits andra texter att skriva och andra jobb att göra. Men så föll andan på igen. Och just idag är det en alldeles särskild grej jag skulle vilja skriva om.

När jag var tio kom ett datorspel som hette Myst. Det var inte likt någonting jag spelat tidigare. En ö mitt i havet, där vinden blåste mellan träden och ett gäng övergivna hus. Ett bibliotek mitt på ön där två bröder satt fängslade i var sin bok, där båda två vill bli utsläppta och försöker övertyga mig om att den andra brodern är förrädare. Ett sjunket skepp som kan återvända till ytan. Ett träd som är dubbelt så högt som alla andra träd i skogen. Undangömda böcker med passager till andra tidsåldrar.

Jag blev helt såld. Jag förstod förmodligen inte så mycket av historien då, men känslan av att dimpa ner i en annan värld, full av dolda hemligheter som tillsammans utgjorde något mycket större och mer fantastiskt, undgick mig inte. Sedan dess har jag spelat om det ungefär vart femte år, och varje gång upptäckt nya detaljer och mer och mer av historien.

Idag kanske man fnyser åt grafiken, men det här var 1993.

Den ena brodern älskade guld och rikedomar. Den andra var besatt av våld och död. Båda satt inspärrade. Av vem?

Myst var inte bara ett av de datorspel som inspirerat mig mest någonsin, det var även en av de kulturella skapelser överhuvudtaget som inspirerat mig mest, inräknat böcker, filmer, teater och musik.

Några år senare kom uppföljaren, Riven. Den här gången var historien mer komplex, relationerna fler och världen ännu större. Jag blev fast igen.

Ytterligare år senare kom fler uppföljare, men nu hade Cyan, som skapat Myst och Riven lämnat över arbetet till andra företag. Spelen som följde var inte i närheten av fantasin och känslan i de första. I femton år stod Myst och Riven utan äkta uppföljare.

Och så nu plötsligt läser jag att Cyan planerar att utveckla ett helt nytt spel, med ny idé och historia, men i samma anda som Myst och Riven! Jag blev alldeles till mig när jag fick reda på det!

MEN, det är inte säkert att det blir av. Det är beroende av att de får ihop pengar genom förbokningar av spelet. Jag har förbokat ett exemplar. Det kostar 25 dollar (ca 160 kr) och uppåt. Hela insamlingen sköts genom Kickstarter, som är ett system för att samla ihop pengar till projekt från folk som är intresserade. Nu är det tre (3!) dagar kvar av kampanjen, och de är NÄSTAN uppe i summan som behövs! Så nu vill jag uppmana alla som fått ut lika mycket som jag av Myst och Riven att förboka och bidra med en summa. Om kampanjen inte får ihop tillräckligt många personer som är villiga att bidra dras inga pengar, så man riskerar inte att förlora någonting.

Länken till kampanjen är här: http://www.kickstarter.com/projects/cyaninc/obduction

Och här ser ni några skisser och konceptbilder från Obduction, som det nya spelet heter.

Om jag vetat vad jag gett mig in på…

Häromdagen skrev jag om att jag, delvis på grund av några riktigt dåliga recensioner, låtit bli att göra spelningar och sälja mina skivor det senaste året. Jag tappade aldrig lusten att spela och sjunga, men jag vågade plötsligt inte längre höra av mig till arrangörer, tidningar eller skivköpare. Nu har jag beslutat mig för att det är dags att komma över det, och dags att komma ut med musiken igen. Tack för allt stöd och alla fina kommentarer jag fått! Jag blev alldeles paff när jag såg att 300 personer läst på ett dygn. Här är länken till inlägget.

Jag har också beslutat mig för att dra igång en skivkampanj för att fira att det nu är ett år sedan senaste skivan Inte riktigt än. Jag skrev i förra inlägget att jag tänkte sälja skivan för 75 kr, eller ta 100 kr för både den och min förra skiva från 2006, Vår revolution. Det kanske jag får äta upp, för nu plockade jag fram den och lyssnade.

Oj, vad längesen det var jag spelade in det här. Man riktigt hör hur långt skägg jag hade på den tiden. Titta bara här:

Eller här:

Det var inte bara skägglängden som var annorlunda. Jag skrev och sjöng på ett annat sätt då. Låtarna handlade om att inte titta på TV (och därmed missa populära TV-program som Floor Filler och Paradise Hotel), om bisarra resor till Nordpolen med tåg, lastbåtar och flygande skepp, om att vara ung, arbetslös och hänvisad till Arbetsförmedlingen på Tjörn (!) och allt möjligt annat. Några är faktiskt riktigt bra, som Debattblues (som handlar om hur Gud, Djävulen och George Bush är med i samma debattprogram i SVT), titelspåret Vår revolution och den långa Julvisa från 2000-talet, som handlar om att bli kidnappad av tomten, som flyttat från Nordpolen till Taiwan för att utnyttja billig arbetskraft.

Såhär ser framsidan ut. Den är tecknad av Robin Rundkvist. Alla detaljer på omslaget är sånt som finns i låtarna, t ex är det jag själv som står utanför Arbetsförmedlingen nere i vänstra hörnet.

"Vår revolution", 2006 — ”Vår revolution”, 2006

Okej, ju mer jag lyssnar så inser jag att det är rätt kul. Men rösten är… ja… lite brådmogen kanske man skulle kunna kalla den. Det här var 2006 och jag var 21 år. Musiken är svängig men lite hafsig. Jag drog ihop en massa kompisar som kunde spela, snarare än tänkte efter vad som kunde passa och fungera.

Men, har jag sagt a får jag säga b! För 100 kr + porto får man nu båda nya skivan Inte riktigt än (som är jättebra!) och den gamla Vår revolution. Skicka ett mail till skiva@emanuelblume.se med din adress så kommer skivorna med posten tillsammans med faktura. Bara Inte riktigt än kostar 75 kr.

Och om man vill kan man även gilla min facebooksida, klicka här för att komma dit.

Därför har jag blivit så tyst

Det här är en lite obekväm sak, men jag skulle vilja ta upp den ändå.

Jag har varit musiker och sjungit i över tio år. Från att jag var sexton tills alldeles nyligen har jag aldrig haft en enda period då jag inte haft några spelningar inplanerade. Det är bland det absolut bästa jag vet, att komma till ett spelställe, inte veta exakt vad man halkat in på, och sedan ge allt när man möter publiken. Det ger en kick som jag inte hittat någon annanstans. Jag har inte räknat antalet spelningar jag haft, men det är ett antal hundra. Här nedan ett foto från en spelning med Isabel härom sommaren.

Nu till det jag drar mig lite för. Jag spelar inte särskilt mycket nu för tiden. Det är långt mellan konserterna och jag ägnar mycket mindre tid än jag skulle vilja åt musiken. Vad beror då det på?

Ja, det är inte så att jag tycker det är tråkigt. Tvärtom älskar jag att stå på scenen mer än nånsin, och de tillfällen jag faktiskt är ute och spelar tar jag vara på varenda sekund. Vad det handlar om är istället att jag känner ett starkt motstånd mot att marknadsföra mig. Alltså säga hej, här är jag, får jag spela hos er? Eller hej, jag har en skitbra skiva, vill ni spela den i ert radioprogram? Och att det är så beror mycket på just den där skivan, som jag släppte för ett år sedan, förra våren.

Jag hade jobbat så hårt i flera år med den. Sparat pengar till inspelningen, sökt stipendier, skrivit om texterna tusen gånger, gjort arrangemang, letat upp musiker, slipat på musiken, förhandlat med studior, bråkat med producenter, förhandlat med skivbolag och framför allt övat, övat, övat och övat. Jag hade bestämt mig för att göra det. En del organisationer jag var i kontakt med sade att de var skeptiska till att jag skulle klara av att slutföra det, men jag hade bestämt mig. Det var ju det jag levde för, drömmen jag hade. Hur kunde man kasta något sånt åt sidan bara för att nån inte tror man kan slutföra det?

Hur som helst, jag slutförde det. Jag vågar inte skriva här på bloggen hur mycket studion och musikerna kostade mig, men jag slutförde det och det blev det bästa jag någonsin spelat in.

Det som hände sen var att jag släppte skivan med en releasespelning i Göteborg. Det kom nästan 180 personer, vilket var fantastiskt. Själva spelningen var också fantastisk, trots att jag knappt fått nån sömn på tre dagar. Det intressanta var att trots att det kom så många besökare och att skivan såldes jättebilligt i samband med att man fick sin biljett så sålde jag bara 27 skivor. Det är inte särskilt lätt att sälja skivor i dessa Spotify-tidevarv, tänkte jag, ryckte på axlarna och tänkte att skivan ju ändå ligger på Spotify också.

Sedan hände något som tog luften ur mig. Jag fick två riktigt kassa recensioner. I samma tidning till och med, veckorna efter varandra. Då pratar vi inte om låga poäng utan om riktiga totalsågningar. I den första märktes det väldigt tydligt att recensenten bara lyssnat på de första låtarna, hört fel i texten och ägnat halva recensionen åt att göra sig lustig över det felhörda citatet. Den andra halvan handlade om hur folk kan tänkas se ut som lyssnar på sådan värdelös musik. De har basker, palestinaschal och converseskor, dricker rödvin direkt ur flaskan och diskuterar mellanöstern och tycker sååååååå synd om de stackars människorna där nere. Inget som en normal människa orkar lyssna på. Det här är i princip ordagranna citat. Nästa recension var i princip likadan, men utan humor och med formuleringar som ämnesvalen för texterna är askgrå och inget som engagerar en enda människa, och detta är beviset för att vismusiken äntligen är död.

Jag låtsades inte om att jag blev väldigt ledsen av de här recensionerna, men det blev jag. Inget av det jag ville säga med musiken hade de tagit upp. Inga nyanser överhuvudtaget hade de fått med. Jag fick snarare intrycket av de tävlade med varandra om vem som kunde skriva den mest nedtryckande recensionen. Om syftet med det var att få tyst på musiken som de uppenbarligen tyckte så illa om så lyckades de. Jag tappade totalt lusten för att försöka sprida min sprillans nya skiva, som jag varit så nöjd med några veckor tidigare. Jag ville inte ens söka spelningar. Jag slutade helt och hållet försöka nå ut som musiker. De enda spelningar jag haft det senaste året är såna jag blivit tillfrågad om (vilket faktiskt är några stycken, så helt dött har det inte varit).

Några av låtarna gick i radio. Vända blad spelades i flera olika P4-kanaler till och från under hela sommaren och jag såg på norska och finska radiokanalers hemsidor att de fanns med även där. Men jag kunde inte sluta tänka på och skämmas för att min musik var så dålig. Skivorna blev liggande, och jag försökte se ut som att jag inte brydde mig.

Äh, nu räcker det med tillbakablickande och bitterhet. Jag lyssnade på skivan häromdagen på Spotify (den finns här) och insåg att den faktiskt är jävligt bra. Nu har det gått ett år sedan jag släppte den och jag tänkte göra en ny drive för att få sålt några stycken.

Därför har jag bestämt mig för att ha en skivkampanj från slutet av april till juni. Jag kommer att sänka priset på den och låta folk köpa både den och min gamla skiva Vår Revolution för ett superpris (trots att jag knappt vågar lyssna på den själv längre, men det är för att visa hur mycket som hänt sen dess). 75 kr för den nya och 100 kr för både nya och gamla kommer jag förmodligen att ta!

Maila mig på skiva@emanuelblume.se eller skriv en kommentar här på bloggen med din mailadress om du är intresserad! Man får skivan direkt hem i brevlådan med en faktura. Skillnaden mot Spotify är att man får hela det snygga omslaget och häftet, designat av Robin Rundkvist, med fina foton från inspelningen av Isabel Evers och alla texterna, och såklart det hemliga extraspåret…

Midsommar, krokodiler och morgondopp

Har haft en fantastisk midsommar ute på Tjörn, med Janina och min familj. På midsommarmorgonen gick vi upp (eller rättare sagt, Janina tvingade upp mig) strax före åtta på morgonen, och skyndade ner till hamnen. Det var friskt och skönt i vattnet, och absolut värt det tidiga uppvaknandet! Sen regnade och blåste det resten av dagen, men efter den soliga morgonen gjorde det ingenting!

Men det jag tänkte skriva om den här gången är besöket vi gjorde vid Pilane gravfält på lördagen. Det är ett gravfält där jag varit till och från sedan jag bara var några år gammal. Har gått promenader där, lekt burken och kurragömma och hälsat på fåren. För några år sedan började man ställa ut skulpturer där, och det har bara blivit finare grejer för varje år.

"Tänk att få sväva högt där uppe, som en stjärna i det blå. Långt ovan pajasar och clowner ville jag dansa fram på tå." — ”Tänk att få sväva högt där uppe, som en stjärna i det blå. Långt ovan pajasar och clowner ville jag dansa fram på tå.”

Mystiska skulpturer fanns även uppe i bergen.

Det här var nästan det coolaste. Som att de hade växt upp där.

EMANUEL DISSAR – del 25: Klotter

Vad är väl bättre att avsluta maj månad med, än ett äkta gubbstruttigt dissinlägg? Den här gången handlar det nämligen om klotter.

Och jag vet att jag trampar i ett känsligt område här. Det är skillnad på klotter och klotter, grafitti och graffiti, konst och konst. Att försöka sätta en fast skiljelinje mellan bra och dåligt klotter skulle jag säga är omöjligt, men jag ska ge ett tydligt exempel på dåligt klotter som ställer till det och gör mig ledsen.

Ta en titt på bilden ovan. Staket, galler, taggtråd. Är det ett fängelse? En befästning? Fort Alamo? Nix, det är observatoriet där jag jobbar till och från. Vi har haft så mycket problem med klottrare och sabotörer (som t.ex. slår sönder glasrutor, eldar på taket, sparkar sönder ventiler, osv) att vi har varit tvungna att sätta upp allt det här. Det ser ju helt sjukt ut. Våra besökare som kommer för att titta på utställningarna och i teleskopen undrar vad det är för galna saker vi försöker dölja genom att ha satt upp allt det där. Suck.

En väldigt stor del av observatoriets ekonomi går åt till klottersanering och reparationer. Pengar som kunde gått teleskop och bättre öppettider. Blärk. Detta är ett exempel på dåligt klotter.

Men för att balansera upp vågen igen måste jag också ge exempel på att det finns fint klotter och graffiti. Det här lilla huset går jag t.ex. förbi varje gång jag ska ta mig till studenternas hus, vilket är ganska ofta.

Skitfint! Mycket roligare än en grå liten låda. Det där är vad jag kallar konst.