Inte nog med att min skiva precis är tryckt och färdig, nu har det brädspel jag och Agnes jobbat på i nästan två år precis också blivit färdigt! Jag har skrivit om det här på bloggen tidigare, men för att sammanfatta så är utspelar det sig i en stad, där varje spelare får välja en av sex karaktärer. Sedan startar spelet med att varje spelare har ett gäng sopor som de ska göra sig av med. De måste ge sig ut i staden och leta upp rätt återvinningsstationer, och den som först bivit sopfri och tagit sig tillbaka till sitt hus har vunnit. Men i staden lurar faror som billiga köpcentrum, gatuförsäljare och inte minst den luriga, ondskefulla (nja) och materialistiska Farbror Lennart!
Farbror Lennart är en gammal tunnhårig dansbandsbasist som ägnar hela dagarna åt att shoppa på extrapris, samla på onödiga prylar och köra runt i sin stadsjeep med sin tjocka katt Elvis. Sopsortering och miljö är det tråkigaste och töntigaste som finns tycker han, och prackar gärna på sina grannar (spelarna alltså) allt möjligt skräp som han inte får plats med hemma.
Spelet är illustrerat och utgivet av Patricia Rawecka, som också varit med i utvecklingsprocessen. Målgruppen är främst barn mellan 7-12 år, men när vi testspelat spelet med våra kompisar i 20-35-årsåldern har vi haft minst lika roligt som när vi testspelat det på skolor och fritids.
Själva spelet består av en stor färgglad spelplan som Patricia gjort, sex spelfigurer som alla har olika fördelar under spelets gång, massor av händelsekort och drösvis med sopbrickor, som t ex presentpapper, en trasig dator och den radioaktiva tunnan (!). Spelet är humoristiskt och lite galet, eftersom vi inte vill göra ett “snällt” spel utan ett som skulle kännas lite busigt att spela. Alltså kan man vara ganska elak och sabotera för de andra spelarna (t ex genom att placera ut en illaluktande skunk vid någons sopstation!)
Hur får man då tag på det här spelet? Jo, lättast är att gå in på http://www.melica.se/spel.htm om man bor i Göteborg/Västsverige. Man kan också prata med mig eller Agnes. Om du bor mer i Stockholmstrakten, kolla in www.groleksaker.se.
Om man håller på med miljö kan man ibland få spatt på att saker och ting går så långsamt. Exempelvis är det 2011, och i huset jag bor finns fortfarande ett sopnedkast där folk kastar ner hushållssopor blandat med såväl matrester som allt möjligt annat skumt.
För att få lite perspektiv, och inse att vi nog kommit en bit på vägen ändå, kan man titta på vad man gav för råd på 60-talet…
På jobbet läser jag en del tidningar om ganska smala ämnen för att hålla mig ajour inom el-, värme- och energivärlden. Då slår det mig ofta att många tidningar (och även hemsidor osv) tenderar att se den lilla del av helheten som just de ägnar sig åt som det centrala, det viktigaste och ibland till och med det enda som spelar roll. Jag blir ganska förundrad av t ex tidningen “Svensk Geoenergi”, som för någon som försöker se energi i Sverige som en helhet, och dessutom en del i ett större system, ter sig tämligen enkelriktad. Sida upp och sida ner om hur fantastiskt det är med geoenergi (dvs teknik för att hämta upp värme ur jordskorpan), varvat med reportage om hur orättvist det är att så många kommuner satsar på fjärrvärme istället. Sen är tidningen slut.
Nog för att geoenergi är mycket intressant och en viktig pusselbit i ett lands energisystem, men det är fortfarande bara en pusselbit. Och den här situationen, att vara i det närmaste insnöad på sin egen lilla del i helheten, är inte unikt för just den här tidningen, utan förekommer i många sammanhang. Kanske är det en mänsklig grej. Jag har träffat teaterfolk som är helt oförstående för världen utanför teaterkretsen, såväl som chalmersteknologer vars världsbild slutar vid Aschebergsgatan. Förmodligen är jag själv likadan på sätt och vis, tänker i miljöperspektiv och missar annat viktigt.
Men ju mindre och smalare det man sysslar med är desto tydligare blir det på nåt sätt. Och jag inbillar mig att jag har åtminstone en hyfsad förmåga att se nån slags helhet. Sånt kan man träna upp såklart och det är nog viktigt att göra det om man på allvar siktar på en hållbar framtid, vad man än sysslar med. Ibland får vi påminna varandra.
En annan sak som gör att ens perspektiv smalnar av och men blir ännu mer oseende för sådant utanför ens egen verksamhet är om man är en väldigt homogen grupp människor. För skojs skulle räknade jag antalet män och kvinnor som förkom på bld i geoenergi-tidningen. Jag hittade 27 män, som alla såg ut att vara mellan 40-65 år, och en kvinna som var 29. Det vet jag eftersom jag känner henne. Det var min goda vän Lise Nordin som sitter i riksdagen och deltagit i ett geotermi-seminarium i Almedalen, där hon intervjuats av tidningen.
Nåväl, det står säkert mycket viktigt och bra i tidningen, och geoenergi är som sagt en viktig pusselbit, men jag är övertygad om att för att vi ska kunna få till ett hållbart energisystem måste vi se alla pusselbitar, och dessutom hur de passar ihop. Då tror jag det är dumt att alla som sysslar med en viss pusselbit är män mellan 40 och 65.
Det här kan vara den sämsta rubriken på den här bloggen sedan jag startade den för nästan två år sedan. Men det är inte rubriken som är viktig utan budskapet.
En av alla de tusen saker vi miljömuppar tjatar om i tid och otid är att inte äta jätteräkor. Många är de sushirestaurangsbesök där man försökt förklara för sitt sällskap varför den till synes harmlösa räkbiten är så illa att beställa. Jag tänkte inte dra hela historien här och nu, utan istället hänvisa till dessa två Youtubefilmer. Den ena är en tecknad kortfilm på en minut, den andra en tio minuters dokumentär. Dokumentären släpptes i morse kl 10 med dunder och brak på en presskonferens hos Naturskyddsföreningen, där jag alltså arbetar.
Det här är något så sällsynt på den här bloggen som en ren vädjan. Beställ inte den jävla jätteräkan! Visa att vi inte tycker att värdet av att slurpa i oss en liten skaldjursbit är ett bra argument för att människor utnyttjas, våldtas och svälts ut, ett bra argument för att totaltförstöra hela kuststräckor med kemikalier, rovdrift och skövling, eller ett bra argument för att inte bry oss.
Jag jobbar med miljömärkning av el och värme. Det innebär att jag bland annat arbetar med frågor som rör placering av vindkraftverk. För att göra en väldigt lång historia kort så håller jag på att ta fram kriterier för vilka områden och typer av områden som vindkraftverk ska få stå i för att el från dem ska kunna miljömärkas. Kriterierna som finns idag är ganska ofullständiga så vi håller på att utöka dem.
Många har starka åsikter om hur vindkraftverk ska placeras. Miljökämpar, företag, fågelintresserade och skogsengagerade, för att nämna några. Mängden budskap man får från alla dessa är totalt överväldigande. Alltifrån till att godkänna vilken placering som helst till att inte tillåta placering inom fem kilometer från närmaste träd eller fågel. Som relativt ny på det här jobbet (jag har arbetat här i tre månader) är det inte lätt att veta vilken fot man ska stå på.
Jag är själv sprungen ur samma miljörörelse som de flesta av dem jag diskuterar med. Därför känns det konstigt att en del av dem ibland verkar tolka mig som någon man bör kämpa emot. Det är ofta en aggressiv attityd som möter en, som att man vore ute efter att vilja vindkraftsbebygga varenda liten skogsdunge i det här landet. Många tar upp kampen mot “vindsnurrorna”, som man är rädd ska tränga undan all natur i Sverige. Så är det inte. Hela tanken med att miljömärka el är att den ska vara producerad på ett sätt som har en så liten miljöpåverkan som möjligt. Om jag vore allsmäktig skulle jag bestämma att vindkraftverken skulle stå längs motorvägar, i industriområden, till havs där inga viktiga fågelsträck löper, på jordbruksmark, osv.
Men jag är inte allsmäktig. Skulle vi ställa krav på att vindkraftverk inte fick stå nära naturområden, fåglar eller öppna landskap skulle elföretagen med all säkerhet skaka på huvudet, säga upp märkningen, och obehindrat placera verken var som helst. Skulle vi vinna på det? Skulle miljön vinna på det? Vi hade kunnat ställa jättehöga krav, men måste hela tiden se till miljönyttan i slutändan.
En sak jag tycker är konstig är också den starka aversionen som finns mot just vindkraftverk, eller vindsnurror som de ofta kallas. Jämför man vindkraftens miljöpåverkan med den från vattenkraft ser man snabbt att vattenkraften slår betydligt hårdare mot biologisk mångfald och naturvärden än vindkraften. Och jämför man med biobränslen, som man gör både el och värme av, är påverkan ännu större. Där hugger man ner och avverkar skog systematiskt för att hålla systemet igång. Och dessa tre exempel är alla förnybara! Börjar man jämföra med fossila bränslen och kärnkraft är miljöpåverkan så stor att det förefaller mig obegripligt att så mycket energi läggs på att bekämpa vindkraften, den minst miljöpåverkande energikällan vi har.
För det är något vi måste inse. Det finns inga miljövänliga energikällor. Alla sätt att framställa elektricitet i en för samhället användbar skala innebär en miljöpåverkan. Vi kan bara välja hur mycket. Det enda som faktiskt kan kallas “miljövänligt” är att minska sin energianvändning. Vi har en sjukt hög energianvändning i Sverige, och slösar bort mer energi än vad jag ens vågar tänka på.
Nu kom jag lite ur spår här. Vad jag vill säga med det här inlägget är att det är en svår uppgift att vara den som i slutändan försöker avgöra vilka krav och kriterier som leder till minst negativ påverkan på miljön. Och att jag tycker det är viktigt att man inser att alla sätt att producera energi påverkar miljön, men att vindkraft är den energikälla vi har idag som påverkar minst.
Självklart är placeringen viktig.
Men det heter vindkraftverk, inte vindsnurror.
Man skulle kunna tro att jag blivit väldigt lat på sistone. Eftersom jag efter att ha skrivit nya inlägg här på bloggen nästan varje dag gått över till att skriva högst ett i veckan. Men orsaken till detta är inte att jag blivit lat eller tappat sugen.
Orsaken är att jag har fått jobb. Ett fantastiskt jobb där jag får arbeta heltid med just sådant som jag tycker är roligt och viktigt och som betyder mycket för mig. Men det är inte helt lätt och kräver mycket av mig. Just nu håller jag till exempel på med placering av vindkraftverk, vilka områden vi ska godkänna att vindkraftverk står i för att kunna bli miljömärkta med Bra Miljöval. Och det är så mycket man måste ta hänsyn till. Biologer, ornitologer, geologer… så många som vet så mycket och som det är viktigt att man lyssnar på.
Det här är ett jobb som jag verkligen vill göra bra. Och ta på allvar. Därför är jag ofta väldigt trött när jag kommer hem på kvällarna och orkar sällan skriva på bloggen. Jag har ju en skivutgivning och ett spex att sköta också. Och en bruten svanskota, fick jag reda på idag…
Nåväl, nu vet ni alltså att tystnaden på här beror att jag numera faktiskt håller på med saker på riktigt istället för att bara tycka om dem på bloggen. Det är ju ändå en ganska bra sak.
Det här är alltså en direkt fortsättning på inlägget jag skrev i onsdags, om hur vi mentalt hanterar när någon påstår att vi står inför det största hotet i mänsklighetens historia (i form av den globala uppvärmningen), och om vi inte tar tag i saken på allvar kan uppvärmingen vi orsakat leda till en värld i kaos för våra barn och barnbarn.
Den här gången tänkte jag ställa frågan Vad är det vi ska fatta egentligen? Som jag skrev sist är det svårt att ta till sig budskapet om stora förändringar, särskilt när det innebär att man själv måste lägga om sin livsstil. En fullt mänsklig reaktion är att skjuta undan det genom att förneka det, lägga skulden på någon annan, tänka att det redan är för sent, eller tänka att det kanske inte är så farligt ändå.
Så vad är det då vi ska ta till oss? Vad är det som är så tungt och svårt att vi tar till alla de här förenekelsestrategierna?
Jag ser det som att det är två grupper av saker. Dels sådant vi måste förstå och ta till oss (som att en global uppvärmning på i genomsnitt två grader inte bara är förödande, den är också en stor utmaning att inte överstiga) och dels sådant vi måste göra rent praktiskt. Som att lägga om våra dagliga rutiner och livsstil.
Idag tänkte jag skriva om den första gruppen. Det vi måste förstå och ta in.
Boken jag läste ut häromdagen, “Sex Grader” av Mark Lynas, ger en extremt tydlig bild av vad vi kan vänta oss om vi rycker på axlarna och inte bryr oss om vad 99% av klimatforskarna varnar för. Låt mig ta några exempel, väl underbyggda i forskningen.
Ökad global medeltemperatur med 1 °C
• Oläkbara skador på unika ekosystem, som korallrev och tropiska skogar
• Ökad mängd naturkatastrofer, som värmeböljor och orkaner av Katrina-typ
2 °C
• Kraftigt ökad mängd värmeböljor, oväder, skogsbränder och kraftiga skyfall
• Ökenspridning och förskjutning av klimatgränser från ekvatorn till polerna
• Flyktingvågor från områden som översvämmats eller på annat sätt gjorts obeboeliga
• Allvarliga torkor och förlorade skördar
3 °C
• Viktiga återkopplingsmekanismer sätter igång, metan och andra växthusgaser släpps ut från tinad permafrost och områden som tidigare varit istäckta, vilket ytterligare ökar uppvärmningen
• Kraftig ökenspridning, enorma områden kommer att vara icke odlingsbara
• Mycket stora flyktingvågor från numera obeboeliga områden
• Förutom att istäckena på Arktis, Grönland och Antarktis försvinner nästan helt försvinner också glaciärer i Asien och Europa som står för miljardtals människors dricksvatten
4-6 °C
Eftersom jag inte har boken med mig just nu gör jag halvtidspaus här, och avslöjar resten i nästa blogginlägg. För att förstå en temperaturhöjning av den här magnituden kan man gå tillbaka till tidigare epoker i Jordens historia. Det kommer jag att göra nästa gång.
Och oroa er inte, jag ska återkomma till hur vi ska hantera det hela.
Jag har precis läst ut Sex grader av Mark Lynas. Det är en bok som kom 2007 och handlar om vad som händer om medeltemperaturen på Jorden skulle stiga. Några grader varmare kan väl vara skönt, finns det många som tänker, men riktigt så enkelt är det inte. Tyvärr.
Boken är indelad i sex kapitel, ett för varje grads höjning. När jag kom till två grader, det mål som t.ex. EU har satt upp (och som kommer att bli en tuff utmaning att hålla, men det KAN gå!) blev jag ganska mörkrädd. Återkommande värmeböljor, utrotning av oräkneliga djur- och växtarter, vattenbrist på grund av försvunna glaciärer, höjda havsnivåer och många miljoner klimatflyktingar är några av de exempel som Lynas tar upp. De efterföljande kapitlen, om 3, 4, 5 och rentav 6 graders höjning av den globala medeltemperaturen, kommer jag att vänta lite med att gå in på.
Detta är inget han forskat fram själv. Han har använt sig av tusentals vetenskapliga artiklar och rapporter och sammanställt dem till en naken och ocensurerad vetenskaplig thriller. Och en thriller är det. Jag har behövt flera dagar för att riktigt hämta mig.
Men ärligt talat, helt och hållet har jag nog inte återhämtat mig, och jag hoppas faktiskt att jag inte kommer att göra det heller. För det vore en otjänst mot mig själv och mänskligheten. En lika stor otjänst som när vi inte förklarar för våra oroliga barn vad det egentligen är de där tanterna och farbröderna på TV och radio pratar om, när de säger hemska saker om att havsytan kan komma att höjas, att öknar kan spridas, och att miljardtals människor från andra länder kan komma att behöva fly till Sverige.
Och det här är knepigt. För hur fasen tar man till sig ett sånt här omvälvande faktum utan att totalt duka under av hopplöshetskänsla? Det är ingen lätt sak, minsann! Det vanligaste är att man tar till olika strategier för att slippa ta det till sig. Man gör det inte medvetet, utan den mänskliga hjärnan funkar så. Under vår evolution har det varit en fördel att kunna tänka bort och förneka stora hot, men problemet idag är att hotet är skapat av oss själva och involverar hela planeten.
De vanligaste knepen att ta till är att förneka att hotet existerar, att hävda att man själv inte har någon del i orsaken, att det är omöjligt att göra något åt och att det kanske inte är så farligt trots allt. Allt det här är grundläggande psykologiska reaktioner som man lär sig i baskurserna på vilken psykologutbildning som helst. Det handlar enkelt uttryckt om att minska sin kognitiva dissonans, det vill säga när det man gör inte stämmer överens med det man tänker.
Jag håller för fullt på att bearbeta boken mentalt. Jag kommer att följa upp det här inlägget framöver med tankar om vad vi egentligen står inför och hur vi kan hantera det. Så om ni är beredda att ta itu med er kognitiva dissonans, återkom och läs kommande inlägg!
Jag ska försöka att skriva det här på ett så seriöst sätt jag kan, och inte göra narr av någon. Men det är svårt, för jag tycker personligen det är så tragikomiskt.
SDUs (SDU är Sverigedemokraternas ungdomsförbund) ordförande Gustav Kasselstrand intervjuades under Almedalsveckan nu för några dagar sedan. Jag läste intervjun i förmiddags och höll på att sätta téet i halsen (jo, jag vet, det händer ganska ofta numera). Jag har tidigare på bloggen diskuterat Sverigedemokraternas inställning till invandring och jämlikhet. Nu har turen uppenbarligen kommit till miljö.
Så här vill SD att Sverige ska se ut, enligt sverigedemokraterna.se.
Här kommmer några citat ur intervjun (som går att läsa i sin helhet här) och mina reaktioner.
“Nu utvecklar vi våra tankar kring miljön i snabb takt. Till exempel är vi det mest kärnkraftsvänliga partiet. Vi ser det som det enda realistiska alternativet. Dessutom är kärnkraften extremt miljövänligt också, och de svenska kärnkraftverken håller högst klass i världen.”
Okej. Först och främst; “det enda realistiska alternativet”. Hur menar han då? Menar han att den enorma tillväxten av förnybar energiproduktion som pågår världen över är orealistisk? Overklig? Att den egentligen är på låtsas? Sen har vi påståendet att kärnkraften är extremt miljövänlig. Det hade varit spännande att se vad han har för referens på det. En livscykelanalys på en kWh el från kärnkraft, från att uranet bryts av utsatta arbetare i dagbrott i Namibia, till att de legat hundratusentals år inkapslade i koppar och bentonitlera i vår svenska natur som SD värnar så om, skulle förmodligen säga något annat. Men jag tvivlar på att Kasselstrand läser så mycket livscykelanalyser. Att sedan svenska kärnkraftverk håller hög klass är rent felaktigt. Svenska kärnkraftverk är gamla, lappade och lagade och internationellt kritiserade för sin dåliga säkerhet.
“Sen är ju SDU ett parti som är extremt djurvänligt, så vi kommer att ta ställning för att förbjuda minkfarmarna. Detta är en onaturlig näring som inte Sverige ska uppmuntra till. Minknäring syftar bara till att folk ska gå omkring i en fin päls. En form av lyxkonsumtion som inte är viktig. Köttproduktion syftar däremot till att vi ska överleva, en viktig moralisk skillnad.”
De har rätt om minkarna. Men köttproduktion har inte handlat om överlevnad sen stenåldern. Idag dör vi fetma, inte av svält. Icke-ekologisk köttproduktion idag handlar om pengar, inte överlevnad.
“Peak oil är ganska överreklamerat. Vi kommer inte stå där en dag och inse att oljan är slut. Det kommer vara en lång process över flera årtionden. Alternativen kommer att utvecklas under tiden. Koldioxidhotet finns också, med all sannolikhet, vi vet ju inte säkert. Det är ett hot, men det får alltför stort fokus i debatten. Tillväxten, här är det ingen hållbar linje att säga att vi konsumerar alltför mycket och att vi måste dra ner på vår konsumtion. Det är en felaktig utgångspunkt och kommer i praktiken inte att gå att genomföra. Att ha fokus på att vi konsumerar för mycket, då landar man lätt i frågan om vilken standard vi egentligen ska ha. Ska vi gå tillbaka till 1990, 1980 eller 1950. Visst skulle miljön bli bättre om vi gick tillbaka till stenåldern, men det är ju inget realistiskt alternativ.”
Det är nu jag känner att jag ger mig. Under intervjun har Kesselstrand sagt ett fåtal vettiga saker som fått mig att ändå läsa vidare, men nu förlorar han den allra sista droppen av min sinande respekt för SDs miljöpolitik. Peak Oil överreklamerat? Det är dataspelslogik att tänka att resurser är outtömliga, och oljeföretagen har redan börjat rota i oljesand och under Arktis smältande isar efter alternativa fyndigheter eftersom de stora oljefälten nu kräver att man sprutar ner miljardtals ton vatten och gas för att oljetrycket ska hållas uppe. Att vi inte vet säkert om klimathotet finns kanske stämmer för Karl Popper, men han skulle säga samma sak om jag frågade om han själv fanns. Kommentarer om vad han säger om tillväxten orkar jag inte ens skriva i nuläget, och slutsatsen att det skulle handla om att gå tillbaka till 50-talet är så fel det kan bli. Ingen seriös politiker menar att vi ska gå tillbaka i tiden. Vad det handlar om är att gå fram i tiden. Att möta framtiden utan att gå under på vägen.
Den enda som går tillbaka i tiden är Kesselstrand själv, när han påstår att vi behöver köttindustri av överlevnadsskäl. Då går han bokstavligen tillbaka till stenåldern.
Tidigare har jag här på bloggen berättat om ett projekt jag driver tillsammans med Agnes Leijon och Patricia Rawecka. Det gäller ett brädspel för barn som går ut på att bli först med att återvinna alla sina sopor. Nu börjar vi bli klara!
Än så länge har vi gjort några spelbara prototyper på egen hand, men i slutet av sommaren siktar vi på att vara färdiga att trycka upp spelet på riktigt! Illustrationerna i spelet är gjorda av Patricia Rawecka, och det är bara några sista putsningar kvar att göra på spelplanen och händelsekorten.
Spelet börjar med att spelarna väljer en av sex spelfigurer som bor i var sitt hörn av spelplanen. Sedan får varje spelare ett antal sopbrickor, och så gäller det att så fort som möjligt ta sig till de rätt återvinningsbehållare och göra sig av med sina sopor. Den som först blir sopfri och hinner tillbaka till sitt hus vinner! Men på vägen kan man råka ut för tokiga händelser. I staden bor t.ex. den lurige Farbror John, en högkonsumerande gammal dansbandsbasist som som tycker sopsortering är onödigt och miljö är det töntigaste som finns. Farbror John kan ställa till det för spelarna genom att till exempel ge dem extra sopor, sabotera deras sopsortering och spola ner sopor i toaletten. Som tur är finns också snälla personer som kan hjälpa spelarna på olika sätt, bussbiljetter och cyklar som gör att spelarna snabbt kan ta sig mellan olika ställen i staden (t.ex. second hand-butiken och miljöstationen) och annat smått och gott.
Vi har gjort en hel del testningar av spelet under tiden det utvecklats, och nu behöver vi göra några sista provspel. Därför söker vi nu testare (i Göteborg och Stockholm) som vill testspela spelet en sista gång innan det trycks. En fördel är om det är folk som har barn i 7-12-årsåldern. Eller småsyskon eller kusiner eller grannar eller vad det nu kan tänkas vara.
Hör av er till mig om ni vill testa! Bor du i Stockholm, så hör av dig till Patricia Rawecka!
