miljö – Sida 6 – Emanuel Blume

Fina fisken och fula fiskare

Vi jobbar just nu inom Naturskyddsföreningen mycket med fisk och hållbart fiske. Jag vill inte bombardera er läsare med siffror och fakta, men det är löjligt akut för vissa fiskarter. Ålen har t.ex. minskat med 99% de senaste 30 åren och den blåfenade tonfisken med 80%. De allra flesta av världens fiskbestånd fiskas för hårt och kommer att ta slut om vi fortsätter fiska som vi gör.

Okej, det där vet vi, kanske ni tänker. Och ja, vi vet ju det. Men vad gör vi? En ytterst enkel i-landsåtgärd är att ladda ner Grön Guide till sin mobiltelefon, om man har en sån som klarar sånt, och lätt kunna se vilken sorts fisk som är säker att köpa. Bara att söka i App Store eller motsvarande.

Många fiskare menar att de inte kan sluta fiska. Det är ju deras arbete och har så varit i generationer! Men det är just det vi menar. Fiskar vi slut på fiskbestånden kommer dagens fiskare också vara de sista som faktiskt kan fiska.

Läs mer på www.naturskyddsforeningen.se. Idag var också följande insändare med i GP, skriven av bland andra WWF:

”Situationen för världens fiskbestånd är alarmerande. I EU är drygt 70 procent av unionens kommersiella fiskbestånd fullt utnyttjade eller överfiskade. Därför söker EU:s fiskefartyg nya fiskevatten utanför EU, bland annat utanför Afrikas kuster. EU har blivit världens största fiskimportör. Överfisket är inte bara förödande för naturen utan också för alla de fiskesamhällen som är beroende av havets resurser för sin försörjning.”

– Att fortsätta som hittills vore en katastrof för alla. Utan fisk kollapsar havens ekosystem. De som lever på att fiska kan inte fiska. Handlaren har ingen hållbar fisk att sälja och kockarna har ingen vild fisk att tillaga, säger Håkan Wirtén, generalsekreterare på WWF, i ett pressmeddelande.

EU:s fiskepolitik ska nu reformeras och en ny lagstiftning är tänkt att vara på plats under 2013.
– Ett första förslag kommer nu i juli från kommissionen, säger Jenny Fors, fiskpolicyhandläggare på WWF, till Miljöaktuellt. Därefter väntar långdragna och tuffa förhandlingar.

Uppmaningen som nu förs fram, dels till landsbygdsminister Eskil Erlandsson, dels till miljöminister Andreas Carlgren, är att de båda måste börja sätta press på resten av EU, inte minst Polen som tar över ordförandeklubban från och med den 1 juli. Framför allt följande punkter bör ministrarna verka för:

• Inför långsiktiga förvaltningsplaner för allt fiske senast 2015 som grundas på forskarnas rådgivning.
• Inför effektiv regional förvaltning för ökad delaktighet och ansvar från berörda aktörer
• Inför samordnade regler som förenklar spårbarhet av fisk, skapar stabilitet på marknaden och ökar information till konsumenterna.
• Låt EU:s regelverk omfatta alla europeiska fartyg, var i världen fisket än sker.

I Hjällbo för att kolla in celler

Solceller alltså. Det finns säkert massor av celler i Hjällbo; stamceller, konvektionsceller och allehanda andra celler, men det var just solcellerna som jag kom dit för att besöka.

Det var ett studiebesök anordnat av Naturskyddsföreningen i Göteborg. Solen stekte obönhörligt när vi gick från spårvagnshållplatsen upp till Hjällbo Lillgata, där de aktuella husen låg. Vi möttes av följande fasad, med solceller och allt, inklusive en liten tavla där man kunde läsa hur stor effekt anläggningen producerade just då, och hur mycket energi den producerat under dagen. Klicka på bilden för att kunna läsa på tavlan. Och om du undrar varför de ser så 70-talig ut är det för att jag kände ett enormt behov av att använda mitt nya häftiga kameraprogram till telefonen som jag köpt för hisnande 7 kr.

Detta var alltså den största del-anläggningen. Totalt tror jag att tre hus var utrustade med solcellerna, en yta på totalt 700 kvadratmeter. Den 6e största solcellsanläggningen i Sverige tydligen. Efter att ha stått och pratat ett tag om projektet, Hjällbobostaden och solcellsteknik i allmänhet klättrade vi upp på taket till ett av husen.

Solcellerna var alltså monterade både på taken (i 15° vinkel mot takplanet) och på den främre fasaden. På taket fick de samsas med hyreshusens heliga kor – parabolerna (som tog in över 1000 kanaler!)

Hela anläggningen kändes väldigt välgjord. Pedagogiskt att en del av panelerna syns på fasaden, och att man kunde läsa av effekt och produktion.

Ändå var jag inte helt övertygad. Anläggningen hade kostat 5,5 miljoner att bygga. Jag tror att den förra året producerat totalt 88 MWh (om jag minns rätt). Ett av de små vindkraftverken som står i Stansvik hemma på Tjörn producerar (om jag räknat rätt) ungefär 400 MWh på ett år. Det är alltså ett litet och gammalt vindkraftverk.

Den här moderna solcellsanläggningen, sjätte störst i Sverige, ger alltså en femtedel av vad ett litet sketet vindkraftverk i Stansvik ger.

Det är inte så att jag är negativ till solceller. Men det är viktigt att man ser det i proportion till andra energikällor. Solceller är smidiga på så sätt att de inte låter, inte sticker upp och inte rör sig. Det är också en värdefull egenskap att elen lokalproduceras, så att husen den sitter på blir mer självständiga, t.ex. om det blir strömavbrott eller inträffar en större katastrof.

Men även vindkraft och vågkraft lokalproduceras, om än inte lika lokalt. Jag skulle vilja veta hur mycket resurser som krävs för att bygga solcellerna, transportera dem, montera dem och underhålla dem. Med en sådan relativt liten produktion gäller det ju att de inte tar för mycket resurser i anspråk för att det ska vara bra ur ett miljöperspektiv. Självklart är det bättre än olja och annan fossil energi, men lite högre ambitioner än så tycker jag allt att vi ska ha!

När jag var i Kenya förrförra året var det en del familjer som hade solceller på taket. Där var det fantastiskt. Från att helt ha saknat el, telefoni, och moderna kommunikationer räckte det nu med en kvadratmeter solceller på taket för att kunna titta på TV, lyssna på radio och ladda sin mobiltelefon. Men mängden el som används av en kenyan är så otroligt mycket mindre än den som används av en svensk. Det svenska elslöseriet är groteskt stort, och man skäms nästan när man kommer ner och försöker förklara för kenyanerna vad man egentligen använder all el till. Typ ”Tja… jag vet inte… vi har ju lampor som står på under dagarna… spänningsomvandlare… solarier… air condition… eluppvärmning… stand by-TV…” Inte undra på att de ofta rynkar pannan.

Hur som helst, jag tycker solceller är en fantastisk teknik som ska användas. Men frågan är om det är det bästa att bygga i Göteborg, med ganska få soltimmar om året, starka vindar och närhet till både hav och biomassa.

Vad tycker ni?

Tragisk ironi

En liten tanke om klimatförändringarna som vissa tror på och andra inte.

En drivkraft som vi alla har är att få bekräftat att vi faktiskt har rätt. Detta leder till lite knepiga effekter när det gäller klimatförändringarna och att göra nåt åt dem. För om människor som menar att den förstärkta växthuseffekten är reell och orsakad av människan (vilken den ju naturligtvis är, enligt min uppfattning) också lyckas påverka samhället att stävja den globala uppvärmningen, så kommer ju ”beviset” för att de hade rätt bli svagare.

Det vill säga, om vi lyckas stoppa den globala uppvärmningen kan klimatskeptikerna säga att ”Vad var det vi sa? Det blev ingen global uppvärmning.” Vi får alltså bekräftelse att vi hade rätt först när vi förlorat chansen att rädda planeten. En ganska tragisk ironi.

På samma sätt funkar det tvärtom. Klimatskeptikerna, som innerst inne känner viss osäkerhet (inte minst för att varenda kritiskt granskad forskningsrapport styrker att den människoorsakade globala uppvärmningen är verklig) får bekräftat att de har fel först när samhället följer deras förslag till handling, det vill säga att fortsätta med fossila bränslen.

Vad det här i slutändan betyder måste ju vara att om vi menar allvar med vad vi tror och vad vi vill, och handlar därefter, så måste vi acceptera att vi kan komma att få höra att ”Vad var det vi sa?” från våra meningsmotståndare i framtiden.

Men är inte det en framtid väl värd att sträva efter?

Några grader hit eller dit…

Jag håller nu på att läsa boken ”Sex grader” av Mark Lynas. Den kom ut 2007 och handlar om vilka effekter en höjning av den globala medeltemperaturen kan få. Den är uppdelad i sex kapitel, där det första handlar om en grads höjning, det andra om två graders höjning och så vidare, upp till sex grader. Jag har bara precis börjat på tvågraderskapitlet.

Det är ingen lätt läsning. Som jag tog upp i förra veckan är det svårt att veta hur man ska reagera på att få reda på saker som att arter utrotas, glaciärer smälter, öriken hamnar under vattenytan, och det ena hemskare än det andra (exemplen är hämtade från kapitlet om en grads temperaturhöjning). Det är lätt hänt att man bara nickar eftertänksamt och fortsätter med det man höll på med. Kanske är det så man måste göra för att inte bli galen. Men samtidigt, det är precis vad rådjuret gör, när det stirrar in i strålkastarna på den framrusande bilen.

Nya studier, som jag också skrev om förra veckan, pekar mot att vi förmodligen inte klarar tvågradersmålet, det vill säga målsättningen att medeltemperaturen på Jorden inte ska stiga mer än 2 °C under vårt århundrade. Effekterna av en sån höjning är… tja…

Jag drar mig till minnes orkanen Katrina i New Orleans 2005. Vallar brast, Pontchartrain-sjön svämmade över sina bräddar och staden förvandlades på ett ögonblick till ett dränkt, laglöst och okontrollerat kaos. Man såg på TV hur affärer plundrades, hur friska människor slogs om drickbart vatten medan de sjuka såg på, och hur folk sköt mot räddningshelikoptrarna i hopplös desperation. Det var sinnessjukt. Och fler, värre och mer oberäkneliga oväder är bland de första effekterna av en höjd medeltemperatur vi kan räkna med. Jag vet inte om jag klarar att greppa det här.

Kanske tillhör jag den sista generationen som växer upp i en värld av relativ trygghet? Den sista generationen som har möjlighet att besöka snöklädda bergstoppar? Att se korallrev? Den sista generationen som inte hört talas om växande flyktingströmmar från städer och länder som blivit obeboeliga?

Snacka om dystopi. Hela boken är sån. Och det ska inte stickas under stol med att Lynas fått mängder av kritik. Från många håll. De senaste åren har han exempelvis blivit beskylld för att ha ”tappat greppet om klimatfrågan”, framför allt vid klimatmötena i Köpenhamn och Bali. Men då gäller det inte, om jag förstått det rätt, hans analyser och sammanställningar av forskning, utan hans uttalanden om att Kina skulle vara den största klimatboven, och att ha tappat tron på en lösning. Här är en artikel om detta.

Själv berättar han i början av boken att han, då han gått på toaletten efter att ha hållit en lång föreläsning för allmänheten, hört en besökare be sin kompis om ursäkt för att ha ”dragit med honom på nåt så deprimerande”. Lynas förvånades, eftersom han själv inte såg det så. Han jämförde det med att någon blivit deprimerad efter att få reda på att det brinner i köket, när hen själv sitter i TV-rummet. Detta istället för att faktiskt ringa brandkåren eller gå ut och släcka i köket.

Han är kontroversiell, Lynas. Läs gärna boken, men inte utan att tänka själv och reflektera.

Rörelsen som gjorde mig till den jag är

Det här är en fortsättning på det alldeles för långa inlägget jag skrev igår. För att rekapitulera gårdagens utsvävningar i en mening så handlade det om att jag varit och spelat i ett miljösammanhang i Stockholm i helgen, och insett att mycket av den traditionella miljörörelsen ger ett mycket oorganiserat och tyvärr inte särskilt seriöst intryck.

Efter att ha haft ytterligare en dag på mig att begrunda det hela har jag insett att jag nog är ganska ledsen. Det här är ju min rörelse. Det här är kulturen jag och mitt engagemang är sprungen ur. Personen jag nämnde igår, som i söndags ansåg att jag låtit mig övertygas av motståndarnas retorik och blint svalde deras åsikter med hull och hår, är samma person som för över tio år sedan inspirerade mig att att börja skriva musik om miljö och solidaritet.

Rörelsen som fick mina vänner och flickvän som kommit för att lyssna att undra vad det var för cirkus de hamnat på, det var min rörelse.

Och jag vill fortfrande hävda att det är en fantastisk rörelse. Jag blev medlem i Grön Ungdom när jag var 16 år, och kunde där formas till den jag är idag. För mig var det platsen där man tilläts vara den man var och inte bara accepterades om man var lite utanför normen, utan också kände stöd för det.

Vad är det då jag kritiserar? Hur kan jag både älska och bli besviken av samma rörelse?

Kanske har det att göra med skillnaden mellan att göra saker internt (som sommarlägret på bilden här ovan, i en skog i Bokenäs) och externt (som ett öppet arrangemang på Slussen i Stockholm). Sedan är ju ett sommarläger arrangerat för och av ungdomar en annan sak än ett offentligt evenemang på andra sätt också.

Kanske har det att göra med att, lika inkluderande som det är att få ingå i en grupp med olika, speciella, normbrytande människor, lika exkluderande kan det vara för den som står bredvid och tittar på. Det handlar inte om att det ena eller det andra är rätt eller fel. Det finns dessutom gott om tillfällen där jag tycker att normbrytande bör och till och med måste visas upp (den som följt den här bloggen vet hur jag resonerar om normer…). Men, att bete sig på ett sätt som så tydligt får en exkluderande effekt, när man tar upp frågor och för fram åsikter som är viktiga och förtjänar lyssning, är, vill jag påstå, ingen hit.

Jag vill kunna säga till Janina och mina vänner som var där, att det här är rörelsen som gjort mig till den jag är (vilket det är), utan att behöva förklara för dem att de som ingår i den faktiskt inte är galna.

Dags att dra till Stockholm

Om några timmar ska jag på ett tåg upp till Stockholm. Detta på grund av att det imorgon är världsmiljödagen, och då har tidningen Miljömagasinet 30-årsjubileum. Det blir en dag med kultur, föreläsningar, tal och allmänna trevligheter. I programmet finns, förutom jag, bland andra Birger Schlaug, Kristina Belfrage, Gunnar Lindstedt och Bengt Berg.

Det ska bli kul! Det hela äger rum på Slussen i Stockholm. De ganska feta beskrivningarna av artisterna bestod av ett ganska diverst urval av information. Jag insåg när jag läste om mig att det nog står lite inaktuella saker om mig på olika ställen på internet. Till exempel om George Bush, kärleken, revolutionen och de intima hemligheter som döljer sig i min garderob. Hmm.

Är du i krokarna, så kom förbi! Programmet (som finns att läsa här) börjar klockan 11.00 och håller på tills sent in på natten. Jag spelar vid 15.30.

It’s gettin’ too hot!

I ett miljönyhetsbrev jag jobbar med varje månad skriver vi i senaste numret om hur 2010 års globala utsläpp av koldioxid slår alla tidigare rekord, och om hur en rapport från Lunds Universitet visar på att effekterna av klimatförändringen i Arktis är mycket större än man tidigare trott.

Det är så svårt att veta hur man ska reagera på sånt här. Jag kommer ihåg för 5-6 år sedan, när man hade pratat om klimatförändringarna i ett nyhetsprogram för barn på TV, jag tror det var Lilla Aktuellt. Föräldrar hade blivit upprörda, eftersom barnen blev skrämda. Man menade att såna saker får man inte berätta för barn, de kan inte förstå sånt.

Jag har funderat mycket på det där. När ska man berätta det, då? När de blivit vuxna och lärt sig att skjuta ifrån sig saker? Frågan är egentligen inte varför barn blir skrämda och ledsna när de hör vad som är på gång, utan varför vi vuxna inte blir det.

Hur som helst, de globala koldioxidutsläppen minskade under 2009, på grund av finanskrisen, men 2010 ökade de igen och slog nya rekord. Lars Westermark, enhetschef på Naturvårdsverket, säger i en intervju med Sveriges Radio att ”Det här är en väckarklocka. Om de här utsläppen fortsätter att öka kommer vi att missa tvågradersmålet och istället landa på en ökning på 4-6 grader till år 2100.”

Vi slänger oss med så mycket siffror. Två grader hit, fyra dit. 350 ppm hit och 500 ppm dit. Men inser vi vilka verkliga effekter som gömmer sig bakom dessa siffror? Inser vi vad det skulle innebära med en höjning av den globala medeltemperaturen på 4 °C? Det är när man kommer in på såna saker som rösterna kommer tillbaka; ”Shhh! Skräm inte barnen!”

Jag säger som Ghostarna i StarCraft 2: It’s gettin’ too hot!

Åh nej! Inte Farbror John!!

Som jag tidigare skrivit om är jag med i ett projekt som handlar om att ta fram ett brädspel för barn som handlar om sopsortering. Och nu börjar det verkligen hända grejer! Vi har provspelat prototypen med både vuxna och barn ett antal gånger, och det börjar faktiskt mer och mer likna ett färdigt spel.

Det det som är kul nu är också att vi har allierat oss med Gro Play & Design, ett företag som gör roliga miljöutbildande spel och pussel för barn. Vi jobbar på för fullt med design, spelbalans, händelsekort och regler, och planerar att ha ett färdigt spel till hösten.

Men! Vi skulle behöva hjälp! Spelet är ju fortfarande i sin utvecklingsfas, och vi skulle behöva veta vad folk anser är viktigt med ett bra spel, vad som gör att man vill spela ett spel flera gånger och så vidare. Så här kommer lite frågor till er som läser detta. Svara gärna i kommentarerna på det här blogginlägget, eller maila svar till mig på emanuel@emanuelblume.se

• Vad är det som gör ett bra spel?

• Vad är det som är viktigt med ett spel?

• Vad är det som ofta pajar ett spel, eller gör att man inte vill spela det?

• Är det viktigt att kunna vara många spelare?

• Ska det gå fort att spela? Hur fort?

• Är förpackningen viktig?

• Ska reglerna stå i locket?

• Nåt mer som är viktigt?

Vi är jättetacksamma med all hjälp vi kan få med spelutvecklingen!
Och förresten, den här Farbror John, det är en karaktär som kommer att återkomma i spelet. Därav den lite knepiga rubriken.

Med tvivlet som vapen

Här kommer fortsättningen på det inlägg jag skrev igår, om Den stora förnekelsen. Om jag ska sammanfatta det hela i en mening handlar det om klimatförnekare, som anser att vi inte behöver göra något åt den globala uppvärmningen eftersom den bara är påhitt, alternativt inte alls har nån koppling till oss människor. Och det var Johan Rockström och Anders Wijkman som pratade om detta igår på ett stort seminarium på Göteborgs universitet.

Nåväl. Vad är det då dessa klimatförnekare förnekar? Som jag skrev igår råder väldigt stor inkonsekvens inom klimatförnekandet, och det är inte sällan som de själva är osams inbördes. T.ex. om huruvida uppvärmningen inte existerar alls eller om den existerar men inte är orsakad av mänsklig aktivitet.

Här kommer en lista på några argument som klimatförnekare ofta använder, och hur Rockström och Wijkman bemöter dem.

Temperaturen ändras inte alls. Det är en konspiration.
Jo, det gör den faktiskt. Alltför många av varandra oberoende undersökningar bekräftar att den gör det.

Okej, temperaturen ändras, men det är naturliga variationer.
Det finns gott om naturliga variationer som gör att temperaturen ändras, men inga naturliga processer som vi känner till kan förklara den kraftiga ökning av temperatur vi uppmäter idag.

Mmm, men det är solens fel.
Solens strålning ändras i solfläckscykler. Vi befinner oss för närvarande i ett läge med få solfläckar, där solens strålning är lägre än genomsnittet. Alltså värmer mindre.

Jaja, det HAR väl skett en ökning, men den slutade 1998.
Ökningen sker över lång tid och det är inte så att varje år nödvändigtvis blir varmare än det förra. Havstemperaturen är mer jämn än när man mäter i luften, och den har ökat stabilt även efter 1998.

Men de senaste vintrarna har ju varit jättekalla!
I norra Europa har de varit det. Men globalt har det varit milda vintrar.

Poler och glaciärer smälter faktiskt inte alls, det visar forskningen!
Alla glaciärer smälter inte. Det finns ett fåtal glaciärer, främst i Europa, som faktiskt växer. Men den stora majoriteten av glaciärer globalt, samt polerna, minskar stadigt i volym.

Men om man tittar på borrkärnor så ser man att det är ökad temperatur som orsakar en ökad koldioxidhalt i atmosfären, inte tvärtom!
Detta är ett helt riktigt och viktigt argument. Men tyvärr innebär inte det att ökade koldioxidutsläpp är ofarligt. Det innebär snarare att det finns en självförstärkande effekt av ökad global temperatur. Eftersom det tidigare i jordens historia inte funnits några ”onaturliga” koldioxidutsläpp så har mängden koldioxid i atmosfären reglerats av temperaturen. När vi ”på konstgjord väg” ökar koldioxidnivåerna finns risk att den resulterande temperaturökningen ytterligare kan förstärka utsläppen av koldioxid (t.ex. via utsläpp från tinad permafrost).

Man kan sammanfatta klimatförnekarnas argument med att det handlar om att sprida tvivel. Tvivel på forskningsresultat, på etablerade modeller och rentav på sunt förnuft. Genom att hävda att något bara är till 99% bevisat vill man påstå att det inte är nån idé att göra något förrän det är till 100% bevisat. Det är som att kaptenen på Titanic är till 99% säker på att det är ett isberg i sikte, men vill vara 100% säker innan hen lägger om kursen.

Grejen är att det finns lösningar! Det fullkomligen kryllar av dem! Lösningar som inte bara motverkar den globala uppvärmningen utan också förbättrar vår livskvalitet! Att inte agera nu är som att resonera som mannen i den röda slipsen på teckningen ovan.

Det är inte försent, men det är fanimej bråttom!

Skeptiker, totalförnekare och allmänna latmaskar

Fig. 1. Apor som tycker att klimatförändringar bara är trams.

Igår var jag som tidigare hintats om på ett seminarium med Johan Rockström och Anders Wijkman. De har precis publicerat en bok med titlen ”Den stora förnekelsen” som handlar om klimatförnekare, det vill säga folk som menar att det här med klimatförändringar bara är trams.

Efter en fantastisk cykeltur i det soliga och fågelkvittriga mars-Göteborg satt jag i den gigantiska aulan på universitets huvudbyggnad. Hela salen var fylld när Rockström och Wijkman började tala.

Det var en lång och väldigt intressant föreläsning, men jag ska försöka att göra en kort rekapitulation här. Till att börja med pratade de rent allmänt om de många accelererande miljöprocesser vi ser globalt. Det som vi ofta kallar ”hockeyklubbor”, vilket är en bra beskrivning på hur kurvorna som beskriver processerna ser ut. En sån här till exempel:

Fig. 3. Klimatförnekare har funnits i alla tider.

Rockström och Wijkman räknade upp sex typer av ”aktörer” i klimatfrågan.

1. ”Det är redan kört”-folk. Som tycker att det är för svårt att göra nåt åt problemet och därför tycker att vi kan fortsätta som vi gör. T.ex. Dark Mountain-rörelsen.

2. Forskningsfronten. De forskare som står på spetsen i hur klimatprocesserna fungerar och kommer med de senaste rönen. Har ofta värre prognoser än t.ex. IPCC.

3. Mainstream-folk. T.ex. IPCC och mycket ”vanligt folk”. Dvs de som hävdar att det är stora problem men ligger lite efter i forskningen (eftersom allt måste valideras och accepteras av ett stort antal grupper). Räknar t.ex. inte med dynamiska uppvärmningseffekter, som ändrad reflektion vid issmältning.

4. Sociala klimatunderskattare och oinsatta. En stor grupp. Innehåller allt från Olsson och Nilsson till högutbildade t.ex. ekonomer som tittar enbart på sitt eget forskningsfält men inte tar hänsyn till ”externa effekter”, som miljöfrågor alltför ofta räknas till.

5. Klimatskeptiker. En för klimatforskningen viktig grupp. De håller oftast med om att en klimatförändring är förestående, men är osäkra på om det är på grund av mänsklig aktivitet. Kritiserar och nagelfar klimatforskning, vilket bidrar till en stark och viktig kritik och kvalitetskontroll av forskarna i kategori 2.

6. Klimatförnekare. Nu börjar det brännas. Till skillnad från skeptikerna förnekar denna kategori ofta klimatförändringarna helt och hållet. De kännetecknas också av en stor inkonsekvens. Vissa hävdar att klimatet inte ändras. Andra att det visst ändras, men att det är ”naturliga förändringar”. Andra att det är på grund av oss människor, men att det bara är bra, och så vidare. Ett exempel på klimatförnekare är Stockholmsinitiativet.

Det här blev ett längre inlägg än jag tänkt. Det får bli en del 2 imorgon, tror jag. Välkomna tillbaka då för att läsa den spännande fortsättningen, om förnekarnas strategier och argument!