politik – Sida 5 – Emanuel Blume

Att få beröm eller ta ansvar?

Hur kommer det sig att en människa kan få massor med beröm för bra saker hen gör, sedan byta roll, göra exakt samma saker, men istället få skit för det? Och då menar jag inte rent allmänt filosofiskt utan helt konkret. Jag tänker ta upp två exempel.

Det ena är politiker. Jag satt en tid i kommunfullmäktige i min hemkommun Tjörn. Jag var 18 när jag blev invald, och insåg snabbt att politikerna i fullmäktige var mina lärare, mina kompisars föräldrar, busschauffören och tanten i affären. Vanliga människor alltså. Vissa arbetslösa, vissa med så mycket jobb att de knappt hann med sina liv. Men helt vanliga människor, som tog av sin fritid för att hjälpa till att ta ansvar för kommunen.

För mig har det alltid känts väldigt konstigt när folk varit nedlåtande mot politiker. Häromdagen var jag på en släktmiddag och fick höra att “politiker bara fuskar“, att de “bara är ute efter att lura systemet” och “bara tänker på sig själva“. Jag blir faktiskt arg när jag hör sånt. Nu är jag visserligen inte politiker själv längre, men när jag var det brukade jag svara att “Jaså, så jag är också fuskande egoist?” när folk talade illa om politiker. Då fick man alltid det nervösa och lite skrämda svaret att “Nej, nej! Inte du! Men andra politiker!“.

Varför detta enorma agg mot de som tar ansvar? Visst finns det dumskallar och rötägg bland politiker, precis som bland alla andra människor, men hur mycket hjälper vi samhället med att spotta på dem som försöker ta ansvar? Jag har träffat så många politiker under mitt liv och mitt politiska engagemang, och de allra allra flesta är engagerade människor som vill förbättra världen och är villiga att ta ansvar och anstränga sig för att göra det. Men vad ser vi? Vi ser toblerone. Och bostadsbidrag. Och TV-licenser.

Ett annat exempel på samma sak är när man tar ansvar i ett mindre sammanhang. Jag är med i en teaterförening som jag tycker mycket om. Första året stod jag på scen och var helt ny i föreningen. Jag fick skitmycket beröm för allt jag gjorde. Vilket inte var särskilt mycket. Jag kom till repen och läste mina repliker, hade kul och skojade till det. Men tog inte nåt särskilt ansvar. Berömmet sköljde över mig.

Men nästa år fick jag en ansvarspost inom föreningen. Jag började lägga mer jobb och energi på föreningen, och tog itu med svårare uppgifter som behövs göras för att en förening ska fungera. Berömmet uteblev. Istället kom kritik. Man upptäcker efter ett tag att det pratas om en på ett tråkigt sätt. Ändå har man aldrig ansträngt sig så mycket som nu för att göra något bra.

Är det samma sak som det här med politiker? Att när man inte tar något ansvar, inte anstränger sig för att göra något bra för samhället/föreningen utan bara sköter sin lilla uppgift, då får man uppskattning. Men offrar man sin tid och sin energi på att faktiskt ta ansvar för det samhälle/den förening man är med i, då uteblir uppskattningen och man blir allmänt kritiserad?

Några grader hit eller dit – del 1: Toppen på isberget

Jag har precis läst ut Sex grader av Mark Lynas. Det är en bok som kom 2007 och handlar om vad som händer om medeltemperaturen på Jorden skulle stiga. Några grader varmare kan väl vara skönt, finns det många som tänker, men riktigt så enkelt är det inte. Tyvärr.

Boken är indelad i sex kapitel, ett för varje grads höjning. När jag kom till två grader, det mål som t.ex. EU har satt upp (och som kommer att bli en tuff utmaning att hålla, men det KAN gå!) blev jag ganska mörkrädd. Återkommande värmeböljor, utrotning av oräkneliga djur- och växtarter, vattenbrist på grund av försvunna glaciärer, höjda havsnivåer och många miljoner klimatflyktingar är några av de exempel som Lynas tar upp. De efterföljande kapitlen, om 3, 4, 5 och rentav 6 graders höjning av den globala medeltemperaturen, kommer jag att vänta lite med att gå in på.

Detta är inget han forskat fram själv. Han har använt sig av tusentals vetenskapliga artiklar och rapporter och sammanställt dem till en naken och ocensurerad vetenskaplig thriller. Och en thriller är det. Jag har behövt flera dagar för att riktigt hämta mig.

Men ärligt talat, helt och hållet har jag nog inte återhämtat mig, och jag hoppas faktiskt att jag inte kommer att göra det heller. För det vore en otjänst mot mig själv och mänskligheten. En lika stor otjänst som när vi inte förklarar för våra oroliga barn vad det egentligen är de där tanterna och farbröderna på TV och radio pratar om, när de säger hemska saker om att havsytan kan komma att höjas, att öknar kan spridas, och att miljardtals människor från andra länder kan komma att behöva fly till Sverige.

Och det här är knepigt. För hur fasen tar man till sig ett sånt här omvälvande faktum utan att totalt duka under av hopplöshetskänsla? Det är ingen lätt sak, minsann! Det vanligaste är att man tar till olika strategier för att slippa ta det till sig. Man gör det inte medvetet, utan den mänskliga hjärnan funkar så. Under vår evolution har det varit en fördel att kunna tänka bort och förneka stora hot, men problemet idag är att hotet är skapat av oss själva och involverar hela planeten.

De vanligaste knepen att ta till är att förneka att hotet existerar, att hävda att man själv inte har någon del i orsaken, att det är omöjligt att göra något åt och att det kanske inte är så farligt trots allt. Allt det här är grundläggande psykologiska reaktioner som man lär sig i baskurserna på vilken psykologutbildning som helst. Det handlar enkelt uttryckt om att minska sin kognitiva dissonans, det vill säga när det man gör inte stämmer överens med det man tänker.

Jag håller för fullt på att bearbeta boken mentalt. Jag kommer att följa upp det här inlägget framöver med tankar om vad vi egentligen står inför och hur vi kan hantera det. Så om ni är beredda att ta itu med er kognitiva dissonans, återkom och läs kommande inlägg!

Galghumor med SDU

Jag ska försöka att skriva det här på ett så seriöst sätt jag kan, och inte göra narr av någon. Men det är svårt, för jag tycker personligen det är så tragikomiskt.

SDUs (SDU är Sverigedemokraternas ungdomsförbund) ordförande Gustav Kasselstrand intervjuades under Almedalsveckan nu för några dagar sedan. Jag läste intervjun i förmiddags och höll på att sätta téet i halsen (jo, jag vet, det händer ganska ofta numera). Jag har tidigare på bloggen diskuterat Sverigedemokraternas inställning till invandring och jämlikhet. Nu har turen uppenbarligen kommit till miljö.

Här kommmer några citat ur intervjun (som går att läsa i sin helhet här) och mina reaktioner.

“Nu utvecklar vi våra tankar kring miljön i snabb takt. Till exempel är vi det mest kärnkraftsvänliga partiet. Vi ser det som det enda realistiska alternativet. Dessutom är kärnkraften extremt miljövänligt också, och de svenska kärnkraftverken håller högst klass i världen.”

Okej. Först och främst; “det enda realistiska alternativet”. Hur menar han då? Menar han att den enorma tillväxten av förnybar energiproduktion som pågår världen över är orealistisk? Overklig? Att den egentligen är på låtsas? Sen har vi påståendet att kärnkraften är extremt miljövänlig. Det hade varit spännande att se vad han har för referens på det. En livscykelanalys på en kWh el från kärnkraft, från att uranet bryts av utsatta arbetare i dagbrott i Namibia, till att de legat hundratusentals år inkapslade i koppar och bentonitlera i vår svenska natur som SD värnar så om, skulle förmodligen säga något annat. Men jag tvivlar på att Kasselstrand läser så mycket livscykelanalyser. Att sedan svenska kärnkraftverk håller hög klass är rent felaktigt. Svenska kärnkraftverk är gamla, lappade och lagade och internationellt kritiserade för sin dåliga säkerhet.

“Sen är ju SDU ett parti som är extremt djurvänligt, så vi kommer att ta ställning för att förbjuda minkfarmarna. Detta är en onaturlig näring som inte Sverige ska uppmuntra till. Minknäring syftar bara till att folk ska gå omkring i en fin päls. En form av lyxkonsumtion som inte är viktig. Köttproduktion syftar däremot till att vi ska överleva, en viktig moralisk skillnad.”

De har rätt om minkarna. Men köttproduktion har inte handlat om överlevnad sen stenåldern. Idag dör vi fetma, inte av svält. Icke-ekologisk köttproduktion idag handlar om pengar, inte överlevnad.

“Peak oil är ganska överreklamerat. Vi kommer inte stå där en dag och inse att oljan är slut. Det kommer vara en lång process över flera årtionden. Alternativen kommer att utvecklas under tiden. Koldioxidhotet finns också, med all sannolikhet, vi vet ju inte säkert. Det är ett hot, men det får alltför stort fokus i debatten. Tillväxten, här är det ingen hållbar linje att säga att vi konsumerar alltför mycket och att vi måste dra ner på vår konsumtion. Det är en felaktig utgångspunkt och kommer i praktiken inte att gå att genomföra. Att ha fokus på att vi konsumerar för mycket, då landar man lätt i frågan om vilken standard vi egentligen ska ha. Ska vi gå tillbaka till 1990, 1980 eller 1950. Visst skulle miljön bli bättre om vi gick tillbaka till stenåldern, men det är ju inget realistiskt alternativ.”

Det är nu jag känner att jag ger mig. Under intervjun har Kesselstrand sagt ett fåtal vettiga saker som fått mig att ändå läsa vidare, men nu förlorar han den allra sista droppen av min sinande respekt för SDs miljöpolitik. Peak Oil överreklamerat? Det är dataspelslogik att tänka att resurser är outtömliga, och oljeföretagen har redan börjat rota i oljesand och under Arktis smältande isar efter alternativa fyndigheter eftersom de stora oljefälten nu kräver att man sprutar ner miljardtals ton vatten och gas för att oljetrycket ska hållas uppe. Att vi inte vet säkert om klimathotet finns kanske stämmer för Karl Popper, men han skulle säga samma sak om jag frågade om han själv fanns. Kommentarer om vad han säger om tillväxten orkar jag inte ens skriva i nuläget, och slutsatsen att det skulle handla om att gå tillbaka till 50-talet är så fel det kan bli. Ingen seriös politiker menar att vi ska gå tillbaka i tiden. Vad det handlar om är att gå fram i tiden. Att möta framtiden utan att gå under på vägen.

Den enda som går tillbaka i tiden är Kesselstrand själv, när han påstår att vi behöver köttindustri av överlevnadsskäl. Då går han bokstavligen tillbaka till stenåldern.

Saabla bilfabrik!

Jag vet inte mycket om bilar. Framför allt vet jag inte mycket om bilindustrin. Men jag vet en del om ekonomi och framför allt vet jag mycket om långsiktig hållbarhet.

Det här med Saab har blivit en lång följetong. Nya “räddare” hittas i tid och otid, i Tyskland eller Kina, bolaget köps upp, säljs, flyttas, görs om… För en oinvigd som jag ser det ju onekligen ut som att man försöker hålla vid liv något som självdött för länge sedan, om de så ofta förespråkade marknadskrafterna fått spela fritt.

Först frågar jag mig, varför går man igenom allt det här för att till varje pris få fortsätta bygga bilar? Är det för Sveriges skull? För arbetarnas skull? För bilarnas skull? Som jag ser det är arbete viktigt (även om det är mer komplicerat än vad vissa gör gällande). Att folk har något att göra där de känner sig behövda och där de tjänar ihop till sin egen lön. Alltså kan vi konstatera att det är dåligt att folk blir av med sina jobb. Men ser vi det inte lite kortsiktigt då? Är vi så fast i vårt industriella bilnormativitetstänkande att vi inte inser att bilbyggande är långt ifrån det enda dessa mäniskor kan?

För där tangerar vi en annan kärna i den här historien. Bilbyggandet. Forskningsrapport på forskningsrapport konstaterar att vi måste minska vårt bilåkande. Färre bilar visar sig vara en lösning på inte bara problemet med växthusgasutsläpp, utan även många andra dilemman i vårt samhälle. Ändå kämpar vi med näbbar och klor för att till varje pris klamra oss fast vid vår bilindustri, kosta vad det kosta vill!

Jag må ha ett skevt perspektiv, eftersom jag inte har nån bil själv, men för mig verkar hela grejen ganska korkad. Att vi flyttar Saabtillverkningen till Kina gör ju dessutom att de svenska arbetarna blir av med jobbet ändå, alternativt får omskola sig till kineser.

Tänk så mycket bra grejer man kan bygga! Och så måste vi nödvändigtvis bygga bilar! I don’t get it.

Rörelsen som gjorde mig till den jag är

Det här är en fortsättning på det alldeles för långa inlägget jag skrev igår. För att rekapitulera gårdagens utsvävningar i en mening så handlade det om att jag varit och spelat i ett miljösammanhang i Stockholm i helgen, och insett att mycket av den traditionella miljörörelsen ger ett mycket oorganiserat och tyvärr inte särskilt seriöst intryck.

Efter att ha haft ytterligare en dag på mig att begrunda det hela har jag insett att jag nog är ganska ledsen. Det här är ju min rörelse. Det här är kulturen jag och mitt engagemang är sprungen ur. Personen jag nämnde igår, som i söndags ansåg att jag låtit mig övertygas av motståndarnas retorik och blint svalde deras åsikter med hull och hår, är samma person som för över tio år sedan inspirerade mig att att börja skriva musik om miljö och solidaritet.

Rörelsen som fick mina vänner och flickvän som kommit för att lyssna att undra vad det var för cirkus de hamnat på, det var min rörelse.

Och jag vill fortfrande hävda att det är en fantastisk rörelse. Jag blev medlem i Grön Ungdom när jag var 16 år, och kunde där formas till den jag är idag. För mig var det platsen där man tilläts vara den man var och inte bara accepterades om man var lite utanför normen, utan också kände stöd för det.

Vad är det då jag kritiserar? Hur kan jag både älska och bli besviken av samma rörelse?

Kanske har det att göra med skillnaden mellan att göra saker internt (som sommarlägret på bilden här ovan, i en skog i Bokenäs) och externt (som ett öppet arrangemang på Slussen i Stockholm). Sedan är ju ett sommarläger arrangerat för och av ungdomar en annan sak än ett offentligt evenemang på andra sätt också.

Kanske har det att göra med att, lika inkluderande som det är att få ingå i en grupp med olika, speciella, normbrytande människor, lika exkluderande kan det vara för den som står bredvid och tittar på. Det handlar inte om att det ena eller det andra är rätt eller fel. Det finns dessutom gott om tillfällen där jag tycker att normbrytande bör och till och med måste visas upp (den som följt den här bloggen vet hur jag resonerar om normer…). Men, att bete sig på ett sätt som så tydligt får en exkluderande effekt, när man tar upp frågor och för fram åsikter som är viktiga och förtjänar lyssning, är, vill jag påstå, ingen hit.

Jag vill kunna säga till Janina och mina vänner som var där, att det här är rörelsen som gjort mig till den jag är (vilket det är), utan att behöva förklara för dem att de som ingår i den faktiskt inte är galna.

Börjar jag bli gammal?

Jag drar mig lite för att skriva det här. Det finns många tår som nog kan känna sig trampade på om de läser detta.

I helgen åkte jag upp till Stockholm för att ha en spelning. Det var en väldigt rolig spelning, den gick bra, jag hade kul och folk gillade det. Sammanhanget var att en tidning jag tycker mycket om fyllde 30 år, och firade detta i samband med världsmiljödagen. Allt var ideellt, och jag ställde upp mot att de betalade min tågbiljett. Förmodligen ställde de flesta inblandade också de upp helt ideellt.

Vad var då haken? Det var ett öppet arrangemang med fritt inträde, och mycket folk var där. Den första haken var organisationen. Det är inte lätt att organisera ett stort arrangemang med många artister, talare och deltagare. Men det är jävligt viktigt. Jag har varit med om så många arrangemang, både ideella och kommersiella, där så mycket har gått åt pipsvängen på grund av bristfällig organisation. Det här var tyvärr inget undantag. När jag kom dit visade det sig att en stor del av artisterna inte dykt upp av olika skäl (vilket visserligen inte var arrangörens fel), att ljudteknikern inte fanns på plats, att ljudanläggningen var felkopplad med återkommande rundgång som följd, och att ingen hade koll på vad som skulle hända.

Många av de talare som var med gav ett… hur ska jag säga… underligt, intryck. Organisationer som driver frågor de är ganska ensamma om att driva, som att att mobiltelefoni ger cancer, elektromagnetiska fält skadar hjärnan och så vidare. Det här är frågor jag tycker är viktiga att diskutera, men det gör det bara ännu viktigare HUR man diskuterar dem. Att ställa sig och tala inför en skara människor utan att kunna hantera en mikrofon eller kunna tala inför folk, ständigt titta ner i marken och använda ord och uttryck som inga människor utanför den egna skaran känner till, det hjälper tyvärr varken deras frågor eller något annat. Att klä sig alternativt och trotsa normer är inget negativt, tvärtom, men när man vänder sig till allmänheten och vill ge intryck av att de frågor man driver är viktiga, då bör man tänka över mycket noga vilket intryck man ger. Ger man intryck av att vara en övervintrad hippie, ett osäkert nervvrak eller en synsk spågumma kommer man, oavsett hur seriös man är, inte att tolkas seriöst.

Min flickvän Janina som var med, och några “fans” (jag kommer inte på nåt bättre ord nu riktigt) som kommit för att lyssna på mig, var alldeles mållösa och undrade var de hade hamnat. Jag fick förklara för dem att människorna här inte är galna, utan bara kommer från en folkrörelse som alla inte är vana vid. Att de driver frågor som är viktiga, både för dem och för mig, men inte är anpassade till eller medvetna om hur deras budskap tas emot av människor utanför rörelsen.

När jag skulle spela fick jag själv gå in som ljudtekniker och koppla om hela ljudanläggningen. Högtalarna var felaktigt placerade, kablarna gick huller om buller och till fel ingångar, och mikrofonstativen var så trasiga att de höll på att falla sönder. Efter att ha riggat om gick jag på scenen, gjorde en spelning som jag var väldigt nöjd med och tycker gick väldigt bra, och lämnade över till nästa artist.

Tjejen som skulle spela efter mig (jag fick vara ljudtekniker för henne också eftersom den anställda ljudteknikern var upptagen på annat håll) var fantastisk pianist och hade otrolig röst, men en repertoar som hon hävdade “var på ekorrarnas och småfåglarnas språk”. Janina bara stirrade, skakade på huvudet, och när tjejen började spela (det lät ungefär som om ekorrar sprang fram och tillbaka över tangenterna) och sjunga (vilket lät som… tja… ekorrar som sjöng) viskade hon att “Jag tror jag behöver lite luft.” Vi gick ut. Jag sa till Janina, som var helt förvirrad och undrade var hon hade hamnat, att jag tyckte tjejen som sjöng var skitbra, men att hennes låtar nog passat bättre i ett annat sammanhang (lite googlande visade dessutom att hon är etablerad och välansedd!)

När ekorrandet var över packade jag ihop mina grejer och vi gick till en restaurang. Jag hade tänkt hänga kvar till kvällen och lyssna på det som hände, men varken Janina eller jag klarade av det just då. Och hade vi stannat hade jag inte kunnat låta bli att hoppa in som ljudtekniker resten av kvällen också (när vi gick hörde jag rundgångarna börja igen från lokalen, men tvingade mig att inte gå in igen), vilket hade gjort att jag suttit fast hela kvällen.

Jag kände mig dessutom lite obehaglig till mods, efter att ha hälsat på en gammal bekant till mig som jag inte träffat på flera år, och han svarat med “Jaha, så du lät dig påverkas. Jag är besviken att du sväljer EU med hull och hår.” Jag ska inte gå in på det där nu (det kommer nog att bli ett eget blogginlägg), men vad han syftade på var en intervju i en tidningsartikel för ett par år sedan där jag uttalat mig positivt om att miljöpartiet skulle släppa utträdeskravet ur EU. Det betyder alltså inte att jag tycker EU fungerar bra eller eller är demokratiskt. Tvärtom. EU är en herrbastu som funkar under all kritik, men mer om det i ett annat inlägg.

Hur som helst, nu undrar jag om jag inte börjar bli gammal. För mig handlar solidaritet, engagemang och politik inte om att stå fast vid det man alltid har tyckt och sagt till varje pris, utan om att det faktiskt ska hända något i samhället. Jag är inte intresserad av att vara del i en sammansvetsad grupp som tycker att 99,9 procent av människorna i samhället har fel, och ständigt påtala detta. Jag är däremot intresserad av att hitta sätt att förändra samhället åt det håll jag tycker är rätt. Och då måste man diskutera och samarbeta med den övriga befolkningen.

Är ni med? Herrejävlar vad långt det här blev. Och ganska osammanhängande också skulle jag tro. Fler inlägg kommer att följa på det här, är jag rädd…

Avslutningsvis vill jag säga att jag tycker att arrangemanget i grunden var ett bra arrangemang, att Miljömagasinet är en bra tidning med infallsvinklar som jag saknar i andra medier, och att frågorna som togs upp är viktiga frågor. Men hade jag varit med och arrangerat hade jag gjort saker annorlunda.

Dags att dra till Stockholm

Om några timmar ska jag på ett tåg upp till Stockholm. Detta på grund av att det imorgon är världsmiljödagen, och då har tidningen Miljömagasinet 30-årsjubileum. Det blir en dag med kultur, föreläsningar, tal och allmänna trevligheter. I programmet finns, förutom jag, bland andra Birger Schlaug, Kristina Belfrage, Gunnar Lindstedt och Bengt Berg.

Det ska bli kul! Det hela äger rum på Slussen i Stockholm. De ganska feta beskrivningarna av artisterna bestod av ett ganska diverst urval av information. Jag insåg när jag läste om mig att det nog står lite inaktuella saker om mig på olika ställen på internet. Till exempel om George Bush, kärleken, revolutionen och de intima hemligheter som döljer sig i min garderob. Hmm.

Är du i krokarna, så kom förbi! Programmet (som finns att läsa här) börjar klockan 11.00 och håller på tills sent in på natten. Jag spelar vid 15.30.

Jag tycker du ljuger

Jag såg följande löpsedel igår:

Tre av fyra tycker tydligen att kungen ljuger. Det här inlägget handlar inte om kungen, eller ens om att ljuga, utan om huruvida man kan tycka att nån gör nåt. Om jag tycker att nån ljuger, ljuger hen mer då än om jag inte tyckt det? Om tillräckligt många tycker att en person ljuger, blir personen då en lögnare? Kan man överhuvudtaget tycka att nån ljuger?

Om man utgår från att det finns två lägen, antingen ljuger man eller så talar man sanning, borde väl människors tyckande inte spela nån roll alls? Det är ungefär som att tycka att en bil är en Volvo. Det spelar ingen roll vad jag tycker, den är en Volvo eller Nissan eller Peugeot oavsett.

När man läser artikeln eller bara tittar lite närmare på löpsedeln dyker ordet YouGov upp. Detta är ett ord jag drar mig till minnes att jag sett oftare och oftare i nyhetssammanhang den senaste tiden. En snabb koll på internet avslöjar att YouGov är ett internationellt marknadsundersökningsföretag. Människor ansluter sig självmant och tycker till om olika saker, om jag förstått det rätt (“Det är gratis!” stoltserar man med på hemsidan. “Du jobbar gratis åt oss!” skriver de inte.) och det kan ju hända att det är ett jättebra företag.

Men det är något som liksom känns skumt i ryggraden. Jag har sett hur YouGov tagit över mer och mer av de roller som t.ex. Statistiska Centralbyrån eller Valmyndigheten haft tidigare. Och resultaten har ibland varit ganska anmärkningsvärda. Exempelvis har Sverigedemokraterna kommit i ett annat ljus än tidigare. Jag undrar vad det är för statistiskt underlag man jobbar med? Representativitet? Statistisk säkerhet?

Det kanske är helt seriöst. Men om man basunerar ut att en viss mängd människor “tycker” att någon ljuger, då tappar jag tyvärr lite respekten.

It’s gettin’ too hot!

I ett miljönyhetsbrev jag jobbar med varje månad skriver vi i senaste numret om hur 2010 års globala utsläpp av koldioxid slår alla tidigare rekord, och om hur en rapport från Lunds Universitet visar på att effekterna av klimatförändringen i Arktis är mycket större än man tidigare trott.

Det är så svårt att veta hur man ska reagera på sånt här. Jag kommer ihåg för 5-6 år sedan, när man hade pratat om klimatförändringarna i ett nyhetsprogram för barn på TV, jag tror det var Lilla Aktuellt. Föräldrar hade blivit upprörda, eftersom barnen blev skrämda. Man menade att såna saker får man inte berätta för barn, de kan inte förstå sånt.

Jag har funderat mycket på det där. När ska man berätta det, då? När de blivit vuxna och lärt sig att skjuta ifrån sig saker? Frågan är egentligen inte varför barn blir skrämda och ledsna när de hör vad som är på gång, utan varför vi vuxna inte blir det.

Hur som helst, de globala koldioxidutsläppen minskade under 2009, på grund av finanskrisen, men 2010 ökade de igen och slog nya rekord. Lars Westermark, enhetschef på Naturvårdsverket, säger i en intervju med Sveriges Radio att “Det här är en väckarklocka. Om de här utsläppen fortsätter att öka kommer vi att missa tvågradersmålet och istället landa på en ökning på 4-6 grader till år 2100.”

Vi slänger oss med så mycket siffror. Två grader hit, fyra dit. 350 ppm hit och 500 ppm dit. Men inser vi vilka verkliga effekter som gömmer sig bakom dessa siffror? Inser vi vad det skulle innebära med en höjning av den globala medeltemperaturen på 4 °C? Det är när man kommer in på såna saker som rösterna kommer tillbaka; “Shhh! Skräm inte barnen!”

Jag säger som Ghostarna i StarCraft 2: It’s gettin’ too hot!

Bussar ska inte ha trevligt, eller vadå?

Nu är ju regionvalet över, och rösterna (nästan) räknade. Men en sak jag bara inte kan släppa är centerns fantastiska valaffisch om bussar. Jag var i Paris under själva valhajpen (och hann förtidsrösta som tur var), men kunde inte ta ögonen från affischen när jag kom hem.

Här är ett foto jag tog med telefonen mellan Hagakyrkan och Järntorget. Jag läser texten om och om igen, och funderar och funderar. Vad menar egentligen centern? Att det ska vara trevligt att ta bussen, så långt är jag med, men “inte tvärtom!”?

Att bussen inte ska ha trevligt när den tar dig?
Att det inte ska vara trevligt att ta bilen?
Eller att det inte ska vara bussen att ta trevligt, som min vän Rickard föreslog?

Vad jag förmodar att de försöker säga är att det inte ska vara otrevligt att ta bussen. Men är det otrevligt att ta bussen? Jag brukar trivas ganska bra, med något enstaka undantag. Ytterligare en kryptisk grej med affischen är att de efter att med stora bokstäver ha deklamerat hur det ska vara och hur det inte ska vara, förklarar att “Du väljer själv”.

Det ska vara såhär! Inte såhär! Du väljer. Snacka om dubbla budskap. Det kanske var därför de fick 2,3% i Göteborgs kommun.