psykologi – Sida 2 – Emanuel Blume

Att hata feminism

Jag håller nu på att läsa en kurs i genusteori och borde egentligen, istället för att skriva på den här bloggen, skriva på min inlämningsuppgift som ska vara klar imorgon bitti. Det är grymt intressant att sätta sig in i inte bara den feminism som finns idag utan också vägen som har lett hit. Man förstår bättre varför feminismen ser ut som den gör när man inser vilken historia som ligger bakom.

Men det var egentligen inte det jag tänkte skriva om idag. Istället tänkte jag göra en kort reflektion över det hat som feminismen tycks väcka. Det är läskigt, och samtidigt väldigt fascinerande. Varför hatar man idén att ingen ska diskrimineras på grund av sitt kön? Ställer man frågan på det sättet ter den sig nästan lite komisk, men många verkar ha en helt annan infallsvinkel. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta när jag läste ett inlägg på Passagen Debatt häromdagen.

Jag ska inte återge det i sin helhet (den som vill läsa hela kan göra det här) men det hävdar, på ett ovanligt välformulerat och till synes genomtänkt sätt, att feminism (egentligen kvinnor och kvinnligt sätt att tänka i allmänhet) ligger bakom hela västvärldens förfall. ”Med en ökad kvinnlig närvaro överallt så kan jönspartier som (mp) och (v) behålla sina riksdagsplatser och påverka samhället eftersom deras väljare mestadels är kvinnor.” skriver debattören efter att ha berättat hur det svenska samhället förgiftats av kvinnliga egenskaper och förfallit under 60- och 70-talen. ”Samtidigt sänktes alla krav överallt, alla skulle vara empatiska och ödmjuka och kvinnliga egenskaper premierades på bekostnad av manliga dito. Kvinnosakskämpar började poppa upp och dessa muterades senare till feminister, miljörörelsen kom igång och vänstern stärkte sina aktier. Allt detta (av vilket vi ser resultatet i dagens läge, både inrikes och i de flesta andra västländer) startade när kvinnorna började ta för sig och lämna hemmet för att bli yrkesverksamma på sent sextiotal.”

Inlägget avslutas med orden ”Som en jämförelse på min tes kan vi ställa den patriarkala arabvärlden mot den matriarkala västvärlden. Av dessa två är det ju givet vem som avancerar på den andres bekostnad. Är hemligheten med vår civilisations förfall helt enkelt att vi släppte in kärringarna i det offentliga rummet och vid maktens bord? Jag tror det.”

Min första reaktion var ett uppgivet skratt. Det var liksom för dumt för att vara sant. Sen tog vetenskapsteoretikern i mig över och jag började fundera över hur man kan få den här typen av åsikter. Texten är välformulerad och välstrukturerad, så personen som skriver är uppenbarligen inte dum i huvudet. Men allt vi ser ser vi på olika sätt beroende på vilket perspektiv vi har. Rent allmänt är det svårt för folk att ta till sig med vilket manscentrerat perspektiv vi traditionellt ser historien. Det är därför det verkar krävas universitetskurser för att vi ska se ganska självklara grejer.

Men återigen, vilket perspektiv krävs för att man ska skaffa sig såna extrema åsikter? Tja, varför blev Hitler demokratiskt vald? Varför accepterades skavhandeln? Vi är inte så självständigt tänkande som vi tror. De perspektiv med vilka vi ser på saker och ting tar vi till stor del till oss utifrån. Och lever man i ett sammanhang med väldigt ensidigt perspektiv (exempelvis är 99,95% av ledarna för de största multinationella bolagen män [Connell, 2009]) är en logisk följd att ens åsikter formas av det.

Oj, det här blev längre och luddigare än jag tänkt mig. Bäst att skriva på inlämningsuppgiften istället.

Normer

Normer. Det är ett sånt där ord som betyder väldigt olika saker beroende på i vilket sammanhang det sägs. I progressiva sammanhang, som bland feminister och politiskt medvetna människor i allmänhet, är det ofta ett negativt ord. En norm betecknar där något negativt, något man bör motarbeta. Något som tas för givet av allmänheten och som förtrycker alla eller en viss grupp människor. Att våga förkasta normerna ses ofta som något obestridligt bra.

I andra sammanhang är normer något positivt. Jag har inte läst mycket psykologi, men i den kursen jag läste användes normer i positiva ordalag. Jag, som är inskolad med normer som något negativt, hade svårt att vänja mig. Föreläsaren hade också svårt att förstå när jag försökte förklara att normer i mina öron var något negativt.

I psykologikursen var inte normer något som hindrade eller förtryckte människor. Tvärtom. Där såg man det som en grundläggande social byggsten att bygga upp normer som gjorde att ett samhälle fungerade. En norm där kan t.ex. vara att man inte slår ihjäl någon för att ta hens mat, att man tar hand om sina barn, att man hjälper varandra och så vidare.

Efter den här insikten kan jag ibland irritera mig på att ordet normer används så slarvigt inom t.ex. feministiska och queersammanhang. Det är skillnad på att ifrågasätta normer och att förkasta normer. Jag ifrågasätter gärna alla möjliga företeelser i hur vi lever tillsammans, men bara för att det är en norm behöver det inte betyda att den bör brytas. Det beror helt på vad den säger.

Jag håller på att läsa en jätteintressant kurs i genusteori, så det kommer nog bli en del fler inlägg på det här temat framöver…

Piiip – AAAaahhhrrrghh!

En sak jag funderat ganska mycket på till och från är hur folk reagerar på plötsliga överraskningar. Inte stora överraskningar, som att vinna på lotto eller att plötsligt bli sjuk, utan små överraskningar, som plötsliga ljud.

Det är få saker som kan få folk så spontant ilskna som plötsliga höga ljud. Det har man märkt efter många år som ljudtekniker. Det är som att ett plötsligt högt ljud, som ett för starkt instrument eller en rundgång, bryter ner den där ytan av acceptans och artighet hos människor, och de brister ut i ilskna grimaser och börjar gorma och skrika. Och jag tror inte det är medvetet, utan nån slags ryggmärgsreaktion.

Nog för att det är obehagligt och man kan bli rädd, men det är vid få andra tillfällen som folk reagerar på samma sätt. Den enda situation jag har märkt som kommer i närheten är om man t.ex. trampar hårt på någons tår eller råkar skada någon fysiskt så det gör ont.

Som ljudtekniker händer det att man ropar att ”OK, jag ska testa ljudnivån nu så det inte är för högt, var beredda på att det kan låta”. Sen testar man, det är för högt, och folk börjar skrika på en. Och det är verkligen inte meningen att skrämma folk, men testar man inte finns det inget sätt att avgöra hur högt ljudet kommer att bli när det verkligen gäller. Samma sak brukar hända när det blir rundgång. Och det är också obehagligt såklart, men det är aldrig teknikerns mening att rundgång ska uppstå, det är något man försöker undvika till varje pris. Oftast beror plötslig rundgång på att någon på scen råkar hålla mikrofonen för nära en högtalare, utan att teknikern hinner reagera i tid för att dra ner volymen. Ändå får man ta emot mängder av ilskna blickar och rop.

Det här är bara en liten tankeställare. Ljudtekniker blir ofta utskällda mer än nödvändigt, och det kan vara ett otacksamt jobb. Jag står i regel på scenen oftare än sitter vid ljudbordet, och märker att publik såväl som artister gärna skyller både det ena och det andra på teknikerna. Och det kan vara lockande, men jag har nog aldrig varit med om att en tekniker har gått in för att jävlas.

Hur påverkar Facebook våra åsikter?

Nu har det snart gått en månad sedan valet och valresultatet har börjat sjunka in. Någon kanske minns att jag i somras gjorde ett inlägg här på bloggen om resultatet i riksdagsomröstningen på Facebook. Ett resultat som inte var komplett på något sätt, men som pekade åt ganska skumma håll.

I tabellen nedan kan man se skillnaden mellan ”valresultatet” på Facebook (Valappen) och det slutgiltiga resultatet i riksdagsvalet. I kolumnen till höger visas skillnaden.

Det finns fler intressanta grejer att se om man tittar på de här skillnaderna. Störst differens i procent räknat är det för sossarna och sverigedemokraterna. Sossarna fick drygt tio procentenheter mer i det riktiga valet än på Facebook, medan sverigedemokraterna fick drygt tio procentenheter mer i Facebook-omröstningen.

Hur kommer det sig att vi röstar så olika på Facebook och i verkligheten? Är det samma personer som röstar, eller är vissa grupper överrepresenterade i Facebookomröstningen? Om jag minns rätt röstade ungefär 150 000 människor via Facebook, vilket är mindre än två procent av den svenska befolkningen. (Och dessutom tror jag att det var fullt möjligt för personer från andra länder att rösta, bara man kunde tolka svenskan).

Att piratpartiet har åtta gånger fler Facebook-röster än riktiga röster kan ju tolkas som ett tecken på att personer som sympatiserar med piratpartiet i högre grad är aktiva på forum som Facebook, än personer som sympatiserar med exempelvis sossarna.

SD fick en tre gånger högre siffra i Facebookomröstningen än i riksdagsvalet. Att sverigedemokrater är mer internetforumsaktiva än genomsnittet känns inte lika lättköpt som att piratpartister är det, men uppenbarligen verkar det vara så.

För ett par år sedan var jag positiv till idén att man skulle kunna rösta via internet eller exempelvis sms (deklarera kan man ju göra på alla möjliga sätt) men efter att ha sett de här siffrorna blir jag väldigt osäker. På samma sätt som att jag numera inte är lika positiv till att införa rösträtt från 16 års ålder som jag var för fem år sedan.

Är vi för dumma för det här?

En sak jag har funderat på mycket under de senaste åren är varför det är så förbannat svårt att ändra levnadsmönster. Jag har jobbat med många projekt som går ut på att medvetandegöra folk om hållbarhetsfrågor och varför det är nödvändigt att anpassa vissa saker vi gör i vårt dagliga liv om vi vill att våra barn ska kunna leva med samma standard som vi.

När man jobbar med barn och unga får man ofta kommentaren att ”Nej, du kan inte jobba med levnadsvanor och tankemönster hos dem, de är upptagna med att forma sin egen personlighet”. Och att barn har fullt upp med att ta reda på vilka de är stämmer ju, och bekräftas av Freud, Jung och alla möjliga psykogubbar. Men när man jobbar med vuxna hör man sedan att ”Nej, de har redan fastlagt sina levnadsvanor. Det är försent att göra något.” Jobbigt läge.

I grunden handlar det om att vi människor nu har jobbat oss upp till en teknisk, ekonomisk och materiell standard som aldrig har existerat tidigare i världshistrorien. Åtminstone vi i vår del av världen. Vi kan ta oss till andra sidan jorden på en och samma dag, vi kan kommunicera med vem som helst på en halv sekund, vi har obegränsat med mat och vi har gått från att handla till att shoppa (dvs vi tillfredsställer inte längre våra basala behov utan våra behov av stil och identitet).

MEN! Vi är fortfarande rent genetiskt i princip samma människor som vi var för tiotusentals år sedan. Och det är gener som säger oss att saker vi gör som inte får en direkt effekt i form av en belöning sorteras bort ur vårt beteendemönster. Det är därför vi t.ex. köper besprutad och industriellt framtagen mat, för att vi får en direkt belöning i form av lägre pris, medan belöningen för att köpa hållbart producerad mat kommer i form av ökad biologisk mångfald, renare luft och vatten, och så vidare under de kommande åren. En sådan belöning är vi inte genetiskt anpassade till att värdera.

Detta är inget nytt på något sätt, utan grundläggande psykologi. Men vad jag har funderat på är om det kanske är så att vi är genetiskt begränsade till att komma högre än en viss levnadsstandard. Vi kan komma upp till en viss nivå, men ju ”bättre” vi får det i form av materiella tillgångar desto mer slår vi undan benen för oss själva eftersom vi inte har generna att hantera det.

Vi är fortfarande aporna som slänger sin skit bakom en buske. Skillnaden är att våra genetiskt identiska förfäder hade avfall bestående av ben och stenar, medan vi har avfall som består av kemikalier, elektronik och utbränt kärnbränsle.

Kanske har vi nått maxgränsen för vad människorasen kan hantera? På samma sätt som att neanderthalmänniskan inte kunde komma längre än en viss teknisk nivå på grund av sina gener, har vi homo sapiens nu också stött på ett övermäktigt hinder?

KÄLLSORTERA ELLER DÖ!!!

Det finns olika sätt att sprida ett budskap. Det här med att få människor att förstå att vi måste göra något åt vår livsstil om vi inte ska fucka upp den här planeten kan sägas på en miljon olika sättl. På 70-80-talen försökte forskare och hippies sprida budskapet, men misslyckades. Det var antingen för flummigt med för mycket färgglada blommor och fredsmärken, eller för svårt att ta in för gemene kvinna och man.

Sen fortsatte det med lite aktivister, miljöpartister och ännu fler forskare på 90-talet, men det ansågs ligga för långt från det etablerade ekonomiska systemet. Vi hade inte råd att anpassa oss, och dessutom, det förstår väl vem som helst att människan inte kan påverka klimatet.

På 2000-talet kom plötsligt en snabbkäftad ex-presidentkandidat vid namn Al Gore (kan översättas med ”helt blodigt” med lite god vilja) och spelade in en bästsäljande föreläsningsfilm där han åkte hiss framför en powerpointpresentation, och VIPS! Med ens greppade människor världen över allvaret i det hela.

Det är en helt lätt att sätta fingret på exakt vad det är som faktiskt når fram och får människor att engagera sig, men häromdan sprang jag på ett exempel på hur man nog inte ska gå tillväga i första hand. Det är klimatkampanjen 10:10 som tagit fram en reklamfilm (med manus av Richard Curtis, som gjort brittiska humorfilmer som Black Adder och Notting Hill) med titeln ”No Pressure”. I den ställs ett antal grupper av människor inför valet att göra förändringar i sina dagliga rutiner, som att exempelvis cykla istället för att åka bil till skolan. På Monthy Python-liknande brittiskt manér sprängs sedan de som vägrar engagera sig till blodig sörja (all gore) genom en knapptryckning. Här är filmen:

Min första reaktion när jag såg filmen var nog ganska representativ: Blöööääärk, osmakligt. Och det står jag väl visserligen fast vid, men ju mer jag funderade på det insåg jag att den tangerar saker som är jävligt viktiga. Titeln, ”No Pressure”, återkommer flera gånger i den 4 minuter långa filmen, just för att illustrera något av en feghet/konflikträdsla hos den som försöker sprida budskapet bland sina elever/medarbetare/vänner. Det känns väldigt på pricken för hur det ofta är i verkligheten. Man vågar inte säga något som får folk att reagera negativt (Jämför med t.ex. Alliansens klart-ni-får-behålla-bilarna-vi-vill-bara-ta-bort-utsläppen-retorik).

Här drar man det hela till sin spets genom att säga att ”Känn ingen press, ni gör som ni vill” och sedan brutalt spränga sagda personer i luften. Förmodligen inget bra budskap till personer som man försöker övertyga (filmen har dragits tillbaka och kampanjen bett om ursäkt) men en grymt intressant och faktiskt ganska på-pricken illustration av hur det faktiskt är. Men en touch av smaklös brittisk humor.

Vem är det som röstar på Sverigedemokraterna?

En fråga jag oftar ställer mig är vem som egentligen röstar på främlingsfientliga partier. Är det skinnskallar? Landsbygdsbor? Adliga? Blonda och blåögda? Folk jag inte känner? Nära vänner? Kurskamrater? Lärare? Min familj? Din familj?

Någon måste det ju vara, eftersom sverigedemokraterna kom upp i ungefär 3,6 procent i senaste SIFO-mätningen jag kollade. Om vi förutsätter att dessa 3,6 procent är jämnt utspridda i befolkningen bör alltså var tjugoåttonde person jag känner rösta på SD. Säg att jag har 556 vänner (såna uppskattningar är lätta att göra i detta Facebook-tidevarv…). Det innebär att 20 av dessa är sverigedemokrater.

Går det då att göra några generaliseringar över vad som kännetecknar en person som röstar brunt? Faktum är att det finns viss statistik. Exempelvis är det vanligare bland outbildade och lågavlönade. Det är också vanligare i områden där invandrartätheten är låg.

Källan till de här uppgifterna är en dokumentär som sändes i TV4, av journalisten Lena Sundström. Hon har rest runt i Sverige och intervjuat personer som säger sig rösta på Sverigedemokraterna, och försökt få svar på vad som driver dem, vilka frågor de tycker är viktiga, och hur de tänker.

Jag lyckades inte se dokumentären på TV4.se, men den finns att se på YouTube, i fem delar. Första delen hittar du på den här länken, eller i rutan här nedanför.

Förresten, jag spelar på Café Dubbelgöken ikväll! Tillsammans med Tobias Erehed och Christina Kjellsson! Kom och lyssna! Mer info i ett tidigare inlägg.

Vissa människors behov av att skälla ut folk

Igår cyklade jag hem ifrån Frölunda Torg. Hade varit på Apoteket, Bokhandeln och nåt ställe till. Plötsligt skriker en arg herre till mig: ”Här GÅR man! Det är en GÅNGbana! Cykla får du göra på vägen!”. Jag blir förvånad, eftersom jag trodde att det var en kombinerad cykel- och gångbana, och förklarar detta för mannen som fortsätter vara arg. Jag svänger ut över den drygt decimeterhöga vägkanten, dunkar i asfalten på andra sidan, och fortsätter på bilvägen.

En annan gång, tror det var förra året, hade jag precis gått över gatan vid Korsvägen. Jag tyckte mig ha kollat noga så att det inte kom några bilar eller andra fordon, men när jag kommer upp på andra sidan hör jag en röst bakom mig som skriker: ”Är du galen!? FLYTTA PÅ DIG!!!” Jag ser för min inre syn en gigantisk ångvält som är en sekund från att mosa ner mig i marken, så jag kastar mig åt sidan. När jag vänder mig om ser jag först inget, men rösten fortsätter att skälla ut mig. Sen får jag syn på en tant, cirka 30 meter bort, långsamt trampande på en cykel. De sekunder jag uppehållit mig gående på cykelbanan hade alltså förorsakat detta raseriutbrott.

Det verkar alltså inte spela nån roll om man är gångtrafikant eller cyklist, man blir utskälld så fort man gör nåt litet fel. Det verkar som att vissa människor har nån slags djupt rotat behov av att skälla ut folk. Jag kan hålla med om att det är bra att påpeka när om man cyklar/går/kör på fel sorts väg, men att skrika och skälla får väldigt sällan det resultat man vill. Snarare brukar det bli motsatt effekt, det vet alla som bara läst lite grundläggande psykologi.

Just såna här trafiksituationer mellan olika trafikslag verkar vara en enorm källa till sådana här utskällningar. Tidigare i sommar cyklade jag genom Slottsskogen, och fick syn på tre kvinnor i bredd med var sin barnvagn. Jag plingar, och börjar köra om. Precis då, när jag är två meter bakom den vänstra svänger hon helt utan förvarning och utan att se sig om åt sidan med barnvagnen, och jag svänger i panik upp på trottoaren för att inte köra på barnvagnen, cykeln välter och jag ramlar ner i marken. Vad får jag för reaktion av barnvagnskvinnorna? Jo, arga rop: ”Se dig för!!” ”Akta barnvagnen!”, ”Vafan, du kan inte cykla sådär!”. Jag reser mig stelt upp, ber om ursäkt, borstar av mig, plockar upp cykeln och cyklar vidare.

Varför har så många den här inbyggda utskällningsreflexen? Liksom, om jag skulle skälla ut varenda gående som gick på cykelbanor i den här stan skulle jag helt tappat rösten efter några kilometer. Den där tanten måste ha det väldigt jobbigt.

Visst händer det att jag blir arg. Jag har faktiskt skällt ut bilister några gånger (eller inte skällt ut, men påpekat för) efter att de gjort en omkörning och sen tvärsvängt in framför så att man fått ställa sig på bromsen, eller när de kört ut rakt över en cykelbana utan att se sig för. Men jag känner inte behovet av att skrika och gorma, kanske delvis för att jag fattar att det inte hjälper. Visserligen skriver jag arga blogginlägg istället, men på nåt sätt känns det mer konstruktivt.

Idolaudition: Tre dagar senare

Jag har funderat lite tillbaka på min audition till Idol jag gjorde i lördags. Eller kanske inte just min audition, utan mer hur det hela fungerade. Eller kanske inte hur det fungerande, utan just hur det inte fungerade.

Väldigt lite information hade gått ut. Vi hade fått veta att portarna skulle öppnas klockan 10.00. Men klockan tio hände ingenting. Inte vad man märkte i alla fall. Timmarna gick, och kön sniglade sig framåt. Folk frös. Ingen informerade om hur lång tid vi kunde tänkas stå där, vad som hände, eller något annat överhuvudtaget. Överallt sprang sponsorer och delade ut reklamblad, men några införmatörer från TV4 syntes inte till nånstans. Ingen visste nånting, helt enkelt.

Det enda som hände var att vi emellanåt fick instruktioner från Peter Jihde och kamerateamet om att skrika lite eller studsa med nån jävla ballong (se bild ovan) mot kameran. Men det var bara de första timmarna. Sen försvann allt det där. Man satte på nån jobbig überhög musik och lämnade oss kvar i kön.

Vid tolvtiden hade vi kommit fram till stället där man släpptes in på området. Vi tänkte att nu är det inte långt kvar. Men tiden gick. En timme. En halv. Två. Ingenting hände, och ingen sa nåt. Folk började tappa mod där de stod och huttrade i skuggan.

Till slut, när vi väntat i ytterligare över två timmar, fick ett tiotal personer komma in. Sen blev det stopp igen. Efter ytterligare lååång tid öppnade de på nytt, och vi fick, stelfrusna och haltande, komma in i värmen. Där utrustades vi med en sponsorspåse med fem förpackningar Läkerol (verkar laxerande vid överdriven konsumtion!) och ett formulär som skulle fyllas i. Ingen info om vart vi skulle sen eller var formuläret skulle lämnas. Man fick fråga varandra, och ryktena florerade om vad som väntade.

Så hittade vi upp till en lång korridor där folk satt och repade eller bara blängde framför sig, alla med var sitt nummer på magen. Ett fåtal toaletter fanns, men allt papper var slut. Även här kryllade det av sponsorsmänniskor som inte hade en aning om vad som stod på, men som gärna ville att vi skulle köpa saker av dom.

Längst bort i korridoren fanns en stor sal där folk satt och väntade på att deras nummer skulle bli uppropat. Aha, så det fanns nåt slags system i alla fall. När man blev uppropad (vilket dröjde ytterligare ett par timmar) skulle man infinna sig i ett rum där man fick informationen att om vi inte hade gått på toaletten så var det försent nu. Jaha, tack för det liksom. Jag trodde att man där äntligen skulle få träffa nån som berättade hur det skulle gå till, men icke. Vi blev bara tillsagda att sätta oss i nummerordning, där vi satt ytterligare i en kvart ungefär. Till slut tecknade någon åt oss att följa med till en annan korridor, där vi tydligen skulle sitta på en rad stolar i nummerordning. Där fanns faktiskt några människor i TV4-kläder, men de var i 17-årsåldern och ägnade sig mest åt att flirta med varandra. Folk var likbleka och ryktena om hur hemska juryn var hade spridit sig och antagit intressanta former.

Okej, jag stoppar här för reflektion. Är det verkligen försvarbart att låta ungdomar från 16 och uppåt gå igenom detta, utan att säga ett enda ord? Fösas omkring som boskap på väg till… jag vet inte vad.

Jag har varit med på och jobbat inom så många olika ungdomsarrangemang så jag vet att det är a och o att ha folk som vet vad som står på och kan berätta för, lugna och prata med de som är där. När jag tänker efter har ju inte TV4 tagit nåt ansvar alls. Jag såg 16-åringar som satt och grät utan att någon pratade med dem. Här har tiotusentals ugdomar ställt upp helt utan ersättning och utsatt sig för allt det här, utan att TV4 så mycket som berättar vad som är på gång.

Jävligt oansvarigt och kasst arrangerat.

(Foto av Agnes Leijon)

Medelålders män

På onsdag har jag en tenta i den miljöpsykologikurs jag läser just nu. En väldigt kul kurs! Bland annat tar den upp hur vi psykologiskt hanterar attityder, värden och normer kring våra liv och hur många fingrar vi lägger i kors för att inte fucka upp vår och våra barns framtid.

Just attityder är väldigt centralt. Vi skaffar oss attityder av väldigt mycket andra anledningar än att de faktiskt reflekterar nåt som vi förstår är bra. Ofta är de rena försvarsmekanismer som resulterar i att vi sätter upp försvar mot att tvingas ta till oss nya tankar och handlingsmönster, även om dessa egentligen inte gör att vi får det sämre. (Gardner & Stern, 2002)

En grupp som är bland de svåraste att påverka är medelålders män. Attityder kan där vara stenhårt rotade och tillsynes omöjliga att förändra. I det fallet blir de vad Freud kallade för ego-defensiva, och syftar till att skydda nån slags ego eller heder snarare än att fatta logiska beslut.

Men det finns alltid sätt att bryta ner egodefensiva attityder. Mer eller mindre finurliga sätt, som Tomas Olausson visar i senaste numret av Effekt här ovanför.Som avslutning ska jag dock varna för att dra ALLA medelålders män över en kam. Jag jobbar t.ex. ihop med två män runt 60 som visat sig vara väldigt radikala och medvetna! Och det finns gott om tjejer i 20-årsåldern som är konservativa så det stänker om det.