Etikett: resa

Slangar, dropp och en terränggående ambulans

Samma dag som vi lämnade ifrån oss datorn, och därmed blev utan både dator- och internettillgång, besökte jag och Karolina en restaurang i Kisumu, som är Kenyas femte (tror jag) största stad. Jag åt en sallad. Det skulle jag inte ha gjort.

På kvällen kände jag hur all mat jag ätit under dagen ville upp igen. Med full kraft. Jag tänker inte beskriva mitt tillstånd ingående, men det fortsatte hela natten med ökande intensitet, och på morgonen när jag försökte lämna mitt rum kunde jag knappt stå på benen. Med stor möda lyckades jag släpa mig bort till en annan byggnad, där jag träffade på en kille som heter Patrick. Jag hann mumla nåt i stil med ”I think we need to call a doct…” innan jag var tvungen att kasta mig in bakom knuten för att kasta upp en tolfte gång. Patrick, som jag kände lite sen innan, insåg allvaret i situationen och ringde en läkare. Jag släpade mig tillbaka till mitt rum, darrande i hela kroppen och med glödhet feber.

Efter ett tag kom en kille från UCRC, stället jag jobbar för, och konstaterade att jag behövde komma till sjukhus. Man ringde en ambulans, som dök upp efter vad som kändes som evigheter. Darrande kröp jag upp på en bår, som i princip bara var en bänk bak i ambulansen. Det visade sig att vi behövde tanka, så ambulansen satte iväg, inte mot sjukhuset utan åt motsatt håll mot närmaste bensinstation. Fjädring kunde man bara drömma om, så jag fick ägna all min energi åt att försöka hålla mig kvar på britsen. Vi tankade och satte av söderut mot Kisumu där sjukhuset låg.

Vägarna i västra Kenya är dock inte i världens bästa skick. Flera gånger höll jag på att ramla ner på golvet, och jag befann mig i genomsnitt nån decimeter över själva britsen. Inga bälten fanns, och det fanns knappt nån vaddering eller liknande. Och hela tiden ökade impulsen att kasta upp på nytt. Resan varade i ungefär en och en halv timme. Sen fick vi punktering. Vi rullade in på en verkstad, och av nån anledning öppnade man bakluckan, så mängder av häpna kenyaner kunde stirra in på den bleka mzongon som låg där bak i ambulansen. Nyfikna människor strömmade till medan avgaserna från alla icke-katalysatorförsedda fordon fyllde mina lungor.

När punkteringen var lagad stängde de luckan och vi fortsatte vår färd till sjukhuset. Väl framme linkade jag in och fick träffa en läkare, som konstaterade att jag hade drabbats av gastrisk (?) matförgiftning och allvarlig uttorkning. Efter diverse utfrågning om försäkringsbolag och grejer fick jag en kanyl i ena handen och man började spruta in olika substanser.

När jag på nytt skulle flyttas var jag nära att svimma. Kunde knappt gå, så jag fick åka rullstol. Weee. Jag vet inte om det berodde på matförgiftningen, uttorkningen eller drogerna, men jag fick kramper och började hyperventilera okontrollerat. Det hela var faktiskt snudd på ganska obehagligt. Till slut, efter att ha flyttats mellan diverse britsar och fått nya grejer insprutade genom kanylen hamnade jag på en avdelning där jag skulle komma att spendera de närmaste dygnen.

kisumusjukhus

Kortet tog jag med kameran i min telefon. Tja, där låg jag alltså mellan tisdag och fredag. Tyvärr innebar det att biogasarbetet blev ganska så fördröjt. Men hallå, jag överlevde liksom. Det är ju huvudsaken. Det jobbiga var att folk på sjukhuset under hela vistelsen envisades med att jag skulle betala sjukhuskostnaden kontant på plats, även om försäkringsbolaget sa att de redan satt över kostnaden. Jag betalade aldrig.

Och nu är jag hemma i Sverige igen. I princip frisk nu, men väger 53 kg… Skriver mer inom kort.

Jesus och Mr. Bean

Jepp. Det är namnen jag och Karolina går under. När det kommer två wazongo till lilla Ugunja måste de ju ha namn från wazongo man känner till. Alltså blev jag Jesus och Karolina Mr. Bean.
Nu kommer en väldigt intressant grej. Byar i u-länder utmålas ofta i media som eländiga hålor där folk svälter, inte har vatten, inte har nån framtid och mest går omkring och lider. Jag hade själv nån slags mental bild inspirerad av en scen i Monty Pythons ”Holy Grail”, av en by där alla sitter och klafsar i leran, samlar ihop spetälskeliken, och dunkar bibeln i huvet. Men allt det där är så inte sant det kan bli!

Folk här lider inte. Man svälter inte, även om det säkert förekommer på liknande platser. Framför allt finns här framtidstro. Massor av utvecklingsprojekt drivs ständigt av oerhört drivna, skickliga och tålmodiga kenyaner. Finns här elände? Nej, bara ett och annat strömavbrott.

ugunjagata

Jag skulle till och med vilja påstå att folk är lyckligare här än hemma i Sverige. Folk ler mer, blir uppriktigt glada av att träffa sina vänner (och oss), oroar sig i mycket mindre utsträckning och enligt folk jag pratat med händer det knappt att nån blir deprimerad här. Barnen springer runt och leker, går i skolan, gymnasiet, på universitetet…

Överhuvudtaget har jag blivit av med så mycket fördomar. Det är klart att jag logiskt har vetat att hudfärg inte påverkar intelligens, brottslighet osv, men nu har jag även fått uppleva det. Jag har också fått en så mycket klarare bild av vad som VERKLIGEN orsakar såna saker. Saker som utbildning, ekonomiska möjligheter och politiska och ekologiska förutsättningar.Den materiella standarden här är mycket lägre än hemma. Många har inkomster på 100-150 shilling om dagen (motsvarande knappt 10-15 kr) och en alldeles för liten andel av kvinnorna lönearbetar. Klyftorna mellan låg- och höginkomsttagare är enorma. Detta leder såklart i att det är mycket svårt att utveckla landet i avseende på infrastruktur, demokrati, utbildning osv, eftersom alla dessa delar förutsätter varandra och resurserna inte räcker till så mycket mer än att ge mat för dagen för de flesta.
Så till vårt projekt.

Vi har satt samman en grupp på fyra personer utöver mig och Karolina som är ansvariga på plats för biogasprojektet. Denna grupp har regelbundna möten och under veckan som kommer nu startar vi byggnadsarbetet. Imorgon tar vi matatu till Kisumu för att få tag i kritiska byggnadsdelar.

Jag var igår ute och hälsade på en bonde vars fält vi ska få en massa gräs ifrån. Gräset ska vi använda för att bygga en isoleringskammare så att reaktorn ska kunna jobba under så konstant temperatur som möjligt.

Vi har också varit och besökt föregångaren till den reaktor vi ska bygga nu. Testreaktorn Karolina byggde för två år sedan på Nyasanda Secondary School. Tyvärr var det inte mycket kvar av den, eftersom projektet den gången aldrig vann engagemang hos lärarna (dock hos eleverna, som var väldigt seriösa) så att anläggningen efter ett tag togs isär och snoddes delar ifrån.

nyasanda

Imorgon lämnar vi ifrån oss datorn, vilket innebär att det kan bli svårt för mig att skriva fler inlägg. Men sitt tätt.

22 personer i en bil

Japp! 22! Så många var vi som mest i en matatu idag. Och det skulle lätt gått att få in fler. Det är helt sjukt vad mycket folk det ryms i en skåpbil, som bara har 7 platser i Sverige.

matatu

Idag har vi gjort en heldagsfärd. Tog en matatu från Ugunja i morse vid åtta, tillsammans med Roslyn, som jobbar på Ugunja Community Resource Center där vi driver vårt projekt. I Maseno plockade vi upp Tobias som jag nämnt tidigare. Sen bytte vi på en gigantisk matatuterminal i Kisumu (där jag blev i det närmaste förtvivlad över att se alla limsniffande barn som snubblar omkring. Det är nog bland det sorgligaste jag sett.) och for ytterligare några timmar till ett ställe som heter Kendu Bay. ”Kuststad” invid Victoriasjön.

Platsen vi skulle besöka låg några kilometer därifrån, så vi fick åka med motorcykeltaxi dit. Och den resan var nog det värsta i resväg sen vi kom hit. Knaggliga grusvägar, fulla med hål och stora stenar, för att inte tala om djur, barn och andra fordon, medan vi vrålsusade fram i över 100 km/h. Jag försökte be föraren sakta ner, men han svarade bara ”I’ve got to keep up with the others!”

Men vi överlevde alla fyra! Och kom fram till Kendu Hospital, som var vårt mål (så det hade kanske inte gjort så mycket om vi vurpat, sjukhuset var ju ändå där) eftersom man året tidigare uppfört en biogasanläggning där.

Till vår sorg var anläggningen inte i bruk. De som byggt den (svenska studenter som gjorde det som exjobb) hade åkt därifrån utan att lära folk på plats hur den skulle skötas, så den hade stått i stort sett oanvänd. En del gas hade producerats, men troligtvis läckt ut. Och barn på plats hade lekt med lagringspåsen (gasen lagras i en stor ”plastpåse”) så det är oklart om den är hel. Men det var intressant att studera hur anläggningen var konstruerad. Den verkade dessutom i princip fungera. Det blir ett bimål i vårt projekt att få den i fungerande skick.

Resan hem tog hela kvällen, och jag var tillbaka ”hemma” vid nio. 13-timmarstripp med andra ord.

Här hade jag tänkt lägga in några bilder, men den mycket begränsade internetanslutningen här verkar inte riktigt palla det, så jag berättar lite om principen för den anläggning vi ska bygga.

Såhär går det till:
Reaktorn består av en stor plasttank, gjord av plasttunnor som vi ska svetsa samman. I denna tank finns ”slurryn”, det vill säga geggan av kodynga, växtmaterial, matrester, mänskligt avfall, eller en kombination av dessa, blandat med vatten. I tanken råder syrefria förhållanden, vilket gör att anaeroba bakterier börjar bryta ner slurryn. Biprodukten av detta är – just det! – metan!

Tanken har ett inloppsrör och ett utloppsrör, båda placerade under slurrynivån på insidan tanken. Detta för att den gas som produceras inte ska läcka ut. Gasen kommer istället ut genom en slang i toppen av tanken, som vi kopplat till en mer eller mindre genialisk lagringstank som Karolina hittat på.

Den fungerar så att en mindre tunna, nedtyngd av stenar, flyter uppåner i en större tunna fylld med vatten. På det viset håller gasen i den alltid samma tryck, oavsett hur mycket gas den fylls med. Ett tryckreglerat system alltså! Från denna tank går ytterligare en gasslang till spisen man använder för matlagning. I spisen använder man en liten brännare för att hetta upp sina kastruller eller stekpannor. En gasspis helt enkelt.

Detta var principen i mycket enkla ordalag. Den som vill veta mer får läsa Karolinas exjobb. Eller min rapport som jag skriver när jag kommer hem. Jag har nämligen varit här i två veckor imorgon. Hälften av min månad alltså. Hjälp, vad fort det har gått.

Ugunja

Oroa er inte! Jag lever! Jag har bara åkt till en afrikansk by där internet är väldigt svårt att komma åt. Nu lyckades jag dock koppla samman en laptop (som vi egentligen ska skänka till ett internetkafé i närheten, men som vi inte har gjort än) med Karolinas hypermoderna mobiltelefon vi köpte i Nairobi.

Hur som helst, nu är vi som sagt i Ugunja. Ett samhälle centrerad kring en kaotisk marknad i korsningen mellan två vägar, en asfaltsväg och en grusväg. Ugunja ligger preciiis norr om ekvatorn, några timmar norr om Kisumu. Det vi gjort här hittills är att ge oss ut på diverse studieturer, och försökt jaga rätt på diverse nyckelpersoner. Ungefär som i Nairobi.
Igår tog vi matatu (tillsammans med Isack, en trädgårdsmästare här i Ugunja som är lite insyltad i projektet) till ett ställe som heter Maseno (på andra sidan ekvatorn) och därifrån åkte vi boda-boda, som är ett slags cykeltaxi med mjuka pakethållare, längs en lång, mycket dammig väg, till en liten by. Därifrån väntade en lång vandring.

Målet var en kille som heter Tobias Odiambo, som bygger biogasanläggningar. Vägen dit kantades av oräkneliga möten med människor som skulle hälsas på och presenteras för, och som skulle besökas för tedrickande, böner och peppande samtal. Till slut kom vi i alla fall fram och kunde studera hans aktiva anl’äggning, som var en väldigt söt liten minibiogasreaktor byggd av en tjugoliters plastdunk med diverse modifieringar.

tobias&karolina

Vägen, både dit och tillbaka, var otroligt vacker. Och oerhört het. Hade vatten med mig, som tur var. Och alla mötena var förstås intressanta och givande, även om de gjorde något som skulle tagit någon timme till ett heldagsföretag.Idag ska vi försöka leta reda på någon som kan svetsa samman plasttunnor, vilket vi behöver för att bygga vår anläggning. VI hoppas kunna påbörja byggandet nom en veka. Vi har diskuterat designen fram och tillbaka, delvis utifrån de annläggningar vi studerat på plats, och börjar nu får klart för oss ungefär hur den ska konstrueras.

Usch, det är kackerlackor i mitt rum. Geckoödlorna och myrorna är okej, men kackerlackorna klarar jag mig utan. Fladdermössen är också okej så länge de håller sig utanför. Dom har rabies, dom rackarna.

Allting går väldigt långsamt här, vilket kan vara ganska frustrerande eftersom vi har vårt uppsatta schema att följa. Möten man bokat in med folk blir i regel timmar, ofta dagar, försenade, och löften man fått (om t.ex. sängar, internet, pengar, osv) går ofta upp i rök.

Men å andra sidan är folk väldigt ostressade här. Och uppriktigt glada! Barnen blir helt tokiga när man går förbi, och man kan höra skriken (mzongo! mzongo! hawajo! hawajo!, vilket betyder vit människa! how are you??) från långt håll vart man än går. Trevligt i början, men nu börjar man kunna det utantill…

Det var allt för den här gången! Återkommer så fort jag kan!
Och ta vara på Sverige tills jag kommer hem igen!

Sista dagen i Nairobi

Ikväll är sista kvällen i Nairobi. Tidigt imorgon bitti lämnar vi denna Kenyas otygelbara huvudstad för att åka i en buss i åtta timmar västerut, till det lilla samhället Ugunja, där vi ska utföra huvuddelen av vårt arbete.

Det vi gjort i och kring Nairobi är att besöka platser och människor som hjälp oss i vår process att ta fram den perfekta småskaliga biogasreaktorn för hemmabruk. Vi har besökt två University of Nairobi, diverse universitetsfolk runt stan, två biogasanläggningar (varav en fungerat felfritt utan underhåll sen 2001, och en inte funkar alls) och jagat personer och saker vi behöver inne i Nairobi City, ett ställe där man helst INTE vill vara vit efter solnedgången.

Idag var det faktiskt lite på gränsen. Vi hade jagat hela dagen efter en kille som eventuellt ville sälja en Skype-telefon till oss, som vi behövde för att kunna kommunicera med Sverige till ett vettigt pris när vi inte har tillgång till internet, men det drog ut många timmar på tiden och när vi till slut gick ut från internetkaféet i centrala Nairobi där vi till slut träffat killen märkte vi att solen höll på att gå ner. Vi hade dock väldig tur och kom precis på en matatu som gick åt vårt håll.

I går var vi en bit utanför Nairobi, hemma hos ytterligare en kille (väldigt många killar här i Kenya) som hade en biogasanläggning. Det var den som inte funkade. Vi tittade på den och kom fram till ett gäng saker som kunde vara orsaker till att den inte fungerade.

RIMG0040

På bilden syns jag och Peter, bredvid anläggningen som nu är tömd och öppen, i väntan på att efter våra råd startas upp igen.

Nä, dags att sova! Ska sticka härifrån om sex timmar!

Vad jag gör här egentligen

Ja, det kanske är dags att lägga in några förklarande ord om vad jag egentligen har för mig i Kenya. För att göra en lång historia kort är jag här tillsammans med min kamrat och projektledare Karolina Hagegård för att studera, designa och konstruera biogasanläggningar på den kenyanska landsbygden. En skillnad mot svenska anläggningar är att de här inte syftar till att framställa fordonsbränsle utan gas till matlagning. Det finns tre orsaker till att föra in biogas här:

1. Trädbeståndet på den kenyanska landsbygden har nästan försvunnit, eftersom den växande befolkningen hugger ner mer och mer träd för att kunna laga sin mat. Ett torrare klimat skulle göra det hela ännu mer allvarligt. Trädskövlingen leder även till ökad erosion, ökenspridning och att välbehövlig skugga försvinner. Biogaseldning kan ersätta en del av vedeldningen.

2. Rötresten som blir över när gasen bildats fungerar utmärkt som gödsel på åkrarna. Den är effektivare än kemiska konstgödsel, som dessutom är dyra och påfrestar miljön.

3. Genom att använda mänsklig avföring i biogasanläggningar istället för att uträtta sina behov i så kallade ”pit latrines” (som i princip består av ett hål i marken som grävs igen när det är fullt, så att grundvattnet kontamineras av bakterier och grejer). På så sätt bryts det ner och hygieniseras, så att de skadliga patogenerna dödas i processen. En av de vanligaste dödsorsakerna här är att folk blir sjuka av kontaminerat dricksvatten.

Tanken med de biogasanläggningar vi ska formge och bygga (Karolina som jobbat med projektet ett tag har redan byggt ett par stycken) är att de ska vara billiga, lätta att bygga och förstå sig på, och kunna konstrueras av material som går att få tag i lokalt. På så sätt kan en familj bygga och äga sin egen biogasanläggning, och sprida tekniken vidare till andra famiiljer.

Kommer i senare inlägg att berätta mer om hur själva anläggningen fungerar. Just nu befinner jag mig i Nairobi, och måste sova snart eftersom vi ska upp tidigt imorgon. Kommer inte att ha så bra internettillgång här, men jag ska försöka skriva så ofta jag har möjlighet.

Sådan bil – sådan väg, eller tvärtom

När jag kom till Nairobi förvånades jag över att alla har så gigantiska bilar. Jag menar, man har ju hört att svenskarna har stora bilar, men här är i princip alla bilar jeepar! Gigantiska dessutom!

Sen kom jag på varför. Vägarna är som schweitzerostar. Och de liksom rasar ihop i kanterna och blir smalare och smalare. Ibland så smala att en bil inte får plats på vägen utan måste dunsa ner på kanten vid sidan om. En Citroën C3 skulle ha skakats sönder på ett par kilometer. Problemet är att ju större bilar folk har med en massa groteskt effektiva fjädringssystem, desto mer kör man sönder vägarna. Det blir en ond cirkel, eller en ”sån där förskräcklig ring” som jag sa till nån nångång.

Min mobilkamera tar inga skönheter till bilder direkt, men ungefär såhär ser det ut genom framrutan. Man bör undvika att visa öppet att man har en kamera i Nairobi, om man inte vill bli rånad, så de flesta bilderna är från bilen.

DSC00197

Dagens glädjande händelse: Vi har inte blivit bestulna längre! Karolina kom plötsligt på att hon lagt sin jacka i en annan garderob än hon trott, och vips! Där var väskan med pengar och allt! Tjohoo!

Och en bonusbild; kolla så stora ananasar dom har i Kenya!

DSC00187

Jambo sana!

Två dagar i Nairobi. Så länge har jag varit här nu. Mycket intryck för alla sinnen, och många nya tankar som väcks och tänks. Egentligen känns det inte som att jag bor i Nairobi, för jag bor (tillsammans med Karolina, min reskamrat och projektledare) hemma hos en kanadensisk universitetslärare som tyckte vårt projekt var spännande och erbjöd oss ett hem under dagarna i Nairobi. Så vi bor bakom höga murar med taggtråd och beväpnade vakter. Känns lite fel på nåt sätt. Fast jämfört med downtown Nairobi, där det är direkt livsfarligt att vara vit efter mörkrets inbrott är det bra.

Eller ”bra”, det är helt fantastiskt! Jag är i Afrika! På riktigt! Det var inte långt härifrån Lucy tog sina första vingliga steg och bestämde sig för att ta kontroll över den här planeten. Det skulle ta alldels för lång tid att berätta om allting, så här kommer en trevlig liten lista i punktform. Har tyvärr ingen möjlighet att lägga in bilder.

* Jag åt min första kenyanska mango och min första kenyanska banan igår! Jag hade skruvit förväntningarna högt upp, men jävlar vad goda dom var! Helt brutalt. Den absolut godaste mangon jag ätit i Sverige smakade inte hälften så mycket som de man äter här.

* Igår var vi på en bondgård för att titta på en deras biogasanläggning. Kvinnan som tog emot oss och visade oss runt var av kikuyo-stammen (reservation för stavning) och väldigt glad och trevlig. De hade tre kor vars bajs gav tillräckligt med biogas för att laga all mat till famlijen, samt till gaslampor och till de grannar som ofta brukade komma och laga mat på deras gasspis. Och rötresten som blev över användes till deras chambas (odlingar) och fungerade bättre än kemiskt konstgödsel, som dessutom är dyrt! Sånt blir man glad av! Familjen odlade sallad, spenat, hirs och tomater.

* Kikuyo-stammen skiljer inte mellan l och r i sitt språk, så när de pratar engelska byter de ofta ut l och r så det ibland kan bli ganska klyptiskt. Till exempel sa en kvinna till mig att ”the ramp is very blight!”, och en pastor sa att ”let us play”, varpå han försjönk i bön.

* Trafiken här är helt galen. Folk kör i 110 på 50-vägar, trots att vägarna ibland är fulla med hål, och att folk eller djur när som helst kan få för sig att korsa dom. Det gäller att ha koll på sina nerver.

* Vi ska stanna här i ett par dagar till, troligen tisdag eller onsdag. Karolina har blivit förkyld (hoppas vi…) så det beror lite på hur fort hon frisknar till när vi åker. När vi gör det ska vi i alla fall ta en matatu (typ minibuss) västerut till Ugunja där vi ska göra vårt egentliga arbete. En resa på sex timmar ungefär. Ska bli spännande.

* Tyvärr har vi redan råkat ut för en ganska jobbig komplikation. En del av våra pengar blev stulna igår. Pengar motsvarande nästan en hel biogasanläggning. Jobbigt.

* Jag lagade middag idag till mig, Karolina, och vårt värdpar. När jag skulle öppna en stor konservburk med bönor och majs (en vanlig matblandning i Kenya) skar jag mig i fingret på locket, och ett par sekunder senare hade jag blod rinnande över hela händerna och halva armarna. Jag har nog aldrig blött (eller heter det blödit?) så mycket nånsin. Jag lyckades i alla fall få upp kranen till en vattenbehållare (man ska akta sig för kranvattnet här), hälla upp vatten (plågsamt långsamt för behållaren var nästan tom) i en karaff och sedan tvätta såret med den, medan jag ropade till Karolina att hämta mina plåster i min necessär. När jag fått bort blodet (det såg rätt läskigt ut faktiskt) märkte jag till min förvåning att själva såret var jättelitet. Ett knappt två centimeter långt jack, format efter den sågtandade kanten på konservburken. Kändes som ett väldigt töntigt antiklimax efter allt blod. Men jaja, det var väl bra det. Det är inget vidare att gå omkring med sår här. Man vill INTE ha fel virus blandat i sitt blod i det här landet…

* Folk här är så vackra. Karolina säger att hon tycker kenyanska män är vackrast i världen, och jag kan verkligen förstå vad hon menar. Men jag tycker att kvinnorna är snäppet snyggare… Ansiktsdrag, kläder, hållning, hudfärg, hår… Man kan bli helt förtrollad över hur snygga vissa människor man får syn på här är. Man känner sig som en blek manet i jämförelse.

* En störande grej: alla män här har exakt samma frisyr, och nästan inga har skägg. Lite svårt när man träffar massor av nya människor om dan att komma ihåg vem som är vem när alla har samma hår. Jag har insett hur mycket av folks yttre identitet i Sverige som sitter i håret. Medvetet eller omedvetet kopplar vi ihop personen med frisyr och hårlängd.

Det var allt för den här gången. Imorgon ska vi förhoppningsvis hälsa på en familj några timmars resväg utanför Nairobi, och kolla in deras biogasanläggning.

Ingen återvändo

Nu är biljetterna bokade, vaccinerna tagna och det finns helt enkelt ingen väg ur det hela. Det jag pratar om är naturligtvis min hastigt beslutade resa till Kenya. Jag reser den 12 februari, ställer in skolan, avbokar spelningar, och lämnar Europa. Ganska drastiskt för att vara mig. Men nån sa en gång när jag började plugga miljövetenskap ”låt inte skolan stå i vägen för din utbildning”. Tyvärr är väl inte CSN av samma åsikt, så det blir till att suga på ramarna ett tag.

kenya_resekoll

I Kenya kommer jag att jobba med min vän Karolina Hagegård med att bygga en biogasanläggning på landsbygden i närheten av Victoriasjön. Hur jävla spännande är inte det?? Förmodligen kommer man ju att lägga det mesta av sitt miljöengagemang i Sverige framöver, men lite erfarenhet av arbete med hållbar utveckling i ett land som Kenya är nog en rätt fet merit.

Funderar på om man ska ta med gympadojor. Dom lär ju vara ena riktiga hejare på att springa i Kenya. Kanske kan lista ut hur dom gör.