Igår gick vi in i studion. För att göra en lång historia kort har vi repat igenom nästan samtliga låtar, riggat upp all utrustning och spelat in fyra färdiga grunder. Och gissa om jag är nöjd! Det är fantastiskt att få jobba med så skickliga musiker och tekniker. Och jag är så glad att jag valde att arbeta på det här sättet, att inte arbeta fram exakta arrangemang från första början utan bara en översiktlig plan över instrumentering och hur det kommer att låta, för att sedan alla tillsammans sätta arret utifrån vad som känns och låter bra i studion.
Nåväl, nu är det dags för dag två.
En helt annan sak jag funderat på är de här skyltarna på spårvagnen. Borde de inte se ut såhär istället?
Nu är ju regionvalet över, och rösterna (nästan) räknade. Men en sak jag bara inte kan släppa är centerns fantastiska valaffisch om bussar. Jag var i Paris under själva valhajpen (och hann förtidsrösta som tur var), men kunde inte ta ögonen från affischen när jag kom hem.
Här är ett foto jag tog med telefonen mellan Hagakyrkan och Järntorget. Jag läser texten om och om igen, och funderar och funderar. Vad menar egentligen centern? Att det ska vara trevligt att ta bussen, så långt är jag med, men “inte tvärtom!”?
Att bussen inte ska ha trevligt när den tar dig?
Att det inte ska vara trevligt att ta bilen?
Eller att det inte ska vara bussen att ta trevligt, som min vän Rickard föreslog?
Vad jag förmodar att de försöker säga är att det inte ska vara otrevligt att ta bussen. Men är det otrevligt att ta bussen? Jag brukar trivas ganska bra, med något enstaka undantag. Ytterligare en kryptisk grej med affischen är att de efter att med stora bokstäver ha deklamerat hur det ska vara och hur det inte ska vara, förklarar att “Du väljer själv”.
Det ska vara såhär! Inte såhär! Du väljer. Snacka om dubbla budskap. Det kanske var därför de fick 2,3% i Göteborgs kommun.
Igår tjuvstarade vi festivalen med nån slags invigning i Nordstan. Mina uppgifter var att svara på frågor, leda folk rätt och vara allmänt behjälplig. Samt, såklart, att dela ut festivalprogram till förbipasserande. Och det är här det intressanta börjar.
Det är ett kapitel för sig, det här med att ställa sig på en gata med mycket folk, se glad ut och försöka få folk att ta material. Särskilt i en stor stad som Göteborg, där folk är vana vid att ständigt bli uppassade av abonnemangsförsäljare, elbolag och politiska partier. Det är nästan lite ångestfyllt, man vet ju själv hur det är att gå där, och se hur en välklädd snubbe från 3 spanar in en och förbereder att genskjuta ens promenad genom Centralstationen.
Nu står jag alltså där själv med famnen full av material, och med en lysande orange tröja med ett frågetecken på, samt texten “Vetenskapsfestivalen Göteborg”. Det hade varit roligare om jag haft frågetecknet ovanför huvudet istället.
Hur som helst är det inte första gången jag delar ut material på stan. Ooooh no. Efter många år av att ha varit politiskt aktiv har man stått på oräkneliga gator och torg och delat ut tusentals flygblad, pratat med förbipasserande och talat i ett antal oberäkneliga ljudanläggningar. Men just det här med att stå på stan och dela ut flygblad är intressant.
Man hinner se så mycket av de känslor personerna man möter får under just den sekunden när man sträcker fram ett program och säger “Ett program till Vetenskapsfestivalen?”. Vissa blir besvärade, rentav lidande, medan andra blir glada när de inser att jag inte försöker sälja nånting. Var femte person ungefär tar ett program.
Det är också en konst att dela ut material på stan. Man har inte mer än ungefär två sekunder på sig per person. Det får en att vilja prata snabbt. Men ord som “vetenskapsfestivalen” är svårt att säga snabbt. Ska man dra ut på det så att det blir tydligt, och riskera att personen hinner gå förbi, eller ska man säga det snabbt, med risken att de inte hör vad man säger?
Man lär sig också vilka sorters människor det är lönt att fråga. De som går med elefantsteg och demonstrativt tittar åt ett annat håll, de låter man vara. Likaså de som tar långa omvägar. Folk som pratar i telefon, lyssnar på musik, pratar med varandra eller bär på tunga saker är också bra att släppa förbi. Äldre personer går ofta långsammare, och är lättare att hinna prata med, men blir också ofta arga. Igår blev jag utskälld av en äldre herre som tyckte vi förde oväsen och förstörde för folk i Nordstan.
Slutligen, vill man verkligen tvinga på folk saker på stan? Blir världen bättre av det? Det beror, vill jag nog påstå, på vad det är för saker. Vill man få folk att byta telefonabonnemang, eller marknadsföra sitt elbolag; njaä. Knappast. Vill man sprida politisk medvetenhet eller locka folk till Vetenskapsfestivalen. Tja, jo, det tror jag faktiskt. Men ett jävla jobb är det.
Valberedningens förslag till nya språkrör för miljöpartiet är Åsa Romson och Gustav Fridolin. Jag diggar Gustav stenhårt, och Åsa verkar vara kanonbra också.
Men här kommer en liten reflektion om namn på miljöpartister. Språkrör de senaste åren har haft efternamn som Gahrton, Pohanka, Schlaug, Goës, Westergaard, Chamberland, Ferm, Dalunde, Catalàn… Det känns som de senaste språkrören Wetterstrand och Eriksson varit undantag som bekräftat regeln om ovanliga efternamn. De nya GU-språkrören bryter också mönstret, med namn som Carlsson och Lindgren. Går det i vågor, tro?
Miljöpartister med ovanliga efternamn. Fridolin, Romson, och Wallner.
Är chansen att bli vald större om man har ett ovanligt efternamn? Och är det speciellt för miljöpartiet? De senaste partiledarna för sossarna har hetat saker som Persson, Carlsson och Sahlin. Å andra sidan har vi Reinfeldt hos moderaterna. Men Olofsson, Hägglund och Björklund är tämligen vanliga. Lundgren som företrädde Reinfeldt är också tämligen vanligt.
Kan det vara speciellt för MP och V? Ohly liksom… Och Hoffman och Schyman. För att vara ett feministiskt parti är det väldigt mycket “man”.
Varför är det så mycket saker som heter sin hemsideadress? Studera.nu, till exempel. Det är som att en restaurang skulle heta “Folkungagatan 12, uppg. B”, eller att tidningen Faktum skulle heta “Stampgatan 50”.
Okej, det kan vara praktiskt att en organisation heter sin adress, t.ex. “Folkhögskola.nu”, men är det inte ganska fantasilöst? Att söka på en organisations namn är ju lätt som en plätt idag. En lite kul grej är att tittar man i sökrutan på förslagen på vanligaste sökningar ser man att det ofta är adresser folk har sökt på. Till exempel eniro.se. Det är lite som att ringa nummerupplysningen och fråga om numret till 031-368 70 00.
I brist på vettig bild lägger jag in en bild på en söt igelkott.
Kan det vara så att gränsen mellan adress och namn börjar flyta ut? Att många som söker på internet inte vet om de söker eller skriver in adressen? Är det bra eller dåligt?
Håller äntligen på att bli frisk från den här attack-förkylningen. Ingen feber alls idag eller större delen av gårdagen. Puh. På tiden.
Jag är en sån där person som tycker det är roligt med felskrivningar av alla slag. När T9 kom till mobiltelefonerna kunde jag skratta ihjäl mig av alla missa det kunde bli. “Anna” kunde t.ex. bli “bomb”, och en gång när jag skulle skriva “Jag saknar dina fingrar” blev det “Jag saknar egna fingrar”. Och vi är många som skrivit att vi är upptagna ikväll för att vi måste skugga. Eller klassikern – “Jag räknar dig.”
Men just som man trodde att det inte kunde bli roligare kommer iPhone och andra nya “smarta telefoner”, med sina inbyggda automatiska stavningsförslag! Det kan bli totalt helgalet! På sidan damnyouautocorrect.com finns helt absurda meddelanden som folk skickat av misstag. Vad sägs om följande exempel?
Nästan så man har lust att skaffa en iPhone bara för stavningsfunktionen!
Jag bodde ju, om än en mycket kort period, i Norge för två år sedan. Och ibland slogs man av hur många söta ord det finns i det språket. Åtminstone i våra öron. Det var många exempel på när folk skrattade åt svenska ord som jag sa för att de tyckte det lät sött och roligt (t.ex. att vi har en tendens att översätta seriefigurer med “Kalle”, t.ex. Kalle och Hobbe och Kalle Anka).
Det finns gott om exempel på fejkade norska ord, som Tallefjant (ekorre) och gulebøj (banan). Man skämtar om såna ord ofta även i Norge, där man menar att det är nynorsk (dvs inte bokmål, som är den “etablerat korrekta” norskan).
Men här kommer i min tio-i-topp-lista över riktiga, gulliga norska ord!
På tionde plats… höneblund!
…som betyder tupplur. Egentligen helt samma sak, men roligare!
På nionde plats… rusbrus!
…som betyder alkoläsk. Låter betydligt fiffigare än den svenska motsvarigheten.
På åttonde plats… bøttekott!
…som betyder typ städskrubb. Ett ganska gammalt ord egentligen, men kul. Bøtte betyder spann.
På sjunde plats… lysekryss!
…som betyder gatukorsning.
På sjätte plats… Olympiske lekerne!
…som är norska för Olympiska spelen. De tar det tydligen inte så allvarligt som vi.
På femte plats… lyspære!
…som betyder glödlampa. Lyspäron, liksom! Som bonus betyder sparepære lågenergilampa.
Lyspærer!
På fjärde plats… markmus!
…som betyder åkersork. Fast ingen av tjugoåringarna jag jobbade med i Norge visste vad en markmus/åkersork var.
På tredje plats… krymmel!
…som betyder strössel. Redan det svenska ordet är ganska roligt, fast det norska är gulligare.
På andra plats… kringkasting!
…som betyder sändning, som i TV-sändning eller radiosänding. Bonus: Fjernsyn betyder TV.
Och till slut, förstaplatsen går till… vifte!
…som betyder fläkt! <3
En liten subgenre till temat Gulliga ord på norska är vad man i Norge översätter olika seriefigurer till. Här kommer några eksempel, förlåt, exempel:
Tommy og Tigern – Kalle och Hobbe Petter Smart – Uppfinnar-Jocke Ole, Dole og Doffen – Knatte, Fnatte och Tjatte Spøkelsekladden – Spökplumpen Ole Brumm – Nalle Puh Gubben og Katten – Pettson och Findus
Nu vill jag absolut inte kasta någon skugga över norska seriefigurer. Nemi är norsk och hon rockar!
Jag åkte tåg från Uppsala till Göteborg i helgen. När jag skulle byta tåg i Stockholm hörde jag att man sade något i högtalarsystemet om det tåg jag skulle byta till. Men jag kunde inte höra vad. Detta trots att det upprepades två gånger. Jag tänkte att “det var ett jäkla oväsen här, är det ventilationen? Eller högljudda tåg? Eller maskiner?” Men nix, det var väskor.
Jag tittade mig omkring. Det var som att få en uppenbarelse. Varenda kotte drog en rullväska efter sig. Det knirkade och knarrade, surrade, gnisslade och slogs mot perrongen, och det var det som gjorde att jag inte kunde höra tågutropet. När jag skådade ut över perrongen insåg jag att säkert 80% av alla resenärer hade just rullväskor.
Rullrullrullrullrullrull.
Alltså har vi kommit fram till dagens diss. Har varit ganska skeptisk mot rullväskor en längre period, mest på grund av att de väsnas när man går över kullersten, betongplattor, eller vad som helst som inte är perfekt platt. Men grejen är att jag egentligen inte tycker att de är så jäkla praktiska. Jag brukar snubbla eller inte komma fram på grund av att personer framför eller bredvid mig inte har koll på sin rullväska. Det är mycket svårare att smita emellan om man har bråttom t.ex. till ett tåg. Dessutom brukar de fastna, välta och vara allmänt åbäkiga.
Ett exempel: När jag reste till Kenya förra året hade min resekamrat två rullväskor (jag hade en stor ryggsäck). Vi flög ifrån Arlanda, och på resan dit kunde hon inte använda rullväskorna eftersom det var för mycket snö. Resultatet blev att jag fick bära dem. När vi väl kommit till Kenya kunde hon inte använda dem eftersom det var för mycket sand. Resultatet blev återigen att jag fick bära dom.
Och så jäkla svårt är det inte att bära en väska! Men det går en trend nu att vi inte ska behöva bära på saker. Det är samma sak när man handlar i mataffärer. Istället för vanliga korgar har man nu en slags hybrid mellan korg och kundvagn, som man drar efter sig med rangliga plastpinnar. Man fastnar, snubblar och är allmänt ivägen.
Så min slutsats blir: Är du frisk nog att bära en väska eller en varukorg, så gör det för 17! Du är inget tåg!
Nu reser jag till Uppsala för att skriva, och stannar där några dagar. Kommer inte att ha tillgång till internet, så bloggen kommer att vara tyst fram till söndag ungefär, då jag borde ha kommet hem igen. Det kanske den mår bra av, för övrigt…
Under tiden får ni några anagram att klura på. Vad döljer sig bakom följande ordkombinationer?
Terapicentret
Egoisterna medverkar
Reptilkofta
Roade tarmen
Tapiren är svett
Etta ritar pip
Demokratins krater
Claes’ romantikoreda
Intimfiskets initiativ
Tapir i mjölet
Det är kul med anagram! Ha det bra så länge.
Ett tips om ni mot förmodan skulle sakna att läsa nya fåniga inlägg på den här bloggen varje dag är att lyssna på senaste numret av Slottspod (astronomiradioprogrammet som jag är med i), som är riktigt trevligt och intressant, om jag får säga det själv! Handlar om infångad antimateria, mikrober på Mars och lite annat smått och gott. Klicka här för att lyssna.
