Tja lalalalalala Jimmie Åkesson

Det jag kommer med här är absolut inget nytt, jag hade bara inte hört om det förrän häromdagen. De senaste veckorna har ju Sverigedemokraterna haft det hett om öronen i samband med att filmerna med de tre Sverigedemokraterna synts i varenda TV, dator och mobiltelefon runt om i landet. Erik Almqvist och Kent Ekeroth har nu sparkats och ersatts av ytterligare två män (av nån anledning lyser brudarna med sin frånvaro inom SD) vid namn Sven-Olof Sällström och Richard Jomshoff.

Jag undrar hur det här kommer att påverka väljarsiffrorna. Enligt en undersökning från Sentio Research, som är det undersökningsorgan som SD själva använder sig av når SD rekordnivåer även efter avslöjandena. Om det är så vet jag inte vad jag ska tro. Dock ringer det en liten klocka här, och man bör fråga sig varför inte SD anger resultaten i SIFO-mätningen som bara är någon vecka gammal, och som visar på 8,5 % istället för de 12,3 % som SD anger (Resultatet för MP är intressant nog 6,8 % när det enligt SIFO är 10,1 %). Det ligger ju onekligen ganska nära tillhands att fråga sig om SD egentligen anlitat FIFO, för att se till att man frågar rätt folk (Galenskaparna-referens).

För vilka är Sverigedemokraterna? Som alla andra partier består SD inte av några exklusiva, speciella politiker utan av helt vanliga människor. Som sover, går på toaletten och äter smörgåsar precis som resten av folket. Men vilka människor är det som utgör SD? Vilka sociala grupper är över- respektive underrepresenterade? Det som filmen här visar är som sagt inget nytt avslöjande, utan filmades vid SDs valvaka 2010. Det varvas med arkivbilder från en nazistdemonstration (jag tror det är BSS).

Snälla vänner. Jag fattar att det inte är några idioter eller elaka människor som röstar på SD. Det är helt vanliga människor, som sagt. Men vet ni vilken ideologi som ligger bakom Jimmie Åkessons välrakade ansikte?

Kalla kårar

Jag kan inte hjälpa det. Partier som propagerar för ett svenskare Sverige, tryggare städer genom mindre invandring och lösning av problem genom avlägsnande av specifika folkgrupper ger mig kalla kårar. Oavsett hur demokratiska de påstår sig vara.

EU-affisch-sd-3

IMG_3131

sd-malmc3b6-demonstrerar-10-mars-2012

Jag var med Sofia på Röhsska museet igår. Affischen i mitten fanns på en av utställningarna. Kanske hittar vi den övre och nedre bilden där också om några decennier.

Vattenkranen i herrbastun

Jag går ofta och simmar på Valhallabadet. Efteråt gillar jag att sitta i bastun tio minuter innan jag går hem. Herrbastun på Valhalla består av tre rum; en torrbastu, en våtbastu och ett förrum, där det är lite sådär halvvarmt så man inte ska få värmechock när man ger sig in i torr- eller våtbastun.

I förrummet finns en liten vattenkran, en sån här drickfontän eller vad de kallas, med ett vred för att stänga av och sätta på vattnet. Efter att ha varit där några gånger slogs jag av hur ofta vattnet stod och sprutade, utan att nån drack. Atmosfären i bastun är tyst och meditativ, så det är väldigt störande med den där kranen som står och sprutar. Särskilt eftersom den hörs även in till torr- och våtbastun.

aiga_drinking_fountain_

Första gången jag var där gick jag fram och stängde av den. I rummet satt några män, och fem sekunder efter att jag stängt kranen gick en av dem fram till den, satte på den och drack några klunkar, varpå han gick därifrån igen utan att stänga av den. Jag blev förundrad. Samma sak hände vid flera olika besök i bastun. Kranen sprutade konstant, och 99,9% av vattnet gick direkt ut i avloppet.

En dag när jag kom dit var kranen på som vanligt, men ingen satt för tillfället i förrummet. Jag tog en klunk från kranen, stängde av den och gick in och satte mig i våtbastun. Efter några minuter kom två män in i förrummet, jag kunde se dem genom fönstret från där jag satt. De gick fram till kranen, satte på den och drack, varpå de stängde av den igen och gick och satte sig. Under den kvart jag satt i bastun och iakttog kranen var det inte en enda person som inte stängde av den efter att ha druckit.

Jag tyckte det var väldigt intressant, och insåg att jag hade skapat en norm. Normen de första gångerna hade varit att kranen stod på. Att den väsnades och att det gick åt en massa vatten i onödan hade folk köpt, eftersom det ingick i normen (=det skulle vara så). Men när folk kommit in i förrummet och kranen varit avstängd, hade det varit normen, och man rättade sig efter den utan att invända.

Varför berättar jag detta?

Det visar på hur lätt vi styrs av sociala normer. Vi tror att vi själva bestämmer över små och stora val vi gör, men frågan är hur mycket vi egentligen bestämmer. Nu behöver ju inte normer vara dåliga, inom psykologikurser jag läst talar man ofta om normer som något positivt, som t ex anger att det inte är okej att slå ner folk på gatan eller äta upp nån annans mat. Problemet är ju när normerna är meningslösa eller destruktiva.

En kran som står och sprutar är väl inte världens undergång? Vi har väl gott om vatten i Sverige? Mja. I städer som Göteborg krävs det massor av energi och kemikalier för att rena, pumpa och processa vattnet. Att låta rent dricksvatten stå och spruta utan att nån dricker av det gör att vi överanvänder kemikalier och energi (vilket som bekant leder till global uppvärmning och massa annat jobbigt) och signalerar dessutom att rent vatten inte är nåt värt.

Typiskt exempel på destruktiv norm. Tänk om det finns fler?

Att bo hos en säljare

På Tjörn där jag är uppvuxen fanns under många år något som hette ”Medborgarkontoret”. Man kunde ringa dit, hälsa på, maila eller ta kontakt på det sätt man nu ville. Där fick man svar på frågor som rörde kommunen som man bodde i. Vad finns det för kul att göra på fritiden? Hur söker man bygglov? Får man ha ankor i trädgården? Har det kommit nya busstidtabeller? Hur söker man bostadsbidrag? Kan man få hjälp att deklarera? Varför heter stället man bor på som det heter? Finns det nån ledig båtplats?

Kort sagt, allt möjligt som hade med ens roll som medborgare i kommunen. Nu när jag letade efter Medborgarkontoret på Tjörns hemsida fanns det inte där. Men det var inte nedlagt, det hade bara bytt namn. Till Tjörns Kundcenter.

Tjorns Kundcenter 442

Jag vet inte vilka beslut som ligger bakom, jag har ju trots allt inte bott på Tjörn på ett antal år. Men Kundcenter. Är kommuninvånarna inte medborgare längre, utan kunder?

Vad är en medborgare? Det är någon som bor i eller på annat sätt ingår i någon form av samlad geografisk region. I det här fallet kommunen Tjörn. Som medborgare utgör man en del av kommunen, och man har rättigheter såväl som ansvar eftersom man är del i den kommun där man är medborgare.

Och vad är en kund? En kund är någon som anlitar t ex ett företag för att köpa en tjänst eller en vara. En kund har vissa rättigheter, eftersom hen betalar för tjänsten/varan, men bär inget direkt ansvar gentemot säljaren.

Är då tjörnborna plötsligt kunder till kommunen snarare än medborgare? Är kommunen en säljare? Jag får dåliga vibbar.

Helst vill jag undvika att dra in en massa politiska termer i det här, men att göra medborgarna till kunder är så klockrent nyliberalt att det är stört omöjligt att låta bli. Har det med kommunens borgerliga styre att göra? När det hette Medborgarkontoret styrdes kommunen av en (förvisso brokig) majoritet med sossarna i spetsen.

Det är fullt möjligt att jag flyttar tillbaka till min hemkommun framöver. En gång tjörnbo, alltid tjörnbo, liksom. Men då vill jag vara medborgare i min kommun. Inte kund.

Megan Fox och håriga armhålor

Nu för tiden när jag tittar på YouTube eller använder Facebook möts jag i regel av Megan Fox. Oftast har hon på sig bikini eller en chiqt skuren klänning. Megan är tydligen väldigt intresserad av mig, för hon pratar jämt och ständigt om hur tråkigt hon har det och hur mycket hon vill att jag ska imponera på henne.

Skarmavbild 2012 03 15 Kl 20 29 51

Hon sitter där vid poolkanten, ratar uppvaktande killar på sin iPad, och äter sin Marabou-chokladkaka som naturligtvis är produkten det hela handlar om. Och sänder mig samtidigt budskapet att hon är den ultimata pokalen, förstapriset, guldmedaljen. Drömtjejen på piedestalen som alla killar slåss om. Hon har en snygg, sexig kropp och är uttråkad där hon sitter vid sin pool med sin iPad och sin chokladbit.

Jag som kille förväntas spänna musklerna och vara man nog att imponera på henne. Exakt var chokladbiten kommer in är jag inte helt säker på men det är nog säkrast att jag köper några stycken för att få en bra chans hos Megan. Hon är prinsessan i tornet som inte har hjärna nog att hitta på nåt annat att göra än att sitta vid sin pool och vänta. Men hon har snygga bröst.

Jag förväntas vara riddaren som heroiskt och brutalt bryter mig in i det tuffa tornet på min sadlade springare, dräper den dräglande draken med min manliga Marabouchoklad och, om jag är manlig nog, vinner hennes gudomliga gunst och kan återvända hem med min prestigefyllda prinsesspokal.

Men samtidigt, medan allt det här pågår, händer också något annat. Melodifestivalen är inne på sin final och någonstans i publiken står en tjej och hurrar när Loreen vinner. Några timmar senare är internet fullt av bilder på samma tjej, och tusentals kommentarer om hur äcklig och förskräcklig hon är. Orsaken är att hon inte har rakat sig under armarna.

fygvae

Världens cirkus uppstår och Facebook fullkomligt svämmar över av kommentarer. Vissa handlar om hur förskräckligt och ofräscht det är med hår under armarna, andra om att det ska väl ni skita i, och några skrattar åt kalabaliken. Men vad handlar det hela egentligen om? Hur kan nåt så random och totalt okonstigt som en orakad armhåla riva upp alla dessa känslor?

Jag tror det handlar om att den vi ser på bilden inte är Megan Fox. Hon finns inte i TVn för att uppmana killar att imponera på henne. Hon har inte tråkigt vid en pool med sin iPad och sin Marabouchoklad. Hon har fullt upp med att hurra för Loreen.

Men vi matas i hela våra liv med vilken roll en kvinna ska ha. Vi läser sagor för det ettåriga barnet där prinsessan är så vacker att alla riddarna i landet vill ha henne, och den som är modig nog att dräpa draken får både henne och halva kungariket. Notera ordet får. Vi snackar objekt.

Det är klart att man som kille drömmer om att vara den modiga riddaren som får prinsessan. Och det är klart att man som tjej drömmer om att vara så vacker att alla riddare vill ha en. Det är ju det sagorna går ut på. Och det är exakt samma saga som upprepas om igen för oss när vi är vuxna, denna gång med Megan Fox i huvudrollen.

Jag har ingen aning om vem tjejen i publiken på Melodifestivalen i är. Men de som lägger ut bilderna på henne och skriver de kränkande kommentarerna är så lurade av prinsessorna och Megan Fox att de har tappat greppet om hur verkliga människor ser ut. Vi är inte Barbie och Ken. Det står var och en fritt att raka eller klippa eller trimma eller göra vad som helst med sitt hår, oavsett var på kroppen det sitter, men vi kan inte komma ifrån att det naturliga tillståndet för de allra flesta är att vara hårig. Det finns en evolutionär fördel med det, precis som med håret på huvudet. För övrigt är tjejen i publiken skitsöt, vilket jag kan säga trots att jag inte känner henne. Jag känner knappast Megan Fox heller. Hon är säkert trevlig, men framställs i reklamen som det overkliga jag beskrivit här ovan.

Vad som gör mig så arg och ledsen med hela den här cirkusen är att debatten tycks handla om huruvida det är äckligt med håriga armhålor. Men jag vill påstå att det inte är det det handlar om. Det handlar om att man anser sig ha rätten att döma och kränka en annan människa utifrån hennes utseende.  En kvinnas utseende. Vi är så jävla präglade på att sätta kvinnors utseende i fokus att vi inte reflekterar över det. Och det gäller oavsett vilken kön man själv har. Det är en sjuk del i vår kultur som vi inte kan förneka hur mycket vi än försöker. Och att det är så är ju inte konstigt! Sagoprinsessorna och Megan Fox är överallt! Men varför?

Jo, för att det finns folk som tjänar på att vi har våra omedvetna fördomar. Marabou är fullkomligt medvetna om att killar medvetet eller omedvetet tänker över möjligheten att faktiskt träffa Megan Fox, rädslan över att inte vara bra nog, och tryggheten i chokladbiten som presenteras som nyckeln till ligget med Megan. No nuts, no glory.

Man är också fullt medveten om resultatet på tjejer av att visa upp snygga, sexiga, perfekt retuscherade tjejer i reklam. Man blir osäker, medvetet eller omedvetet, och garderar sig genom att köpa produkterna i reklamen.

Men för fan, gå inte på det där!

Jag är ärligt och fullt ut totalt ointresserad av Megan Fox. Hon kan sitta vid sin jävla pool och vänta på att killar ska imponera på henne. Däremot jag känner ett visst intresse för en okänd person som ägnar sin tid åt roligare saker än att pressa sig in i nån påhittad mall av saker man ska göra för att passa in. Och jag är inte ensam om det.

Eller för att uttrycka det med en låt (Spotify-länk): Alver och dvärgar

Unga tjejer och äldre män

I jobbet åker jag runt en del och träffar olika el- och värmebolag. Det är intressant att se hur värmechefer, miljöansvariga, informatörer, produktionschefer och VD:ar ofta liknar varandra. Inte nödvändigtvis utseendemässigt (även om det förekommer) utan rent demografiskt.

Det är exempelvis ont om äldre kvinnor på de här bolagen. Och det är ont om unga män. Det känns som att de flesta man träffar antingen är män mellan 50-65 eller kvinnor mellan 25-35. De äldre männen är i regel VDar, värmechefer, ordförande och så vidare, medan de yngre kvinnorna oftare är miljöansvariga eller informationschefer.

I brist på passande illustration blir det en igelkott igen.
I brist på passande illustration blir det en igelkott igen.

Jag kan inte riktigt bestämma mig för om det betyder nåt, eller om det skiljer sig från samhället i övrigt. Att äldre herrar är överrepresenterade bland cheferna är knappast unikt, och att kvinnorna hamnar på de jobb som anses ”mjuka” (som att arbeta med miljöhänsyn och kommunikation) känns inte heller som nåt nytt.

Det är nog ett framsteg att kvinnor överhuvudtaget arbetar inom energibolag idag, jämfört med för 20 år sedan, men jag tror bolagen hade haft en ännu bättre chans att driva en bra verksamhet om posterna var mer jämnt fördelade över åldrar och kön. Samt att äldre kvinnor och yngre män slutade lysa med sin frånvaro.

Om kommunister och vindkraftverk

Under mitt politiska uppvaknande på högstadiet och gymnasiet hann jag röra mig över nästan hela den partipolitiska skalan (även om jag kanske inte uppehöll mig jättelänge i den konservativa änden). Men en av de första sakerna som slog mig var de ständiga bråken på vänstersidan. Den politiska vänsterrörelsen som sedan 70-talet delat upp sig i allt mindre partier och verkade ägna det mesta av sin energi till att kritisera varandra, och inte minst sossarna.

Jag var 16 och politiskt nyvaken med proggmusik i hörlurarna. Att vänstern under 70- och 80-talet ägnat så mycket energi åt att slåss med varandra tyckes mig väldigt konstigt och korkat. Ändå tycks samma grej upprepa sig gång på gång. Jag hoppar tio år framåt, till nutid, och ser hur miljöengagerade lägger mängder av energi på att kritisera vindkraften.

SkaCC88rmavbild-2011-12-21-kl.-09.35.34

Missförstå mig inte nu. Det är bra att ifrågasätta varje ingrepp i naturen som innebär miljöpåverkan. Och ALL energiprodution innebär miljöpåverkan. Solkraft och vindkraft såväl som oljeeldning och kärnkraft. Men vad jag ibland finner lite underligt är att så mycket energi läggs från miljöhåll på att ifrågasätta just vindkraften.

Visst påverkar vindkraft miljön. Inte minst genom de vägar som måste anläggas för att kunna ta sig till och från verken om de står på otillgängliga ställen. Men samma vägar måste byggas för att ta sig till en solcellsanläggning, eller för den delen ett vanligt fritidshus. Tittar man på användningen av biobränslen, som fullständigt exploderat i Sverige de senaste åren, så innebär den att skogsområden per definition huggs ner och töms på biomassa. Vattenkraften har stora effekter på den biologiska mångfalden både i och omkring våra vattendrag, dränker i många fall stora ytor och slår ut hela ekosystem. Det finns inget miljövänligt sätt att producera el.

Och då har vi ändå bara pratat om de förnybara energikällorna. Vänder vi blicken mot de fossila energikällorna, som fortfarande utgör en mycket stor del av världens elproduktion, ser vi enorm miljöpåverkan – klimatfrågan är förmodligen den största utmaning mänskligheten stått inför, och i kinesiska städer döljs själva solen av smogen från koleldningen. Vad gäller kärnkraften finns fortfarande inga egentliga lösningar för slutförvaret, och i Japan har Tomas Kåberger precis avslöjat att effekterna av kärnkraftsolyckan i Fukushima är större än man tidigare gått ut med.

Men hur ofta hör man den svenska miljörörelsen kritisera kärnkraften? Hur ofta motarbetas de biobränsleeldade fjärrvärmecentralerna? Varför kritiserade 70-talsvänsterpartierna varandra mer än de borgerliga partierna?

Det här är naturligtvis en förenkling. Men kan det vara så att det ligger närmare till hands att kritisera sådant som är lite sämre än det bästa, än sådant som ligger så långt ifrån att man helst inte befattar sig med det?

Det finns en självklar mening med att kritisera vindkraftsutbyggnaden och hade jag fått välja hade vindkraftverken stått i första hand längs motorvägar och industriområden, samt välvalda områden till havs. Men det är inte jag som väljer, och jag blir orolig att miljörörelsen genom alltför stark kritik mot vindkraften gynnar betydligt miljöskadligare energiproduktion.

Små ord

Jag reagerar ofta på vilka ord folk använder. Ibland kanske till överdrift, men jag tror att vårt ordval när vi pratar med varandra om olika saker i längden får stor betydelse för hur vi uppfattar det vi pratar om, även om man spontant tänker att ”Äh, petitesser!”

Det ord jag tänkte på den här gången är ordet ”alternativ”. Vad betyder det? Spontant skulle jag säga att det är något som avviker från det vanliga. Nåt som inte är standard, utan nåt speciellt, nåt icke-normalt. När man jobbar med miljö och energi kommer man ofta i kontakt med uttrycket ”alternativa energikällor”. Vissa kallar dem bara för ”alternativen”.

punktjej1

Jag hoppar till varje gång jag hör uttrycket. Alternativa energikällor. Vi har haft vattenkraft i över hundra år i Sverige, så vari ligger det alternativa? Det är ganska standard, kan jag tycka, särskilt med tanke på att det är den största källan till el vi har idag i Sverige.

Säg vad det handlar om istället. Förnybara energikällor. Att säga att något är alternativt är att säga att det är något som är avvikande och inte det som betraktas som ”normalt”. Men såväl vatten-, vind-, sol- och biokraft är i högsta grad utvecklade energikällor och inte det minsta alternativa (även om vågkraft och en del annat spännande nog skulle kvalificera som rejält alternativt). Att säga att något är alternativt är också att bekräfta att det vi inte kallar alternativt, dvs olja, kol, kärnkraft osv, är det normala, det seriösa och det som gäller.

Det är dags för energisverige att inse att det som ansågs alternativt på 60- och 70-talet är vad som faktiskt är moget och hållbart idag. Den punkiga, alternativa vind- och solkraftskraftstonåringen har vuxit upp. Nu är det hon, inte olje- och kärnkraftsfarsan med sitt grånande hår och åldrade värderingar, som har en chans att föra släktet vidare in i framtiden. Och det är inte det minsta alternativt.

Skeptiker, totalförnekare och allmänna latmaskar

Fig. 1. Apor som tycker att klimatförändringar bara är trams.

Igår var jag som tidigare hintats om på ett seminarium med Johan Rockström och Anders Wijkman. De har precis publicerat en bok med titlen ”Den stora förnekelsen” som handlar om klimatförnekare, det vill säga folk som menar att det här med klimatförändringar bara är trams.

Fig. 1. Apor som tycker att klimatförändringar bara är trams.
Fig. 1. Apor som tycker att klimatförändringar bara är trams.

Efter en fantastisk cykeltur i det soliga och fågelkvittriga mars-Göteborg satt jag i den gigantiska aulan på universitets huvudbyggnad. Hela salen var fylld när Rockström och Wijkman började tala.

Det var en lång och väldigt intressant föreläsning, men jag ska försöka att göra en kort rekapitulation här. Till att börja med pratade de rent allmänt om de många accelererande miljöprocesser vi ser globalt. Det som vi ofta kallar ”hockeyklubbor”, vilket är en bra beskrivning på hur kurvorna som beskriver processerna ser ut. En sån här till exempel:

Fig. 2. Exempel på hockeyklubbskurva.
Fig. 2. Exempel på hockeyklubbskurva.
Fig. 3. Klimatförnekare har funnits i alla tider.
Fig. 3. Klimatförnekare har funnits i alla tider.

Rockström och Wijkman räknade upp sex typer av ”aktörer” i klimatfrågan.

1. ”Det är redan kört”-folk. Som tycker att det är för svårt att göra nåt åt problemet och därför tycker att vi kan fortsätta som vi gör. T.ex. Dark Mountain-rörelsen.

2. Forskningsfronten. De forskare som står på spetsen i hur klimatprocesserna fungerar och kommer med de senaste rönen. Har ofta värre prognoser än t.ex. IPCC.

3. Mainstream-folk. T.ex. IPCC och mycket ”vanligt folk”. Dvs de som hävdar att det är stora problem men ligger lite efter i forskningen (eftersom allt måste valideras och accepteras av ett stort antal grupper). Räknar t.ex. inte med dynamiska uppvärmningseffekter, som ändrad reflektion vid issmältning.

4. Sociala klimatunderskattare och oinsatta. En stor grupp. Innehåller allt från Olsson och Nilsson till högutbildade t.ex. ekonomer som tittar enbart på sitt eget forskningsfält men inte tar hänsyn till ”externa effekter”, som miljöfrågor alltför ofta räknas till.

5. Klimatskeptiker. En för klimatforskningen viktig grupp. De håller oftast med om att en klimatförändring är förestående, men är osäkra på om det är på grund av mänsklig aktivitet. Kritiserar och nagelfar klimatforskning, vilket bidrar till en stark och viktig kritik och kvalitetskontroll av forskarna i kategori 2.

6. Klimatförnekare. Nu börjar det brännas. Till skillnad från skeptikerna förnekar denna kategori ofta klimatförändringarna helt och hållet. De kännetecknas också av en stor inkonsekvens. Vissa hävdar att klimatet inte ändras. Andra att det visst ändras, men att det är ”naturliga förändringar”. Andra att det är på grund av oss människor, men att det bara är bra, och så vidare. Ett exempel på klimatförnekare är Stockholmsinitiativet.

Det här blev ett längre inlägg än jag tänkt. Det får bli en del 2 imorgon, tror jag. Välkomna tillbaka då för att läsa den spännande fortsättningen, om förnekarnas strategier och argument!

”Jag är fan 19 och betalar skatt!”

Jag var med om en ganska jobbig grej igår. Jag tog trean från Godhemsgatan till Marklandsgatan, och längre bak i vagnen satt ett gäng killar och var allmänt störiga. Vagnen var långt ifrån full, men jag skulle gissa att det ändå satt runt 15-20 människor där.

Plötsligt började några av killarna, som jag först uppfattade som ganska små, kanske i 15-årsåldern, att skruva ur lamporna i taket av vagnen. De klättrade upp på säten och ledstänger och lampa efter lampa slocknade. Vid det här laget satt resten av passagerarna i vagnen bara och stirrade tomt rakt fram. Även de som satt på de säten som killarna klättrade upp på. Jag tyckte det kändes så oerhört dumt, och frågade, ganska högt, vad de egentligen höll på med.

Bara en random bild på maskerad snubbe.
Bara en random bild på maskerad snubbe.

Ingen svarade. Jag såg att ett par av dem hade dragit upp halsdukarna över näsan och dragit ner mössan i pannan så bara ögonen syntes. Jag ropade igen, denna gången högt och ganska hårt, ”Vad fan sysslar ni med?” och de började bli ganska hotfulla. En av dem kom fram till mig och mer eller mindre skrek i ansiktet på mig ”Jag är fan 19 år och betalar skatt!

Samtidigt började de banka hårt på rutorna längre bak i vagnen. Jag vände mig om och ropade något i still med ”Lägg ner det där nu!” när en av rutorna krossades och det flög glassplitter i halva vagnen. De skrek en massa saker tillbaka, men jag kunde inte uppfatta vad. Nu efteråt tror jag att jag var i nåt slags chocktillstånd. Eventuellt krossade de en ruta till, men de verkade ha fått kalla fötter, för när vagnen stannade vid nästa hållplats sprang allihop därifrån.

Ingen sa nåt på vagnen. Inte vad jag lade märke till i alla fall. De som suttit på säten där det hamnat glassplitter flyttade sig bara till andra säten.

Det kändes så konstigt. Jag vet inte om det bara var korkat eller hade med nåt slags civilkurage att göra, men jag kunde bara inte sitta tyst och stirra rakt framför mig medan de höll på. Jag betalar också skatt! Och jag betalar fanimej inte skatt för att nån nittonåring med halsduk i ansiktet ska roa sig med att slå sönder spårvagnsrutor!

Spårvagnen är en del av MIN stad som jag är delägare i. De som slår sönder den är också delägare i den, men innebär det att de har rätt att slå sönder sin del? Någon kanske skulle hålla med dem om att de faktiskt har det.

Pratade lite om det med några vänner senare under kvällen. Hade en sådan sak hänt för 15 år sedan? 40 år sedan? 5 år sedan? Är ungdomar idag våldsammare än då? Och om så är fallet, varför? Jimmie Åkesson hade förmodligen haft ett ganska konkret svar på frågan. Men trots att flera av killarna på spårvagnen var maskerade såg de helt svenska ut och hade ingen form av brytning.

En bild jag har av ungdomsböcker från 50-60-talet är när någon tonårig slyngel gör något otyg, t.ex. på ett tåg eller en buss, och direkt blir tillrättavisad av auktoritära äldre män som i horder går till attack mot ynglingen. Var det någonsin så i verkligheten? I så fall, var är de herrarna nu?