Författare • Vissångare • Miljövetare
Jag kan inte hjälpa det. Partier som propagerar för ett svenskare Sverige, tryggare städer genom mindre invandring och lösning av problem genom avlägsnande av specifika folkgrupper ger mig kalla kårar. Oavsett hur demokratiska de påstår sig vara.
Jag var med Sofia på Röhsska museet igår. Affischen i mitten fanns på en av utställningarna. Kanske hittar vi den övre och nedre bilden där också om några decennier.
Jag har svårt att stå emot det. Nu när jag bestämmer mer över min vakna tid och inte behöver vara på något kontor klockan åtta så kryper dagarna obönhörligt allt längre in på småtimmarna. Igår jobbade jag (ja, jobbade!) till kvart i tolv ungefär, och jag har svårt att gå och lägga mig direkt efter att ha jobbat, så jag ägnade mig åt att läsa en bok en timme innan jag släckte för att sova. Sen dröjde det ett tag innan jag faktiskt somnade, kroppen var liksom inte riktigt villig att kasta in handduken än. Skulle gissa att jag somnade runt halv två. Ingen mat- och sovklocka här inte.
Så sent ska man inte somna. Det anses oansvarigt. En svensk ska gå upp tidigt på morgonen och lägga sig tidigt på kvällen. En logisk förklaring är naturligtvis hur man levde i bondesamhället. Oavsett vilket århundrade vi pratar om så skulle korna mjölkas tidigt på morgonen, och när solen gått ner var det onödigt att sitta uppe eftersom man ändå inte såg nåt. Tänk bara på ordet sjusovare liksom, som avser någon som vaknar sent. Jag skulle nog inte säga att sju är särskilt sent…
Men jag har inga kor att mjölka. Hade jag haft det hade min dygnsrytm sett annorlunda ut. Nu är det som att den har en biologisk klocka som den strävar efter att anpassa sig efter. En biologisk klocka som inte ringer förrän nio på morgonen, och som går på högvarv vid midnatt. Det har varit så sen jag var liten. Mina föräldrar har berättat att när jag skulle till dagis fick de tvinga mig att vakna genom att trycka in vällingflaskan i munnen på mig. Sen somnade jag i regel om och tappade flaskan, så alla mina pyjamaströjor hade vällingfläckar. På kvällen däremot kunde de inte få mig att somna. Jag har minnen av att ligga i sängen, pigg och klarvaken, i vad som kändes som oändliga timmar på kvällarna.
Jag hade hellre haft en dygnsrytm som sa åt mig att gå upp tidigt och som gjorde mig sömnig tidigt. Inte minst för att jag vill kunna synka med människor omkring mig (särskilt en speciell, som tenderar att vakna väldigt tidigt). Samtidigt har det varit såhär i nästan 30 år nu, att min hjärna är som mest aktiv efter tio på kvällen. Det är då alla idéer kommer, kreativiteten och koncentrationsförmågan.
Det är inte lätt, det här.
Jag går ofta och simmar på Valhallabadet. Efteråt gillar jag att sitta i bastun tio minuter innan jag går hem. Herrbastun på Valhalla består av tre rum; en torrbastu, en våtbastu och ett förrum, där det är lite sådär halvvarmt så man inte ska få värmechock när man ger sig in i torr- eller våtbastun.
I förrummet finns en liten vattenkran, en sån här drickfontän eller vad de kallas, med ett vred för att stänga av och sätta på vattnet. Efter att ha varit där några gånger slogs jag av hur ofta vattnet stod och sprutade, utan att nån drack. Atmosfären i bastun är tyst och meditativ, så det är väldigt störande med den där kranen som står och sprutar. Särskilt eftersom den hörs även in till torr- och våtbastun.
Första gången jag var där gick jag fram och stängde av den. I rummet satt några män, och fem sekunder efter att jag stängt kranen gick en av dem fram till den, satte på den och drack några klunkar, varpå han gick därifrån igen utan att stänga av den. Jag blev förundrad. Samma sak hände vid flera olika besök i bastun. Kranen sprutade konstant, och 99,9% av vattnet gick direkt ut i avloppet.
En dag när jag kom dit var kranen på som vanligt, men ingen satt för tillfället i förrummet. Jag tog en klunk från kranen, stängde av den och gick in och satte mig i våtbastun. Efter några minuter kom två män in i förrummet, jag kunde se dem genom fönstret från där jag satt. De gick fram till kranen, satte på den och drack, varpå de stängde av den igen och gick och satte sig. Under den kvart jag satt i bastun och iakttog kranen var det inte en enda person som inte stängde av den efter att ha druckit.
Jag tyckte det var väldigt intressant, och insåg att jag hade skapat en norm. Normen de första gångerna hade varit att kranen stod på. Att den väsnades och att det gick åt en massa vatten i onödan hade folk köpt, eftersom det ingick i normen (=det skulle vara så). Men när folk kommit in i förrummet och kranen varit avstängd, hade det varit normen, och man rättade sig efter den utan att invända.
Varför berättar jag detta?
Det visar på hur lätt vi styrs av sociala normer. Vi tror att vi själva bestämmer över små och stora val vi gör, men frågan är hur mycket vi egentligen bestämmer. Nu behöver ju inte normer vara dåliga, inom psykologikurser jag läst talar man ofta om normer som något positivt, som t ex anger att det inte är okej att slå ner folk på gatan eller äta upp nån annans mat. Problemet är ju när normerna är meningslösa eller destruktiva.
En kran som står och sprutar är väl inte världens undergång? Vi har väl gott om vatten i Sverige? Mja. I städer som Göteborg krävs det massor av energi och kemikalier för att rena, pumpa och processa vattnet. Att låta rent dricksvatten stå och spruta utan att nån dricker av det gör att vi överanvänder kemikalier och energi (vilket som bekant leder till global uppvärmning och massa annat jobbigt) och signalerar dessutom att rent vatten inte är nåt värt.
Typiskt exempel på destruktiv norm. Tänk om det finns fler?
Igår var en riktig surdag. Inte en surdeg tyvärr, utan en surdag. Tilda hade varit uppe och trampat på mig halva natten så jag var inte direkt utsövd när väckarklockan ringde. Men det värsta hade inte ens börjat. Ett par timmar senare hade jag satt mig i tandläkarstolen hos Folktandvården på Olskrokstorget, reda att påbörja andra avsnittet i min rotfyllningstrilogi.
Jag fick åka in akut för ett par månader sedan efter att ha drabbas av akut tandvärk. Då gjorde de en urborrning av tanden och sa att jag fick beställa ny tid för rotfyllning. Det var detta jag kom för att göra igår. I en dryg timme borrades, karvades och petades det i min olyckliga tand. Trots bedövningen gjorde det ont, så jag fick extra bedövning fyra gånger. Det hjälpte nästan.
När jag gick därifrån gjorde jag det med en tidsbokningslapp för nästa besök. Detta var nämligen bara ett av stegen i behandlingen. De fyllde tanden med ett läkemedel som ska ta död på kariesbakterierna i hålet, och i början av december ska de (om allt går som vi hoppas) avsluta det hela och fylla och försegla hålet. Jag kan välja mellan en ”vanlig lagning” och att sätta dit en krona. De rekommenderar det sistnämnda, eftersom den ”vanliga lagningen” riskerar att gå sönder inom kort. Kostnaden för en sådan behandling är dock 12000 kr.
Tolv tusen. Jag hade kunnat äta ute i ett år för det. Nu går som tur är Försäkringskassan in med 4500 så det blir inte riktigt så dyrt som det hade kunnat bli. Men det är pengar jag mycket hellre lagt på andra saker.
Det värsta är känslan av att vara slarvig och ohygienisk. Tandläkarna och tandhygienisterna säger oftast inget, men jag liksom hör hur de tänker ”Jaha, ännu en sån där slarvig ungdom som dricker massa läsk och inte borstar tänderna.” Små diskreta tips om tandtråd och flourlösning slinker in medan man betalar sina tandläkarnotor.
Kanske är det bara i mitt huvud jag hör de där förmaningarna. Men det är tillräckligt jobbigt. Jag borstar tänderna 2-4 gånger om dagen, använder tandkräm med extra högt flourinnehåll och borstar ofta 4-5 minuter. Dentanlösning sköljer jag i perioder, och tandtråd använder jag nästan varje kväll. Dessutom tuggar jag flourtuggummin efter varje gång jag ätit (om jag inte borstar tänderna), tar flourtabletter och tuggar Salivin innan jag går och lägger mig.
Ändå kommer de jävla hålen. Och jag känner mig som en slarvig sjuttonåring med dålig tandhygien. Jag vet att det är skillnad på tandhygien och tandhälsa (jag har alltså dålig tandhälsa, inte dålig tandhygien) men rösten i huvudet viskar ändå hela tiden att jag inte gör tillräckligt för tänderna. Jag har slutat äta godis nästan helt och hållet, och undviker det mesta med socker i.
Tänder har blivit en jobbig issue (i brist på bättre svenskt ord) för mig. Folk frågar mig ibland om jag har tandläkarskräck. Det har jag inte. Jag har tandskräck. Den här dissen riktar sig mot mina tänder, om det nu inte gått fram.
Och mot att tandvården ligger utanför resten av sjukvården. Blir man sjuk i magen eller njurarna eller vilket som helst annat ställe än tänderna räknas det in i den vanliga sjukvården och man behöver (oftast) inte punga ut de stora summorna.
#%@& tänder.
När jag var liten var min favorittidning MacWorld. Vi hade mac från att jag var fyra år (1988-89) och jag varit riktig en datanörd på den tiden (före 1996 räckte det att man hade en dator för att man skulle kallas datanörd). I alla fall, i 10-15-årsåldern slukade jag MacWorld-tidningarna rakt av och hade koll på varenda liten obskyr INIT och konstigt AppleTalktrick. Men nånstans runt 16-årsåldern slutade vi prenumerera, och man ansågs inte vara nörd längre bara för att man använde en dator.
Macar har jag dock haft sen dess, och för nåt halvår sen fick jag för mig att återuppta prenumerationen på tidningen, bara för att det var kul (och för att man fick Steve Jobs biografi som premie). Så igår kväll låg jag på soffan med en kopp te bredvid mig och en sovande katt på magen, läsandes det senaste numret, när jag fick se att en artikel om Apples miljöpåverkan. Såna grejer ligger mig ju varmt om hjärtat, och döm av min förvåning när jag fick se Bra Miljöval-loggan och att tidningen rekommenderade läsarna att köpa el med Bra Miljöval för att minska sin miljöpåverkan. Wow, eloge!
Några sidor längre fram läste jag en artikel om vad användarna önskade kommande versioner av iPhone, och fick se följande:
Först läste jag igenom rutan och hajade till, utan att riktigt veta varför. Sedan såg jag att de använt ordet hen, helt avdramatiserat på ett jättebra ställe, utan några krusiduller. Gissa om förtroendet för en tidning om tekniska prylar (och i förlängning konsumtion, som jag ju har en minst sagt kluven inställning till) sköt i höjden!
Jag skulle vilja fortsätta lite på temat med bilar i staden och bilismen som norm.
Ett vanligt motargument mot att minska bilismen och stödja andra transportalternativ är att bilarna blir mer och mer miljövänliga. Vår förra miljöminister Andreas Carlgren körde stenhårt på det, och motivierade i princip hela Förbifart Stockholm med att ”det är ju moderna, miljövänliga bilar som kommer att använda de nya vägarna”. Bara att som miljöminister använda ordet miljövänlig om en bil gör mig mörkrädd. Precis som elektricitet kan bilar aldrig bli miljövänliga. De kan bara bli mer eller mindre miljöskadliga.
Det talas högt och lågt om elbilar, och inte bara av Andreas Carlgren (eller Lena Ek för den delen) utan av väldigt många i debatten. Många resonerar som så att ”elbilar har ju nollutsläpp och eftersom elen kommer från vind- och vattenkraft blir det ju inga miljöskador”. Detta är felaktigt. Men problemet är att även om det varit sant hade inte problemet varit löst.
Elbilar är mycket bättre än bensin- och dieselbilar. Särskilt om de körs på miljömärkt el. Problemet är att man motiverar en fortsatt och rentav utökad massbilism (vilket är precis vad man gör när man t ex bygger Förbifart Stockholm) med argumentet att det kommer att vara elbilar som kör på gatorna.
2010 såldes 35 elbilar. Under samma år såldes 260 000 bensin- och dieselbilar. Med 35 nya elbilar per år skulle det dröja ungefär 125 000 år innan vi hunnit byta ut svenska bensin- och dieselbilar till elbilar. Följande siffror är från Bil Sweden, och visar nyregistrerade bilar under 2010:
Fordon Antal
Bensinbilar 127 000
Dieselbilar 136 000
Gasbilar 7 400
Etanolbilar 4 300
Elbilar 35
Jag är inte motståndare till elbilar eller andra bilar som går på förnybart bränsle. Men att tro att vi löser några klimat-, trängsel-, resurs- eller föroreningsproblem genom att 0,01% av nyköpta bilar är elbilar är inte bara jättedumt, det är farligt, eftersom det uppenbarligen funkar som argument mot satsningar för att minska bilismen till förmån för hållbara transportsätt.
Skulle nån uppfinna en bil som totalt saknar negativ miljöpåverkan och där det växer blommor och flyger fjärilar ur avgasröret som det gör i reklamen, så fine! Tuta och kör! Men använd inte påhittade fantasibilar som argument mot verkliga problem.
I GTs ledare häromdan skrev Peter Hjörne om bilen i storstaden, och hur den, som han uttryckte det ”…inte är något påfund av Hin Håle, kanske inte ens ett nödvändigt ONT, utan rentav något bra”. Hela ledaren går att läsa här.
Jag och min vän och kollega Agneta ställde oss frågan för vem han behövde påpeka detta. Texten i övrigt handlade om hur fel det är att peka ut bilen som ett problem i staden, eftersom det finns folk som är beroende av den och ”varken kan eller vill cykla eller åka kollektivt”. Här kommer vårt svar, som faktiskt blev publicerat i dagens GP. Dock kortade de ner texten så att den blev något rörigare, och skrev en fånig rubrik. Följande kunde man dock läsa i GP i morse:
Klicka på bilden ovan för att läsa den i en bättre storlek. Det något lustiga valet av illustration gjordes av GP-redaktionen. Den dumma rubriken likaså.
Det är intressant hur folk ofta tolkar en skepsism mot massbilism i städer som att man vill förbjuda varenda bil helt och hållet. Argumentet att ”det finns faktiskt människor som inte klarar av att cykla eller åka kollektivt, ska de bara ruttna i sina lägenheter?” får man höra skrämmande ofta. Det är klart att folk inte ska behöva ruttna i sina lägenheter. Men det rör sig om en mycket liten andel av befolkningen, så därför är det heller inga problem att dessa använder bil.
Under min tid i Ugunja, Kenya, hade inte ens en procent av människorna tillgång till bil. Men inte fasen ruttnade de i några lägenheter. Vår kollektivtrafik och våra cykelmöjligheter är redan många gånger mer bekväma än deras. Varför skulle vi vara så mycket sämre på att cykla och åka buss än kenyanerna? Svaret, gissar jag, är att det är vi inte. Däremot är vi fast i bilnormen.
Under vår text fanns en insändare som handlade om Göteborgs cykelbanor, att de inte är byggda för pendlingscyklister utan för ”promenadcyklister” som har betydligt lägre hastighet. Ett mycket bra påpekande, som bör tas på allvar.
Och, apropå cykeltemat måste jag återigen spela min nya låt om att cykla på liv och död i Göteborg:
I slutet av augusti gjorde jag en genomgång av allt jag dissat i den här serien, inför det trettionde inlägget som jag skrev skulle komma ”imorgon”. Hrrrm. Det här med heltidsjobb och teaterpremiärer skyndar inte på ens bloggande direkt.
Nu är det i alla fall dags. Jag har funderat mycket fram och tillbaka på vad som skulle vara spektakulärt nog att utgöra den trettionde dissen. Men efter många om och men kom jag fram till att den här serien inte handlar om att vara spektakulär, och att diss nummer 30 får bli ytterligare en spontan misstroendeförklaring.
Denna gången riktar jag uppmärksamheten mot kvällstidningen GT (Göteborgs-Tidningen, Expressens västsvenska upplaga). För några veckor sedan skrev jag om hur GT delade ut kött utanför Way out West, ett tilltag som gick ut på att kämpa för de stackars festivalbesökarna som gick miste om sin rättighet att inhandla kött i sin omedelbara närhet. Därmed startades ”Kötthjälpen”, där GT delade ut korv och annat kött utanför festivalentrén.
Jag ska inte dra hela historien igen, men hur dumt är det inte när en organisation tar ett moget och ansvarstagande beslut (i ett sammanhang där så många bara pratar och inte vågar agera), för att sedan utsättas för att en kvällstidning driver en parodisk ”människorättskampanj” utanför entrén? Inte mycket förtroende för GT fanns kvar hos mig efter det här.
Det som fick mig att totalt tappa förtroendet för GT var dock deras kampanj mot trängselskatt i Göteborg, som går ut på att driva fram en folkomröstning i frågan. Missförstå mig nu inte, jag är inte emot vare sig demokrati eller folkomröstningar. Men trängselskatten baserar sig på ett demokratiskt taget beslut med samtliga partier i fullmäktige bakom, med undantag för Sverigedemokraterna. Det innebär att över 90% av de röstande redan har röstat på partier som är positiva till förslaget. Det är också mycket tveksamt om ytterligare en folkomröstning bör drivas fram av en tidning, som dessutom tar väldigt tydlig ställning, och som så tydligt väljer att bortse från miljökonsekvenserna.
Köttscenariot upprepar sig, skulle man kunna säga. Ett taget beslut, väl grundat i forskningsresultat och med de utsläppsminskningar, luftkvalitetsförbättringar och den minskade trafikträngseln som blivit resultatet i Stockholm i färskt minne, ifrågasätts till förmån för en diffus vi-viiiill-köra-bil-obehindrat-oavsett-om-vi-förstör-miljön-sådeså-mentalitet. Faktum som att Stockholms näringsliv gjort stora vinster på att leveranser nu kommer fram i tid och folk mer sällan blir försenade till möten osv är som bortblåsta.
En låt som illustrerar det hela:
Detta blev min trettionde diss, och jag har därmed skrivit tio gånger fler inlägg än jag tänkt från början. Och det värsta är att jag har minst tre till som väntar på att få komma ut.
I oktober 2010 kom jag på en liten kul idé, att skriva tre blogginlägg där jag dissade tre olika företeelser som jag irriterade mig på och tyckte illa om rent allmänt, fast utan att det blev särskilt seriöst. Det första var Hög musik på fester, det andra var Pissoarer och det tredje var När folk spottar på marken.
Men det var ganska kul att dissa saker och många som läste bloggen ville läsa mer, så jag fortsatte. Nu är jag på gång att skriva mitt trettionde dissinlägg. Det har alltså blivit 10 gånger så många som jag tänkte från början. Innan jag publicerar denna trettionde diss vill jag göra en snabb rekapitulation. Varje diss är länkad så det går att klicka och komma direkt till inlägget.
1. Hög musik på fester
Hög musik är bra när man dansar, men bara jobbigt när man pratar.
2. Pissoarer
Det skvätter, luktar illa, rinner på skorna och det finns inget toapapper.
3. Folk som spottar på marken
Jag uppskattar sällan att kliva omkring i andras saliv.
4. Utgångstvånget
Jag har (nästan) inget emot att gå ut på dansställen/nattklubbar. Men att fester förväntas avbrytas för en utgång, det är värt att dissa.
5. Dejtingsajter
Som mest var jag medlem i sju st samtidigt. Få saker har orsakat mer frustration och ångest.
6. TV-reklam
They’re manipulating your braaaaaaain!
7. Words rättstavningsfunktion
Meningen kan upplevas som vardaglig eller talspråklig. Nähä.
8. Spinningmaskiner och löpband
Jag cyklar hellre till gymmet eller springer i skogen, snarare än på en maskin framför en TV i en svettig träningslokal.
9. Anmälningsavgiften till Göteborgsvarvet
800 spänn känns lite saftigt för att springa i 100 minuter, iklädd annonser för sponsrande företag.
10. Trenden att inte svara
Varför svara på mail när man kan låta bli?
11. Rullväskor
Man snubblar över dem, de välter och de väsnas så man inte hör tågutropen.
12. Träningspassledare som inte håller takten
Waaaaah! Jag kan inte göra en halv sak samtidigt!
13. Troll
Internettroll alltså. Som lever på att göra andra förbannade och ledsna.
14. Att söka jobb via Poolia
Bara att fylla i formulären kräver heltid.
15. Arbetsförmedlingen Kultur
Sällan har jag blivit så nedvärderad.
16. ”Ekologiska hyllan”
Ett bra sätt om man vill få ekologiska varor att framstå som nåt udda och konstigt.
17. Kvinnliga former
Väninnor, lärarinnor och bandspelarinnor. Det är nåt som inte stämmer.
18. Att drunkna i damväskor
Varför går det inte att få tag på herrväskor??
19. Konstgjorda sötningsmedel
Sukralos, aspartam och acesulfam K. Mmmm, smaskens.
20. Avtal som inte går att säga upp
I ungefär 2 år försökte jag säga upp medlemskapet på dejtingsajten Be2. Under de åren hade sammanlagt 0 personer svarat på mina meddelanden. Men medlemskapet gick inte att säga upp.
21. Saker som heter som sin adress
Förmodligen bland de flummigare dissarna.
22. Ont i ryggen
För ett par år sedan råkade jag ut för en olycka.
23. Muntorrhet
Inte nog med att man får dåliga tänder, man luktar illa också.
24. Toalettlås
Det måste finnas en hemlig överenskommelse bland vaktmästare att montera toalettlås i Sverige åt fel håll.
25. Klotter
…och skadegörelse. En förening jag var med i fick nästan läggas ner eftersom vi inte hade råd att åtgärda klotter och skadegörelse på vårt hus.
26. ”Intelligenta” telefonsvarare
Nu förstår jag inte vad du menar. Ställ din fråga igen.
27. Korkade kranar
Hur svårt kan det vara att designa en vattenkran?
28. Borttappade vantar
Det måste finnas små troll som snor alla mina vantar.
29. Elfrosseri
Svensk Energi vill lära svenskarna att det är bra med kärnavfall, kalhyggen och uttorkade älvar.
Och imorgon kommer nr 30! Avslutningsvis, ett hett tips! Min teatergrupp Apparaten sätter upp den fantastiska pjäsen En totalt misslyckad föreställning nu i september! Premiär 7 september, sen spelar vi 8, 13, 14 och 25. Boka biljetter på apparatenproduktion@hotmail.com, och läs mer på vårt facebook-event.
Jag är med i en teaterföreställning som heter EN TOTALT MISSLYCKAD FÖRESTÄLLNING. Och det är inte vilken teater som helst! Föreställningen handlar om misslyckanden – vad som är ett misslyckande och vem som egentligen bestämmer om något är misslyckat eller inte. Det kommer att bli nyhetsuppläsare som tappat minnet, håriga män i blå klänning, live-hetsätning av gräddtårta, misslyckade krogtrubadurer och inte minst – ett låst skåp som man ska ge faaan i att bara tänka på att öppna!
Jag spelar Miss Nöjd, en käck vistrubadur som sjunger Taube och Bellman på innekrogarna. Och som har en hemlig, hemlig, hemlig önskan som ni får reda på i föreställningen. Här är förresten Miss Nöjds senaste videoblogg-inlägg:
Förutom Miss Nöjd förekommer även Miss Anpassad, Miss Förstådd, Miss Tänkt, Miss Skött och naturligtvis Miss Lyckad. Och så den misslyckade orkestern såklart, Miss Ljuden.
Premiären äger rum på Lagerhuset 7 september kl 19. Därefter spelar vi
8 sept 19.00
13 sept 19.00
14 sept 19.00
25 sept 19.00
Klicka här för att läsa mer och skaffa biljetter!
Föreställningen spelas av Scenkonstkollektivet Apparaten, som består av
Skådespelare:
Sofia Esbjörnsson
Emanuel Blume
Mikael Linell
Irene Lindros
Sabina Rydberg
Kristina Hallberg
Regi:
Isabel Evers
Johan Olsson
Musiker:
Emanuel Blume (gitarr och kapellmästare)
Mikael Linell (saxofon)
Andreas Alme (trummor)
Therese Larsson (bas)
Koreograf:
Elin Ljungberg
Summan av kardemumman är alltså, kom och se oss! Det kommer att bli något alldeles i hästväg fantastiskt!