Emanuel – Sida 18 – Emanuel Blume

Kattungar, regnbågar, barnporr och små söta hjärtan

Jag har varit väldigt arg de senaste dagarna. Arg på beteenden, arg på mobbning, arg på psykopater och arg på skivrecensenter. Men en sak i taget.

Igår skrev jag om synen på tjejer som objekt och tog två aktuellt förekommande bilder som exempel, Megan Fox och den glada tjejen i publiken på Melodifestivalen. Det antal besökare jag brukar ha på en månad fick jag plötsligt på ett dygn. Intressant. Och tecken på engagemang.

I samband med historien om uthängningen av melodifestivaltjejen startade Hanna Fridén, en bloggare jag gillar och i perioder följer, en facebookgrupp för att uppmärksamma och motverka mobbing och uthängning av privatpersoner på internet. I gruppen tipsades snart om ett nätforum där ungdomar, både killar och tjejer, hängs ut och hånas. Det postas nakenbilder, sprids rykten och lögner, och grottas ner sig i hur stor jävla slampa en 16-åring eller 14-åring är, vem hon sugit av och hur mycket man borde hata henne. Killar hängs ut på samma sätt, om än mot något andra bakgrunder.

Jag har sett en hel del skit tidigare, t ex på Flashback, men det här var faktiskt lägre än något jag sett innan. Jag väljer att inte lägga ut någon skärmdump i det här läget. Det första som slår en är den cyniska stämningen och innehållet jag beskrev här ovanför. Sen börjar man tänka på vilka det är som postar den typen av saker. Jag skulle tro att det i första hand är pojkar i högstadieåldern, uttråkade och ute efter lite kul på kvällen efter skolan. Så de går in på sidan, kollar lite läckta nakenbilder på sina klasskamrater och slänger ur sig några kommentarer om att den där slampan borde knullas hårt och dränkas i sperma. Sen går de och lägger sig, sover och går till skolan igen dagen efter.

Jag funderar på hur man kan försvara en sån sak för sig själv. Att man tycker det är rätt att ens egna tio minuters småskoj på kvällen innebär att en jämnårig kamrat hängs ut, förnedras och förmodligen kommer att få leva med att nakenbilderna, analsexryktena, och lögnerna om att de knullar sina syskon kommer att finnas kvar på internet i resten av deras liv. Tycker man att det är rätt? Rycker man på axlarna åt det? Jag använder medvetet råa ord här för att ge en bild av hur den här sidan fungerar, även om orden jag använder inte är i närheten av vad som sägs på sidan.

Min slutsats är att man inte kan försvara det för sig själv. Väldigt väldigt få människor skulle komma till slutsatsen att det är värt att förstöra en jämnårigs liv för att man tycker det är kul att förnedra någon man inte vågar ha en normal relation med. Man måste alltså hitta ett sätt att komma runt det. Och det sättet är att göra den utsatta till något annat än en människa. Man pratar inte om Frida i 9A, man pratar om den jävla slampan, med en fitta så full med svamp att det stinker i hela rummet, som är så patetisk att hon förtjänar att hängas flera gånger om. Då är hon inte människa längre, och då kan man klara att bete sig på det sättet. För om det inte är en människa man hänger ut och vars liv man förstör, vem bryr sig? Ingen bryr väl sig om en slampa som hängs ut på ett internetforum? Klart att ingen säger stopp. Klart att ingen bryter in. Klart att ingen bryr sig.

Så vad gör man åt detta?

Svaret är skitsvårt, och så enkelt på samma gång. Man bryr sig.

Megan Fox och håriga armhålor

Nu för tiden när jag tittar på YouTube eller använder Facebook möts jag i regel av Megan Fox. Oftast har hon på sig bikini eller en chiqt skuren klänning. Megan är tydligen väldigt intresserad av mig, för hon pratar jämt och ständigt om hur tråkigt hon har det och hur mycket hon vill att jag ska imponera på henne.

Hon sitter där vid poolkanten, ratar uppvaktande killar på sin iPad, och äter sin Marabou-chokladkaka som naturligtvis är produkten det hela handlar om. Och sänder mig samtidigt budskapet att hon är den ultimata pokalen, förstapriset, guldmedaljen. Drömtjejen på piedestalen som alla killar slåss om. Hon har en snygg, sexig kropp och är uttråkad där hon sitter vid sin pool med sin iPad och sin chokladbit.

Jag som kille förväntas spänna musklerna och vara man nog att imponera på henne. Exakt var chokladbiten kommer in är jag inte helt säker på men det är nog säkrast att jag köper några stycken för att få en bra chans hos Megan. Hon är prinsessan i tornet som inte har hjärna nog att hitta på nåt annat att göra än att sitta vid sin pool och vänta. Men hon har snygga bröst.

Jag förväntas vara riddaren som heroiskt och brutalt bryter mig in i det tuffa tornet på min sadlade springare, dräper den dräglande draken med min manliga Marabouchoklad och, om jag är manlig nog, vinner hennes gudomliga gunst och kan återvända hem med min prestigefyllda prinsesspokal.

Men samtidigt, medan allt det här pågår, händer också något annat. Melodifestivalen är inne på sin final och någonstans i publiken står en tjej och hurrar när Loreen vinner. Några timmar senare är internet fullt av bilder på samma tjej, och tusentals kommentarer om hur äcklig och förskräcklig hon är. Orsaken är att hon inte har rakat sig under armarna.

Världens cirkus uppstår och Facebook fullkomligt svämmar över av kommentarer. Vissa handlar om hur förskräckligt och ofräscht det är med hår under armarna, andra om att det ska väl ni skita i, och några skrattar åt kalabaliken. Men vad handlar det hela egentligen om? Hur kan nåt så random och totalt okonstigt som en orakad armhåla riva upp alla dessa känslor?

Jag tror det handlar om att den vi ser på bilden inte är Megan Fox. Hon finns inte i TVn för att uppmana killar att imponera på henne. Hon har inte tråkigt vid en pool med sin iPad och sin Marabouchoklad. Hon har fullt upp med att hurra för Loreen.

Men vi matas i hela våra liv med vilken roll en kvinna ska ha. Vi läser sagor för det ettåriga barnet där prinsessan är så vacker att alla riddarna i landet vill ha henne, och den som är modig nog att dräpa draken får både henne och halva kungariket. Notera ordet får. Vi snackar objekt.

Det är klart att man som kille drömmer om att vara den modiga riddaren som får prinsessan. Och det är klart att man som tjej drömmer om att vara så vacker att alla riddare vill ha en. Det är ju det sagorna går ut på. Och det är exakt samma saga som upprepas om igen för oss när vi är vuxna, denna gång med Megan Fox i huvudrollen.

Jag har ingen aning om vem tjejen i publiken på Melodifestivalen i är. Men de som lägger ut bilderna på henne och skriver de kränkande kommentarerna är så lurade av prinsessorna och Megan Fox att de har tappat greppet om hur verkliga människor ser ut. Vi är inte Barbie och Ken. Det står var och en fritt att raka eller klippa eller trimma eller göra vad som helst med sitt hår, oavsett var på kroppen det sitter, men vi kan inte komma ifrån att det naturliga tillståndet för de allra flesta är att vara hårig. Det finns en evolutionär fördel med det, precis som med håret på huvudet. För övrigt är tjejen i publiken skitsöt, vilket jag kan säga trots att jag inte känner henne. Jag känner knappast Megan Fox heller. Hon är säkert trevlig, men framställs i reklamen som det overkliga jag beskrivit här ovan.

Vad som gör mig så arg och ledsen med hela den här cirkusen är att debatten tycks handla om huruvida det är äckligt med håriga armhålor. Men jag vill påstå att det inte är det det handlar om. Det handlar om att man anser sig ha rätten att döma och kränka en annan människa utifrån hennes utseende. En kvinnas utseende. Vi är så jävla präglade på att sätta kvinnors utseende i fokus att vi inte reflekterar över det. Och det gäller oavsett vilken kön man själv har. Det är en sjuk del i vår kultur som vi inte kan förneka hur mycket vi än försöker. Och att det är så är ju inte konstigt! Sagoprinsessorna och Megan Fox är överallt! Men varför?

Jo, för att det finns folk som tjänar på att vi har våra omedvetna fördomar. Marabou är fullkomligt medvetna om att killar medvetet eller omedvetet tänker över möjligheten att faktiskt träffa Megan Fox, rädslan över att inte vara bra nog, och tryggheten i chokladbiten som presenteras som nyckeln till ligget med Megan. No nuts, no glory.

Man är också fullt medveten om resultatet på tjejer av att visa upp snygga, sexiga, perfekt retuscherade tjejer i reklam. Man blir osäker, medvetet eller omedvetet, och garderar sig genom att köpa produkterna i reklamen.

Men för fan, gå inte på det där!

Jag är ärligt och fullt ut totalt ointresserad av Megan Fox. Hon kan sitta vid sin jävla pool och vänta på att killar ska imponera på henne. Däremot jag känner ett visst intresse för en okänd person som ägnar sin tid åt roligare saker än att pressa sig in i nån påhittad mall av saker man ska göra för att passa in. Och jag är inte ensam om det.

Eller för att uttrycka det med en låt (Spotify-länk): Alver och dvärgar

Nu är det gjort

För några månader sedan skrev jag om mitt skivprojekt som kanske det mest korkade jag gjort. Jag menar, vilken människa med förståndet i behåll lägger två år och så mycket energi och pengar på nåt så dumt som att spela in en CD? När man vet från början att man inte är någon popstjärna, aldrig kommer att sälja guldalbum och aldrig stå överst på festivalaffischerna?

I fredags gjorde jag det i alla fall. Releasefesten hölls på Studenternas hus, och jag var så kaxig att jag bokat Cirkus Miramar som förband. Bara en sån sak.

Fredagen var finalen i projektet som jag i princip hållit på med sedan 2009. Jag var uppe tidigt, hade lånat en bil och körde runt stan för att samla ihop förstärkare, mikrofoner och annat som jag lyckats låna ihop från olika ställen. Jag träffade Joel, Oskar och Karl-Anton i visföreningen Dubbelgöken på Studenternas hus vid tio och vi satte igång arbetet med att ställa allt i ordning tillsammans med vår ljudtekniker Ingmar.

Hela dagen gick åt till förberedelser, och jag hann inte ens sjunga upp. Journalistbesök med intervju strax efter lunch, och vid halvfemtiden var jag med sen snabb sväng i Studentradion som sänder från samma hus. Konserten drog igång vid halv åtta med Matilda Magnusson, tätt följd av Isabel, som jag var med och kompade. Salen var långt ifrån full, men den fylldes stadigt med alltfler besökare. Vi var oroliga att publiken skulle utebli eftersom vi inte hade någon bar, och det rådde alkoholförbud i lokalen. Men hur det än var blev besökarna fler och fler, och när Cirkus Miramar skulle spela var det långt över hundra personer i publiken.

Miramar gjorde en av sina tajtaste spelningar jag nånsin hört, och en paus (med nytt soundcheck för vårt band, eftersom scenen inte var sig riktigt lik efter Miramars spelning) senare var det dags. Ungefär där slutar mitt minne. Jag vill minnas att vi hade kul, och att vi var åtminstone ganska bra. Och att ett par av låtarna var extremt roliga att spela. Sen var det hela över och vi plockade ihop ljudanläggning och annat fram till två på natten.

Ovan Rickards mobilfoto från när vi spelade. Ungefär lika skarpt som bilden är min uppfattning om vad som egentligen hände under kvällen. Måste nog smälta det här ett tag.

Förresten, om nån tog foton får ni gärna dela med er!

Och såklart, tack till alla som kom och var med. Det betyder så otroligt mycket för mig att ni var där. Och hann jag inte prata med er på plats berodde det på att jag var så snurrig med allt som skulle hållas reda på. Vi ses snart igen!

Skivan kan man köpa från mig, eller från CD-butiker som Ginza och CDON. Lättast är dock att maila mig på skiva@emanuelblume.se så skickar jag den direkt. Eller lyssna på Spotify! Klicka här för att lyssna direkt.

Uppdatering: Här är några fler foton! Men jag vill ha ännu fler! 🙂

Vi är nominerade till miljöpris!!

Och med ”vi” menar jag Gro Leksaker, som ger ut spelet ”Sopberget” som jag och Agnes ligger bakom. Priset delas ut av magasinet LivingGreen, och vi är en av de fem finalisterna. Spelet har jag berättat om tidigare här på bloggen, och är ett sällskapsspel för barn och vuxna som handlar om sopsortering, fast på ett roligt och lite o-pk sätt.

Gro är nominerade för sina pussel och spel som alla handlar om miljö på olika sätt och hjälper barn att lära sig om miljöfrågor. Vi blir jätteglada för alla som går in och röstar på oss! Det gör man på den här länken, själva röstningen tar någon minut.

Spelet går ut på att spelarna tar på sig rollen som någon av invånarna i en liten stad, som tävlar om vem som först lyckas sortera och bli av med sina sopor. I standen bor också den lurige Farbror Lennart, en medelålders gubbe som tycker miljö är det tråkigaste som finns och som gör allt för att sabotera för spelarna. Som tur är kan man också få hjälp från alla möjliga oväntade håll när man minst anar det. Mer info om spelet här!

(Sen kaaan man ju välja att rösta på Naturskyddsföreningen, som jag ju jobbar för, också. Eller nån av de andra tre kandidaterna.)

Unga tjejer och äldre män

I jobbet åker jag runt en del och träffar olika el- och värmebolag. Det är intressant att se hur värmechefer, miljöansvariga, informatörer, produktionschefer och VD:ar ofta liknar varandra. Inte nödvändigtvis utseendemässigt (även om det förekommer) utan rent demografiskt.

Det är exempelvis ont om äldre kvinnor på de här bolagen. Och det är ont om unga män. Det känns som att de flesta man träffar antingen är män mellan 50-65 eller kvinnor mellan 25-35. De äldre männen är i regel VDar, värmechefer, ordförande och så vidare, medan de yngre kvinnorna oftare är miljöansvariga eller informationschefer.

I brist på passande illustration blir det en igelkott igen.

Jag kan inte riktigt bestämma mig för om det betyder nåt, eller om det skiljer sig från samhället i övrigt. Att äldre herrar är överrepresenterade bland cheferna är knappast unikt, och att kvinnorna hamnar på de jobb som anses ”mjuka” (som att arbeta med miljöhänsyn och kommunikation) känns inte heller som nåt nytt.

Det är nog ett framsteg att kvinnor överhuvudtaget arbetar inom energibolag idag, jämfört med för 20 år sedan, men jag tror bolagen hade haft en ännu bättre chans att driva en bra verksamhet om posterna var mer jämnt fördelade över åldrar och kön. Samt att äldre kvinnor och yngre män slutade lysa med sin frånvaro.

Detta har hänt

Här kommer några glimtar om vad jag har varit med om de senaste veckorna. I bildform.

Glenn, Glenn, Glenn, Glenn och Besitz några skälvande dagar före premiären.

Glenn Hysén (originalet) ger vår nya Strömberg sin välsignelse.

Den hade ett och annat att anmärka på min städning. Jag håller med den.

Hur latte är din skummare? Min latte är förmodligen skummare.

Tåget mellan Ronneby och Lund visade sig vara kompatibelt med Mac-möss från sent åttiotal.

Regissör som inte kan hålla sig från en minimal roll på scenen.

Ett brev, en scen och Glenn Hysén

Till spexarna

Nu är föreställningsperioden över. Jag vill tacka er för det förtroende ni gett mig genom att mig låta producera Glenn. Det har varit som att vara förälder och se sina barn växa upp, och veta att snart, snart kommer de att kunna stå på egna ben. Under föreställningen i fredags, när Glenn Hysén satt en och en halv meter från mig och skrattade och applåderade sig igenom hela kvällen, då kände jag att nu, nu är det fulländat. Det var ögonblicket då de där barnen man fostrat och försökt hålla ordning på under hela produktionsperioden visat att de inte bara uppfyllt ens förväntingar, utan överträffat dem.

Jag kan inte räkna alla positiva, överraskade och euforiska kommentarer och spontana utrop jag hört från besökare efter varje föreställning. Det har varit allt ifrån härdade spexbesökare, gamla regissörer och studentikosa föreningsfolk, till människor som aldrig någonsin sett ett spex tidigare. Men en sak har de alla haft gemensamt. De har kommit för att se ett spex. Och de har de fått. De har fått se det bästa spexet de nånsin kunnat drömma om, men de har också fått se något mer. De har fått se riktigt, riktigt bra teater.

Och då menar jag teater i alla betydelser. Scenprestationerna har varit fantastiska. Inte bara från skådespelarna, utan också från orkestern. Vi har haft en orkester i år som tagit många nya grepp och gjort något som varit genuint intressant och spännande rakt igenom. Varenda arrangemang, varenda instrumentinsats och den perfekta symbiosen med ensemblen. Dekoren har varit minst lika modig och nyskapande. Vi har vågat ta steget från de (visserligen mycket fina och användbara) gamla ommålade skärmarna till en helt ny scenografi, och både dekor och rekvisita har visat sådan fantasi och genomtänkthet att jag inte hade kunnat tänka mig något bättre. Kostymmässigt har det varit färgglatt, välfungerande och känts hundra procent rätt från början till slut. Sminkningen har varit suverän, också den med nya grepp. Tekniken har fungerat bättre än jag någonsin varit med om tidigare. Koreografierna har varit fantastiska, och inte en enda gång i föreställningen har ett danssteg kommit i vägen för innehållet i en sång, utan snarare förstärkt handlingen.

Men kanske är det jag är mest imponerad av själva spexet. Manuset är så genomarbetat och välformulerat att det hade hållit även utanför spexscenen. Under tre timmar har inte funnits några tråkiga passager eller transportsträckor. Och det är manusförfattarnas förtjänst, liksom våra regissörer som tagit sitt jobb på allra största allvar och gjort föreställningen till vad den förtjänar att vara.

Jag vill tacka alla som varit med i Glenn för att ni varit så modiga, så ihärdiga och så ambitiösa. Ett spex för mig är att mer än att göra nåt jävligt bra tillsammans, nåt mer än att skaffa sig varma minnen av hur kul man hade. Det är också den otroliga och obeskrivbara process där så många människor kastar sig in i något så stort tillsammans, trots att de har olika bakgrund, olika åsikter och är på olika konstnärlig nivå, och att sedan komma ut i andra änden av processen och upptäcka att man är en större människa än vad man var när man kom in. Jag är det. Och jag vet så många av er som är det också.

Tack för att jag fått vara er producent.
Nu behöver ni inte mig längre.

Emanuel

Jag försöker inte föra nåt krig mot vindkraftsmotståndare. Men jag blir arg när argument som saknar ordentlig rot i verkligheten används i en seriös diskussion. Det är inte ovanligt att jag hör kloka och välutbildade människor säga att ”vindkraften är ett av de allvarligaste hoten mot fågellivet”. Låt mig dra lite statistik (där källan är en syntesrapport från Naturvårdsverkets forskningsprogram Vindval) om vilka som är de vanligaste dödsorsakerna bland fåglar i Sverige, oräknat ”naturliga” fågeldödsfall.

Enligt en föredragning av syntesrapporten dödas alltså i runda slängar 5000 fåglar per år av vindkraftverk. Ca 100 000 dödas av oljeutsläpp, 200 000 av kraftledningar, ungefär en halv miljon av fönsterrutor och 6-7 miljoner dödas av trafiken. Om man med fågellivet menar alla fåglar i Sverige är det alltså knappast vindkraften vi bör kritisera.

Dock är det inte så enkelt. Vissa fåglar löper större risk att krocka med vindkraftverk än andra. Stora rovfåglar, som lever i små populationer och dessutom har sin blick riktad neråt marken för att få syn på byten, ligger värre till än fåglar med blicken riktad framåt. Man bör därför vara mycket noga i planeringsarbetet inför byggande att se till att man inte bygger i närheten av örnbon och liknande. Liksom häckningsområden och andra specifika fågelområden där mindre risktagande fåglar håller till, och såklart områden som bör hållas fria från vindkraftverk av andra orsaker än fågelorsaker. Men att hävda att vindkraften skulle vara ”ett av de allvarligaste hoten mot fågellivet” i Sverige är helt enkelt felaktigt. Trafik däremot är nåt vi bör vara jävligt försiktiga med.

Ett annat argument jag ofta hör, och som även det förtjänar att tas upp, är att hundratusentals kraftverk skulle täcka hela Norrland. Att det skulle bli så ser jag som totalt otroligt, men jag förstår oron. Detta efter att vattenkraften byggdes ut i Norrland under 1900-talet, helt över huvudet på folk som bodde där. Vattendrag stoppades upp och torrlades, och stora skogsytor och floddalar dränktes av kraftverksdammar.

Förnybart? Mjo.
Hållbart? Nä.
Miljövänligt? Fett inte!!

Men vindkraften har inte samma intressen av att skuffa upp allt i Norrland. I Norrland finns älvarna. Men vinden finns i hela landet. Det är dessutom billigare (och bättre ur miljösynpunkt) att bygga i industriområden och jordbrukslandskap, som redan är exploaterade och nära där människor bor. Såhär ser en sammanställning av vindkraftsanläggningar i Sverige ut. (Källa: The Wind Power – Wind turbines and wind farms database)

Databasen är inte komplett, men den ger en bra bild av spridningen, som i mina ögon tycks reflektera befolkningen ganska bra. Jag tycker faktiskt att vindkraften kan betraktas som det mest demokratiska kraftslaget på många sätt.

Tack för den här gången.

Författare: Emanuel