Hurra! Dom vill ha mig!

Idag fick jag ett telefonsamtal som gjorde mig så glad! Jag har ju sökt en hel del jobb sen jag tog ut min examen för några månader sen. Det ena mer spännande än det andra, och några mindre spännande, men ett av de jag allra helst ville ha blev jag kallad till intervju för för några veckor sedan.

Det var som miljömärkare för Naturskyddsföreningen. Utan att gå in för mycket på detaljer handlar det om Bra Miljöval-märkningen, men inte på produkter och varor som finns i affärer, utan på energi. Som fjärrvärme, el och liknande. Och det är ju precis vad jag är inriktad på! Och som jag dessutom är mest intresserad av!

Det känns lite overkligt. När chefen ringde i förmiddags höll jag precis på att bära ner tvätten till tvättstugan, och -plopp!- så frågar hon om jag är intresserad av att jobba för dem! Jag tappade fattningen några sekunder. Det har nog fortfarande inte riktigt sjunkit in mentalt.

En stjärtmesunge som ringmärkts av Naturskyddsföreningen. Försök själv hitta en bättre illustration!
En stjärtmesunge som ringmärkts av Naturskyddsföreningen. Försök själv hitta en bättre illustration!

Hur som helst, nu ska jag börja läsa in mig på elcertifikat, märkningskriterier och lite annat som det var ett tag sedan jag jobbade med sist.

Det här kommer att bli så kul!

Rörelsen som gjorde mig till den jag är

Det här är en fortsättning på det alldeles för långa inlägget jag skrev igår. För att rekapitulera gårdagens utsvävningar i en mening så handlade det om att jag varit och spelat i ett miljösammanhang i Stockholm i helgen, och insett att mycket av den traditionella miljörörelsen ger ett mycket oorganiserat och tyvärr inte särskilt seriöst intryck.

Efter att ha haft ytterligare en dag på mig att begrunda det hela har jag insett att jag nog är ganska ledsen. Det här är ju min rörelse. Det här är kulturen jag och mitt engagemang är sprungen ur. Personen jag nämnde igår, som i söndags ansåg att jag låtit mig övertygas av motståndarnas retorik och blint svalde deras åsikter med hull och hår, är samma person som för över tio år sedan inspirerade mig att att börja skriva musik om miljö och solidaritet.

Rörelsen som fick mina vänner och flickvän som kommit för att lyssna att undra vad det var för cirkus de hamnat på, det var min rörelse.

Och jag vill fortfrande hävda att det är en fantastisk rörelse. Jag blev medlem i Grön Ungdom när jag var 16 år, och kunde där formas till den jag är idag. För mig var det platsen där man tilläts vara den man var och inte bara accepterades om man var lite utanför normen, utan också kände stöd för det.

Foto från ett läger jag var på, tror det var 2003 eller 2004.
Foto från ett läger jag var på, tror det var 2003 eller 2004.

Vad är det då jag kritiserar? Hur kan jag både älska och bli besviken av samma rörelse?

Kanske har det att göra med skillnaden mellan att göra saker internt (som sommarlägret på bilden här ovan, i en skog i Bokenäs) och externt (som ett öppet arrangemang på Slussen i Stockholm). Sedan är ju ett sommarläger arrangerat för och av ungdomar en annan sak än ett offentligt evenemang på andra sätt också.

Kanske har det att göra med att, lika inkluderande som det är att få ingå i en grupp med olika, speciella, normbrytande människor, lika exkluderande kan det vara för den som står bredvid och tittar på. Det handlar inte om att det ena eller det andra är rätt eller fel. Det finns dessutom gott om tillfällen där jag tycker att normbrytande bör och till och med måste visas upp (den som följt den här bloggen vet hur jag resonerar om normer…). Men, att bete sig på ett sätt som så tydligt får en exkluderande effekt, när man tar upp frågor och för fram åsikter som är viktiga och förtjänar lyssning, är, vill jag påstå, ingen hit.

Jag vill kunna säga till Janina och mina vänner som var där, att det här är rörelsen som gjort mig till den jag är (vilket det är), utan att behöva förklara för dem att de som ingår i den faktiskt inte är galna.

Börjar jag bli gammal?

Jag drar mig lite för att skriva det här. Det finns många tår som nog kan känna sig trampade på om de läser detta.

I helgen åkte jag upp till Stockholm för att ha en spelning. Det var en väldigt rolig spelning, den gick bra, jag hade kul och folk gillade det. Sammanhanget var att en tidning jag tycker mycket om fyllde 30 år, och firade detta i samband med världsmiljödagen. Allt var ideellt, och jag ställde upp mot att de betalade min tågbiljett. Förmodligen ställde de flesta inblandade också de upp helt ideellt.

Vad var då haken? Det var ett öppet arrangemang med fritt inträde, och mycket folk var där. Den första haken var organisationen. Det är inte lätt att organisera ett stort arrangemang med många artister, talare och deltagare. Men det är jävligt viktigt. Jag har varit med om så många arrangemang, både ideella och kommersiella, där så mycket har gått åt pipsvängen på grund av bristfällig organisation. Det här var tyvärr inget undantag. När jag kom dit visade det sig att en stor del av artisterna inte dykt upp av olika skäl (vilket visserligen inte var arrangörens fel), att ljudteknikern inte fanns på plats, att ljudanläggningen var felkopplad med återkommande rundgång som följd, och att ingen hade koll på vad som skulle hända.

Många av de talare som var med gav ett… hur ska jag säga… underligt, intryck. Organisationer som driver frågor de är ganska ensamma om att driva, som att att mobiltelefoni ger cancer, elektromagnetiska fält skadar hjärnan och så vidare. Det här är frågor jag tycker är viktiga att diskutera, men det gör det bara ännu viktigare HUR man diskuterar dem. Att ställa sig och tala inför en skara människor utan att kunna hantera en mikrofon eller kunna tala inför folk, ständigt titta ner i marken och använda ord och uttryck som inga människor utanför den egna skaran känner till, det hjälper tyvärr varken deras frågor eller något annat. Att klä sig alternativt och trotsa normer är inget negativt, tvärtom, men när man vänder sig till allmänheten och vill ge intryck av att de frågor man driver är viktiga, då bör man tänka över mycket noga vilket intryck man ger. Ger man intryck av att vara en övervintrad hippie, ett osäkert nervvrak eller en synsk spågumma kommer man, oavsett hur seriös man är, inte att tolkas seriöst.

hippies_27424951_150285691

Min flickvän Janina som var med, och några ”fans” (jag kommer inte på nåt bättre ord nu riktigt) som kommit för att lyssna på mig, var alldeles mållösa och undrade var de hade hamnat. Jag fick förklara för dem att människorna här inte är galna, utan bara kommer från en folkrörelse som alla inte är vana vid. Att de driver frågor som är viktiga, både för dem och för mig, men inte är anpassade till eller medvetna om hur deras budskap tas emot av människor utanför rörelsen.

När jag skulle spela fick jag själv gå in som ljudtekniker och koppla om hela ljudanläggningen. Högtalarna var felaktigt placerade, kablarna gick huller om buller och till fel ingångar, och mikrofonstativen var så trasiga att de höll på att falla sönder. Efter att ha riggat om gick jag på scenen, gjorde en spelning som jag var väldigt nöjd med och tycker gick väldigt bra, och lämnade över till nästa artist.

Tjejen som skulle spela efter mig (jag fick vara ljudtekniker för henne också eftersom den anställda ljudteknikern var upptagen på annat håll) var fantastisk pianist och hade otrolig röst, men en repertoar som hon hävdade ”var på ekorrarnas och småfåglarnas språk”. Janina bara stirrade, skakade på huvudet, och när tjejen började spela (det lät ungefär som om ekorrar sprang fram och tillbaka över tangenterna) och sjunga (vilket lät som… tja… ekorrar som sjöng) viskade hon att ”Jag tror jag behöver lite luft.” Vi gick ut. Jag sa till Janina, som var helt förvirrad och undrade var hon hade hamnat, att jag tyckte tjejen som sjöng var skitbra, men att hennes låtar nog passat bättre i ett annat sammanhang (lite googlande visade dessutom att hon är etablerad och välansedd!)

När ekorrandet var över packade jag ihop mina grejer och vi gick till en restaurang. Jag hade tänkt hänga kvar till kvällen och lyssna på det som hände, men varken Janina eller jag klarade av det just då. Och hade vi stannat hade jag inte kunnat låta bli att hoppa in som ljudtekniker resten av kvällen också (när vi gick hörde jag rundgångarna börja igen från lokalen, men tvingade mig att inte gå in igen), vilket hade gjort att jag suttit fast hela kvällen.

Jag kände mig dessutom lite obehaglig till mods, efter att ha hälsat på en gammal bekant till mig som jag inte träffat på flera år, och han svarat med ”Jaha, så du lät dig påverkas. Jag är besviken att du sväljer EU med hull och hår.” Jag ska inte gå in på det där nu (det kommer nog att bli ett eget blogginlägg), men vad han syftade på var en intervju i en tidningsartikel för ett par år sedan där jag uttalat mig positivt om att miljöpartiet skulle släppa utträdeskravet ur EU. Det betyder alltså inte att jag tycker EU fungerar bra eller eller är demokratiskt. Tvärtom. EU är en herrbastu som funkar under all kritik, men mer om det i ett annat inlägg.

Hur som helst, nu undrar jag om jag inte börjar bli gammal. För mig handlar solidaritet, engagemang och politik inte om att stå fast vid det man alltid har tyckt och sagt till varje pris, utan om att det faktiskt ska hända något i samhället. Jag är inte intresserad av att vara del i en sammansvetsad grupp som tycker att 99,9 procent av människorna i samhället har fel, och ständigt påtala detta. Jag är däremot intresserad av att hitta sätt att förändra samhället åt det håll jag tycker är rätt. Och då måste man diskutera och samarbeta med den övriga befolkningen.

Är ni med? Herrejävlar vad långt det här blev. Och ganska osammanhängande också skulle jag tro. Fler inlägg kommer att följa på det här, är jag rädd…

Avslutningsvis vill jag säga att jag tycker att arrangemanget i grunden var ett bra arrangemang, att Miljömagasinet är en bra tidning med infallsvinklar som jag saknar i andra medier, och att frågorna som togs upp är viktiga frågor. Men hade jag varit med och arrangerat hade jag gjort saker annorlunda.

Dags att dra till Stockholm

Om några timmar ska jag på ett tåg upp till Stockholm. Detta på grund av att det imorgon är världsmiljödagen, och då har tidningen Miljömagasinet 30-årsjubileum. Det blir en dag med kultur, föreläsningar, tal och allmänna trevligheter. I programmet finns, förutom jag, bland andra Birger Schlaug, Kristina Belfrage, Gunnar Lindstedt och Bengt Berg.

Det ska bli kul! Det hela äger rum på Slussen i Stockholm. De ganska feta beskrivningarna av artisterna bestod av ett ganska diverst urval av information. Jag insåg när jag läste om mig att det nog står lite inaktuella saker om mig på olika ställen på internet. Till exempel om George Bush, kärleken, revolutionen och de intima hemligheter som döljer sig i min garderob. Hmm.

Bild-1

Är du i krokarna, så kom förbi! Programmet (som finns att läsa här) börjar klockan 11.00 och håller på tills sent in på natten. Jag spelar vid 15.30.

Jag tycker du ljuger

Jag såg följande löpsedel igår:

kungenljuger

Tre av fyra tycker tydligen att kungen ljuger. Det här inlägget handlar inte om kungen, eller ens om att ljuga, utan om huruvida man kan tycka att nån gör nåt. Om jag tycker att nån ljuger, ljuger hen mer då än om jag inte tyckt det? Om tillräckligt många tycker att en person ljuger, blir personen då en lögnare? Kan man överhuvudtaget tycka att nån ljuger?

Om man utgår från att det finns två lägen, antingen ljuger man eller så talar man sanning, borde väl människors tyckande inte spela nån roll alls? Det är ungefär som att tycka att en bil är en Volvo. Det spelar ingen roll vad jag tycker, den är en Volvo eller Nissan eller Peugeot oavsett.

När man läser artikeln eller bara tittar lite närmare på löpsedeln dyker ordet YouGov upp. Detta är ett ord jag drar mig till minnes att jag sett oftare och oftare i nyhetssammanhang den senaste tiden. En snabb koll på internet avslöjar att YouGov är ett internationellt marknadsundersökningsföretag. Människor ansluter sig självmant och tycker till om olika saker, om jag förstått det rätt (”Det är gratis!” stoltserar man med på hemsidan. ”Du jobbar gratis åt oss!” skriver de inte.) och det kan ju hända att det är ett jättebra företag.

Men det är något som liksom känns skumt i ryggraden. Jag har sett hur YouGov tagit över mer och mer av de roller som t.ex. Statistiska Centralbyrån eller Valmyndigheten haft tidigare. Och resultaten har ibland varit ganska anmärkningsvärda. Exempelvis har Sverigedemokraterna kommit i ett annat ljus än tidigare. Jag undrar vad det är för statistiskt underlag man jobbar med? Representativitet? Statistisk säkerhet?

Det kanske är helt seriöst. Men om man basunerar ut att en viss mängd människor ”tycker” att någon ljuger, då tappar jag tyvärr lite respekten.

It’s gettin’ too hot!

I ett miljönyhetsbrev jag jobbar med varje månad skriver vi i senaste numret om hur 2010 års globala utsläpp av koldioxid slår alla tidigare rekord, och om hur en rapport från Lunds Universitet visar på att effekterna av klimatförändringen i Arktis är mycket större än man tidigare trott.

Det är så svårt att veta hur man ska reagera på sånt här. Jag kommer ihåg för 5-6 år sedan, när man hade pratat om klimatförändringarna i ett nyhetsprogram för barn på TV, jag tror det var Lilla Aktuellt. Föräldrar hade blivit upprörda, eftersom barnen blev skrämda. Man menade att såna saker får man inte berätta för barn, de kan inte förstå sånt.

Jag har funderat mycket på det där. När ska man berätta det, då? När de blivit vuxna och lärt sig att skjuta ifrån sig saker? Frågan är egentligen inte varför barn blir skrämda och ledsna när de hör vad som är på gång, utan varför vi vuxna inte blir det.

Hur som helst, de globala koldioxidutsläppen minskade under 2009, på grund av finanskrisen, men 2010 ökade de igen och slog nya rekord. Lars Westermark, enhetschef på Naturvårdsverket, säger i en intervju med Sveriges Radio att ”Det här är en väckarklocka. Om de här utsläppen fortsätter att öka kommer vi att missa tvågradersmålet och istället landa på en ökning på 4-6 grader till år 2100.

Vi slänger oss med så mycket siffror. Två grader hit, fyra dit. 350 ppm hit och 500 ppm dit. Men inser vi vilka verkliga effekter som gömmer sig bakom dessa siffror? Inser vi vad det skulle innebära med en höjning av den globala medeltemperaturen på 4 °C? Det är när man kommer in på såna saker som rösterna kommer tillbaka; ”Shhh! Skräm inte barnen!

starcraft_2_ghost_by_zergrex-d2y1ll8

Jag säger som Ghostarna i StarCraft 2: It’s gettin’ too hot!

EMANUEL DISSAR – del 25: Klotter

Vad är väl bättre att avsluta maj månad med, än ett äkta gubbstruttigt dissinlägg? Den här gången handlar det nämligen om klotter.

Och jag vet att jag trampar i ett känsligt område här. Det är skillnad på klotter och klotter, grafitti och graffiti, konst och konst. Att försöka sätta en fast skiljelinje mellan bra och dåligt klotter skulle jag säga är omöjligt, men jag ska ge ett tydligt exempel på dåligt klotter som ställer till det och gör mig ledsen.

DSC00454

Ta en titt på bilden ovan. Staket, galler, taggtråd. Är det ett fängelse? En befästning? Fort Alamo? Nix, det är observatoriet där jag jobbar till och från. Vi har haft så mycket problem med klottrare och sabotörer (som t.ex. slår sönder glasrutor, eldar på taket, sparkar sönder ventiler, osv) att vi har varit tvungna att sätta upp allt det här. Det ser ju helt sjukt ut. Våra besökare som kommer för att titta på utställningarna och i teleskopen undrar vad det är för galna saker vi försöker dölja genom att ha satt upp allt det där. Suck.

En väldigt stor del av observatoriets ekonomi går åt till klottersanering och reparationer. Pengar som kunde gått teleskop och bättre öppettider. Blärk. Detta är ett exempel på dåligt klotter.

Men för att balansera upp vågen igen måste jag också ge exempel på att det finns fint klotter och graffiti. Det här lilla huset går jag t.ex. förbi varje gång jag ska ta mig till studenternas hus, vilket är ganska ofta.

DSC00464

Skitfint! Mycket roligare än en grå liten låda. Det där är vad jag kallar konst.

Jag vill lära barnen att slå

Jag har precis varit ute och sprungit en runda. Underbart väder och härligt att få svettas! När jag kom hem ställde jag mig och stretchade på gräsmattan utanför huset. På andra sidan gräsmattan spelade en klass mellanstadiebarn brännboll med sin lärare.

brannball

Minnen från min egen mellanstadietid kom tillbaka till mig där jag stod och sträckte ut ben och rygg. Om hur skraj jag varit för när det blev min tur att slå. Gå närmare! Gå närmare! ropade utelaget till varandra. Jag svalde och kastade upp bollen i luften. Miss. Samma sak igen. Miss. Utelaget gick ännu närmare, och jag missade för tredje och sista gången. Nån annan gick fram och tog slagträt. Backa! Backa! ropade utelaget.

Att jag var skitsnabb och sprang fortare än de andra var det ingen som brydde sig om. Det var slaget som räknades.

Till min fasa fick jag se samma scen utspela sig i repris där på gräsmattan. Några av barnen försökte och försökte, men missade och missade. Jag gick över till att stretcha axlarna och tänkte att om jag nånsin blir gympalärare så ska jag bannemej se till att barnen får en chans att lära sig slå.

För det fick inte vi. Vi fick aldrig träna oss i att slå. Det var nåt man skulle kunna från början. Jag skulle vilja köpa in en hel klassuppsättning slagträn och bollar och låta alla barnen öva sig så mycket de ville. De som skulle ha svårt för det hade jag visat för, förklarat för och hjälpt.

Tänk om någon förklarat för oss vad gympa och idrott egentligen gick ut på. Att det inte bara var det där hemska och plågsamma som man släpade sig till två gånger i veckan för att göra bort sig, utan att det faktiskt gick ut på att man skulle må bra. Att man rör sig för att hålla sig frisk, bli glad och må bättre. Och tänk om någon förklarat för oss hur man gjorde de olika sakerna innan vi skrattade ut varandra för att vi inte kunde.

För min del var det först efter gymnasiet, när gympan var slut (tack gode gud!) som jag började röra mig och träna för egen del. Det var först då jag upptäckte att det var kul, och att jag mådde bra av det.

Och framför allt var det först då jag upptäckte att jag var bra på det.

Kan bara inte låta bli…

Är just nu på Tjörn och ska ta bussen härifrån om en halvtimme. Men jag kan inte låta bli att lägga upp den här videon som jag precis snubblade över.

För att göra en lång historia kort, Apple II var den första datorn jag kom i kontakt med. Den kom 1977 och vi hade två stycken hemma när jag föddes 1984. Det var helt galet, den hade mus och riktigt ljud och digitalt tal och sånt som man inte trodde fanns på den tiden. Apple var ganska kontroversiella redan då.

Så småningom slutade Apple göra Apple II-datorerna, och Macintoshen tog över. Men trots att både Mac OS och Windows kom fortsatte Apple II att säljas fram till 1992, eftersom den användes inom industrier, skolor, sjukhus, ja överallt.

Här är en helt galen musikvideo från 80-talet (tror jag) om Apple II:ans förträfflighet! Titta och njut!

Det var nära ögat…

Igår cyklade jag från min lägenhet i Majorna till mina föräldrar på Tjörn. Ungefär i höjd med Angeredsbron var jag med om en ganska läskig, något ironisk och en smula farlig händelse.

Det som gör den ironisk är att jag ju har skrivet en låt där en rad lyder ”Du krånglar dig emellan, trots bilförarnas grymt, sätter fart längs trottoaren och hinner få en skymt, av en stadsjeep som svänger fram på vägen framför dig, du ställer dig på bromsen, hinner inte stanna! Nej!” och detta var EXAKT vad jag råkade ut för igår.

Jag kom cyklande från Göteborgshållet, på den kombinerade cykelbanan och trottoaren. En bit framför mig ser jag en stor bil komma från en utfart. Den stannar innan den kör ut på vägen och jag tänker att vad bra, då väntar den in mig, den har ju väjningsplikt.

ford-exursion

Men när jag är ungefär 10-15 meter ifrån utfarten, och cyklar med en ganska hög hastighet, så kör bilen plötsligt ut rakt framför mig! Detta alltså EFTER att ha stannat! Jag tvärbromsar med både fot- och handbromsen och försöker samtidigt väja, med resultatet att cykeln svänger runt, och mitt bakhjul till slut dunkar i stötfångaren under bilens bakdörr. Det är precis så jag lyckas hålla mig upprätt.

Bilen stannar igen och jag får en blick och en vinkning från föraren, som sedan kör därifrån.

Något darrig fortsatte jag trampa hem till Tjörn.

Så, en vädjan till alla bilförare; Snälla, titta inte bara efter bilar när ni kör ut från en utfart! Speciellt inte om utfarten korsar en cykelbana…