EMANUEL DISSAR – del 17: Kvinnliga former

Hej allihop och dags för Emanuel Dissar igen! Den här gången gäller det alltså kvinnliga former, men bilden och formuleringen till trots menar jag inte former i den bemärkelsen att det handlar om kroppar. Vad jag menar är språkliga former.

Venus från Milo.
Venus från Milo.

Av någon anledning har folk i det förflutna ansett det nödvändigt att inrätta särskilda ”kvinnoformer” av vissa ord. En kvinnlig vän är en ”väninna”, en kvinnlig skådespelare är en ”skådespelerska” och en kvinnlig lärare är en ”lärarinna”. Vissa av de här formerna är mer fasta än andra, och vissa hänger ganska löst, t.ex. lärarinna.

Men vad jag undrar är – varför har vi de här särskilda ”kvinnoändelserna”? Rent logiskt skulle de behövas om det alternativa ordet, t.ex. ”vän” uteslöt alla som inte är män. Men exakt vad i ordet ”vän” anger att det måste vara en man? Vad i ordet skådespelare anger att det inte kan vara en kvinna? Analyserar man ordet så finner man skåde– vilket anger att det är något som ska synas, och –spelare vilket anger rollen som den som ska spela för att synas. Hade det varit ”skådeman” hade det varit en annan sak.

På nåt sätt kokar det hela ner till (ett uttryck som ibland kritiseras för att vara angloimperialistiskt, men som jag faktiskt gillar) att den manliga formen ses som standardformen. Annars hade vän inte behövt någon kvinnlig alternativform som väninna. Skådespelare är i mina öron lika neutralt som bandspelare. Och bandspelare har ingen snopp. Man skulle aldrig få för sig att kalla en bandspelare för bandspelerska, för ordet ÄR faktiskt i grunden könsneutralt.

Så att prata om väninnor och lärarinnor känns i mina öron dumt. En vän är väl en vän oavsett vilket kön hen har? Och lärare = ”en person som lär ut”. Inte ”en man som lär ut”.

Värst är nästan när folk säger ”kvinnlig läkare” eller ”kvinnlig präst”. Varför, liksom? Det är en läkare och en präst det handlar om! Varför måste man specifiera att det här ”det kvinnliga alternativet”, som för att varna för att det inte är en riktig präst eller läkare?

Nu är de här orden väldigt ingrodda i vårt språk, så att folk använder sig av dem betyder inte att de är dumma eller förespråkare för nån slags patriarkal maktstruktur. Det betyder bara att hela grejen med könsroller och normer är så sjukt mycket mer inrotad än man tror.

Sen finns det ju faktiskt ett litet antal roliga exempel på när kvinnan utgör namnnormen för ett yrke, och där mannen får ta på sig samma namn. Som sjuksyster. Jag har inte hört om sjukbröder. Kanske skulle vara ganska fint, nu när jag ser det i skrift. Sjuksystrar och sjukbröder. Men många tycker det låter väldigt konstigt och rentav obehagligt när det pratas om män som är sjuksystrar. Det tyder lite på vår omedvetna, inneboende rädsla för könsöverskridande, framför allt när män identifieras med kvinnliga egenskaper.

Oj, det här blev ganska invecklat. Men intressant!

Jag vill tydligen ha en biltunnel…

När jag cyklade hem från affären igår fick jag syn på följande affisch från socialistiska partiet:

socialistiska-partiet

Jag blev lite paff. Nu gör min begränsade mobilkamera inte riktigt affischen rättvisa, men vad det står är alltså att ”Politikerna i (s), (v) och (mp) vill att pengarna ska gå till en BILTUNNEL och inte till SKOLOR eller FRITIDS … det tycker inte vi är ok.”

Jaså? Det var en överraskning för mig. Visserligen har jag inte varit särskilt politiskt aktiv de senaste åren, men att miljöpartiet plötsligt skulle förespråka en biltunnel, som vi så länge har propagerat emot (till förmån för bättre cykelbanor och kollektivtrafik, samt trängselavgifter i innerstan) låter väldigt konstigt. Jag är dessutom ganska skeptisk till att vänstern skulle vara särskilt positiva till en biltunnel.

Så, all heder åt socialistiska partiet för att de affischerar och visar sitt engagemang trots att det inte är valtider, men det hade ju varit trevligt om det som stod på affischerna faktiskt stämde. Sen kan man ju undra varför man väljer att vara aggressiv mot S, V och MP. De borgerliga partierna ligger väl förmodligen ännu längre ifrån dem vad gäller politiska åsikter. Eller?

Det här med att unna sig saker

Jag skrev för ett tag sen ett inlägg om det här med ordet ”duktig”, vad man lägger i ordet och hur olika personer tolkar det. Det finns ytterligare ett sådant ord, och det finns risk att folk reagerar lika starkt den här gången. Men se det som ett diskussionsinlägg och ett sätt att väcka debatt! 🙂

Ordet är ”unna”. Att unna sig något. Framför allt förekommer det i reklam av olika slag, och det kanske är därför jag har svårt för det. ”Unna dig något gott på fredagskvällen”, kan någon säga till mig i reklamen för en produkt. ”Unna dig lite sol av avkoppling” säger man i en reklam för ett resebolag. Men vad betyder det egentligen att unna sig något?

I mina öron innebär att unna sig eller att unna någon annan att gå med på att låta sig själv eller denna andra person få något den egentligen inte har förtjänat. Protestera om ni inte håller med. Men om någon är VÄRD, låt säga, något gott på fredagen, då behöver hen väl inte unna sig det? Det är som att hen egentligen inte borde ha det, men på grund av någon slags snällhet får det ändå.

Orten Unna ligger i närheten av Dortmund i Tyskland.
Orten Unna ligger i närheten av Dortmund i Tyskland.

Nu är det inte så att jag hoppar på och slår alla som säger ”unna” i olika sammanhang, men det har blivit ett sånt där ord som jag aldrig själv skulle säga. Mer än i vissa särskilda sammanhang. Lite som med ”duktig”.

Kanske grundar sig mina skeptiska känslor för ordet i att det är just i reklam det förekommer gång på gång. Som att reklammakarna spelar på våra känslor av vad vi egentligen är värda för att vi ska vilja ha deras produkter.

Eller så är det bara ett ganska fult ord, rent bokstavsmässigt. Unna. Låter lite som nunna. Eller nåt väldigt dialektalt. Det är för övrigt en ort i västra Tyskland.

EMANUEL DISSAR – del 16: ”Ekologiska hyllan”

Dissdags igen. Den här gången kommer jag att vara ganska seriös.

Vissa affärer har en ”ekologisk hylla” där de samlar sina ekologiska varor. Jag antar att det är en fin tanke, att om man letar efter ekologiskt så ska det vara lätt att hitta på ett och samma ställe. Men, när man går till affären är det väldigt sällan man letar efter ”ekologiskt”. Man letar efter ost. Eller blomkål. Eller makaroner. Inte ”ekologiskt”. Alltså har man ingen anledning att gå till ekologiskt-hyllan om man inte redan är övertygad om att det är bra att handla ekologiskt. Och är man det så letar man upp de ekologiska varorna i alla fall.

Jag skulle tro att den egentliga bakomliggande orsaken till att vissa affärer har sina eko-varor i ekologiskt-hyllor är att man vill visa utåt att ”Titta vad duktiga vi är! Vi har massa ekologiskt! Kolla, en hel hylla full!”. Men jag är tämligen säker på att det inte hjälper upp försäljningen av ekologiska varor (Även om det kan se trevligt ut). I en psykologikurs jag läste togs detta upp. Tyvärr har jag inte kvar boken vi hade, så jag kan inte referera.

ekohyllan

Ytterligare en effekt av sådana här hyllor blir att man stärker fördomen att det skulle vara något ”speciellt” med ekologiska varor. Att de är konstiga och främmande på något sätt. ”Noggrant utvalda alternativ” står det bilden ovan. I den formuleringen lägger man att varorna är just alternativ till varor, inte egentliga varor. Men en ekologisk banan är lika mycket banan som en banan odlad på giftplantage. Kanske mer till och med. Den är inte något alternativ, den är en banan.

Så summan av kardemumman är alltså; låt pastan stå i pastahyllan. Oavsett om den är ekologisk eller inte.

Man skulle också kunna leka med tanken att ha en annan specialhylla – ”Odlad med gifter på nedhuggen regnskogsmark”-hyllan. Det låter absurt, men tyvärr skulle den hyllan få bli ganska rejäl.

Rödluvan har skaffat skjutvapen

Jag antar att många är trötta på debatten om vargjakten. De flesta säger samma sak: Lämna vargarna i fred! Ändå framhärdar regeringen i sitt beslut; att ytterligare 20 vargar ska skjutas i år.

Jag är miljövetare, inte biolog. Så mina kunskaper om artdynamik och populationsekologi är inte i toppklass. Men… vi har 150-200 vargar i Sverige. Av dem vill vi skjuta 20 st (förra året sköt vi 28, i alla fall officiellt). För att skjuta dessa 20 vargar hade 7215 jägare anmält sig den 17 januari. 7215 jägare. Mot 20 vargar. Helt sportsligt känns det inte riktigt.

varg_med_valp

Lite ironiskt är det allt att vargjakten började 2010, det internationella året för biologisk mångfald. Inte undra på att EU blir sura på lilla Sverige, som tror att det är så miljömedvetet och bra på alla sätt och vis. Om man jämför med pandan, som blivit en symbol för utrotningshotade djur (vargen klassas som starkt utrotningshotad i Sverige) så ser man hur slående skillnaden är. Det finns under 1000 pandor kvar i Kina, och där ordnar man reservat, har kampanjer osv. I Sverige ger vi order om att skjuta 20 av våra 150-200 vargar. Det roliga är att vi skrattar åt Kina för deras kommunistiska och hänsynslösa icke-demokrati. Ändå är det vi, det demokratiska Sverige, som skjuter våra utrotningshotade djur, trots att människor över hela landet protesterar.

Vad är det då för skillnad på vargen och pandan? Jo, pandan är söt. Det är inte vargen. Vargen är med i mängder av folksagor (som Rödlovan) som grym, elak och hänsynslös. Även i moderna filmer, som Sagan om Ringen, vampyrfilmer, osv finns vargen med som en mördare.

Men i verkligheten har ingen dödats av varg i Sverige sedan 1821. Vargarna själva däremot, har jagats och lemlästats i hundratals, tusentals år, för den bild av sig själva de fått i våra folksagor.

Argumentet att de måste skjutas för att de är farliga för jägarnas hundar känns bara fånigt. Har vi blivit så ignoranta så vi tycker att vi är de enda som har rätt att döda i skogen? Att det är vår rätt att kunna gå ut och ta livet av djur, men att de inte ska få utgöra något hot mot oss?

Ibland blir man trött.

Dagens mysterium: Kvällsmat!

Under min uppväxt och ett tag efter det har jag alltid räknat det som att det finns fyra ”grundmåltider” på en dag. Först frukost, som man äter innan man går till skolan/jobbet, sedan lunch, vid tolvtiden, sedan middag, runt klockan sex, och till slut kvällsmat nån gång vid nio-tio. Men de senaste fem åren har jag börjat inse att det här med kvällsmat inte är så naturligt som jag alltid trott!

Det verkar som att middagen för många är den sista måltiden på dagen. Detta fick jag bittert erfara (nåja) först i 20-årsåldern när jag spenderade mer och mer tid hos min dåvarande flickväns familj. Där åt vi middag vid 5-6 på eftermiddagen, och sen… åt vi inget mer. Jag tänkte inte så mycket på det, men var alltid vrålhungrig när vi gick och la oss.

Varma mackor - en smaskig kvällsmat!
Varma mackor – en smaskig kvällsmat!

Senare i livet har jag stött på samma grej om och om igen. Vissa tycker till och med att kvällsmat och middag är samma måltid. Vilket känns lite knepigt, rent nomenklaturmässigt; middag och kvällsmat. Som att kvällen skulle vara mitt på dagen. Å andra sidan äter ju inte jag middag mitt på dagen heller. Vissa menar, framför allt på Tjörn där jag kommer ifrån, att middagen äts vid tolvtiden på dagen, vilket egentligen är ganska logiskt med tanke på namnet.

Sedan finns det ju den franska middagen, som kan ätas mellan tio på kvällen och midnatt. Jag är inte helt främmande för det i festsammanhang, men inte till vardags. Dock har jag inget emot att äta en rejäl middag fram till niotiden. Och då blir den kanske kvällsmat? Fast kvällsmat för mig är ett relativt litet mål. Några smörgåsar, en tallrik gröt, eller liknande. Större än frukosten, men mindre än lunchen, och definitivt mindre än middagen.

Hmm, knepigt det här.

Rymdkorrespondent!

Nu var det längesen jag skrev något här på bloggen. Låt oss säga att livet har krävt min uppmärksamhet på andra håll. T.ex. närmar sig premiären av vampyrspexet Bathorys Monster (Har du inte bokat biljett än, gör det nu!!) där jag är sångfröken för hela ensemblen. Sen är det tusen andra projekt på gång också. Men det var inte det jag tänkte skriva om nu.

Min vän och ex-pianist Emma Lilliestam håller i ett radioprogram som heter Sci-Fi-radion, som sänder sitt första program i kväll i Radio AF, på 99.1 MHz i Lund-Malmöområdet. Hon frågade mig om jag ville vara deras rymd-korrespondent, och det tackar man ju inte nej till! Så ikväll klockan 22 börjar programmet. Vid 22.25 ungefär borde jag vara med. Man kan lyssna på internet också, på http://radioaf.se/.

Edit: Sci-Fi-radion finns inte kvar på radioaf.se, men programmet finns arkiverat här.

Voyager1
Bilden föreställer Voyager 1, som får sägas vara jordens korrespondent i rymden, eftersom den nu hunnit utanför solsystemets gränser. Det ni.

EMANUEL DISSAR – del 15: Arbetsförmedlingen kultur

Jag varnar redan nu för att hela den här dissen baserar sig på en enda, mycket kort episod, som jag inte ser objektivt på något sätt utan helt subjektivt. Med det sagt så drar vi igång.

Eftersom jag nu är klar med min femåriga universitetsutbildning har jag börjat söka jobb på allvar. Och jag tänkte att det kan ju inte skada att skriva in sig på Arbetsförmedlingen i alla fall, när man ändå håller på. Så jag gick dit och blev helt förundrad över hur bra jag blev bemött.

När jag kom dit, och förmodligen såg ganska vilsen ut, mötte en skäggig herre mig, frågade vad jag ville ha hjälp med och såg till att jag kom rätt. Tio minuter senare satt jag med en personlig handläggare. Alla var jättetrevliga och jag kände att de tog mig på allvar och tog sig tid. Helt fantastiskt! Totala motsatsen mot när jag gick till Arbetsförmedlingen för sex-sju år sedan, innan jag läste på universitetet.

ArbetsfoCC88rmedlingen_skaffa_ett_jobb

En av de saker jag fick råd om var dock att gå till Arbetsförmedlingen Kultur på Västra Hamngatan, eftersom jag arbetat en del med olika kulturella yrken som producent, musiker, skribent, osv.

Sagt och gjort. Jag gick till kontoret på Västra Hamngatan. Men det skulle visa sig att bemötandet här var det totalt motsatta mot det på Arbetsförmedlingen på Järntorget. När handläggaren jag pratade med fick reda på att jag inte hade minst tre års eftergymnasial utbildning var det som att jag plötsligt blev betraktad som något som katten släpat in. ”Du är ju inte kulturutövare! Vad trodde du vi skulle kunna göra för dig?”. Jag försökte förklara att jag arbetat som vissångare och musiker i 6-7 år, och spelat på allt från bibliotek till rockfestivaler, både i Sverige och Norge, men nix. Jag skulle minsann inte påstå att jag var kulturutövare! Jag kände mig behandlad som ett barn, när handläggaren suckade och sa att ”Jaha, om du läser här då kanske du kommer att kunna förstå”, och plockade fram Arbetsförmedlingens hemsida som jag naturligtvis redan läst på.

Någonstans hade jag liksom den naiva tron att man gick till Arbetsförmedlingen för att söka jobb, inte för att man redan har. Det hade räckt att vänligt berätta hur det låg till, att fokus låg på etablerade artister och högutbildade konstnärer, de hade inte behövt göra på det här sättet. ”Vi sångutbildade”, sa handledaren vid nåt tillfälle ”förstår det här på ett annat sätt.” Jaha, jotack. Jag har haft Thorsten Föllinger som sånglärare. Han har arbetat med Birgit Nilsson, Helene Sjöholm och jag vet inte alla.

Strunt samma. Det är ju de själva det skadar att bemöta arbetssökande så. Mannen som mötte mig på Järntorget sa att ”Jo, vi har ju ett dåligt rykte att försöka reparera”.  Han borde jobba på Västra Hamngatan istället.

Cykelhjälmen – en livsfara?!?

Jag hörde en väldigt intressant femton minuters föreläsning av dansk som verkade ha tänkt igenom saker och ting. Han forskade på och arbetade med att förespråka cyklande som alternativ till biltrafik i danska städer.

Det som fick mig att först tappa hakan var att han hävdade att ett av de största problemen för att få människor att cykla mer var cykelhjälmen. Eller rättare sagt, inte cykelhjälmen i sig, utan propagandan om att använda den. Han hävdade att den psykologiska effekten av att uppmanas använda cykelhjälm blir att folk uppfattar cyklande som farligare än det är, och alltså cyklar mindre.

6736_123031757492_634582492_2785708_237131_n
Självporträtt under en paus på en längre cykelresa, någonstans utanför Tanumshede.

Han hade gott om siffror (med referenser som jag inte brydde mig om att skriva ner) för att illustrera sin tes. Exempelvis hade en undersökning visat att det var 14% större sannolikhet att råka ut för en olycka om man hade hjälm än om man inte hade än. Detta har jag läst om tidigare, och förklaras främst av att bilister omedvetet tar mindre hänsyn när de ser att en cyklist har hjälm. (Dock blir ju effekterna av en olycka mindre när cyklisten har hjälm)

En annan siffra den här killen tog upp var att hälsofördelarna med att cykla var i storleksordningen 20 gånger större än hälsoriskerna. Jag förstod det som att detta var utan hjälm. Att då ha hjälmkampanjer som får folk att cykla mindre och se cykling som något som främst förknippas med risker, kan uppfattas som väldigt dumt och kontraproduktivt.

Han hävdade också att den säkerhet som hjälmen bidrar med är relativt falsk. Den testas inte i högre hastigheter, inte för slag som kommer från sidan av huvudet, och definitivt inte för de krafter som det innebär att bli påkörd av en bil.

Här är hela föreläsningen. Den är rolig, på engelska och en kvart lång ungefär. Vill dock säga att man bör ta den med en nypa salt, och inte slänga bort sin cykelhjälm det första man gör. Jag använder hjälm och kommer troligtvis att fortsätta med det. Men det ligger onekligen något i vad han säger.