Emanuel – Sida 38 – Emanuel Blume

Gunnar, Katja, Einstein och jag

Jag glömde ju skriva att jag tillsammans med mina rymdkollegor Gunnar och Katja besökte radiohuset häromsistens och var med i P4-programmet Einsteins trädgård. Vi pratade om rymdfärder, svarta hål och asteroider som kan krocka med jorden. Bland annat. Reportern valde att fokusera ganska mycket på de ekonomiska problem vi har uppe på observatoriet. Eftersom vi inte får något stöd någonstans ifrån och det mesta arbete är ideellt är det lite skralt med pengar. Det roliga är att vi efter reportaget har fått erbjudande om ekonomiskt stöd lite varstans! Vilket är jättekul, för då kan vi ha mer öppet och göra fler roliga grejer, tjohooo!

Programmet hette alltså ”Einsteins Trädgård”, och är ett vetenskapsprogram i P4.

Klicka här för att lyssna på programmet. När du kommit till sidan, välj sändningen mellan 11.00-11.30. Programmet börjar ungefär 10 minuter in i sändningen.

Prylarnas förbannelse

Jag befinner mig just nu hemma hos mina föräldrar på Tjörn, och hjälper min pappa att samla ihop ofantliga mängder skräp som vi kör till tippen. Det är egentligen helt sjukt hur mycket skräp man samlar på sig. Särskilt om man har ett stort hus. Och garage. Och snickarbod. Och cykelgarage. Och tre redskapsbodar. Och en yttervind. Och en innervind. Och en sjöbod. Och så vidare…

Pappa har på sistone hjälpt en granne som totalt drunknat i sina grejer. Hela hans hus var fullt av prylar som han samlat på sig i fyrtio år, och det hade blivit så trångt att det knappt gick att ta sig fram där inne. Riktigt så illa är det inte hemma hos mina föräldrar, men pappa, som alltid varit en saksamlare, fick sig ändå en tankeställare och vi bestämde oss för att hjälpas åt att slänga ut en massa skräp.

Bildelar, elektronik, datorer, tangentbord, radioapparater, skivspelare, en jordfräs (!), trasiga möbler, isolering, kemikalier, lådor, tankar, lampor…

Allt det här var bara en början, men en bra början.

Varför är det då så viktigt att göra sig av med sådana här grejer?

Som min gode vän Rickard brukar säga: Äger du sakerna eller äger sakerna dig?

Pappa är uppvuxen relativt fattigt i Värmland, och har såklart fått lära sig att ta vara på saker och ting. Men det finns en gräns för när man har skaffat sig så mycket saker att man lägger mer tid på underhåll, lagring och att hålla reda på allting än man faktiskt får ut av att ha alla de där sakerna. I värsta fall kan det gå som för grannen, som knappt kunde vända sig inne i sitt hus.

När man väl har börjat röja får man upp ögonen också för saker man sett dag efter dag i år efter år, men aldrig riktigt lagt märke till. Varför sitter det till exempel en lie i trädet utanför garaget? Har Max von Sydow varit där? Eller rentav Manuel Calavera?

Hemma igen från fantastisk manöver!

Då var årets spexmanöver till ända! Som stabsmedlem och köksansvarig var jag bland de sista att lämna Gråbogården igår, söndag. Detta efter att ha hållit igång mer eller mindre dygnet runt sedan fredags eftermiddag.

Kort förklaring: Manöver är något vi i Filosofspexet gör en gång varje år, för att under en hel helg kunna fokusera bara på vårt tillblivande spex och på varandra. Så det har sytts kostymer, skrivits låtar, snickrats dekor, övats och sminkats konstant under två dygn. För att inte tala om lagats mat, ätits, druckits, lekts, dansats, bastats och badats i sjön. Sömn blev lite av en bristvara, men det är sånt man får räkna med.

Här följer ett antal bilder jag tog under helgen, med Isabels kamera som jag lånat.

Ullis knep den här paparazzibilden på mig när jag lagar grönsakssoppa. Massa citron ska det vara!

Agnes och Rebecka gör något, jag förstår inte riktigt vad... — Agnes och Rebecka gör något, jag förstår inte riktigt vad…

Fredagkvällen avslutades med att vi tittade på förra årets spex, Maffia, på en ganska liten TV, som dessutom blev svartvit kvällen till ära.

EMANUEL DISSAR – del 7: Words rättstavningsfunktioner

Då var det dags igen för Emanuel Dissar. Den här gången handlar det om ett fenomen av ganska annan dimension än utgångstvång och TV-reklam. Nämligen Words rättstavningsfunktioner.

Jag vet inte riktigt vilken filosofi som ligger bakom Microsofts utveckling av Word det senaste decenniet. Det verkar som man tror mindre och mindre på användarnas förmåga att hantera språket. När jag började använda Word (som jag motvilligt använde i stället för ClarisWorks på högstadiet eftersom skolan bara ville ha Word-filer) fanns det en funktion som hette Stavning, som låg i menyn Verktyg. (Och det funkade på samma sätt i ClarisWorks) När man använde den funktionen fick man upp en dialogruta som gick igenom de ord i dokumentet som datorn inte gillade. Man fick ändra, lägga till eller ignorera. Sådär, klart.

Men nu verkar det som att programtillverkarna förutsätter att de som använder programmen inte kan stava. Man behöver inte själv gå in och be om rättstavning, det dyker automatiskt upp fula röda och gröna linjer under orden så fort man skrivit dem. Och inte nog med det, programmet gör dessutom ändringar i texten utan att fråga! Försöker man skriva en gemen efter punkt ändrar det automatiskt till versal. Försöker man skriva kemiska ämnen, som exempelvis COH, ändras det automatiskt till ”och”. Och ständigt påpekas det att man använder uttryck som kan uppfattas som talspråkliga eller ålderdomliga i skriven text. Men so what?!? Om en mening inte tycks ha något verb så vill jag väl inte ha något verb i den meningen! Skriver jag på ett visst sätt vill jag förmodligen ha det så!

Nu går ju som tur är de flesta av de här funktionerna att stänga av. Det som irriterar mig är att de är påslagna som standard och att de flesta personer verkar använda dem utan att ifrågasätta. Risken finns att vi gör oss beroende av dem och snart inte kan tänka själva. En kurskamrat till mig blev alldeles perplex när hon upptäckte att ordbehandlaren vi hade i labbet på Chalmers inte automatiskt ändrade gemener i början av mening till versaler. Hon använde aldrig skifttangenten. Jag har också sett folk göra sär skrivningar eftersom Word stryker under det sammanskrivna ordet men inte det särskrivna.

Alla de här funktionerna är säkert jättebra att ha om man är dyslektisk eller nyinflyttad till Sverige och håller på att lära sig svenska. Men för oss andra så känns det som att de i princip orsakar dyslexi.

Det var allt för den här gången. Nu kommer jag att åka på manöver med min spexföreningen och vara borta hela helgen, så det kommer nog inga nya blogginlägg på ett par dagar. Men den som väntar på något gott…

Yttrandefrihet – hur bra idé är det egentligen?

Yttrandefrihet är alltid bra. Eller? När skulle det vara dåligt?

Jag ramlade över en tråd på ett forum igår kväll. Den var ungefär en månad gammal, och det har tydligen tagits upp i media, utan att jag har märkt det. Den börjar med att en kille skriver att han tänker ta livet av sig, och att han har riggat sin webcam för att ladda upp foton av det hela till en server. På forumet skriver han också hur man loggar in på servern.

Folk som läser hans inlägg reagerar på olika sätt. Några försöker hindra honom, men de flesta skriver saker som ”Du vågar inte! Du är för feg!” eller tror helt enkelt inte på honom. En del ger honom till och med tips och hejar på honom. Någon skriver ”är det långt kvar? jag ska åka och jobba snart nämligen…”

Hans första inlägg gjordes 11.51. 13.13 skriver han ”allrigt lets do it”, och inläggen i forumet börjar ändra karaktär. En del börjar prata om att ringa polisen. Andra skriver saker som ”Haha, grymt! vill man ta livet av sig är det ens egens beslut, ingen ska lägga sig i det.”

Jag mådde dåligt hela kvällen och hade svårt att somna. Tydligen hade även en moderator i i forumet gått in och tagit bort de värsta inläggen, så jag vågar knappt tänka på vad det var jag slapp läsa.

För ett par år sedan såg jag ett avsnitt av Uppdrag Granskning som handlade om ”självmordsforum” på internet. Där folk öppet diskuterar metoder, ger varandra tips och så vidare. Det var bland annat en intervju med en kille som sålt starka mediciner till unga människor som senare tagit livet av sig med hjälp av dessa.

Dessa forum försvarar sin verksamhet med att alla har en rätt till yttrandefrihet. Och jag antar att de har rätt. För hur kan det vara fel att ge människor möjlighet att prata med varandra?

Efter lite efterforskning på Flashback, forumet där killen i artikeln hängde sig, hittade jag trådar om allt möjligt som jag i min naivitet trodde skedde på mer diskreta ställen. Hur man får tag på droger, olika sätt att ta dessa droger och tips på prostituerade, är några få exempel.

Återigen, man kan inte förbjuda människor att prata med varandra. Men tonen och stämningen på dessa forum är ibland rent horribel. Förolämpningar och dödshot är mer regel än undantag, och det känns verkligen inte otroligt att folk hetsar varandra att göra sakar som förmodligen inte skulle gjort om de inte gick in på forumet.

En grundregel på Flashback är att ingen ska kunna spåra din identitet. Kanske är det där kruxet ligger? I ”verkliga livet” har man alltid en identitet. När en människa blir av med sin identitet tycks det hända saker som som inte skulle hänt annars.

Jag vill nog påstå att det inte är särskilt bra.

Vad är grejen med Afrika??

Min vän Almina åkte till Afrika för en vecka sedan. Närmare bestämt Ougadougou, huvudstaden i Burkina Faso. Där ska hon stanna i två månader och skriva sin magisteruppsats. Och jag är inte lite avis.

Någon sa en gång att har man en gång sett Afrika (och då snackar vi det RIKTIGA Afrika, inte nån semesterort i Egypten) kommer man alltid att längta tillbaka dit. Jag har insett att det förmodligen stämmer. Det är någonting med Afrika som jag inte kan sätta fingret på. Nu kan jag visserligen inte påstå att jag sett hela Afrika, eftersom jag bara varit i Kenya, men det är något med den världen. Kanske att tiden inte tycks gå. Avsaknaden av årstider. Avsaknaden av klockslag. Gästfriheten och nyfikenheten.

Ovan ett foto på Rift Valley som jag tog från bussfönstret på väg mellan Nairobi och Kisumu förra året. Kanske var det här människosläktet uppstod?

Hur som helst längtar jag tillbaka. Inte till då människosläktet uppstod, utan till Afrika. Jag skulle vilja återvända till Ugunja och Nairobi och se hur det gått för människorna jag träffade där. Jag skulle vilja ta en buss till Tanzania och bestiga Kilemanjaro.

Det känns som att har man en gång varit i Afrika finns en del av en kvar där.

klockorna slutade ticka
dagarna slutade gå
vattnet gick inte att dricka
jag drack utav vattnet ändå

i en plåthydda
snustorr och het
det var omålat, sunkigt och naket
och symbolen för livskvalitet
var en glödlampa upphängd i taket

maten jag fick var förrädisk
parasiter, bakterier, mask
getpung och soltorkad bläckfisk
jag kräktes i sjukhusets vask

på gatan riskerar man livet
rånarna drog runt i stim
småbarn som bad undergivet
om pengar till mat, cigg och lim

men på träden fanns mognade frukter
och knoppar på samma säsong
blommorna spred sina lukter
alltihop på samma gång

det fanns inga vattenklosetter
ingen persikodoftande tvål
men jag skiter i lyxtoaletter
det räcker med plåtskjul
med hål

för bortom fördärv och misär
fanns ett hopp och en drift att bejaka
jag önskar förstå allt det där
är det därför jag längtar tillbaka?

EMANUEL DISSAR – del 6: TV-reklam

Nu är det måndag och jag borde egentligen skriva på min uppsats. Men det kan vänta en halvtimme till, jag har nämligen ytterligare en diss på gång. Dags för Emanuel Dissar, del 6. Dissmottagare den här gången är TV-reklam.

Jag befinner mig för närvarande hemma hos mina föräldrar på Tjörn. Jag kom hit igår eftermiddag för att förbereda en spelning i Skärhamn som går av stapeln ikväll. Vid niotiden drack jag te med föräldrarna och kollade på Beck på fyran. Nu hör det ju till saken att jag inte är van vid TV längre. Har inte haft någon TV sedan jag flyttade hemifrån 2004. Och jag glömmer ibland hur det är att få filmen man tittar på avbruten av reklam var tjugonde minut.

Kanske blir man extra känslig efter att ha varit förskonad från TV-reklamen ett antal år. För jag tyckte inte den var så obehaglig när jag bodde hemma och såg TV-reklam ofta. Men nu tycker jag den är rent ut sagt plågsam. Rösterna låter som Bengt Magnusson på anabola, bildspråket är anpassat in i minsta detalj för att tränga in i ditt psyke, människorna är genomtänkt retuscherade och ljudet är komprimerat och förstärkt tre gånger mer än i filmen man just såg.

Kalla mig mesig, men jag pallar inte. Jag tycker reklamen är så obehaglig att jag går hellre från TV:n och sätter på mer te, borstar tänderna, eller gör något helt annat. Bara man slipper reklamen.

Vad är det då som gör att jag tycker den är så obehaglig? Har den blivit värre de senaste åren? Kanske har den det. Med tanke på hur mycket pengar ett företag lägger på att få visa 30 sekunder reklam i TV4 en söndagskväll vore det ju extremt naivt att tro att den inte har någon psykisk inverkan på oss som tittar. Bakom TV4s reklamfilmer står arméer av psykologiskt kunniga reklamare som in i minsta detalj räknar ut hur man på 30 sekunder ska tränga så djupt in i det mänskliga psyket det bara är möjligt. Gärna via reptilhjärnan, som i exemplet ovan.

Men jag vill inte! Av flera skäl. Dels mår jag psykiskt dåligt av att ha denna reklam krypande som små termiter i hjärnan, och dels glömmer jag att jag överhuvudtaget tittar på en film. Jag har full sympati för Claes Eriksson och Vilgot Sjöman som drev kampanjen mot TV4 för ett antal år sedan.

Man kan ju invända att reklamen måste finnas där för att pengarna måste komma nånstans ifrån. Men faktum är att jag i så fall hellre betalar själv. Nu har jag ingen TV och betalar därför ingen TV-licens, men när jag skaffar TV någon gång i framtiden betalar jag hellre för det jag ser än hjärntvättas av en massa reklamfilmer som stjäl både min tid och min mentala hälsa.

EMANUEL DISSAR – del 5: Dejtingsajter

Då var det dags för det femte avsnittet av Emanuel Dissar. Denna gången handlar det om dejtingsajter (med reservation för stavning). Återigen med risk för att reta upp folk ger jag mig in i dissandet.

För ungefär två år sedan blev jag medlem på en dejtingsajt. Jag lyckades inte få kontakt med någon, så jag blev medlem på ytterligare en. Och en till. Och ännu en till. Som mest var jag uppe i sex stycken samtidigt, varav två var betalsidor. Jag lade relativt mycket tid på att skriva presentationer, ladda upp fotografier, fylla i personlighetslistor och skriva tusentals mail till ”spännande singlar”. Resultatet? Nada.

Kanske gjorde jag på fel sätt. Man har ju hört så mycket om människor som träffats och blivit lyckliga genom sådana tjänster. Men i mitt fall fick jag svar från kanske 5% av de människor jag kontaktade. Och då lade jag ner mycket möda på att skriva personligt och unikt till varje person, och bara rikta mig mot människor som jag tyckte verkade intressanta (vilket tyvärr var en ganska liten andel, men det är en annan femma). Detta till skillnad från många killar som gödslar tjejers gästböcker med meddelanden som ”söt. msn?”.

Jag har pratat en hel del med tjejer om deras inställningar till dejtingsajter, och ofta har bilden av sådana sidor varit i stil med ”ställen där man översvämmas av dåliga raggningsförsök och ohöljda förfrågningar om analsex”.

Är det så det är att vara tjej på ett sånt ställe? Det bekräftar ju mängder av fördomar som man önskar att man inte hade. Ytterligare en spik i kistan var när min vän Isabel för ungefär ett år sedan blev medlem i SprayDate, där jag själv hade varit medlem i ungefär ett halvår. På första kvällen fick hon fler besök på sin profil än vad jag fått under det halvåret jag varit medlem. Dessutom 3-4 meddelanden från killar som uppvaktade henne. Under hela min tid på SprayDate hade det aldrig hänt att någon tjej kontaktat mig självmant. Inte på någon av de andra fem sidorna heller.

Det händer visserligen att man får kontakt. Men det var alltid jag som tog initiativet och svaren man fick var oftast i stil med ”OK.”, och sen var det inget mer med det. Tjejer jag pratat med har bekräftat att de sällan kontaktar killar. Och på ett sätt förstår jag dem. Varför själv besvära sig med att söka kontakt när man ändå matas med uppvaktande killar?

Som feminist (!) och förespråkare för jämställdhet blir man ju helt mörkrädd. Jag vet knappt något annat sammanhang där könsrollerna är mer cementerade än på dejtingsajter. Det är tillbaka till medeltiden som gäller; tjejerna ska sitta passivt i sina torn och vifta med sina näsdukar i form av profilbilder, medan killarna rider runt mellan tornen på sina vita springare och friar till de små prinsessorna i tornen, som suckar och ropar ”nästa!”, medan de viftar bort de uppvaktande killarna.

Blir så himla trött på det förhållningssättet. Det finns inget tråkigare och mer avtändande än en prinsessa i ett torn. Kom när därifrån, vi kan mötas i trappan.

Och så var det återigen färdigdissat för den här gången. Jag avslutar med en kort liten dikt.

jag var medlem flera hundra dar
skrev tusen mail
fick inga svar
nu vet jag vad det handlar om
Mötesplatsen, match.com

de är med i samma pakt
SprayDate, meetic, e-kontakt
det är en enda stor chimär
det finns inte någon där

SFI-lärare och fyllekatter

I tisdags hade jag och Isabel en spelning på Café Zeppelin (som håller hus i Gnutiken på Övre Husargatan). Ett trevligt ställe med en trevlig publik. Vi gick på scen kvart över nio, efter en mycket njutbar sångare som hette Tommy Knyckare. Grejen var att jag redan innan vi gick upp på scen kände på mig att den här gången kommer spelningen bli något i hästväg vad gäller flummighet. Det kan ha varit att det var såpass sent en vardagskväll, att jag suttit inne och skrivit på min uppsats hela dagen, eller att Isabel hade 38 graders feber. Men tämligen virrigt blev det. Men också grymt kul!

På bilden ovan en kort sketch på rim med Isabel som SFI-lärare. Bara en sån sak!

Scenen var inte så stor, så vi hade inte plats med någon stol som den ena av oss kunde sitta på när den andra uppträdde. Tur att det fanns ett scengolv i alla fall.

Hur som helst, trots lite textmissar och tankspriddhet blev det en kul och lyckad föreställning! Tycker jag i alla fall. Ska försöka vara mer koncentrerad nästa gång. Tack till Daniel Patriksson som tog fotona, och till Sven Bergersjö, som spelade in följande låt; Katterna i Minamata.

EMANUEL DISSAR – del 4: Utgångstvånget

Då var det dags igen, för gnälliga klagomål från en torrboll, i serien Emanuel Dissar. Den här gången handlar det om den gällande normen i så många kretsar, att vill man ha roligt ska man gå ut.

Gå ut. För mig har det alltid betytt att man lämnar byggnaden man för tillfället befinner sig i. Gärna med en underton av att uppleva naturen, som att gå ut i skogen eller i bergen. Men de senaste tio åren har ”gå ut” inneburit att ta sig till en klubb/krog/lokal, dricka alkohol och på nåt sätt ha väldigt kul.

Missförstå mig nu inte. Det finns säkert många som gör det för att det är just kul, men jag tror att ganska många gör det just för att ”det är så man gör” om man är mellan 16 och 45 år och vill framstå som en framåt och social person, även om man kanske inte tycker att det är det roligaste i världen.

Jag har alltid tyckt att det känns så dumt, om man till exempel är ett gäng som är hemma hos någon en fredagskväll, äter och dricker, skrattar och har kul. Men då plötsligt, när det är som roligast, ska man gå därifrån! Och istället för att umgås och ha skoj i en mjuk soffa med bra musik och trevliga människor, ska man dra på sig ytterkläderna, ta vagnen nånstans till centrum, ställa sig i en lång kö och frysa och dra in röken från raglande, rökande människor, för att en lång stund senare bli insläppt på ett dundrande ställe där det är trångt, så högljutt att man inte hör vad folk säger, och där en öl kostar 65 kronor. Sen ska man dessutom ta sig hem därifrån på en sen spårvagn som luktar spya.

Det kan inte bara vara jag som hellre stannat på den där festen hemma hos någon. Det kan inte bara vara jag som tycker att det här är en något omotiverad norm (skillnaden mellan norm och tvång, som det står i rubriken, kan ibland vara hårfin). Jag vill säga i det här sammanhanget, precis som jag sa i inlägget om hög musik, att jag inte tycker att det är fel. Det är inte fel att dra ut vid midnatt till något ställe som jag beskrivit ovan, om man nu tycker det är kul. Inte på något sätt. Jag tycker bara att det är så oerhört meningslöst. Å andra sidan är vi ju olika.

Det var allt dissande för den här gången. Jag kan ju avsluta med att förtydliga att dissen inte gäller att gå ut. Dissen gäller normen som säger att ska man ha roligt så finns inget alternativ.