Emanuel – Sida 7 – Emanuel Blume

Dagen jag fick baksäte på cykeln

Igår kväll hittade Sofia en kökssoffa på Blocket. Vi har varit på jakt ett tag efter en lagom stor kökssoffa, med tillräckligt med utrymme i för att rymma våra återvinningspåsar. Den här verkade ha perfekt storlek, och fanns i Trollhättan. När vi mailade säljaren sa hon att den fanns kvar, men att det fanns flera intresserade så om vi ville ha den fick vi bestämma oss snabbt. Vi slog till och i förmiddags spände jag fast cykelkärran bakom cykeln och gav mig av söderut.

Avståndet från vårt hus till centrala Trollhättan är ungefär 12 kilometer. Det mesta av den sträckan är en finfin och spikrak cykelbana som går längs en gammal banvall, och det är först när man börjar närma sig Trollhättan som man får in och krångla i en rondell och hålla på att byta filer och sånt.

Mannen som mötte mig med soffan såg lite förvirrad men munter ut när jag kom med cykeln. Han hjälpte mig att lyfta på den på kärran och jag spände fast den med de remmar jag haft med.

Att ta sig ut ur Trollhättan med en soffa på släp gick fint. Det är kul att höra vad folk säger på trottoarerna när man rullar förbi. De allra flesta kommentarer är positiva, i stil med ”Titta där, en soffa!” eller ”Vad kul, så kan man ju också göra”. Folk vänder sig om i bilarna också. Get used to it, säger jag.

Sen lyckades jag ju cykla fel på vägen hem, vilket ledde till en liten omväg, men det är ju inte hela världen. På väg ut ur Trollhättan upphörde cykelbanan helt abrupt på den sidan av vägen jag cyklade, och för att komma över på andra sidan där den fortsatte var man tvungen att korsa en ganska rejält trafikerad bilväg. Jag och stod och väntade nån minut på lucka i trafiken, men tröttnade och fortsatte på en väg som jag trodde ledde åt samma håll. Vilket den som sagt inte gjorde.

Men det innebar att jag fick se lite mer av Västergötland, till exempel den här leriga grusvägen där jag höll på att skrämma livet ur en stackars häst:

Strax var jag i alla fall hemma igen, och lyckades baxa in soffan i hallen utan att katten smet ut. Såhär blev det när den väl kom på plats:

Summan av kardemumman blir alltså att ska du hämta en kökssoffa i grannkommunen så går det alldeles utmärkt att göra på cykel!

Kyrkan som får sin kraft från ovan – med solceller

Häromveckan cyklade jag ut till Vargön för att göra ett reportage om Vargöns kyrka. Grejen är den att kyrktaket är täckt med solceller, ett projekt som vi har stöttat via mitt jobb på Bra Miljöval.

Eftersom jag skrev reportaget i jobbet får det bli en länk istället för att jag ska sno hela texten till min privata blogg – läs här!

Nu är vi inne på sista veckan

En för- och nackdel med att vara ute på turné är att den tar sig in i varenda litet skrymsle av hjärnan, fyller ens tankar och får en att glömma bort annat man håller på med. Nu är vi inne på var andra och sista vecka. I fredags, som blev en ganska tuff dag med tre spelningar som vi fick skynda emellan, såg vi ut såhär när vi väl var klara och satt på tåget hem (på golvet, eftersom tåget var fullt till bristningsgränsen):

Trötta men nöjda alltså. Det är tufft emellanåt att spela på ställen där folk inte alltid är friska och krya. Ibland har folk varit med om sjukdomar eller missbruk och farit illa. Vissa är svårkontaktade, någon enstaka kan vara utåtagerande. Ofta det är svårt avgöra vad de får ut av oss. Men i de allra flesta fall är det roligt, och känslan av när någon som verkat okontaktbar plötsligt skiner upp när vi sjunger någon särskilt låt är fantastisk. Folk har kommit fram till oss och sagt att det är de bästa de hört, i fredags fick vi till och med skriva autografer.

Typiskt nog lyckades vi båda dra på oss en förkylning i slutet av förra veckan. Även om det turligt nog blev ganska vältajmat, och de värsta dagarna verkar ha varit lördagen och söndagen.

Imorse när vi vaknade tittade ut genom fönstret och fick syn på det här:

Det verkade ha snöat hela natten, och låg djupare än det gjort någon gång under december eller januari. Är det en grej med Öxnered? Att det är mer snö här än på andra ställen? Mer än i Göteborg är det i alla fall, vilket jag kan tycka är ganska trevligt. Men nu får det väldigt gärna bli vår…

Vi tog oss i alla fall iväg till tåget. Mina snygga scenskor fick se sig utbyta mot rejäla kängor, vilket visade sig vara ett bra byte eftersom gång- och cykelbanan bara var plogad halvvägs till stationen. Sista biten fick vi pulsa.

Dagen blev i alla fall lyckad. Bara två spelningar idag, vilket var skönt. Dessutom precis lagom tid emellan för att man skulle hinna till nästa ställe utan att behöva stressa, och utan att man behövde hänga nånstans i timmar och tappa energi.

En bra dag helt enkelt. Och fyra dagar kvar av turnén. Vi har gjort fjorton spelningar hittills, och har har tio framför oss. Sen lovar jag att sluta skriva långa blogginlägg om samma sak om och om igen. Men det var ju det där, när man gör nånting så intensivt så är det svårt att tänka på nåt annat…

Tredje dagen – rapport från turnén

Igår och i förrgår hade vi två spelningar per dag, och idag ska vi klämma in tre stycken mellan kl 12 och kl 17.

Snabbrepris: Jag och Sofia är ute på en musikturné på 25 äldreboenden och servicehem i Göteborgstrakten. Vi började i måndags och ska hålla på hela denna och nästa vecka. Det kallas för Speldags och är en grej som Göteborgs kommun anordnar.

På väg till Spelning på Hisingen — På väg till spelning på Hisingen!

Och det går bra! Känns väldigt lyxigt att någon har planerat en turnéplan åt en. Två eller tre spelningar om dagen, och man behöver inte sköta något av arrangerandet eller planerandet själv, bara dyka upp och göra sin grej. I bästa fall.

Hur är det då att spela på äldreboenden? Ungefär som på andra ställen, faktiskt. Några i publiken är engagerade, andra inte. Några applåderar och sjunger med, andra sitter tysta. Jag tror att det är ett bra program vi har valt. Väldigt många äldre känner till Povel Ramel och blir glada när vi spelar hans låtar. Det roligaste är när man pratar med någon i publiken efteråt och de berättar om sina egna minnen av Povel Ramel och hur roligt det var att få höra oss. Då känner man att man gör nåt vettigt.

Ibland är det stökigt. Några av spelningarna har varit i trapphus eller entréhallar där det blir väldigt mycket spring. Det ställer en del fokuskrav, särskilt på Sofia, som sjunger och presenterar de flesta låtarna. Det märks stor skillnad, både på hur bra vi blir på scen och hur lätt det är för de gamla att ta till sig musiken, på hur mycket stök och spring det är i lokalerna.

Nån enstaka gång har också personalen glömt bort att vi ska komma, och då har det blivit lite knöligt. Men överlag fungerar allt väldigt bra. Det finns så många fina människor som jobbar inom äldrevården, som verkligen gör vad de kan för att folk som bor där ska ha det bra. Det blir man glad av att se.

Vi gör turnén med kollektivtrafiken, så det blir mycket tåg, bussar och spårvagnar. En så länge har det fungerat finfint, och det är bara på något enstaka ställe i turnéplanen vi bedömer att det kan bli lite tajt. Egentligen har problemet varit det motsatta – att vi var så lång tid mellan två spelningar att vi hinner sega till oss och tappa energin. Då gäller det att samla ihop sig igen till nästa spelning!

Idag blir det Askim, sen Björkekärr och sist Lunden. Nu är det dags att sjunga upp!

Idag drar vi iväg!

Då var det dags. Idag och två veckor framöver kommer jag och Sofia att vara ute på turné.

Det var i höstas vi fick klartecken. Göteborgs kommun anlitar varje år artister som åker runt och turnerar på kommunens äldreboenden och sjukhem. Det är ett viktigt uppdrag! Och tydligen ansöker många artister om att få vara bland de som åker runt och spelar, så därför blev vi extra glada när vi fick reda på att vi blivit utvalda!

Det vi ska göra är inte nåt jag är särskilt van vid. Jag brukar ju oftast sjunga mina egna sånger, men nu ska vi göra ett helt program med Povel Ramel-musik. Antar att det är nyttigt att variera sin repertoar. Kul också att inte stå längst fram i fronten hela tiden. Sofia sjunger lead på de flesta låtarna och spelar ukulele, medan jag spelar gitarr, körar och sjunger lead på ett par låtar.

Tanken är att vi ska blanda Povel Ramel-låtar som folk känner igen med grejer som inte är särskilt kända. Både Sofia och jag har varit Povel Ramel-nördar sedan vi var små, så det är lite av en ära att få genomföra det här.

Tyvärr har vi inget färskinspelat, men här är två demoinspelningar vi gjorde förra året inför att vi sökte jobbet. Vi är bättre och tajtare idag, men ungefär såhär kommer det att låta:

Köp inte en zebra:

Du passar inte in i bilden:

Povelnoter i original — Lite kul är det allt att vi har använt orignalnoter från 1944 när vi har repat…

Jepp, så då var det bara att hoppa på tåget ner till Göteborg och dra igång. Tjugofem spelningar kommer det att bli under de här två veckorna, så vi kommer att vara extremt tajta när vi är färdiga.

Och apropå det så kommer vi gärna ut och gör lite offentliga spelningar när turnén väl är avslutad. Tips på ställen att spela på? Maila mig!

Det går att läsa mer om programmet här.

Nu kör vi!

Kickoff klädbytardag, Frilagret – 30 mars

Kick-off för Sveriges största klädbytardag! Det kommer att vara ett scenprogram med föreläsningar och musik, och jag kommer att vara med och spela 30-45 minuter.

Kommer att lägga ut mer info när jag får reda på mer själv.

Smurf – nu får du inte prata!

När jag var liten och bodde på Tjörn hade vi en konstig grej för oss när två personer råkade säga samma sak samtidigt. När det hände gällde det att säga krax så snabbt som möjligt. Den som var sist var tvungen att hålla tyst, ända tills den andra personen sa den förstas namn.

Det här höll vi på med i hela låg- och mellanstadiet, men när vi började på högstadiet förstod ingen vad vi menade när vi sade krax. Däremot gällde ett annat uttryck, nämligen smurf. Jag lärde mig aldrig riktigt att säga smurf, men fortfarande, trots att jag fyllt trettio, sitter det i ryggmärgen att säga krax när jag råkar säga samma sak samtidigt som någon annan.

För ett par veckor sedan började jag av någon anledning undra hur spritt det här var. Hade man liknande grejer för sig på andra ställen i Sverige? Använde man liknande uttryck? Jag lade ut frågan på facebook, och fick inte färre än 44 svar. Det visade sig att samma lek förekom i hela Sverige, i lite olika varianter. Här kommer resultatet av min mini-undersökning:

Vanligaste uttryck:
Smurf (27 svar av 44)

Andra uttryck som förekom mer än en gång:
Vi ska på samma kalas – 3 st
Filipin – 3 st
Lyckan är min – 2 st
Krax – 2 st

Uttryck som bara förekom en gång
Eko, flygande ost, jag får roligare än du på lördag, du är skyldig mig en öl, bingo, Kronblom, Kalle Anka.

Det verkar som den varianten jag är van vid, att den som kommer sist inte får prata förrän den andre säger ens namn, är vanligast bland folk födda efter 1980. Smurfarna/smurferna ”uppfanns” i slutet av 50-talet och de första seriealbumen kom 1963, så det verkar ha dröjt innan de började användas på det här sättet. Bland äldre verkar det vara vanligare att säga ett uttryck, dock inte smurf, utan några påföljder.

Och varför just smurf? Någon förklarade det med att man blir blå som en smurf av att vara tvungen att hålla tyst innan den andre sa ens namn, men… hmm.

Jag har försökt hitta nåt slags regionalt mönster, men det verkar inte vara vanligare med vissa uttryck i vissa delar av landet. Förutom på min gamla skola på Tjörn kom den enda andra person som säger krax från Skåne. Smurf är vanligast överallt, från Skåne till Västerbotten.

Finns det fler uttryck? Och finns det ännu fler som säger krax?

Om vi hade ett hus

Jag har en vän som är dokumentärfilmare. Han heter Simon Hovemyr och gjorde nyss dokumentären I andra hand, som handlar om bostadsbristen. Jag fick äran att göra ledmotivet, och skrev en låt som jag kallade för Om vi hade ett hus. Den blev ganska fin. Dessutom är filmen aktuell och mycket sevärd.

Man kan se den på YouTube – jag lägger in en trailer och en direktlänk till själva filmen längst ner i det här inlägget. Den är en halvtimme lång ungefär och utgår från fyra eller fem personer som på olika sätt drabbats av bostadsbristen. Människor som bor på soffor hos kompisar, flyttar runt bland tillfälliga lägenheter eller inte har nånstans att bo alls.

Låten jag skrev var baserad på en gammal låt som jag aldrig spelat på scen och som bara finns som en liten obskyr inspelning på det numera avsomnade poesiforumet Haket. Den hette Om jag vore en bok, och melodin passade bra till det nya sammanhanget där den alltså fick ny text och titeln Om vi hade ett hus. Ironiskt nog skrev jag den bara några veckor innan vi faktiskt fick reda på att vi var på väg att flytta till ett eget hus, så nu när filmen är färdig känns det underligt att höra låten igen.

Här är trailern till filmen:

Och här är själva filmen, ungefär en halvtimme lång:

Att fälla ett träd

Det här här är inget djupt inlägg om musik eller miljö, bara en bara en betraktelse av den enorma lärk vi tog ner från tomten idag. Eller vi och vi, vi anlitade några trädfällare som kom med linor och motorsågar och välte det snyggt. Sofia kommer att ägna helgen åt att med röjkniv och motorsåg kapa upp det i delar som vi kan klyva sen.

När vi flyttade in fick jag genast dubbla känslor för den där lärken. Det är nåt speciellt med höga träd. Nästan nåt magiskt. Kanske för att jag associerar till ett visst jätteträd på Myst-ön…

Problemet var att den här lärken lutade ganska illa, och stod farligt nära huset. Dessutom var den ganska skabbig och sönderblåst, fällde en massa grenar och barr över de bodar som står under och höll på att paja taket på dem. Så vi bestämde oss ganska snabbt för att ta ner den.

Sagt och gjort, vi anlitade två glada trädfällare som kom hit i morse klockan tio. De spände linor, kapade grenar och gav sig så småningom på stammen. Tilda satt på fönsterbrädan och iakttog allt inifrån biblioteket.

När de väl var klara var trädgården full av fällt träd. Sofia har hållit på i en timme redan med röjkniven. Undrar hur mycket ved som blir av det här?

Som tur är har vi äppelträd, en fin björk och diverse svåridentifierade träd kvar. Trädgården blir öppnare och liksom närmare med lärken borta. Plus att vi får en stubbe att ställa blomkrukor på.

EDIT: Såhär såg det ut dagen efter:

En tredjedel av kärnkraften

Jag läste ett pressmeddelande från Energimyndigheten idag. Tydligen var 2015 en rekordår på många sätt. Högsta elexporten någonsin och näst lägsta elanvändningen under tjugohundratalet. Massor av grejer att säga mycket om, men det som fick mig att höja på ögonbrynen var att vindkraften ökat sin produktion från 12 GWh 2014 till 17 GWh 2015. Det är en ganska fet ökning. En ökning med 45%, för att vara exakt. Hela pressmeddelandet finns här.

Det är inte första gången jag tar upp det här, men varje gången jag läser en sån siffra känns det lite overkligt. När jag började engagera mig miljöpolitiskt i gymnasiet stod vindkraften för några tiondels procent. Lärarna sa på fullt allvar att det inte var någon riktig energikälla utan nåt slags experiment man pratade om på sjuttiotalet om man var anti-kärnkrafts-hippie.

2015 producerade den över tio procent av Sveriges el. Det är ungefär en tredjedel av vad kärnkraften stod för under samma period. Mitt sextonåriga jag hade blivit vimmelkantig om han vetat.

Tyvärr stod det inget om solceller i Energimyndighetens pressmeddelande, men jag skulle gissa på att solkraften i Sverige idag ligger ungefär där vindkraften låg när jag gick i gymnasiet. Hur ser det ut om ytterligare tio-femton år?

Vattenfall har problem med att sälja sin kolkraft. De enda som vill ha den är högriskkapitalbolag som är kända för att krama ur branscher och sedan dra vidare. Kina stänger kolkraftverk. I USA diskuterar man enorma 50 megawatts-vindkraftverk till havs med vingar som likt palmblad viker sig när det blåser för mycket.

Det var sånt som vi pratade om för femton år sen, miljöflummartöntarna som ingen tog på allvar. När vi hade riksårsmöte i MP som jag var aktiv i på den tiden så fokuserade teve och tidningar på vem som hade de största skäggen, de konstigaste kläderna och de mest utstickande åsikterna. Det var samhällets bild av miljöpolitik 2002. 2015 beslutar världen om stenhårda klimatmål på max 1,5 graders höjning fram till 2100.

När slog det om? Jag måste ha blinkat, för jag märkte inte när det hände.

Vi lever i en spännande tid.

(Jag skrev om det här i det här inlägget också)