Bloggen – Sida 10 – Emanuel Blume

Inte äta nåt annat än ekologiskt i en månad – hur gick det??

I november förra året skrev jag om ett experiment vi gjorde hemma – att bara köpa ekologisk mat under en hel månad. Inte nåt mesigt som ”…om det finns”, utan verkligen bara ekologiskt. Om det var nåt som inte fanns ekologiskt fick vi klara oss utan. Hela upplägget kan man läsa här.

För att göra en lång historia kort vill vi inte få i oss en massa bekämpningsmedel. Och inte att odlarna, djurlivet och alla andra inblandade ska få det heller. Lite inspirerade var vi kanske av #byttilleko

Hur gick det då? Svalt vi? Kostade det oss skjortan? Fick vi leva på mellanmjölk och bananer?

Det något antiklimaktiska svaret är: Vi märkte ingen större skillnad. Åtminstone inte kostnadsmässigt. Vi brukar båda räkna ihop hur mycket pengar vi lagt på mat varje månad, och när vi räknade ihop utläggen för den här månaden upptäckte vi att det inte skilde sig från övriga månader.

Min matkostnad varje månad har legat på mellan 950 och 2300 kr sedan oktober 2012. Med ett genomsnitt på ungefär 1500 kr i månaden. I november (då vi alltså gjorde experimentet) lade jag ungefär 1300 kr, vilket faktiskt är lite under genomsnittet. Det betyder inte att det är billigare med ekologiskt, för det är det inte, men det betyder att skillnaden i pengar (om man ser till vad man faktiskt lägger ut på mat under en månad) är väldigt liten jämfört med hur mycket kostnaden ändå brukar öka och minska mellan månaderna.

Däremot upptäckte vi lite andra grejer som blev väldigt tydliga när vi faktiskt inte köpte nåt annat än ekologiskt. Nämligen följande:

• Ekologiska varor finns i betydligt färre sorter, varianter och smaker. Vilket är jätteirriterande. Det är som att tillverkarna tror att ekologiskt är en sort eller smak i sig. Tacosåsen här nedan var den enda ekologiska som gick att hitta på ICA, i ett hav av icke-ekologiska tacosåser i olika smaker, varianter och storlekar. En sort. Mediumstark. Mediumstor. Vi vill ha lika många sorters ekologisk mat som det finns besprutad mat!

Ett annat typexempel är senap. Det finns i massa olika varianter. Sötstark. Grovkornig. Grovkorning och sötstark. Med champagnesmak. Extrastark. Ekologisk. Ekologisk? Vad är det för jäkla smak? Och äter man ost gäller det att man gillar herrgård, eftersom det är det enda som finns på ICA när det gäller hårdost. Gnurrrf.

• Ekologiska varor finns bara i små förpackningar. Vilket OCKSÅ är jätteirriterande. I vår affär hemma i stan finns äntligen mjölk i 1,5-litersförpackningar, men på ICA i Kållekärr (där jag handlade med mina föräldrar under jul) fanns bara små enlitrare. Samma sak i många andra affärer. Pasta, ost, gräddfil… De små förpackningarna gör dessutom automatiskt att maten blir dyrare bara på grund av förpackningsstorleken. Av många ekoprodukter vet jag att det finns större förpackningsstorlekar (som jag sett i särskilda ekobutiker), så varför tar inte ”de vanliga” butikerna in dem?

• Ekologiska varor är oftare slut i hyllorna. En bra grej på sätt och vis, det betyder ju att folk köper dem. Men eftersom det finns så få sorter, och kanske för att handlarna är rädda att det inte ska sälja tillräckligt bra, finns det inga ekologiska varor inne alls när de få förpackningarna som stod där tagit slut. Vilket för oss till sista punkten, nämligen att

• Ekologiska varor är mycket svårare att hitta. Det kan stå ett berg av konventionell mjölk från antibiotikaätande och besprutningsfodermumsande kossor på bästa hyllplatsen, och på en hylla en bit därifrån, lite avsides, finns ett decimeterbrett utrymme för ekomjölken. Också grr. Platsen i hyllan och hur mycket av respektive produkt som exponeras har jättestor betydelse för vad kunden väljer. Även om just mjölk har börjat bli bättre.

Nu var det ju inte så att vi inte åt ekologiskt alls innan vi gjorde det här experimentet. Tvärtom köpte vi ganska mycket ekologiskt, men långt ifrån allt. Nu efteråt har vi gått tillbaka litegrand igen, åtminstone jag, men vi håller en högre nivå än före och tänker höja den ytterligare. Det har faktiskt blivit bättre i de flesta affärer och så länge vi inte ger oss kommer det fortsätta bli bättre. Alla de här knepigheterna jag skrivit om är lätt lösta om vi visar tillverkare och handlare att vi bryr oss mer än att bara köpa det billigaste.

För varje grönsak jag köper som inte är framtagen med gifter och ohållbara metoder så får tillverkarna en signal om att det inte bara är möjligt att ta fram mat utan gifter, det är dessutom något attraktivt med mat som inte gör att djur, växter och människor far illa.

En tonårstjej kan vara självständig – men en kvinna är ett objekt

Jag har full förståelse för att ovanstående rubrik genererar både förvirring och möjligen ilska. Låt mig ta det från början.

Jag har skaffat mig ett nytt fritidsintresse. Eller egentligen är det väl ett gammalt intresse som jag börjat ägna mig åt allt oftare. Nämligen att gå på bio. Under relativt kort tid har jag sett Monica Z, Jobs, Återträffen, Hunger Games: Catching Fire, Gravity och Hobbit: Smaugs ödemark.

Rent allmänt har jag insett att det är kul och bra med bio! Filmerna betyder mycket mer för en när man går till ett särskilt ställe (biografen alltså), sätter sig i en mjuk fåtölj och delar upplevelsen med en massa andra människor. Man kommer närmare filmerna på nåt sätt.

Nu till vad jag tänkte skriva om den här gången – uppfattningen att en tjej i ungdomskulturen kan vara självständig, ha en egen agenda och vilja (som inte nödvändigtvis behöver vara en relation av något slag, utan kan vara exempelvis kamp för rättvisa) och att det är helt okej, men att en kvinna i nån slags kultur för vuxna inte är fullt ut kvinna förrän hon låter sig objektifieras, och därmed antar en slags traditionell kvinnoroll. Märkte ni att det där var en enda lång mening? Puh.

Hunger Games: Catching Fire var kanske den film som gjorde starkast intryck på mig. Den är en ungdomsfilm, byggd på en roman riktad till tonåringar. Historien handlar om en tjej som blir utsedd att tävla för sitt bostadsdistrikt i Hungerspelen, en brutal strid på liv och död i en dystopisk framtid där glamorösa tävlingar används för att hålla det kuvade folket från att göra uppror. Katniss, som huvudpersonen heter, spelas av Jennifer Lawrence och är i sjuttonårsåldern. Hon ställs från första början inför hårda prov och svarar med att vara hård tillbaka. Eftersom hon varit jägare sedan hon var liten är hon skicklig bågskytt vilket gynnar henne i tävlingarna. Hon ägnar sin energi åt något hon tror stenhårt på, att kämpa mot den härskande överheten som kuvat och utnyttjat folket i de tolv (eller tretton?) distrikten. Hon är skitsnygg, men spelar inte på det. Media vill göra en historia på hennes påstådda kärleksrelation med sin medtävlare, vilket hon låter dem göra utan att själv spela på den, mer än som verktyg att nå sitt egentliga mål.

Jag blev så glad och stärkt av att se den här karaktären, Katniss Everdeen, just för att hon är något så unikt som en skitsnygg tjej i en film som finns där av en annan anledning än att utgöra ett kärleks- eller sexintresse, utan att för den sakens skulle negligera att det skulle vara fullt möjligt. Jennifer Lawrence blev min nya idol över en natt.

Nästa gång jag var på bio såg jag en trailer för filmen American Hustle, och noterade att Jennifer Lawrence spelar även i den. Men jag trodde knappt mina ögon när jag såg hur kvinnorna och männen gestaltades i trailern. Det här är ingen ungdomsfilm, utan nån slags kriminaldrama för en vuxen målgrupp. Jag kunde inte, under de nästan två minuter trailern pågick, lägga märke till en enda scen där förekommande kvinnor inte var sexualiserade. Antingen liggande på golvet, särande på benen inför någon påklädd man, i färd med att dra ner dragkedjan på sin blus, gående i snäv kjol med kameran zoomande in på rumpan, eller något annat klassiskt objektifierande perspektiv.

Budskapet jag fick var glasklart; I en ungdomsfilm är det helt okej att vara lite alternativ. Där kan Jennifer Lawrence vara Katniss Everdeen, en tjej som ägnar sig åt ”manliga” sysslor som att kämpa för frihet och rättvisa. Men sen är det dags att växa upp. I en film för vuxna får hon minsann skärpa sig, sluta vara tjej och bli kvinna. Det vill säga puta med brösten, sära på benen och le pillemariskt mot männen.

Kanske bör jag nämna att jag baserar det jag skriver nu på en två minuters trailer jag bara sett en gång. Filmen kanske signalerar nåt helt annat. Men oavsett, jag och en massa andra människor ser bara trailern. Och oavsett vad förklaringen är till att nån brud kryper över ett bord i underkläder och åmar sig med sängkammarblick, oavsett varför en annan brud står på alla fyra och får sin rumpa masserad av en man och oavsett varför en tredje klär av sig allt utom underkläderna inför en stor grupp människor så är det precis det vi ser. Vi ser att kvinnor beter sig på ett sätt och att män beter sig på ett annat, och vi ser att de är coola, lyckade människor. Oavsett om vi är medvetna om det eller inte så får vi en strävan att vara som dem.

Jag är vuxen, men jag tycker att Hungerspelens Katniss Everdeen är så oerhört mycket mer intressant än den avklädda bruden som Jennifer Lawrence spelar i American Hustle. Om det är vad det innebär för en tjej att växa upp och bli vuxen – att gå från att vara någon med egen agenda och kampvilja, till någon som är snygg, sexig och krälar över middagsbord i bara underkläderna – så önskar jag inga tjejer att växa upp.

Inga killar heller.

Novemberexperimentet

I slutet av oktober kom vi på hemma att vi ska försöka oss på ett experiment. Vi brukar handla ganska mycket ekologiskt, men inte all mat och inte hela tiden. Men vad skulle hända om vi under en hel månad bara handlade ekologiskt?

Skulle det bli mycket dyrare? Skulle det bli svårt att hitta den vi vill äta? Skulle vi svälta? Skulle det inte bli någon skillnad alls?

Vi bestämde oss för att låta november vara vår experimentmånad. Från första till sista november köper vi alltså ingenting som inte är ekologiskt. Gällande mat alltså. För att detta ska funka i praktiken satte vi följande tilläggsregler;

• Allt som man äter ute, t ex på café, ska vara ekologiskt om det finns på stället. Annars gör vi undantag för uteätningsmat.

• Mat som inte kan vara ekologisk (eftersom termen ekologiskt har med odling att göra), t ex vildfångad fisk, ska vara märkt med en miljömärkning som stämmer för just den maten. I fiskfallet alltså KRAV eller MSC.

• Vi får äta upp mat som vi redan har hemma som inte är ekologisk, men vi får inte börja handla icke-ekologiskt i slutet av månaden, även om vi inte äter den förrän i december.

Så varför vill vi då äta ekologiskt? Ett exempel ser ni på bilden nedan.

Vi vill alltså inte ha i oss en massa besprutningsämnen och andra pesticider. Vi vill inte heller att sådana ämnen ska läcka ut i jordarna, vattnen och luften och skada andra livsformer. Vi vill inte att en massa kemiskt framtagen konstgödsel ska komma ut och rubba näringsbalansen, och vi vill inte att odlingsjordarna ska utarmas.

Det var några få exempel.

Okej, funkar det då?

Det är den 18 november idag, och än är vi inte panka. I början av december ska vi räkna ihop hur mycket pengar vi lagt på mat jämfört med en vanlig månad. Nån som har nån gissning redan nu?

Nakna tjejer och bistra män på stan

Det tog mig ganska många år innan jag började förstå det här med feminism. Sedan högstadiet hade jag hört begreppet och tänkte att jo, det låter väl juste. Att kvinnor och män skulle ha liknande rättigheter och möjligheter och sådär. Låter väl kanon, tänkte jag. Men samtidigt tänkte jag att det var ju inte nån direkt jätteskillnad mellan kvinnors och mäns möjligheter. Lite skillnad i snittlöner, OK, men annars var det väl i princip jämställt. Jag hade ingen större koll.

Det var först när jag var en bit över 20 som jag verkligen förstod hur stora skillnaderna är och vad de består i. Exakt vad det var som fick öppnat mina ögon ska jag inte berätta just den här gången, men det var en ganska spännande och jobbig upplevelse som fick korken att lossna, så att säga. Lite som att äta det röda pillret i Matrix. Det krävs ofta en Morpheus som håller upp båda pillren framför näsan på en. Jag svalde det röda och nu ser jag exempel överallt. Exempel på hur stereotypa könsroller genomsyrar sammanhang som jag som fjortonåring inte såg den minsta lilla ojämlikhet i.

Det är framför allt i kulturen jag har fått upp ögonen för dem. Filmer, böcker, TV-spel, konst, visor, dikter, you name it. I amatörskapelser såväl som mästerverk. Jag ska gå någorlunda rakt på sak den här gången.

Häromdagen tog jag en promenad på lunchen på jobbet. Det var kallt och blåsigt så jag gick bara en kort sväng genom Haga och över Järntorget. Av nån anledning började jag studera den stora fontänen mitt på torget och statyerna i och kring den. Jag kom att tänka på att nån nyligen pratat om statyer, att nästan alla statyer föreställer män. Här är ju några kvinnor, tänkte jag och gick några varv runt fontänen.

Sen slog det mig – är hon inte ganska naken? Och varför sitter hon och tittar sig i en spegel och smeker sig i håret? Det är ju inte riktigt den typen av statyer som brukar skildra män. Bara tjugo meter från fontänen fanns en staty av en man. Den såg ut såhär.

Påklädd, armarna i kors, bister min. Hur ofta ser man statyer av kvinnor som ser ut såhär?

Kanske kan man tycka att det är fånigt att hänga upp sig på statyer. Det är väl ingen som påverkas av några fåniga konstverk som står på torget år efter år och folk knappt ser på. Inte kan väl de hålla uppe några slags könsrollsnormer? kanske man frågar.

Såklart de inte kan! hade jag förmodligen svarat när jag gick i åttan.

Och de kanske de inte kan heller. Inte ensamma. Men kanske tillsammans med ett antal tusen andra, på ytan lika obetydliga, inslag i media, musik, böcker, konst, filmer och litteratur. Det finns inget omkring oss som vi inte tar in, även om vi inte aktivt tittar på det. Ungefär nåt sånt hade jag svarat idag.

(Sen finns det ju faktiskt statyer av påklädda kvinnor. Åtminstone enstaka. Och Poseidon får väl räknas som avklädd man. Men räkna på det. Hur ser proportionerna ut?)

En fantasivärld jag gärna besöker

Jag tänker inte ens försöka räkna på hur längesen det var jag skrev här sist. Det har funnits andra texter att skriva och andra jobb att göra. Men så föll andan på igen. Och just idag är det en alldeles särskild grej jag skulle vilja skriva om.

När jag var tio kom ett datorspel som hette Myst. Det var inte likt någonting jag spelat tidigare. En ö mitt i havet, där vinden blåste mellan träden och ett gäng övergivna hus. Ett bibliotek mitt på ön där två bröder satt fängslade i var sin bok, där båda två vill bli utsläppta och försöker övertyga mig om att den andra brodern är förrädare. Ett sjunket skepp som kan återvända till ytan. Ett träd som är dubbelt så högt som alla andra träd i skogen. Undangömda böcker med passager till andra tidsåldrar.

Jag blev helt såld. Jag förstod förmodligen inte så mycket av historien då, men känslan av att dimpa ner i en annan värld, full av dolda hemligheter som tillsammans utgjorde något mycket större och mer fantastiskt, undgick mig inte. Sedan dess har jag spelat om det ungefär vart femte år, och varje gång upptäckt nya detaljer och mer och mer av historien.

Idag kanske man fnyser åt grafiken, men det här var 1993.

Den ena brodern älskade guld och rikedomar. Den andra var besatt av våld och död. Båda satt inspärrade. Av vem?

Myst var inte bara ett av de datorspel som inspirerat mig mest någonsin, det var även en av de kulturella skapelser överhuvudtaget som inspirerat mig mest, inräknat böcker, filmer, teater och musik.

Några år senare kom uppföljaren, Riven. Den här gången var historien mer komplex, relationerna fler och världen ännu större. Jag blev fast igen.

Ytterligare år senare kom fler uppföljare, men nu hade Cyan, som skapat Myst och Riven lämnat över arbetet till andra företag. Spelen som följde var inte i närheten av fantasin och känslan i de första. I femton år stod Myst och Riven utan äkta uppföljare.

Och så nu plötsligt läser jag att Cyan planerar att utveckla ett helt nytt spel, med ny idé och historia, men i samma anda som Myst och Riven! Jag blev alldeles till mig när jag fick reda på det!

MEN, det är inte säkert att det blir av. Det är beroende av att de får ihop pengar genom förbokningar av spelet. Jag har förbokat ett exemplar. Det kostar 25 dollar (ca 160 kr) och uppåt. Hela insamlingen sköts genom Kickstarter, som är ett system för att samla ihop pengar till projekt från folk som är intresserade. Nu är det tre (3!) dagar kvar av kampanjen, och de är NÄSTAN uppe i summan som behövs! Så nu vill jag uppmana alla som fått ut lika mycket som jag av Myst och Riven att förboka och bidra med en summa. Om kampanjen inte får ihop tillräckligt många personer som är villiga att bidra dras inga pengar, så man riskerar inte att förlora någonting.

Länken till kampanjen är här: http://www.kickstarter.com/projects/cyaninc/obduction

Och här ser ni några skisser och konceptbilder från Obduction, som det nya spelet heter.

Jag har minsann inte flyttat på nåt fotoalbum!!

Jag lade upp ett gäng foton igår från Norrlandsresan. Idag fick jag följande fråga:

”Vart togs det här albumet?”

Tja, om jag skulle svara på det får jag väl säga att det vet väl inte jag, jag har inte flyttat på några album.

Det är kul det här med språk och språkförändringar. Jag är oftast öppen för att ord växlar, föds och dör ut. Det är ju lite det som är grejen med språk, att det utvecklas. Men nånstans inom mig sitter en liten konservativ rackare som slår näven för pannan när hen ser sådana formuleringar.

Inte nog med att det står vart istället för var. Kan man verkligen ta ett album? Tar man ett album tolkar jag det spontant som att man tar det i handen och lägger beslag på det. I kombination med att byta ut var mot vart blir resultatet ganska komiskt.

Efter att ha varit några veckor i norra Sverige har jag ju fått lite perspektiv på det här med att använda vart (eller vars, som det oftare blir). Det kommer nog ett längre inlägg inom kort om de mest spännande skillnaderna jag tänkte på i norrlandsdialekterna.

Sitt tätt.

Mellanlandning

Lång historia kort: Jag är ute och reser och har därför inte skrivit här på ett bra tag.

Först cyklade Sofia och jag från Göteborg till Skanör/Falsterbo. Det var 40 mil ungefär, och vi hann både kolla in Bockstensmannen och Björn Hellberg på vägen. Plus tälta på halländska stränder och korsa Hallandsåsen. Häpp. Vi var borta en vecka ungefär.

Sen var vi hemma nån dag varpå vi tog tåget norrut, till Jämtland och Västerbotten. Där inledde vi med att leva soldatliv på Jamtli (vilket väl kanske inte är min kopp te, men var en mycket intressant erfarenhet), fortsatte med att åka upp till Norsjö och rentav över gränsen till Norrbotten, sen tillbaka till Jämtland igen, fjällvandra och paddla kanot. Häpp, borta två veckor.

Idag kom vi hem igen och om ett par dagar åker jag ut och tågluffar med Isabel. Jag som brukar vara ytterst hemmavarande under semestrar. Nåja.

Fältartist Brita Boman med ackompanjatör Gösta Etander, 1942.

”Leave the world behind” – skämtar ni?

Såg den här reklamaffischen på väg hem häromkvällen.

Det måste vara medvetet. Det går bara inte att göra en sån reklambild utan att tänka på vad den egentligen visar.

Där står han. Mannen med den stora bilen. Demonstrativt vänder han ryggen mot naturen, som dessutom råkar utgöras av snöklädda fjäll. Det kan förstås bara vara en slump, en bakgrund som reklammakaren tyckte var snygg, men det är för talande för att tas som en slump.

”Leave the world behind.”

Ja, precis. Gör det. Vänd ryggen mot vad bilismen innebär och lämna världen som vi känner den bakom dig för alltid. Hejdå och goodbye! Vi försöker inte ens låtsas längre. Gasen i botten, tuta och kör. Leave the world behind.

just surrender yourself to the rhythm

with your hands up in the sky

feel the energy deep inside your system

and leave this world behind

Folkomröstning om trängselskatten – eller om nåt annat?

För bara några dagar sedan meddelades att genomsnittskoncentration av koldioxid i atmosfären för första gången på 13 miljoner år kommit upp i 400 ppm. Vid denna tid var Arktis 14 grader varmare än idag.

400 ppm. En intetsägande siffra och en krånglig förkortning. Vad innebär det egentligen? Jo, ppm står för ”parts per million” och är ett annat sätt att säga miljondel. 400 av en miljon molekyler i atmosfären är alltså koldioxid. Före industriella revolutionen på 1800-talet var siffran stabil på 280 ppm. Under 1900- och 2000-talet har den gått upp snabbare och snabbare i takt med att vi släppt ut alltmer växthusgaser från fabriker, hushåll och bilar.

Ni fattar grejen. Alla fattar grejen. Vi har hört det i så många år.

Globala FN-möten kommer år efter år fram till att det blir alltmer bråttom för varje år att göra någonting åt växthusgasutsläppen om inte Jorden ska gå in i en global klimatkatastrof som går att jämföra med den som gjorde att dinosaurierna dog ut för 64 miljoner år sedan. Men när det blir dags att ta faktiska beslut om vad om ska göras står det still. Ländernas ledare skruvar på sig och vill inte införa förändringar i just sina länder, men är överens om att det måste göras.

Vi sitter framför våra TV-apparater och svär åt de jävla toppolitikerna för att de inte kan ta beslut. De vet att det är skitbråttom, men de vågar inte ta besluten! Usch, vilka dumskallar, säger vi till varandra! Det är ju de som har makten och ansvaret, varför gör de inte vad de måste göra?

Faktum är att det finns politiker som tar det här ansvaret. I Göteborg till exempel. Här finns politiker som insett vad vi står inför och vågar fatta beslut för att faktiskt göra något åt att vi är på väg in i en katastrof. Ni fattar säkert att jag syftar på trängselskatten.

Såhär är det. Vi bor i en stad. Vi bor i ett rikt land. Vi har höga löner och enorm konsumentkraft jämfört med Jordens befolkning. Faktum är att det är svårt att hitta andra i världen som har så bra förutsättningar som vi för att faktiskt ta det här ansvaret som att begränsa bilismen innebär. Staden ger oss förutsättningar för andra trafikslag, som i många fall går snabbare och är billigare än bilismen. Att vi är rika svenskar gör att vi knappt behöver offra ett dyft av vårt materiella välstånd.

Vi har världens chans att stå upp mot en kommande katastrof. Tack vare att vi har politiker som vågat ta ansvar. Och vad händer då?

Jag är inte emot demokrati, tvärtom är den en förutsättning för vårt samhälle. Men en förutsättning för demokrati och folkomröstningar är att vi vet vad vi röstar om. GT och andra omröstningsförespråkare har skapat en bild av att det handlar om att vi som ett enat folk ska stå upp mot den odemokratiska trängselskatten, som suger ut oss stackars medborgare och fyller korrupta politikers fickor. Det är klart att man vill folkomrösta om man har den bilden.

Men vad är det för en bild egentligen?

Trängselskatten är en del av en mycket mycket större helhet. Förutom att vara ett viktigt och konkret verktyg för att minska bilismen och därmed den globala uppvärmningen är den en del i Västsvenska Paketet, som bland annat innebär stora förbättringar av kollektivtrafiken, utbyggnad av centralstationen och större kapacitet på tåg och bussar. Trängselskatten är en del i finansieringen av allt det här. Vi kan inte säga nej till trängselskatten utan att samtidigt säga nej till förbättringarna av kollektivtrafiken och infrastrukturen.

Och vad är det för jävla signal vi sänder? ”Vi i Göteborg tänker inte ta nåt ansvar för kommande generationer. Vi har jättegoda förutsättningar att ta ansvar och bor i ett land med enormt högt välstånd, men vi tycker det är viktigare att få köra bil obehindrat och släppa ut avgaser och växthusgaser, än att ge förutsättningar åt hållbar trafik.”

Vad är det för sätt att använda demokrati? Om vi ska folkomrösta så måste vi veta vad vi folkomröstar om! Om vi inte ens klarar av att begränsa bilismen i en stor stad, hur fasen ska vi då kunna begränsa den i glesbygd? Hur ska ledarna för världens fattiga länder kunna ta ansvar om vi hindrar våra ledare i vårt rika land ta ansvar? Världen är större än Göteborg. Den finns kvar längre än vår egen korta livstid. Den bryr sig inte ett smack om hur vi tar oss till jobbet.

Däremot bryr den sig om vilka förutsättningar för liv som finns i den. Idag, imorgon, om 50 år och om 200 år. Förra veckan nådde koldioxidkoncentrationen i atmosfären en nivå som den inte varit uppe i på tretton miljoner år. Det var en tid med ett helt annat klimat än idag, ett klimat som vår livsstil bestämmer om vi ska byta till. Ett klimat som betyder katastrof för jordens befolkning.

Det är vad vi röstar om i en eventuell folkomröstning.

Ytterligare en reklamskylt: Tandläkaren som luras

Det är underligt vad folk väljer att läsa. Igår skrev jag ett blogginlägg om en reklamskylt, och på några timmar hade 300 personer läst. Andra gånger skriver jag om saker som jag faktiskt tror ska intressera människor, och så är det kanske 40 som läser. Reklamskyltar engagerar tydligen, så här kommer en till. Denna gången är det inte språket jag tänkte anmärka på, utan innehållet. Följande reklambild sitter för tillfället uppe runt om i stan.

Bilden är lite suddig, för det visade sig vara stört omöjligt att ta en tydlig bild när det var så ljust utanför spårvagnen. Det är alltså reklam för en tandläkartjänst/mottagning av nåt slag (jag måste erkänna att jag inte läst texten jättetydligt). Summan av kardemumman är i alla fall att det är billigt att gå till tandläkaren jämfört med alla andra utgifter man har. Prislapparna ska motsvara de pengar man lägger på respektive grej per år. Här är motsvarande siffror för mitt senaste år.

Mobilen: 3000 kr (enligt reklamen 4200 kr)
Kläderna: 1000 kr (enligt reklamen 7400 kr)
Frisören: 200 kr (enligt reklamen 3600 kr)
Gymmet: 1800 kr (enligt reklamen 4500 kr)

och så till slut

Tandläkaren: 9000 kr (enligt reklamen 165 kr)

Okej att man skulle kunna lägga de andra summorna på de andra utgifterna (t ex 4200 kr på telefonen), men så lite som 165 kr på tandläkare finns det ju bara ett sätt att komma ner i; att man inte behöver någon tandvård. Jag har svårt att tänka mig att ens detta företaget lagar särskilt många hål för 165 kr om året.

Mellan oktober och april har jag gått igenom en lång behandling med rotfyllning, avgjutning och kronkonstruktion för EN av mina tänder. Summan ovan räcker inte till för vad det egentligen har kostat, men som tur är går Försäkringskassan in och betalar en del eftersom jag är under 30 år. Men det är som sagt bara för en tand. Jag har fyra till där gamla lagningar måste göras om.

Om de kan fixa det för 165 spänn vore det fantastiskt, men jag har svårt att tro det.