Bloggen – Sida 13 – Emanuel Blume

Tja lalalalalala Jimmie Åkesson

Det jag kommer med här är absolut inget nytt, jag hade bara inte hört om det förrän häromdagen. De senaste veckorna har ju Sverigedemokraterna haft det hett om öronen i samband med att filmerna med de tre Sverigedemokraterna synts i varenda TV, dator och mobiltelefon runt om i landet. Erik Almqvist och Kent Ekeroth har nu sparkats och ersatts av ytterligare två män (av nån anledning lyser brudarna med sin frånvaro inom SD) vid namn Sven-Olof Sällström och Richard Jomshoff.

Jag undrar hur det här kommer att påverka väljarsiffrorna. Enligt en undersökning från Sentio Research, som är det undersökningsorgan som SD själva använder sig av når SD rekordnivåer även efter avslöjandena. Om det är så vet jag inte vad jag ska tro. Dock ringer det en liten klocka här, och man bör fråga sig varför inte SD anger resultaten i SIFO-mätningen som bara är någon vecka gammal, och som visar på 8,5 % istället för de 12,3 % som SD anger (Resultatet för MP är intressant nog 6,8 % när det enligt SIFO är 10,1 %). Det ligger ju onekligen ganska nära tillhands att fråga sig om SD egentligen anlitat FIFO, för att se till att man frågar rätt folk (Galenskaparna-referens).

För vilka är Sverigedemokraterna? Som alla andra partier består SD inte av några exklusiva, speciella politiker utan av helt vanliga människor. Som sover, går på toaletten och äter smörgåsar precis som resten av folket. Men vilka människor är det som utgör SD? Vilka sociala grupper är över- respektive underrepresenterade? Det som filmen här visar är som sagt inget nytt avslöjande, utan filmades vid SDs valvaka 2010. Det varvas med arkivbilder från en nazistdemonstration (jag tror det är BSS).

Snälla vänner. Jag fattar att det inte är några idioter eller elaka människor som röstar på SD. Det är helt vanliga människor, som sagt. Men vet ni vilken ideologi som ligger bakom Jimmie Åkessons välrakade ansikte?

Bli blåst av kommunen!

Jag blev så glad när jag såg den här reklamfilmen från Trafikkontoret i Göteborg! Det är Knut Agnred som försöker pumpa sin cykel och får hjälp av en skäggig chalmersprofessor, och i slutändan är det reklam för de kommunala cykelpumparna som finns runt omkring stan nu för tiden.

En bekant påpekade att det är ju faktiskt inte hjulet man pumpar (Knut sjunger Hjul, hjul, pumpa ditt hjul i slutet av filmen) utan däcket. Så jag var tvungen att spinna vidare på (h)julsångstemat och skriva om Deck the Halls till Däck med hål.

däck med hål är svårt att pumpa
falalalala lalalala
man får vingla runt och skumpa
falalalala lalalala

men så fort du lagat läckan
falalala lalalalala
tar du dig den korta sträckan
falalalala lalalala

till en pump nånstans i staden
falalalala lalalala
Haga, Chalmers och Arkaden
falalalala lalalala

vart du än i staden vänder
falalala lalalalala
finns en pump i alla gränder
falalalala lalalala

Första sidan

Jag kan inte låta bli att tvinga på er utkastet till den allra första sidan ur min bok. Här kommer den.

Ryggsäcken var mycket tung. Det var med yttersta ansträngning han lyckades hiva upp den på ryggen och tränga sig mellan passagerarna fram mot dörren. Solen som tittade fram mellan husen lyste honom i ögonen när han klev av spårvagnen. Den var en vacker vårdag. Klockan på Pressbyråns tak visade tio över fem, och Järntorget var fullt av människor på väg hem från sina arbeten. Själv arbetade han inte längre. Han började gå längs Järnvågsgatan i riktning mot älven.

Dagen innan hade han fullföljt sin sista arbetsdag som professor på institutionen för biologi och miljövetenskap på Göteborgs universitet. Ett arbete han ägnat sig åt i över trettio år. Någon hade frågat honom om det inte skulle bli svårt att slita sig från universitetslivet, som han levt sedan han själv var student. Han hade funderat en stund på frågan, och svarat att det nog inte skulle bli så svårt. Man vet när man gjort sitt, hade han lagt till.

Han stannade för att pusta. Ryggsäcken fick hans axlar att värka. Han tänkte på alla studenter han handlett genom examensuppgifter, fallstudier och fältarbeten. Han hade lärt ut samma saker i tjugofem år. Studenterna på miljövetarprogrammet gick tre eller fem år, tog ut sin examen och försvann ur hans värld. Ett fåtal stannade som doktorander och skrev avhandlingar som i regel kom fram till ungefär samma sak. Efter att ha pustat ut några minuter gick han vidare. Det störde honom att ryggsäcken saktade ner honom så. Han var bättre på att hålla långa föreläsningar än på att bära tunga saker. Bättre på att prata än på att agera, tänkte han. Som alla andra. Han gick den sista biten fram till Götaleden, där han stannade. Kippande efter andan såg han in i tunneln. Bilar trängdes i en stadig ström för att köra de 1600 metrarna till Gullbergsvass och östra delarna av Göteborg. Varför han valt den här tunneln visste han inte. Kanske hade det varit ett ologiskt beslut. Han var fullt medveten om svårigheten och riskerna med att ta sig ner i tunneln till fots, särskilt med den tunga ryggsäcken.

Bilar tutade på honom när han gick längs betongväggen ner i tunneln. En lastbil körde så nära att han höll på att falla omkull av vinddraget. Men så fort han kommit igenom själva tunnelöppningen fanns en smal avsats vid sidan av vägbanan där han kunde gå ostört. Det tog honom knappt tio minuter att promenera längs med avsatsen till tunnelns mitt, där de blå lamporna i taket avslöjade att de nu befann sig under havsnivån. Han vände sig om och såg på den mötande trafiken. Det gick inte att räkna alla strålkastare som myllrade fram som lysande små lämmelögon genom den dånande tunneln. I vindrutan på varje bil kunde han ana en ensam siluett. Det var svårt att andas i tunneln, avgaserna han drog in i lungorna fick det att snurra framför ögonen på honom. Han stoppade ner handen i kavajfickan och kontrollerade för sista gången att fjärrkontrollen låg där. Den var påslagen. En bit bort i tunneln kom en lastbil körande mot honom med några sekunders mellanrum till bilen framför. Han klev ut i vägbanan.

Lastbilschauffören såg oförstående ut när deras blickar möttes. Under den sekund som förflöt från det att mannen tagit steget ut i vägbanan till det att han tryckt in knappen på fjärrkontrollen hann lastbilschauffören inte mer än flytta handen halvvägs till signalhornet. Explosionen hördes över större delen av Göteborg. Brinnande bildelar sköt iväg som fyrverkerier flera hundra meter ur tunnelns båda öppningar. Klockan var halv sex den 30 april 2017.

Vad har jag gett mig in på??

Som några känner till har slutade jag sista september min anställning som produktansvarig för Bra Miljöval. Det berodde på att vikariatet jag haft löpte ut och jag kände till redan innan att anställningen inte skulle sträcka sig längre. Så jag tänkte att det är ju ett perfekt tillfälle att utnyttja.

Under tre-fyra års tid har jag haft en idé till en bok som legat och grott i huvudet. Jag kom på idén när jag jobbade på Slottsskogsobservatoriet, och sen dess har intrigen utvecklats mer och mer under åren. Och så fick jag av min vän Johanna reda på att det finns en rörelse som heter NaNoWriMo, som är löst sammansatt över hela världen och som går ut på att varje inblandad person skriver en bok under november månad. Åtminstone försöker.

November är ju perfekt!! tänkte jag, och några veckor senare hade jag bestämt mig. Så nu skriver jag för glatta livet. Definitionen på bok är enligt NaNoWriMo en sammanhängande textmassa på minst 50000 ord. Lyckas man skriva detta på en månad utses man till ”vinnare”. Det kan alltså finnas hur många vinnare som helst och det är ingen tävling mot varandra inblandat. Än så länge ligger jag i fas.

Vad skriver jag då?

Jag vill inte avslöja för mycket detaljer, men i stora drag rör det sig om en scince fiction-historia. Den utspelar sig i början av 2100-talet, i en värld där medeltemperaturen stigit mellan 3,5 och 4 grader på hundra år. Befolkningen på planeten har minskat kraftigt på grund av svält, stormar, naturkatastrofer och bränder som ödelagt mycket av länderna kring ekvatorn. Saharaöknen sträcker sig upp till Spanien och Södra Frankrike, och större delen av Europa är en sönderslagen savann som ömsom dränks i översvämningar och ömsom utsätts för extrem torka och värmebölja. Jordens befolkning bor till största delen i Ryssland, Kanada, Skandinavien och på Grönland. Både Grönland och Antarktis har till stora delar blivit av med sina istäcken och har fått växande bosättningar. Hela planeten är djupt nere i en spiral av desperation, ekologisk och ekonomisk kris, krig och kriminalitet. Sverige, som räknas som en av världens sista demokratier, har en befolkning på ca 60 miljoner.

På nyårsnatten 2105 upptäcks ett nytt objekt på natthimlen. Det man först tror är en komet visar sig vara en så kallad planetarisk nomad, en planet som blivit utkastad ur sitt solsystem innan det stabiliserats. Och den är på väg i en bana som tar den rakt genom solsystemet. En liknande forskningsmöjlighet har aldrig någonsin funnits i mänsklighetens historia.

Men att ordna en hisnande dyr forskningsexpedition i en tid av kaos är kontroversiellt. Anton Othiambo, astrofysiker från Luleå universitet, är en av de som väljs ut till uppdraget. Men vad döljer egentligen den dimhöjda planeten? Besättningen kommer att göra upptäckter som, om de kommer tillbaka till Jorden, kommer att förändra mänsklighetens livsåskådning för all framtid. Men planeten visar sig vara farlig, och även inom besättningen finns krafter vars syften är höljda i dunkel.

Detta var en kort liten trailer jag skrev nu på några minuter. Men jag har gett mig tusan på att bli färdig med ett utkast till december. Nu jävlar.

Dataspel och transgender

Jag är inte särskilt sportintresserad. Det är kul att kolla på fotboll när Sverige spelar i VM, men annars bryr jag mig inte särskilt mycket. Med ett undantag. Det här får mig säkert att framstå som värsta sortens datanörd, men jag gillar att följa turneringar i Starcraft II. Starcraft är nog välbekant för många, men för de som höjer på ögonbrynen kan jag tala om att det är ett strategispel i rymdmiljö där man bygger baser, kommenderar soldater och försöker överlista motståndaren.

Spelet är ett av de största inom e-sports, som brukar få beteckna den rörelse som sysslar med professionellt utövande av datorspelande. Det är enormt stort globalt, och den största och mest spännande utvecklingen vad gäller just Starcraft sker i Sydkorea. Hur som helst är det en extremt mansdominerad rörelse. Tjejer är väldigt sällan representerade vid de stora mästerskapen och okända spelare (det är lätt att vara anonym när ens identitet består av ett alias på en skärm) kallas alltid för han.

Nyligen dök dock ett undantag ut. Sasha Hostyn från Ontario, som spelar under namnet Scarlett har gått som en raket och slagit ut toppspelare på löpande band. Hon är 19 år och lockades till spelet av sin spelande bror 2011. Nyligen rekryterades hon till proffslager Team Acer.

När Scarlett dök upp på scenen kom direkt kommentarer om hennes hår, kläder, sexliv, smink osv. Saker hon själv aldrig tog upp i intervjuerna. Fokus låg långt från hennes spelstil och strategi.

Det dröjde inte länge förrän det var allmänt känt att Scarlett dessutom var transgender, det vill säga att hon tidigare i livet varit kille. Internet fullkomligt exploderade av kommentarer. Själv sade hon i en intervju “Okay, to stop all this speculation — it is true I am MtF transgender, and I kind of expected this reaction. I have never tried to bring attention to myself for anything other than my play, so I don’t feel like this should be a big deal.”

Kommentarerna på TouTube, forumsidor och i nyhetspalter innehåller allt ifrån att detta är det mest äckliga och tragiska folk nånsin läst till att Scarlett är den som bär fanan för både tjejers och transpersoners rättigheter och stolthet.

Själv har jag fått en ny idol. Och jag tror att e-sports-rörelsen fått något den behövt ett bra tag.

Kalla kårar

Jag kan inte hjälpa det. Partier som propagerar för ett svenskare Sverige, tryggare städer genom mindre invandring och lösning av problem genom avlägsnande av specifika folkgrupper ger mig kalla kårar. Oavsett hur demokratiska de påstår sig vara.

Jag var med Sofia på Röhsska museet igår. Affischen i mitten fanns på en av utställningarna. Kanske hittar vi den övre och nedre bilden där också om några decennier.

Dygnsrytm

Jag har svårt att stå emot det. Nu när jag bestämmer mer över min vakna tid och inte behöver vara på något kontor klockan åtta så kryper dagarna obönhörligt allt längre in på småtimmarna. Igår jobbade jag (ja, jobbade!) till kvart i tolv ungefär, och jag har svårt att gå och lägga mig direkt efter att ha jobbat, så jag ägnade mig åt att läsa en bok en timme innan jag släckte för att sova. Sen dröjde det ett tag innan jag faktiskt somnade, kroppen var liksom inte riktigt villig att kasta in handduken än. Skulle gissa att jag somnade runt halv två. Ingen mat- och sovklocka här inte.

Så sent ska man inte somna. Det anses oansvarigt. En svensk ska gå upp tidigt på morgonen och lägga sig tidigt på kvällen. En logisk förklaring är naturligtvis hur man levde i bondesamhället. Oavsett vilket århundrade vi pratar om så skulle korna mjölkas tidigt på morgonen, och när solen gått ner var det onödigt att sitta uppe eftersom man ändå inte såg nåt. Tänk bara på ordet sjusovare liksom, som avser någon som vaknar sent. Jag skulle nog inte säga att sju är särskilt sent…

Men jag har inga kor att mjölka. Hade jag haft det hade min dygnsrytm sett annorlunda ut. Nu är det som att den har en biologisk klocka som den strävar efter att anpassa sig efter. En biologisk klocka som inte ringer förrän nio på morgonen, och som går på högvarv vid midnatt. Det har varit så sen jag var liten. Mina föräldrar har berättat att när jag skulle till dagis fick de tvinga mig att vakna genom att trycka in vällingflaskan i munnen på mig. Sen somnade jag i regel om och tappade flaskan, så alla mina pyjamaströjor hade vällingfläckar. På kvällen däremot kunde de inte få mig att somna. Jag har minnen av att ligga i sängen, pigg och klarvaken, i vad som kändes som oändliga timmar på kvällarna.

Jag hade hellre haft en dygnsrytm som sa åt mig att gå upp tidigt och som gjorde mig sömnig tidigt. Inte minst för att jag vill kunna synka med människor omkring mig (särskilt en speciell, som tenderar att vakna väldigt tidigt). Samtidigt har det varit såhär i nästan 30 år nu, att min hjärna är som mest aktiv efter tio på kvällen. Det är då alla idéer kommer, kreativiteten och koncentrationsförmågan.

Det är inte lätt, det här.

Vattenkranen i herrbastun

Jag går ofta och simmar på Valhallabadet. Efteråt gillar jag att sitta i bastun tio minuter innan jag går hem. Herrbastun på Valhalla består av tre rum; en torrbastu, en våtbastu och ett förrum, där det är lite sådär halvvarmt så man inte ska få värmechock när man ger sig in i torr- eller våtbastun.

I förrummet finns en liten vattenkran, en sån här drickfontän eller vad de kallas, med ett vred för att stänga av och sätta på vattnet. Efter att ha varit där några gånger slogs jag av hur ofta vattnet stod och sprutade, utan att nån drack. Atmosfären i bastun är tyst och meditativ, så det är väldigt störande med den där kranen som står och sprutar. Särskilt eftersom den hörs även in till torr- och våtbastun.

Första gången jag var där gick jag fram och stängde av den. I rummet satt några män, och fem sekunder efter att jag stängt kranen gick en av dem fram till den, satte på den och drack några klunkar, varpå han gick därifrån igen utan att stänga av den. Jag blev förundrad. Samma sak hände vid flera olika besök i bastun. Kranen sprutade konstant, och 99,9% av vattnet gick direkt ut i avloppet.

En dag när jag kom dit var kranen på som vanligt, men ingen satt för tillfället i förrummet. Jag tog en klunk från kranen, stängde av den och gick in och satte mig i våtbastun. Efter några minuter kom två män in i förrummet, jag kunde se dem genom fönstret från där jag satt. De gick fram till kranen, satte på den och drack, varpå de stängde av den igen och gick och satte sig. Under den kvart jag satt i bastun och iakttog kranen var det inte en enda person som inte stängde av den efter att ha druckit.

Jag tyckte det var väldigt intressant, och insåg att jag hade skapat en norm. Normen de första gångerna hade varit att kranen stod på. Att den väsnades och att det gick åt en massa vatten i onödan hade folk köpt, eftersom det ingick i normen (=det skulle vara så). Men när folk kommit in i förrummet och kranen varit avstängd, hade det varit normen, och man rättade sig efter den utan att invända.

Varför berättar jag detta?

Det visar på hur lätt vi styrs av sociala normer. Vi tror att vi själva bestämmer över små och stora val vi gör, men frågan är hur mycket vi egentligen bestämmer. Nu behöver ju inte normer vara dåliga, inom psykologikurser jag läst talar man ofta om normer som något positivt, som t ex anger att det inte är okej att slå ner folk på gatan eller äta upp nån annans mat. Problemet är ju när normerna är meningslösa eller destruktiva.

En kran som står och sprutar är väl inte världens undergång? Vi har väl gott om vatten i Sverige? Mja. I städer som Göteborg krävs det massor av energi och kemikalier för att rena, pumpa och processa vattnet. Att låta rent dricksvatten stå och spruta utan att nån dricker av det gör att vi överanvänder kemikalier och energi (vilket som bekant leder till global uppvärmning och massa annat jobbigt) och signalerar dessutom att rent vatten inte är nåt värt.

Typiskt exempel på destruktiv norm. Tänk om det finns fler?

EMANUEL DISSAR! – del 31: Mina tänder

Igår var en riktig surdag. Inte en surdeg tyvärr, utan en surdag. Tilda hade varit uppe och trampat på mig halva natten så jag var inte direkt utsövd när väckarklockan ringde. Men det värsta hade inte ens börjat. Ett par timmar senare hade jag satt mig i tandläkarstolen hos Folktandvården på Olskrokstorget, reda att påbörja andra avsnittet i min rotfyllningstrilogi.

Jag fick åka in akut för ett par månader sedan efter att ha drabbas av akut tandvärk. Då gjorde de en urborrning av tanden och sa att jag fick beställa ny tid för rotfyllning. Det var detta jag kom för att göra igår. I en dryg timme borrades, karvades och petades det i min olyckliga tand. Trots bedövningen gjorde det ont, så jag fick extra bedövning fyra gånger. Det hjälpte nästan.

När jag gick därifrån gjorde jag det med en tidsbokningslapp för nästa besök. Detta var nämligen bara ett av stegen i behandlingen. De fyllde tanden med ett läkemedel som ska ta död på kariesbakterierna i hålet, och i början av december ska de (om allt går som vi hoppas) avsluta det hela och fylla och försegla hålet. Jag kan välja mellan en ”vanlig lagning” och att sätta dit en krona. De rekommenderar det sistnämnda, eftersom den ”vanliga lagningen” riskerar att gå sönder inom kort. Kostnaden för en sådan behandling är dock 12000 kr.

Tolv tusen. Jag hade kunnat äta ute i ett år för det. Nu går som tur är Försäkringskassan in med 4500 så det blir inte riktigt så dyrt som det hade kunnat bli. Men det är pengar jag mycket hellre lagt på andra saker.

Det värsta är känslan av att vara slarvig och ohygienisk. Tandläkarna och tandhygienisterna säger oftast inget, men jag liksom hör hur de tänker ”Jaha, ännu en sån där slarvig ungdom som dricker massa läsk och inte borstar tänderna.” Små diskreta tips om tandtråd och flourlösning slinker in medan man betalar sina tandläkarnotor.

Kanske är det bara i mitt huvud jag hör de där förmaningarna. Men det är tillräckligt jobbigt. Jag borstar tänderna 2-4 gånger om dagen, använder tandkräm med extra högt flourinnehåll och borstar ofta 4-5 minuter. Dentanlösning sköljer jag i perioder, och tandtråd använder jag nästan varje kväll. Dessutom tuggar jag flourtuggummin efter varje gång jag ätit (om jag inte borstar tänderna), tar flourtabletter och tuggar Salivin innan jag går och lägger mig.

Ändå kommer de jävla hålen. Och jag känner mig som en slarvig sjuttonåring med dålig tandhygien. Jag vet att det är skillnad på tandhygien och tandhälsa (jag har alltså dålig tandhälsa, inte dålig tandhygien) men rösten i huvudet viskar ändå hela tiden att jag inte gör tillräckligt för tänderna. Jag har slutat äta godis nästan helt och hållet, och undviker det mesta med socker i.

Tänder har blivit en jobbig issue (i brist på bättre svenskt ord) för mig. Folk frågar mig ibland om jag har tandläkarskräck. Det har jag inte. Jag har tandskräck. Den här dissen riktar sig mot mina tänder, om det nu inte gått fram.

Och mot att tandvården ligger utanför resten av sjukvården. Blir man sjuk i magen eller njurarna eller vilket som helst annat ställe än tänderna räknas det in i den vanliga sjukvården och man behöver (oftast) inte punga ut de stora summorna.

#%@& tänder.

Trevliga överraskningar från oväntat håll!

När jag var liten var min favorittidning MacWorld. Vi hade mac från att jag var fyra år (1988-89) och jag varit riktig en datanörd på den tiden (före 1996 räckte det att man hade en dator för att man skulle kallas datanörd). I alla fall, i 10-15-årsåldern slukade jag MacWorld-tidningarna rakt av och hade koll på varenda liten obskyr INIT och konstigt AppleTalktrick. Men nånstans runt 16-årsåldern slutade vi prenumerera, och man ansågs inte vara nörd längre bara för att man använde en dator.

Macar har jag dock haft sen dess, och för nåt halvår sen fick jag för mig att återuppta prenumerationen på tidningen, bara för att det var kul (och för att man fick Steve Jobs biografi som premie). Så igår kväll låg jag på soffan med en kopp te bredvid mig och en sovande katt på magen, läsandes det senaste numret, när jag fick se att en artikel om Apples miljöpåverkan. Såna grejer ligger mig ju varmt om hjärtat, och döm av min förvåning när jag fick se Bra Miljöval-loggan och att tidningen rekommenderade läsarna att köpa el med Bra Miljöval för att minska sin miljöpåverkan. Wow, eloge!

Några sidor längre fram läste jag en artikel om vad användarna önskade kommande versioner av iPhone, och fick se följande:

Först läste jag igenom rutan och hajade till, utan att riktigt veta varför. Sedan såg jag att de använt ordet hen, helt avdramatiserat på ett jättebra ställe, utan några krusiduller. Gissa om förtroendet för en tidning om tekniska prylar (och i förlängning konsumtion, som jag ju har en minst sagt kluven inställning till) sköt i höjden!