Går det att vara miljömupp utanför storstaden? – del 1

För nästan exakt ett år sedan flyttade Sofia och jag från en ganska central lägenhet i Göteborg till ett gammalt trähus i Öxnered utanför Vänersborg. Det är inte landet, men det är på gränsen mellan småstad och landsbygd, och kontrasten från storstaden är stor.

En sak jag funderade en hel del på innan vi flyttade var om det gick att fortsätta leva en ”miljömedveten” livsstil när vi lämnade staden. Eller skulle vi plötsligt skaffa oss bilar, använda en massa el, konsumera mängder med grejer och bli såna där om-alla-levde-som-du-så-skulle-det-krävas-ytterligare-fyra-jordklot-svenskar?

Nu har det gått ett år. Hur blev det? Har vi tvingats överge våra ideal? Har vi tvingats inse att såna där miljömuppar som vi var förut går bara att vara om man lever skyddat i en storstad?

Jag tänkte dela upp svaret i tre delar: Hur mycket el och väme vi använder, hur mycket och vad vi konsumerar, och hur vi tar oss till olika ställen. Eller, med andra ord – bilen, biffen och bostaden. Vi börjar med bostaden.

När vi bodde i stan hade vi en elanvändning på ungefär 1500 kWh (kilowattimmar) per år. För den som är osäker på vad en kWh är så är det alltså ungefär så mycket energi som krävs för att hålla igång en kokplatta i en timme. 1500 kWh per år är ganska normalt för en lägenhet. För ett hus brukar användningen ligga mellan 5000 och 25000 kWh per år. Vårt första år landade på ungefär 3000 kWh.

Såhär blev vår elanvändning 2016.

Från februari och framåt syns det att vi har ganska jämn elanvändning. Det beror på att vi i månadsskiftet januari-februari installerade en modern vedpanna istället för den gamla skruttpanna (kombination av olja, ved och el) som pajade bara några veckor efter att vi flyttat in. Av de ca 3000 kWh vi använde under året använde vi alltså nästan 1000 första månaden…

En ökning alltså. Men! 1500 kWh var bara den el som vi använde ”inuti” lägenheten. Allt annat i lägenhetshuset – ventilation, tvättstuga, hissar, belysning i trapphuset och inte minst uppvärmning hamnar ovanpå det.

Men åter till 2016. Det var alltså precis i början av året, när vi nyss flyttat in, som vi använde som mest el. När vi satte in den nya vedpannan minskade elanvändningen från 25-100 kWh per dag till 5-7 kWh per dag. Plus att vi inte behövde springa ner och lägga in ved hela tiden, det räckte att vi tände en gång om dagen när det var som kallast (och kanske var tionde dag på sommaren). Veden får vi lokalt, från Trollhättan-Vänersborgstrakten. Så där skulle jag säga att vi faktiskt förbättrat vår miljöpåverkan. I Göteborg hade vi icke-miljömärkt fjärrvärme som kom från en blandning av fossilgas, sopförbränning, restvärme från raffinaderierna och annan industri, samt biobränsle.

Som komplement till vedeldningen har vi en luftvärmepump som vi drar igång t ex när vi inte är hemma. Det märks direkt på elanvändningen som ökar från 5-7 kWh på en dag till 20-25 kWh. Men den är bra att ha som reservvärme. Det syns i diagrammet t ex i slutet av december, där vi var bortresta och inte eldade.

Överlag skulle jag säga att vi faktiskt minskat vår miljöpåverkan från energi sen vi flyttade. Hade fjärrvärmen i Göteborg varit renare hade det varit en annan sak, men så länge det ser ut som det gör…

Vi har en del planer för att få ner energianvändningen hemma. Vi isolerade taket i november, och nästa steg är att isolera fasaden, som idag är en helt oisolerad plankvägg. Så småningom kommer vi också att sätta upp någon form av solpaneler. Antingen solfångare (för värme) eller solceller (för el), beroende på vad vi bedömer vara mest användbart. Kanske rentav både och, det får framtiden utvisa.

Det här var det första i en serie av tre inlägg om hur det går att vara miljömedveten utanför storstaden. Bostaden är avklarad, kvar är biffen och bilen!

Nomadplaneten – nu är den här!

I fredags var det dags. Datumet var satt sedan länge – det var då och ingen annan dag som min roman Nomadplaneten skulle publiceras. Vi hade bokat in en hejdundrande releasefest på observatoriet i Slottsskogen och allt var förberett. Det var bara ett krux. På fredagsmorgonen hade vi fortfarande inga böcker. Det var inte förrän ett par timmar innan det var dags att slå upp portarna som leveransen äntligen kom, och vi kunde andas ut.

Nu gå boken att beställa här på hemsidan. Antingen under ”Skivor & böcker” eller längst ner på den här sidan.

Jag är fortfarande, två dagar senare, alldeles för golvad för att skriva ihop en bra beskrivning av kvällen. Jag låter följande bilder, tagna av Mikael Linell, tala istället.


 

Beställ boken genom att fylla i det här formuläret
Priset för en bok är 100 kr. Ovanpå det blir frakten 70 kr. Boken kommer med en faktura, så inget behöver betalas i förväg.

[contact-form-7 id=”7743″ title=”Beställ bok – Nomadplaneten”]

En ketchupeffekt utan dess like

Ja, jag veeet, jag har sagt det förr: att oj, vad många olika saker som händer samtidigt – att det just nu är så tokmånga saker att hinna med att man knappt hinner sova. Gäsp gäsp, det har vi hört förut, tänker ni då. Men det här är en ketchupeffekt utan dess like, och allt det där som tagit tid de senaste månaderna (åren, i några fall) håller nu på att skvätta ut ur ketchupflaskan med ett jättesplutt!

ketchupeffekt

För det är inte många gånger i livet man publicerar en roman, isolerar om taket, reser bort, byter värmesystem hos sina föräldrar, bokar spelningar, renoverar vardagsrummet och jobbar på sitt vanliga jobb samtidigt. Nu börjar saker falla på plats som sagt och jag har en liten stund över för ett blogginlägg, så här kommer en kort rapport över de två stora sakerna:

Boken, som jag skrivit på sen 2012 och som publiceras 9 december, är nu hos tryckeriet. Väntar med spänning på hur det hela kommer att se ut i tryck! Det är så oerhört mycket man måste fixa själv när man inte har ett stort förlag i ryggen, och i det här fallet har det varit en smärre mardröm att få allt klart i tid, men nu verkar faktiskt allt gå i lås. Efter att i sista sekunden ha bytt ut hela omslagsbilden (den förra var fantastisk, men folk som såg den trodde att det var en barnbok) har vi nu ett nytt omslag som är snyggt, stilrent och signalerar en råare känsla som bättre passar boken.

Det kommer att vara releasefest för alla som varit med och förbeställt boken på Slottsskogsobservatoriet den 9 december. Sen kommer vi att ha en ytterligare release/signering på Science Fiction-bokhandeln i Göteborg den 15 december, kl 17-19. Dit är alla välkomna, och jag skulle bli jätteglad om ni som läser det här får för er att titta förbi! Det kommer att vara tillsammans med en annan SF-författare som heter Niclas Rohdén.

Sen har vi taket. Vårt hus hemma i Öxnered blir tämligen kallt på vintern. Det beror delvis på att taket är isolerat med sågspån från tjugotalet, som fylldes på lite halvdant i slutet av sextiotalet och som har legat väldigt ojämt uppe på vinden alldeles under taknocken. Vi bestämde oss för att byta ut spånet mot modern lösullsisolering, som är träbaserat, gjort av återvunnet tidningspapper och har dubbelt så bra isoleringsförmåga som spån. Lösullen går lätt som en plätt att få in, det är bara att skicka upp en akrobatisk person med en slang på vinden, som sprutar upp ullen, ovanpå spånet, från en lastbil. Grejen är att vinden är så trång att man knappt får plats med nån ull alls om man inte tar bort spånet först. Det kan väl inte vara så svårt, tänkte jag och klättrade upp till taknocken, sågade upp ett hål och kröp in. Det var en jäkla tur att jag inte fattade då hur lång tid det skulle ta. 20-30 arbetstimmar senare hade jag fått ut allt spån, liggande i extremt obekväma arbetsställningar mellan bjälkar, elrör spindelnät och utstickande spikar.

vindkryp

Ungefär åttio säckar blev det, som nu kommer att bli lätteldat bränsle i pannan. Hur som helst, igår rullade en lastbil från Sjömarkens Isolering upp på uppfarten, drog ut en lång slang och sprutade på trettio minuter vinden som tagit mig trettio timmar att tömma, full med mjuk, värmande lösull.

slang

Det känns obeskrivligt skönt att ha det färdigt. Igår kväll flyttade vi upp i sovrummet igen efter att ha bott på soffan i vardagsrummet några veckor (temperaturen på övervåningen sjönk till 10-12 grader när spånet var borta och elementen avstängda) och började arbetet med sopa bort alla spånrester som letat sig in i vartenda skrymsle medan vi hållit på.

Till råga på allt har det gått ett år nu sedan vi lämnade Göteborg och flyttade in i huset i Öxnered. Hur har det gått för två miljömuppar att lämna en trygg lägenhet och istället bosätta sig i ett nästan hundra år gammalt plankhus där man måste fixa allt själv? Det har onekligen blivit lite upp till bevis, och jag tänkte skriva mer om det i några blogginlägg framöver. Sket vi i hela miljögrejen när vi flyttade från stan, började köra bil, flerdubblade vår elförbrukning, slutade källsortera och allt sånt där, eller hur gick det?

Fortsättning följer…

Besättningen avslöjad!

Alla rymdexpeditioner behöver en besättning. År 2112 börjar ISS Melchior sin färd från jorden mot Gilead, nomadplaneten som på bara några månader kommer att korsa vårt solsystem. Åtta personer kommer att ingå i besättningen. Här kommer ett topphemligt utdrag ur registret över besättningsmedlemmar:

Namn: Lakshman Chauhanlakshman
Roll: Befälhavare
Rang: General
Nationalitet: Indisk
Födelseår: 2056 (56 år)

Har tjänstgjort inom indisk militär sedan 2073, varav 23 år som högre befäl. Detaljer hemligstämplade. Har lett internationella taktiska insatsgrupper sedan sent 2090-tal.

liauNamn: Liau Chenhai
Roll: Forskningsledare
Rang: Civil
Nationalitet: Kinesisk
Födelseår: 2058 (54 år)

Arbetsledare för den civila delen av besättningen. Professor inom flera naturvetenskapliga ämnen, med extraterrest geologi som främsta fält.

Namn: Gro Máret Jørgensengro
Roll: Astrobiolog
Rang: Civil
Nationalitet: Norsk
Födelseår: 2076 (36 år)

Professor inom astrobiologi på Tromsø universitet. Ledande forskare som bland annat bevisat förekomsten av mikrofossil i insamlat stenmaterial från Mars.

Namn: Bogdan Andres Lagunovbogdan
Roll: Läkare/kemist
Rang: Överstelöjtnant
Nationalitet: Rysk
Födelseår: 2064 (48 år)

Läkare och kemist, med flera vetenskapliga upptäckter bakom sig. Lagunov har även drygt tio års erfarenhet som fältläkare inom ryska försvarsmakten.

Namn: Gabriela Hernándezgabriela
Roll: Fysiker AVSTÄNGD
Rang: Civil
Nationalitet: Grönländsk
Födelseår: 2078 (34 år)

Avstängd från uppdraget och står för närvarande inför internationell domstol, anklagad för samröre med terrororganisation och grov internationell brottslighet.

Namn: Ariane Villeneuveariane
Roll: Pilot
Rang: Kapten
Nationalitet: Kanadensisk
Födelseår: 2071 (41 år)

Villeneuve fick sin pilotutbildning inom kanadensiska flygvapnet, men har sedan 2101 vägrat tjänstgöra som operativ stridspilot. Därefter har hon i första hand flugit civilt.

Namn: Zanyar Ali Behzadizanyar
Roll: Chefstekniker
Rang: Civil
Nationalitet: Svensk
Födelseår: 2072 (40 år)

Behzadi ansvarar för all teknik ombord på Melchior. Han är civilingengör med över 20 års erfarenhet av flyg och rymdfart.


Namn
: Harriet Donatella O’Neillharriet
Roll: Reporter
Rang: Civil
Nationalitet: Nordamerikansk
Födelseår: 2083 (29 år)

Internationell reporter och nyhetsankare för WNN. O’Neills vetenskapliga kompetens har ifrågasatts, men hennes rapportering är ett krav från uppdragets största sponsorer.


Namn
: Jonathan Othiambojonathan
Roll: Reserv Fysiker
Rang: Civil
Nationalitet: Svensk
Födelseår: 2077 (35 år)

Othiambo valdes från reservgruppen ut att ersätta den avstängda Dr Hernández. Han saknar mycket av den träning som övriga besättningen genomgått och har därför gett upphov till interna diskussioner inom uppdragsledningen.

Som ni säkert hajar så är det ni precis läst karaktärer ur min science fiction-roman Nomadplaneten, som kommer att ges ut i början av december. Bilderna är mest på skoj, snodda via Googles bildsök till det här blogginlägget.

Det går fortfarande att vara med i crowdfundingkampanjen och stödja utgivningen, men bara fram till sista oktober!

Klicka här för att läsa mer och förbeställa en bok!

EDIT: Kampanjen tog slut 31 oktober. Det går fortfarande att beställa boken manuellt, men då på mail: emanuel@emanuelblume.se

Konstnären bakom Nomadplaneten

Det känns som den syns över hela facebook nu, den där bilden av astronauten på cykel som trampar sig fram genom rymden, på väg mot en gåtfull himlakropp i fjärran. Vid det här laget tänker nog många att ja, jag veeeeet att det är framsidan på din bok ”Nomadplaneten”. Det är helt rätt, och jag är rädd att jag kommer att säga det ett par gånger till.

Men vet ni vem som målat bilden?

Konstnären är nämligen inte vem som helst, utan Katja Lindblom, en mycket god vän och emellanåt också kollega. Jag träffade henne för 8-9 år sedan, på rymdobservatoriet i Slottsskogen. Iklädd svarta kläder och höga platåskor gick hon mellan teleskopen och verkade sådär allmänt cool och häftig att jag inte visste om jag skulle våga hälsa. Nu såhär i efterhand är jag väldigt glad att jag gjorde det. Katja visade sig vara en fantastisk astronom, hängiven radiomedarbetare (vi gjorde astronomi-podcasten Slottspod i nästan åtta år ihop, tillsammans med Gunnar Sporrong) och, inte minst, driven konstnär. Mitt bokomslag är inte det första hon målat. Här kommer en kort intervju med Katja.

katja_bilder
Katja med sina illustrationer till en astronomibok för barn.

Hur länge har du målat astromotiv?
Jag har försökt sedan jag var liten och i tonåren blev jag starkt inspirerad av rymdtecknaren och -journalisten Eugen Semitjov som inte bara inspirerade utan även -genom sina illustrationer- lärde mig nya spännande knep. Dock är det först på senare år som jag har tagit tag i det på allvar, så låt oss säga fem år. Det hela fick sig dessutom en liten knuff framåt när jag stötte på tjecken Ludek Pezeks verk – han hade förmågan att på ett realistiskt sätt skildra planeterna och deras olika landskap och det innan vi ens hade speciellt bra färgfoton från planeterna och definitivt långt innan Photoshop existerade. Nuförtiden är det så enkelt att skapa rymdlandskap i Photoshop att jag tycker att det har förlorat i värde. Jag sätter definitivt högre vikt vid riktigt handarbete och strävar själv efter att bli så bra som jag kan på att skildra diverse rymdmotiv.

Hur reagerade du när du fick frågan om att göra framsidan till Nomadplaneten?
Glad och mycket smickrad! Nomadplaneten är en fantastiskt intressant och spännande historia så hur skulle jag möjligtvis kunnat ha avböjt en sådan förfrågan?

Brukar du göra den här typen av uppdrag?
Ibland och i mån av tid. Dessvärre har jag inte så mycket tid som jag skulle vilja, så på sin höjd blir det någon gång om året nuförtiden. Emellertid är jag ju faktiskt frilansillustratör med F-skattsedel så skulle någon vilja anlita mig, är det inte alls omöjligt.

Jag råkar veta att du tecknar serier också, vad är det för serier?
Serier har jag dessvärre inte tid med längre, men då jag höll på som bäst rörde det sig om delvis min egen science fiction-serie Methatron II och delvis samarbeten med engelska manusförfattare i förlag som exempelvis Time Bomb Comics och Underfire Comics.

Är du taggad att göra fler illustrationer till boken om vi når vårt stretch goal?
JA!!! Bring it on!

Vad har du får konstutbildning?
Ett år på konstskola bara för att få ett papper på att jag kan det jag kan. I övrigt är jag självlärd, men definitivt inte fullärd.

Vad gör du när du inte skapar konst?
Jag är föreståndare vid Slottsskogsobservatoriet i Göteborg där jag undervisar i astronomi, håller stjärnhimmelsvisningar och sköter i princip all administration. Jag är även reporter för Sveriges i nuläget enda astronomitidskrift ”Populär Astronomi”, håller kurser i astronomi och så vidare så man skulle lätt kunna säga att hela mitt yrkesliv kretsar kring rymden och astronomi. Jag klagar inte! När jag väl har någonting som kan liknas vid fritid, tenderar jag att ägna mig åt alla former av skapande som jag behärskar, samt rollspel och resande. Snart kommer jag även att återuppta bågskytte. För många intressen? Ja, definitivt, men har man så lite fritid som jag har, lär man sig att förvalta och fördela den tiden väl.

Originalet till Nomadplaneten-framsidan.
Originalet till Nomadplaneten-framsidan.
Utkastet som sedan skulle bli framsida, när boken fortfarande hade arbetsnamnet "Gilead".
Utkastet som sedan skulle bli framsida, när boken fortfarande hade arbetsnamnet ”Gilead”.

Som ni såg i intervjun är det inte omöjligt att Katja gör fler illustrationer till boken. Ett par miljöer i berättelsen är ganska komplexa och abstrakta, t ex rymdskeppet Melchior som tar besättningen från Jorden till Gilead (alltså nomadplaneten), ett underjordiskt grottsystem och en del andra platser jag inte vill avslöja för mycket om innan boken är släppt. Dessa miljöer skulle vara fantastiska att gestalta för läsaren i Katjas bilder. Det hänger dock på att vi kommer upp i det så kallade ”stretch goal” på 25000 kr som kommer att dyka upp så fort vi nått utgångsmålet på 20000 kr.

Återigen, tack alla ni som är med och stödjer boken. Vi är nästan uppe i utgångsmålet nu, och så fort vi är där står det klart att boken trycks. Men vi är inte riktigt där än! Jag ber därför alla som läser detta att kolla in boken på Kickstarter. Har du redan beställt en, tusen tack! Har du inte beställt – känn efter om du inte känner dig lite sugen!

Händer det här på riktigt?

I lördags var det första oktober. Och jag hade ju lovat. Så även om jag var så nervös att det kändes som att jag skulle spy klickade jag på den där knappen. Klick. Nu var det oåterkalleligt.

Fyra år är snart till ända. Det känns nästan svindlande. I november 2012 började jag skriva på min bok Nomadplaneten, och nu i november kommer den förhoppningsvis ut. Knappen jag klickade på i lördags hör till crowdfundingsystemet Kickstarter, och från och med att jag klickade har vi en månad på oss att få ihop de 20 000 kr vi satt till absolut minimibudget för att ha råd att trycka den. Idag är det måndag och 28 dagar kvar. Jag har haft mardrömmar i flera veckor om att inte en enda kotte ska vara intresserad, att jag suttit i fyra år och skrivit för skrivbordslådan, men under första dygnet fick vi ihop nästan en fjärdedel av budgeten! Jag trodde inte mina ögon, det kändes helt overkligt.

paff-kickstarter

Jag tror att idén dök upp någon gång kring 2010, när jag jobbade på observatoriet i Slottsskogen. Inför en visning höll jag på att ställa in ett av teleskopen, och när jag fipplade runt med sökaren fick jag plötsligt syn på en svag, svag stjärna. Inte alls den jag försökte få in, bara en dimmig liten ljuspunkt som dök upp i sökaren och sen försvann lika snabbt igen.

En tanke slog mig – tänk om en amatörastronom någonstans på jorden av en slump råkar få syn på en helt ny stjärna, som ingen sett förut? Och att den här stjärnan egentligen visar sig vara en planet? Jag hade läst en del om nomadplaneter, himlakroppar som blivit utkastade ur sina solsystem och tillbringar resten av sina liv med att vandra genom vintergatan i mörker. Vad skulle hända om en av dem, av en otrolig slump, råkar korsa vårt solsystem?

Här kommer en trailer!

Sommaren 2012 blev jag tipsad om något som hette NaNoWriMo. Det står för National Novel Writing Month och går ut på att människor världen över sätter sig ner och skriver en roman under november månad. Inte samma bok alltså, utan var sin, med inspiration och stöd från varandra. November 2012 närmade sig, och jag kunde inte låta bli att tänka på idén jag fått den där kvällen på observatoriet. Målet med NaNoWriMo är att man ska få ihop 50 000 ord på en månad, och det lyckades jag med. Det blev en science fiction-roman som utspelade sig år 2112. Huvudperson var en svensk-kenyansk fysiker som i sista sekunden blir invald i besättningen på en expedition till ovan nämnda nomadplanet, efter att en annan besättningsmedlem avslöjats vara med i ett terrornätverk. Boken fick samma namn som planeten, Teja Nova. Det dröjde inte länge innan jag snart ändrade det till Dierpmes, inspirerat av samisk mytologi. När jag arbetade om manuset igen nu i vintras fick även det namnet stryka på foten, till förmån för Gilead. Problemet var att det redan fanns en bok som hette Gilead, som dessutom var ganska berömd. Så planeten fick behålla namnet medan boken fick titeln Nomadplaneten.

Det jag behöver hjälp med nu är att visa att det finns ett intresse, att de stora bokförlagen har fel när de säger att ingen i Sverige är intresserad av science fiction för vuxna. Jag önskar alltså hjälp av dig som läser det här. För att stödja utgivningen, förbeställ ett exemplar av boken på länken som kommer här nedanför. Där står också mer om handlingen i boken och om hur crowdfunding funkar.

Klicka här för att stödja utgivningen och förbeställa ditt exemplar!

Trump – tänk om han bara fejkar?

Jag läste en artikel idag om ett nytt uttalande från Donald Trump. I ett valtal i helgen hade han lovat att som president avreglera fossilindustrin, bygga nya transportvägar för olja och gas, och ”sluta fred med kolet”. Det här är samma man som tidigare sagt att global uppvärmning är en bluff (en bluff som Kina hittat på!) och som försökt stoppa brittiska vindkraftsplaner eftersom verken skulle synas från hans privata golfbana.

donald-trump

Det verkar som att media aldrig får slut på bisarra saker att rapportera om Donald Trump. Och vi som tittar, lyssnar och läser slutar aldrig att kasta oss över nyheterna, citaten och artiklarna. Det är nåt speciellt med den där mannen, som gör att vi inte kan få nog av honom. Den där frisyren. Hans skälmska leende. Till och med hans namn. Donald Trump, det låter som en tillskruvad version av Donald Duck. När man tänker efter så är hela hans uppenbarelse som klippt och skuren ur en serietidning. En Kalle Anka-skurk tecknad för att vi snabbt ska tycka illa om honom, fascineras av honom och skratta åt honom.

Tänk – om det faktiskt är så?

När man läser om nåt nytt Trump sagt eller gjort så får man känslan av att det liksom är för mycket. För överdrivet. För komiskt. Är det verkligen en slump? Tänk om det bakom det där flinande ansiktet och den konstiga frisyren i själva verket finns en skådespelare? Inhyrd av världens största PR-byrå för att se hur långt det går att skruva en helt flippad presidentkandidat innan nån säger att ”Haha, den var bra! Men nu går vi inte på den längre.”

rtx28roc-578x416

Trumps agenda påminner om nåt som en nioåring i trotsåldern skulle kunna driva. Jag ser framför mig hur den här PR-byrån suttit och spånat och försökt överträffa varandra i att komma på omogna och stereotypa förslag. Vi låter honom skylla på kineserna! Vad kan han heta som låter som en serietidningsskurk? Han måste vara nedlåtande mot kvinnor! Golf! Han måste spela golf!

Tänk om planen var att slå ut konservativa republikanska kandidater och bana vägen för demokraterna, men att nåt gick fel på vägen? De kanske inte räknat med att folk faktiskt skulle ta honom på allvar, eller så började själva skådespelaren bakom Trump att gå in i rollen så till den grad att han tappade greppet och blev karaktären han var satt att spela? Tänk om det började som ett expriment och nu är bortom all kontroll? Vad händer om han blir vald? Kommer han att ta av sig peruken, säga tadaaaa och avslöja att allt var på låtsas, eller kommer han att fortsätta vara serietidningsskurk?

Var är Stål-Kalle när man behöver honom?

stalkalleÅ apropå ingenting särskilt – i helgen börjar crowdfundingen av min bok – Nomadplaneten! Läs mer här.

I säng med Lyxfällan

Jag har precis blivit frisk (hyfsat, i alla fall) efter en lång och seg förkylning. En sån där jobbig och tråkig virusinfektion där det enda som funkar är att vila och låta bli att anstränga sig. Ligga still, alltså. Förutsatt att jag inte är totaldäckad och har fyrtio graders feber brukar jag klara av att ligga still i ungefär en dag.

Den här gången blev som det brukar – upp ur sängen, göra nåt halvavancerat tills det snurrar för mycket i huvudet och gör för ont i halsen, sen ner i sängen igen tills det blir för tråkigt, och så om från början igen. Att vara sådär begränsad, oavsett om jag står, sitter eller ligger däckad i sängen, innebär ofta att jag fastnar för nån viss teveserie. Den här gången blev det, av alla konstiga program man kan titta på, Lyxfällan.

lyxfett

Lyxfällan. Helknäppt program, tänkte jag första gången jag såg det. Två rediga herrar åker hem till en person eller en familj som missköter sin ekonomi, går igenom allt tokigt de gör, avslöjar deras hemliga sms-lån och spelberoenden och talar om för dem hur ansvarslöst de lever. På en svart tavla sätts det upp tusen- och hundralappar som tydligt visar hur tokigt de prioriterar, och de mumlar att fyfan, jag hade ingen aning om att det var så mycket. Sedan säljs det av möbler och teveapparater, bilar och dykutrustning, följt av att programledarna ringer lite banker och släktingar, och i slutet av programmet får stackarna som inte kunde ta hand om sin ekonomi en ny månadsbudget och hopbakslån och lite allmänt trolleri, och vips så har de ett nytt liv och är räddade från hemlöshet och undergång.

lyxftvaSådär är varje avsnitt. Ganska fånigt och förutsägbart, tyckte jag i början. Sen började jag fastna för det. Vad man än tycker är det ganska pedagogiskt upplagt. Nästan ett slags folkbildning. Det blir tydligt vilka ekonomiska konsekvenser som följer av t ex rökning, spelberoende och sms-lån. Man ställer frågor om vad man egentligen behöver för att vara lycklig, ifrågasätter konsumtion, rannsakar sig inför vad som är viktigt i livet. Egentligen ganska sympatiskt och viktigt.

Avsnitten rullade på. Jag började så smått friskna till. Hur många avsnitt jag sett vågar jag inte riktigt räkna, men det finns tjugotvå säsonger så det råder ju inte brist på dem om man vill se fler…

Hur som helst så tror jag att jag fick lite perspektiv efter ett tiotal avsnitt. Själva formen är lite läskig när man tänker efter. Två välklädda män åker ut till olika orter runt om i Sverige och lär upp okunniga stackare om pengar och att de inte har råd med vad som helst. Själva bor de på hotell, bär exklusiva kavajer och kör fina bilar. I nästan varje avsnitt syns en tydlig klassklyfta. Vi kan hantera pengar, men det kan inte ni, är budskapet som upprepas.

Och det är väl precis det som är grundtanken med programmet. Hjälpa/lära folk att få ordning på sin ekonomi. Men ändå lämnar det en obehaglig smak i munnen. De flesta av människorna som får hjälp är vad vi, i en tid då vi talade mer om klass, skulle kalla för arbetar-, eller rentav underklass. Arbetslösa, undersköterskor, truckförare, snabbsmatspersonal. De får hjälp av dessa ordentliga medelålders herrar som skäller ut dem och sätter dem på plats, pekar på deras tillkortakommanden, dumhet och dåliga livsval, så att hela Sverige kan se. De får på olika plågsamma sätt illustrerat för sig hur dåligt de prioriterat, till exempel genom att få se sin årskonsumtion av chips och ostbågar avslöjad genom att programledarna drar undan ett skynke. Extremt effektivt, både för att de som står där ska skämmas ännu mer, och för att vi som tittar ska häpna och förfasa oss.

För egentligen handlar det nog ganska mycket om oss som tittar. Vi får den där göttiga känslan som man får när man ser nån annans elände, som de dessutom förorsakat sig själva. Vi kan tänka att sådär dum är inte jag eller herregud, hur kan de vara så tanklösa? och kännas oss ordentliga och som allmänt bra människor. Det är ju alltid trevligt. Kanske tänker vi över nåt av våra egna beteenden och ifrågasätter det. Det är också bra.

Men vad jag saknar är en diskussion om varför de här människorna är så ansvarslösa. Folk är inte korkade och tanklösa av naturen, det finns alltid en förklaring till att man beter sig som man gör. Och egentligen tycker jag det är intressantare att få reda på den än att se människor bli uppläxade. Ibland är de inne och nosar på det, som när det kom fram att en kille hade dyslexi och dyskalkyli och helt enkelt inte kunde läsa räkningarna, men oftast handlar det bara om att säga aja baja och smälla folk på fingrarna.

Extra ironiskt blir det när programmet stup i kvarten avbryts av reklam, ofta för samma produkter som människorna i programmet precis fått skämmas för att de köpt. Noll diskussion om hur vi blir påverkade av reklam och hur marknadsekonomin ständigt försöker hitta nya sätt att få oss beroende.  Inte ett ord om alla miljoner som läggs på att få oss att köpa produkter och få oss att tro att de ska göra oss lyckligare, fräschare och smartare.

Hur kommer det sig att människor från en viss samhällsklass är så överrepresenterade i de här programmen? Finns skyddsnät i andra klasser som de här människorna saknar? Har man inte ekonomer i familjen? Har ens föräldrar aldrig haft pengar? Mår man dåligt av andra orsaker, som gör att man inte orkar se sina ekonomiska problem? Hur påverkas vi av reklam? Beror den där extrema chips- och ostbågskonsumtionen eller cigarettberoendet på att man har andra, mycket djupare, hål att fylla? Och varför är det okej att vissa människor bor på hotell och kör fina bilar när det inte är okej för andra?

De frågorna saknar jag.

Två veckor kvar. Knappt!

Första oktober börjar nåt stort.

vadvantarhanpa

I maj skrev jag om hur jag jobbat fyra år på en science fiction-roman som nu är färdig och bara väntar på att läsas. Den är det största projekt jag någonsin gett mig på, och berättar en historia som är den viktigaste och mest spännande jag någonsin velat berätta. I inlägget från maj skrev jag också om hur bokförlagen brukar få nåt nervöst och undvikande i blicken när man frågar om de ger ut science fiction. Det går inte att sälja science fiction för vuxna, var vad jag fick höra då. ”Särskilt inte från en författare som inte redan är etablerad”.

Nåt måste de väl svara, antar jag. Bara en liten bråkdel av alla som skickar in bokmanus till förlagen blir utgivna. Men en sak tror jag de har fel om – att det inte går att sälja svensk science fiction för vuxna. Det har gått uppemot trettio år sedan det gavs ut nån science fiction att tala om från en svensk författare, och jag vet så många som skulle kasta sig över en svensk science fiction-roman om den fanns. Och den finns ju.

I mitt förra inlägg om det här luftade jag en idé, som då var ganska tagen ur luften, om att strunta i de stora förlagen och istället använda sig av crowdfunding, alltså ta hjälp av läsarna själva. Den respons jag fick var större än jag vågat ana. Folk jag inte ens kände och som jag inte hade en aning om läste min blogg hörde av sig och ville gärna stödja en utgivning.

Så nu är det dags. Eller rättare sagt, om två veckor – första oktober. Då startar crowdfundingen, och den kommer hålla på under oktober månad. Jag kommer att ge ut via ett litet indieförlag, Typ förlag, och för att få ihop till tryck- och publiceringskostnad använder vi oss av Kickstarter. Målet är att ha boken färdigtryckt i början av december, i god tid före jul.

För den som inte hört talas om crowdfunding eller Kickstarter tidigare kommer här en snabb sammanfattning: Under en månad presenterar man ett projekt, i det här fallet boken, via en hemsida. Man berättar vad boken handlar om, varför man vill ge ut den och hur mycket pengar som behövs för att den ska bli verklighet (tryckkostnader osv). Du som läser kan, om du vill, då stödja boken genom att i princip förhandsbeställa den. Ofta finns flera nivåer, t ex om du bara vill stödja lite grand förhandsbeställer du e-boken som kanske kostar en femtilapp. Annars kanske du beställer den tryckta boken för tvåhundra spänn eller rentav en lyxvariant där man får två böcker eller en superfin bok med hårda pärmar eller extra godsaker för lite mer pengar. Du betalar inte förrän det står klart att boken verkligen trycks, så om för få är intresserade och jag inte får ihop nog med pengar för tryckning dras inga pengar från någon.

Jag har jobbat så länge på den här boken, och jag skulle bli så glad om jag fick möjlighet att ge ut den. Nu under oktober behöver jag alltså hjälp av er som läser det här. Om ni känner till mig och kanske träffar mig ibland eller ser vad jag skriver på sociala medier så vore jag så oerhört tacksam och glad om ni ville vara del av det här.

Ni kommer att märka när det hela drar igång.

I ain’t afraid of no ghosts

Jag var på bio förra veckan och såg den nya Ghostbusters-filmen. Innan filmen började var jag skitnervös. Inte för att det började spöregna och jag skulle cykla hem utan jacka, inte för att jag skulle gå med nån läskig person (jag gick med min polare Josefine, hon är inte så läskig) och inte för att filmen handlade om spöken. Jag var skitskraj att den skulle vara dålig.

Varför var jag det?

Jag föddes 1984, samma år som original-Ghostbusters hade premiär. Den legendariska åttiotalsklassikern om fyra spökfångare som rensar New York på vålnader, gastar och ektoplasma.

Ghostbusters-Cast

Tydligen ska Ghostbusters-låten av Ray Parker Jr rentav ha legat etta på trackslistan i USA dagen jag föddes. Jag är kort sagt en del av Ghostbusters-generationen; Killar födda mellan 75 och 85 som såg filmen på bio eller VHS-kasett och sög in den som svampar, lät den bli en del av vår barndom, en identitetsdefinierande kulturskatt som alltid kommer att ligga som en värmande guldklimp i våra nostalgiska bakhuvuden. Jag skriver ”killar födda mellan 75 och 85″, av den anledningen att den inte tycks ha fastnat lika mycket hos våra systrar och tjejkompisar.

Det är klart att det finns undantag, säkerligen finns horder av tjejer som älskar originalfilmen, men av all uppståndelse på YouTube, Twitter och andra sociala medier att döma så är det just oss killar som filmen ligger varmast om hjärtat.

Vilket kan ha att göra med att den handlar om killar. På tjejsidan finns en vimsig receptionist och en sexig klient (alltså en tjej som har problem med spöken och behöver ghostbustrarnas tjänster) som till råga på allt blir en av hjältarnas kärleksintresse som han får i slutet, när han räddat henne från det läskiga ärkespöket. Men that’s it.

Vi småkillar hade massa coola snubbar att identifiera oss med. Vi ville också springa omkring i New York i de där kläderna, med fräcka protonstrålar (låt för allt i världen inte strålarna korsas, då kommer varenda molekyl i det kända universum att explodera med ljusets hastighet!) och PKE-mätare. Vi ville också köra en supercool bil med kärnreaktor på taket, jagandes läskiga vålnader och animatronic-skelett som polisen inte vågade sig på. Vi ville också säga tuffa one-liners till våra roliga spökjagarkompisar som klantade sig precis så lagom mycket att de fortfarande var sådär stentuffa. Det var dem vi älskade och identiferade oss med. Men tjejerna, med vem skulle de identifiera sig? Den vimsiga receptionisten? Den sexiga klienten vars största bedrift är att bli fångad inuti en stenstaty och sedan räddad av hjältarna på slutet? (Okej, hon är lite cool, men det är bara för att hon spelas av Sigourney Weaver, och det visste vi inte när vi var små.)

För några år sedan började det gå rykten om att en nyinspelning var på gång. Det var tydligen en komplex inspelning, för den bytte regissör ett par gånger, idéer ströks och byttes ut mot nya och skådespelare kom och gick. För några veckor sedan hade den premiär, men redan innan dess var den utdömd som årets största filmfiasko.

Trailern hade kommit ut ett par månader tidigare, och på nolltid hade den blivit YouTubes mest hatade filmtrailer. För den icke insatte fungerar YouTube så att den som ser ett filmklipp kan ”betygsätta” det med antingen tummen upp eller tummen ner. Den nya Ghostbusters-trailern hade fått nåt i stil med tjugosju gånger så många tummen ner som tummen upp, vilket tydligen var rekord. Kommentarsfältet flödade över av hatiska kommentarer om hur man önskade att man aldrig nånsin sett trailern, hur urusel filmen (som alltså inte ens haft premiär) var, och hur mycket skådespelarna och regissören förtjänade att gå en plågsam död till mötes.

I den nya filmen var Bill Murray, Dan Aykroyd, Harold Ramis och Ernie Hudson utbytta mot Kristen Wiig, Melissa McCarthy, Kate McKinnon och Leslie Jones. Istället för den vimsiga kvinnliga receptionisten fanns en vimsig manlig dito. I övrigt var konceptet detsamma.

ghostbusters-full-new-imgDet är här det börjar bli rörigt. Vissa av hatarna menar att deras hat inte alls har att göra med att de manliga ghostbustrarna ersatts av kvinnliga, medan andra är tydliga med att just så är fallet. De som vidhåller att det inte är så säger istället att det har med de dåliga skämten, de svaga karaktärerna och de billiga specialeffekterna att göra. Hur som helst var den överväldigande majoriteten av youtubetitttarna överens om att filmen sög. Detta efter att enbart ha sett trailern.

Vi gick in i salong 3 på Saga Bio i Vänersborg och satte oss på andra raden. Jag fumlade nervöst med handen i min godispåse medan Josefine kastade sig över sin middag i form av popcorn, cola och baconsnacks. Tänk om filmen verkligen skulle suga? Tänk om de som hävdade att kvinnor aldrig skulle kunna axla dessa roller faktiskt skulle ha rätt? Tänk om jag hade 90 minuter av obekvämt skruvande i biostolen framför mig? Reklamen tog slut och filmen började rulla.

Efteråt var det svårt att riktigt veta vad jag tyckte. Filmen hade inte varit något mästerverk. Vissa skämt föll ganska platt. Datoranimationerna kändes till och från rätt oinspirerade. Manuset höll väl inte direkt Bergman-klass. Å andra sidan hade en del scener varit så episka att de fått huden att knottras på armarna, och ganska många av skämten hade faktiskt fått mig att skratta högt. Karaktärerna gillade jag. Josefine var helnöjd.

Det kändes fånigt att ha varit så nervös. Det var ju faktiskt bara en film. Vad hade hänt om den varit skitkass? Hade det inneburit att kvinnor inte kan jaga spöken? Och om den varit det mästerverk som gått och hoppats på, vad hade det inneburit då?

Förmodligen inte så mycket alls, mer än att gänget bakom filmen lyckats eller misslyckats. För en film är en film, och det är inte hur bra den är som spelar roll i längden, utan huruvida den finns eller inte.

Att det blir en sån skräll när den kommer, oavsett hur bra eller dålig den är, är ett tecken på den groteskt obalanserade filmkulturen. Det har gjorts tusentals filmer av den typer med män i huvudrollerna. Bra och dåliga. Ingen av dem säger något om hur bra eller dåligt män passar i actionroller. Men en förmodat dålig actionkomedi med kvinnor i huvudrollerna genererar tonvis med kommentarer om att kvinnor ska hålla sig borta från den arenan, innan den ens haft premiär.

Ett par dagar senare kunde jag inte låta bli att se om originalet. Det var en underlig känsla att se den som vuxen. De där coola killarna var inte riktigt så coola som jag mindes dem från när jag varit tolv. Även om den där rejäla känslan av 80-tal fanns där, till skillnad från den hastigare 2010-tals-känslan i den nya filmen. Specialeffekterna var och förblir fantastiska. Smink, dockor, leranimationer och dubbelexponeringar sopar mattan med datoranimering i min bok. Det som förvånade mig var hur lite jag brydde mig om karaktärerna. Det är klart att de hade olika personliga egenskaper, men jag kom inte alls så nära dem som i den nya filmen, utan de flöt snarare ihop. Skämten var väl på ungefär samma nivå, om än inte lika utflippade och inte dragna lika många varv.

De skämt som väckt flest hatiska kommentarer i den nya filmen är de mest ”kvinnospecifika”. Jag hittar inte riktigt rätt ord, jag skulle vilja kalla dem för grabbiga, fast utifrån kvinnors perspektiv. Bara att det inte finns ett bra ord är snudd på pinsamt. Tjejiga betyder något helt annat. Vad jag skulle komma till var att denna typ av skämt fanns även i originalet, fast då från männens perspektiv. Båda filmerna har hjältar i 40-årsåldern som inte är särskilt vältränade eller särskilt fotomodellika. De gör ungefär samma saker. Ändå är det kvinnorna som genererar kommentarerna.

Jag tror jag har kommit till nån slags slutsats.

Jag kommer aldrig att helt veta eller förstå vad det innebär att tillhöra en grupp jag inte tillhör. Men jag är inte helt tappad bakom en vagn och kan därför tänka mig hur det är att leva i en kultur där sådana som en själv aldrig annat än i undantagsfall får spela de coola rollerna. Utifrån det perspektivet behövs tonvis med fler sådana här filmer. Vi behöver mästerverk och fiaskon, och tusentals som bara är okej. Först då kommer vi få nya Ghostbusters-generationer där alla tolvåringar kan få uppleva det magiska i att vilja springa runt och jaga spöken. Inte bara min halva.