Bloggen – Sida 52 – Emanuel Blume

Att svälja det röda pillret

Okej, här kommer ett inlägg med tåtrampningspotential.

Jag har kallat mig feminist sen jag var 15. Det känns så självklart, om man går efter den gängse definitionen av feminism (insikten om att kvinnor är ojämställt och ofördelaktigt behandlade och viljan att förändra detta så att kvinnor och män behandlas jämlikt), att det verkar rent korkat att inte ställa upp på det.

Men för inte så länge sen insåg jag på ett djupare plan vad jämställdhet verkligen innebär. Jag insåg att det i första hand inte handlar om löneskillnader och kvotering, utan om något helt annat. Något mycket djupare och mycket, mycket svårare.

Jag blev för ett tag sedan påhoppad av en person som tyckte att min första fullängdsskiva var diskriminerande. Jag blev chockad och frågade hur hon menade. “Ja, men det ser du väl!” sa hon, “den handlar ju bara om män!” Jag stod mållös. “Det gör den väl inte!” sa jag, “det är ju flera kvinnor med!” Hon skrattade. “Ja, några stycken. Men vad gör dom? Vad har dom för roller?”

Jag tänkte efter. Jag var jättearg. Komma här och kalla mina texter för diskriminerande, jag som kallat mig feminist sen femton års ålder. Men långsamt insåg jag, efter att ha skickat flera arga försvarsmail, att hon hade rätt. För visst fanns det både kvinnor och män i texterna, men vilka roller hade dom..? Jag ska inte göra nån textanalys här, men tjejerna i texterna beskrevs som oskuldsfulla och vackra, och med formuleringar som “snövita händer” och “den vackraste person jag nånsin sett”, medan männen hade alla möjliga aktiva roller, var onda, goda eller galna. Men dom var inte vackra eller hade snövita händer. Dom gjorde saker.

red_pill_or_blue_pill — Det röda eller det blå pillret? Vilket väljer du?

Men det var så svårt, och så obehagligt att ta till sig. Lite som att tatuera sig. Eller snarare som att välja att svälja det röda pillret i the Matrix. Men det är precis det det handlar om. Okej, inte att tatuera sig kanske, men att inse att världen omkring oss inte är så perfekt som den verkar. Och sedan också inse att alla dessa miljontals detaljer runt omkring oss (exempel följer) bidrar till att upprätthålla en skev bild inne i våra hjärnor, om hur vi förväntas vara beroende på om vi är män eller kvinnor. Ett par exempel:

• Hur många säger “Hur kör hon egentligen?” och pekar på en bil som just gjort en dum inbromsning. De allra flesta säger automatiskt “han” om bilar. Lyssna själva. I själva verket används ”han” som standarad för i princip allt könlöst eller där könet är okänt. Och det sprider faktiskt medvetet och omedvetet uppfattningen om att mannen är standardkönet.

• Jag läste en Kalle Anka-serie häromdan, där Farbror Joakim åker till nåt land och letar guld tillsammans med en indian. Serien innehöll enbart män (sammanlagt 16 st roller), förutom i sista rutan, där Joakim och indianen blivit berömda och chillar i en pool tillsammans med en yppig tjej i bikini. Jepp. Läs och lär er av det här, barn.

• Läs poesi från från 18-1900-talet. Kvinnorna är sköna som rosor, eller vidriga som häxor, men männen, vad är dom? Deras roll är att besjunga, försvara och vinna kvinnorna. (Fantastisk låt om detta: Vacker vid vatten av Maud Lindström)

• Se ”Braveheart”. Kommentarer överflödiga. Se nästan vilken film som helst. Lysande undantag är Silent Hill från 2006.

• Lyssna på i princip vilken musik som helst. Hur beskrivs kvinnorna? Den sköna nymfen Ulla Winblad, Taubes lilla Ellinor, sambadansande Deirdre, igenkommande Lena, listan kan göras oändlig (och jag lyssnar för lite på engelsk musik, det är därför det bara är svenska exempel). 98% av alla kvinnor beskrivs med en bild där de ska vara romantiskt eller erotiskt lockande, alternativt inte vara erotiskt lockande.

Sen finns det ju dom där återstående 2 procenten. Men i ett jämställt samhälle borde det vara 50. 50! Inte ens 40/60 är jämställt. Och det handlar inte om att vi som påstår det inte skulle ha humor och tåla en och annan ojämlikhet. För ser vi oss omkring går det i regel bara sekunder mellan dessa detaljar, som talar om för oss hur vi ska vara.

Det är så oerhört svårt att förklara det här för folk som inte är medvetna. Den vanliga reaktionen är att känna sig anklagad och reagerar negativt, tycker man saknar humor (det GÅR att vara rolig och ojämställd på samma gång) eller kanske tycker att feminism är mossigt och väldigt 2004. Som om lika värde skulle vara en fluga liksom…

Och avslutningsvis är det här inte en kvinnogrej. Det handlar lika mycket om killar som om tjejer.

Jag är i alla fall inbegripen i en diskussion på ett nätforum nu om detta, men ligger mycket lågt. Det är så lätt att trampa folk på fötterna. Fast kanske är det det som behövs.

Som avslutning förklarar jag tillsammans med Gräsrotsorkestern varför det inte finns några alver och dvärgar nu för tiden.

Nu är jag svensk igen!

Jag tänkte att det var dags att återerövra min svenska identitet. Men hur? Det självklara svaret kom till mig när jag avfrostade frysen, och hittade några påsar vinbär och krusbär, gömda likt Ötzi långt där inne bland isen. Dags att koka saft!

Jag blandade krusbär och vinbär, tänkte att det blir nog en spännande smakkombination. Kokade upp hela kalaset och byggde en silställning av ett rivjärn, en isärtagbar kakform och ett durkslag i plast som deformerades i processen. Sen fick det stå och rinna av nån timme innan jag kokade upp det på nytt med ekologiskt DanSukker. Ja, det vill säga socker från Danmark. Undrar om dom odlar det där? Luktade gott gjorde det i alla fall, och det fick stå och svalna i en gryta över natten.

Och voilá! Tre flaskor blev det till slut! Men den tredje var så ful att den inte fick vara med på fotot. Men saft blev det och nu känner jag mig svensk igen.

De luriga fladdermössen

Jo, jag vet att jag är hemma från Afrika nu och borde börja skriva om den här delen av världen, men en sista sak måste jag berätta, som hände när jag var i Kenya.

Där jag bodde i Ugunja fanns gott om fladdermöss. I början tyckte jag dom var spännande. Dom är mycket större än fladdermöss i Sverige och liksom svävar majestätiskt och ganska långsamt, till skillnad från dom kvicka små fladdermössen hemma. Dom var häftiga helt enkelt. Fram tills jag fick reda på att de hade rabies, och kunde bitas. Då ändrades mina känslor för dem en aning. När jag frågade “So how do I avoid them?”, kollade snubben på mig som om jag inte var klok, och svarade sen “You duck.”

Det var precis innan regnperioden, och om nätterna kom ibland korta, men extremt intensiva regn. Jag låg och försökte sova, men eftersom jag låg under ett plåttak dånade det något helt oerhört när det massiva regnet slog mot den tunna plåten. Jag hörde inte ett ljud av min mp3-spelare, trots att jag skruvade upp den till närmare max.

Till slut tänkte jag att “Näe, detta måste jag se.” Så jag trasslade mig ur myggnätet, klev ur sängen och tassade barfota ut genom dörren. Plåttaket skjuter ut en bit utanför dörren, så jag kunde stå där utan att bli blöt, och i ficklampskenet stirra ut i den fullkomliga vägg av vatten som tornade upp sig framför mig.

Jag stod där i flera minuter och bara fascinerades över det intensiva regnet och det massiva dånandet, när jag kom att tänka på att jag stod där i bara kalsongerna, och det är ju ingen höjdare ur fladdermussynpunkt. Sen tänkte jag att “Äh, dom är ju inte ute och flyger i sånt här väder. Dom hänger ju under… under…”

Det gick upp för mig att jag stod under det utskjutande taket. Långsamt riktade jag ficklampans ljuskägla uppåt. Och där. En halvmeter ovanför mig glittrade fyra ögon till, och två vingar fälldes ut, från en av de två figurerna som hängde där från en bjälke. Jag fick totalpanik, och var tillbaka inne i huset på en halv sekund, med hjärtat i halsgropen.

Där tiden står still

Hemma i Göteborg igen. Efter en hemresa på nästan två dar har jag bytt den stekande afrikanska solen och den torra röda jorden mot den kyliga, salta göteborgsvinden och de smältande snöresterna på marken.

Det är så mycket jag insett tack vare resan till Kenya. Saker man måste uppleva för att förstå. Som hur det är i att leva i en värld där tiden inte går. Eller där det åtminstone inte märks att den går, eftersom det inte finns några årstider. Ugunja där jag bodde ligger ett fåtal kilometer norr om ekvatorn. Nairobi ligger lite söder om den. Det finns ingen sommar och absolut ingen vinter. Bara det ständiga nuet. Regnperioderna kommer och går, men livet ändras inte nämnvärt. Man kan så lite närsomhelst, skörda lite närsomhelst, göra vadsomhelst lite närsomhelst.

På träden finns både knoppar, blommor, fruker och utblommade blommor på samma gång. På samma träd. Det är som att leva i en enda evighetslång sekund.

Och jag tror det har betydelse för människorna i Kenya. Jag tror det har påverkat kulturen och synen på tid väldigt djupt. Just det här med att tid inte är lika viktig som för oss svenskar, till exempel. Generellt har man i Kenya svårt att skilja på fem minuter och en timme. “Jag går nu, och kommer till dig om några minuter” säger man i telefonen, och kommer fram en timme senare, men reflekterar sällan över tidsdifferensen.

Och jag tror att det delvis har med det här att göra. I vårt lilla land här uppe vid polcirkeln har vi tvingats att planera in vårt livsmönster efter tolvmånaderscykler. Vi måste så på våren, skörda på hösten, samla mat och ved inför vintern, för att sedan så på nytt. Har man inte jobbat hårt på sommaren finns inga lager att överleva av på vintern. Detta har stimulerat oss till långsiktigt tänkande.

Som inte behövs om man bor vid ekvatorn. Åtminstone inte på samma sätt. Tyvärr upplevde jag att tidssynen i den afrikanska kulturen är till en samhällelig nackdel, och ett hinder när det gäller att utveckla landet. Folk är generellt inte vana att driva långsiktiga projekt. Även om jag ständigt förvånades över den stora mängden kenyanska eldsjälar som uträttar ett sånt fantastiskt utvecklingsarbete, oavsett om det handlade om jämställdhet, demokrati, antikorruption, miljöfrågor eller utbildning.

Kanske har det också med Gud att göra. Kenya är ett enormt kristet land, en kvarlämnad gåva från de brittiska kolonisatörer som hållit landet i ett järngrepp i hundratals år. Synsättet att “inte lägga sig i Guds skapelse”, utan låta Gud låta det som är tänkt att ske ske, är ganska utbrett. Det märkte jag bland annat när jag låg på sjukhuset i Kisumu. Vissa patienter tyckte det var onödigt att ta sin medicin, eftersom de ju ändå bad. Och Gud är ju allsmäktig.

Hmm. Det finns så mycket orsaker till allt. Och en lång väg att gå. Familjer lever ofta på den hårfina gränsen att de klarar att försörja sig själva, vilket gör det svårt att tänka på utveckling. Men jag har sett så mycket hopp och engagerad kamp, trots korruptionen och den knappa ekonomiska situationen, att jag är övertygad om att Kenya är på väg åt rätt håll.

Nu måste jag sluta skriva! Det luktar nybakat bröd från köket! Jag har insett hur fantastiskt det är att ha tillgång till en egen ugn!

Slangar, dropp och en terränggående ambulans

Samma dag som vi lämnade ifrån oss datorn, och därmed blev utan både dator- och internettillgång, besökte jag och Karolina en restaurang i Kisumu, som är Kenyas femte (tror jag) största stad. Jag åt en sallad. Det skulle jag inte ha gjort.

På kvällen kände jag hur all mat jag ätit under dagen ville upp igen. Med full kraft. Jag tänker inte beskriva mitt tillstånd ingående, men det fortsatte hela natten med ökande intensitet, och på morgonen när jag försökte lämna mitt rum kunde jag knappt stå på benen. Med stor möda lyckades jag släpa mig bort till en annan byggnad, där jag träffade på en kille som heter Patrick. Jag hann mumla nåt i stil med “I think we need to call a doct…” innan jag var tvungen att kasta mig in bakom knuten för att kasta upp en tolfte gång. Patrick, som jag kände lite sen innan, insåg allvaret i situationen och ringde en läkare. Jag släpade mig tillbaka till mitt rum, darrande i hela kroppen och med glödhet feber.

Efter ett tag kom en kille från UCRC, stället jag jobbar för, och konstaterade att jag behövde komma till sjukhus. Man ringde en ambulans, som dök upp efter vad som kändes som evigheter. Darrande kröp jag upp på en bår, som i princip bara var en bänk bak i ambulansen. Det visade sig att vi behövde tanka, så ambulansen satte iväg, inte mot sjukhuset utan åt motsatt håll mot närmaste bensinstation. Fjädring kunde man bara drömma om, så jag fick ägna all min energi åt att försöka hålla mig kvar på britsen. Vi tankade och satte av söderut mot Kisumu där sjukhuset låg.

Vägarna i västra Kenya är dock inte i världens bästa skick. Flera gånger höll jag på att ramla ner på golvet, och jag befann mig i genomsnitt nån decimeter över själva britsen. Inga bälten fanns, och det fanns knappt nån vaddering eller liknande. Och hela tiden ökade impulsen att kasta upp på nytt. Resan varade i ungefär en och en halv timme. Sen fick vi punktering. Vi rullade in på en verkstad, och av nån anledning öppnade man bakluckan, så mängder av häpna kenyaner kunde stirra in på den bleka mzongon som låg där bak i ambulansen. Nyfikna människor strömmade till medan avgaserna från alla icke-katalysatorförsedda fordon fyllde mina lungor.

När punkteringen var lagad stängde de luckan och vi fortsatte vår färd till sjukhuset. Väl framme linkade jag in och fick träffa en läkare, som konstaterade att jag hade drabbats av gastrisk (?) matförgiftning och allvarlig uttorkning. Efter diverse utfrågning om försäkringsbolag och grejer fick jag en kanyl i ena handen och man började spruta in olika substanser.

När jag på nytt skulle flyttas var jag nära att svimma. Kunde knappt gå, så jag fick åka rullstol. Weee. Jag vet inte om det berodde på matförgiftningen, uttorkningen eller drogerna, men jag fick kramper och började hyperventilera okontrollerat. Det hela var faktiskt snudd på ganska obehagligt. Till slut, efter att ha flyttats mellan diverse britsar och fått nya grejer insprutade genom kanylen hamnade jag på en avdelning där jag skulle komma att spendera de närmaste dygnen.

Kortet tog jag med kameran i min telefon. Tja, där låg jag alltså mellan tisdag och fredag. Tyvärr innebar det att biogasarbetet blev ganska så fördröjt. Men hallå, jag överlevde liksom. Det är ju huvudsaken. Det jobbiga var att folk på sjukhuset under hela vistelsen envisades med att jag skulle betala sjukhuskostnaden kontant på plats, även om försäkringsbolaget sa att de redan satt över kostnaden. Jag betalade aldrig.

Och nu är jag hemma i Sverige igen. I princip frisk nu, men väger 53 kg… Skriver mer inom kort.

Jesus och Mr. Bean

Jepp. Det är namnen jag och Karolina går under. När det kommer två wazongo till lilla Ugunja måste de ju ha namn från wazongo man känner till. Alltså blev jag Jesus och Karolina Mr. Bean.
Nu kommer en väldigt intressant grej. Byar i u-länder utmålas ofta i media som eländiga hålor där folk svälter, inte har vatten, inte har nån framtid och mest går omkring och lider. Jag hade själv nån slags mental bild inspirerad av en scen i Monty Pythons “Holy Grail”, av en by där alla sitter och klafsar i leran, samlar ihop spetälskeliken, och dunkar bibeln i huvet. Men allt det där är så inte sant det kan bli!

Folk här lider inte. Man svälter inte, även om det säkert förekommer på liknande platser. Framför allt finns här framtidstro. Massor av utvecklingsprojekt drivs ständigt av oerhört drivna, skickliga och tålmodiga kenyaner. Finns här elände? Nej, bara ett och annat strömavbrott.

Jag skulle till och med vilja påstå att folk är lyckligare här än hemma i Sverige. Folk ler mer, blir uppriktigt glada av att träffa sina vänner (och oss), oroar sig i mycket mindre utsträckning och enligt folk jag pratat med händer det knappt att nån blir deprimerad här. Barnen springer runt och leker, går i skolan, gymnasiet, på universitetet…

Överhuvudtaget har jag blivit av med så mycket fördomar. Det är klart att jag logiskt har vetat att hudfärg inte påverkar intelligens, brottslighet osv, men nu har jag även fått uppleva det. Jag har också fått en så mycket klarare bild av vad som VERKLIGEN orsakar såna saker. Saker som utbildning, ekonomiska möjligheter och politiska och ekologiska förutsättningar.Den materiella standarden här är mycket lägre än hemma. Många har inkomster på 100-150 shilling om dagen (motsvarande knappt 10-15 kr) och en alldeles för liten andel av kvinnorna lönearbetar. Klyftorna mellan låg- och höginkomsttagare är enorma. Detta leder såklart i att det är mycket svårt att utveckla landet i avseende på infrastruktur, demokrati, utbildning osv, eftersom alla dessa delar förutsätter varandra och resurserna inte räcker till så mycket mer än att ge mat för dagen för de flesta.
Så till vårt projekt.

Vi har satt samman en grupp på fyra personer utöver mig och Karolina som är ansvariga på plats för biogasprojektet. Denna grupp har regelbundna möten och under veckan som kommer nu startar vi byggnadsarbetet. Imorgon tar vi matatu till Kisumu för att få tag i kritiska byggnadsdelar.

Jag var igår ute och hälsade på en bonde vars fält vi ska få en massa gräs ifrån. Gräset ska vi använda för att bygga en isoleringskammare så att reaktorn ska kunna jobba under så konstant temperatur som möjligt.

Vi har också varit och besökt föregångaren till den reaktor vi ska bygga nu. Testreaktorn Karolina byggde för två år sedan på Nyasanda Secondary School. Tyvärr var det inte mycket kvar av den, eftersom projektet den gången aldrig vann engagemang hos lärarna (dock hos eleverna, som var väldigt seriösa) så att anläggningen efter ett tag togs isär och snoddes delar ifrån.

Imorgon lämnar vi ifrån oss datorn, vilket innebär att det kan bli svårt för mig att skriva fler inlägg. Men sitt tätt.

22 personer i en bil

Japp! 22! Så många var vi som mest i en matatu idag. Och det skulle lätt gått att få in fler. Det är helt sjukt vad mycket folk det ryms i en skåpbil, som bara har 7 platser i Sverige.

Idag har vi gjort en heldagsfärd. Tog en matatu från Ugunja i morse vid åtta, tillsammans med Roslyn, som jobbar på Ugunja Community Resource Center där vi driver vårt projekt. I Maseno plockade vi upp Tobias som jag nämnt tidigare. Sen bytte vi på en gigantisk matatuterminal i Kisumu (där jag blev i det närmaste förtvivlad över att se alla limsniffande barn som snubblar omkring. Det är nog bland det sorgligaste jag sett.) och for ytterligare några timmar till ett ställe som heter Kendu Bay. “Kuststad” invid Victoriasjön.

Platsen vi skulle besöka låg några kilometer därifrån, så vi fick åka med motorcykeltaxi dit. Och den resan var nog det värsta i resväg sen vi kom hit. Knaggliga grusvägar, fulla med hål och stora stenar, för att inte tala om djur, barn och andra fordon, medan vi vrålsusade fram i över 100 km/h. Jag försökte be föraren sakta ner, men han svarade bara “I’ve got to keep up with the others!”

Men vi överlevde alla fyra! Och kom fram till Kendu Hospital, som var vårt mål (så det hade kanske inte gjort så mycket om vi vurpat, sjukhuset var ju ändå där) eftersom man året tidigare uppfört en biogasanläggning där.

Till vår sorg var anläggningen inte i bruk. De som byggt den (svenska studenter som gjorde det som exjobb) hade åkt därifrån utan att lära folk på plats hur den skulle skötas, så den hade stått i stort sett oanvänd. En del gas hade producerats, men troligtvis läckt ut. Och barn på plats hade lekt med lagringspåsen (gasen lagras i en stor “plastpåse”) så det är oklart om den är hel. Men det var intressant att studera hur anläggningen var konstruerad. Den verkade dessutom i princip fungera. Det blir ett bimål i vårt projekt att få den i fungerande skick.

Resan hem tog hela kvällen, och jag var tillbaka “hemma” vid nio. 13-timmarstripp med andra ord.

Här hade jag tänkt lägga in några bilder, men den mycket begränsade internetanslutningen här verkar inte riktigt palla det, så jag berättar lite om principen för den anläggning vi ska bygga.

Såhär går det till:
Reaktorn består av en stor plasttank, gjord av plasttunnor som vi ska svetsa samman. I denna tank finns “slurryn”, det vill säga geggan av kodynga, växtmaterial, matrester, mänskligt avfall, eller en kombination av dessa, blandat med vatten. I tanken råder syrefria förhållanden, vilket gör att anaeroba bakterier börjar bryta ner slurryn. Biprodukten av detta är – just det! – metan!

Tanken har ett inloppsrör och ett utloppsrör, båda placerade under slurrynivån på insidan tanken. Detta för att den gas som produceras inte ska läcka ut. Gasen kommer istället ut genom en slang i toppen av tanken, som vi kopplat till en mer eller mindre genialisk lagringstank som Karolina hittat på.

Den fungerar så att en mindre tunna, nedtyngd av stenar, flyter uppåner i en större tunna fylld med vatten. På det viset håller gasen i den alltid samma tryck, oavsett hur mycket gas den fylls med. Ett tryckreglerat system alltså! Från denna tank går ytterligare en gasslang till spisen man använder för matlagning. I spisen använder man en liten brännare för att hetta upp sina kastruller eller stekpannor. En gasspis helt enkelt.

Detta var principen i mycket enkla ordalag. Den som vill veta mer får läsa Karolinas exjobb. Eller min rapport som jag skriver när jag kommer hem. Jag har nämligen varit här i två veckor imorgon. Hälften av min månad alltså. Hjälp, vad fort det har gått.

Ugunja

Oroa er inte! Jag lever! Jag har bara åkt till en afrikansk by där internet är väldigt svårt att komma åt. Nu lyckades jag dock koppla samman en laptop (som vi egentligen ska skänka till ett internetkafé i närheten, men som vi inte har gjort än) med Karolinas hypermoderna mobiltelefon vi köpte i Nairobi.

Hur som helst, nu är vi som sagt i Ugunja. Ett samhälle centrerad kring en kaotisk marknad i korsningen mellan två vägar, en asfaltsväg och en grusväg. Ugunja ligger preciiis norr om ekvatorn, några timmar norr om Kisumu. Det vi gjort här hittills är att ge oss ut på diverse studieturer, och försökt jaga rätt på diverse nyckelpersoner. Ungefär som i Nairobi.
Igår tog vi matatu (tillsammans med Isack, en trädgårdsmästare här i Ugunja som är lite insyltad i projektet) till ett ställe som heter Maseno (på andra sidan ekvatorn) och därifrån åkte vi boda-boda, som är ett slags cykeltaxi med mjuka pakethållare, längs en lång, mycket dammig väg, till en liten by. Därifrån väntade en lång vandring.

Målet var en kille som heter Tobias Odiambo, som bygger biogasanläggningar. Vägen dit kantades av oräkneliga möten med människor som skulle hälsas på och presenteras för, och som skulle besökas för tedrickande, böner och peppande samtal. Till slut kom vi i alla fall fram och kunde studera hans aktiva anl’äggning, som var en väldigt söt liten minibiogasreaktor byggd av en tjugoliters plastdunk med diverse modifieringar.

Vägen, både dit och tillbaka, var otroligt vacker. Och oerhört het. Hade vatten med mig, som tur var. Och alla mötena var förstås intressanta och givande, även om de gjorde något som skulle tagit någon timme till ett heldagsföretag.Idag ska vi försöka leta reda på någon som kan svetsa samman plasttunnor, vilket vi behöver för att bygga vår anläggning. VI hoppas kunna påbörja byggandet nom en veka. Vi har diskuterat designen fram och tillbaka, delvis utifrån de annläggningar vi studerat på plats, och börjar nu får klart för oss ungefär hur den ska konstrueras.

Usch, det är kackerlackor i mitt rum. Geckoödlorna och myrorna är okej, men kackerlackorna klarar jag mig utan. Fladdermössen är också okej så länge de håller sig utanför. Dom har rabies, dom rackarna.

Allting går väldigt långsamt här, vilket kan vara ganska frustrerande eftersom vi har vårt uppsatta schema att följa. Möten man bokat in med folk blir i regel timmar, ofta dagar, försenade, och löften man fått (om t.ex. sängar, internet, pengar, osv) går ofta upp i rök.

Men å andra sidan är folk väldigt ostressade här. Och uppriktigt glada! Barnen blir helt tokiga när man går förbi, och man kan höra skriken (mzongo! mzongo! hawajo! hawajo!, vilket betyder vit människa! how are you??) från långt håll vart man än går. Trevligt i början, men nu börjar man kunna det utantill…

Det var allt för den här gången! Återkommer så fort jag kan!
Och ta vara på Sverige tills jag kommer hem igen!

Sista dagen i Nairobi

Ikväll är sista kvällen i Nairobi. Tidigt imorgon bitti lämnar vi denna Kenyas otygelbara huvudstad för att åka i en buss i åtta timmar västerut, till det lilla samhället Ugunja, där vi ska utföra huvuddelen av vårt arbete.

Det vi gjort i och kring Nairobi är att besöka platser och människor som hjälp oss i vår process att ta fram den perfekta småskaliga biogasreaktorn för hemmabruk. Vi har besökt två University of Nairobi, diverse universitetsfolk runt stan, två biogasanläggningar (varav en fungerat felfritt utan underhåll sen 2001, och en inte funkar alls) och jagat personer och saker vi behöver inne i Nairobi City, ett ställe där man helst INTE vill vara vit efter solnedgången.

Idag var det faktiskt lite på gränsen. Vi hade jagat hela dagen efter en kille som eventuellt ville sälja en Skype-telefon till oss, som vi behövde för att kunna kommunicera med Sverige till ett vettigt pris när vi inte har tillgång till internet, men det drog ut många timmar på tiden och när vi till slut gick ut från internetkaféet i centrala Nairobi där vi till slut träffat killen märkte vi att solen höll på att gå ner. Vi hade dock väldig tur och kom precis på en matatu som gick åt vårt håll.

I går var vi en bit utanför Nairobi, hemma hos ytterligare en kille (väldigt många killar här i Kenya) som hade en biogasanläggning. Det var den som inte funkade. Vi tittade på den och kom fram till ett gäng saker som kunde vara orsaker till att den inte fungerade.

På bilden syns jag och Peter, bredvid anläggningen som nu är tömd och öppen, i väntan på att efter våra råd startas upp igen.

Nä, dags att sova! Ska sticka härifrån om sex timmar!

Vad jag gör här egentligen

Ja, det kanske är dags att lägga in några förklarande ord om vad jag egentligen har för mig i Kenya. För att göra en lång historia kort är jag här tillsammans med min kamrat och projektledare Karolina Hagegård för att studera, designa och konstruera biogasanläggningar på den kenyanska landsbygden. En skillnad mot svenska anläggningar är att de här inte syftar till att framställa fordonsbränsle utan gas till matlagning. Det finns tre orsaker till att föra in biogas här:

1. Trädbeståndet på den kenyanska landsbygden har nästan försvunnit, eftersom den växande befolkningen hugger ner mer och mer träd för att kunna laga sin mat. Ett torrare klimat skulle göra det hela ännu mer allvarligt. Trädskövlingen leder även till ökad erosion, ökenspridning och att välbehövlig skugga försvinner. Biogaseldning kan ersätta en del av vedeldningen.

2. Rötresten som blir över när gasen bildats fungerar utmärkt som gödsel på åkrarna. Den är effektivare än kemiska konstgödsel, som dessutom är dyra och påfrestar miljön.

3. Genom att använda mänsklig avföring i biogasanläggningar istället för att uträtta sina behov i så kallade “pit latrines” (som i princip består av ett hål i marken som grävs igen när det är fullt, så att grundvattnet kontamineras av bakterier och grejer). På så sätt bryts det ner och hygieniseras, så att de skadliga patogenerna dödas i processen. En av de vanligaste dödsorsakerna här är att folk blir sjuka av kontaminerat dricksvatten.

Tanken med de biogasanläggningar vi ska formge och bygga (Karolina som jobbat med projektet ett tag har redan byggt ett par stycken) är att de ska vara billiga, lätta att bygga och förstå sig på, och kunna konstrueras av material som går att få tag i lokalt. På så sätt kan en familj bygga och äga sin egen biogasanläggning, och sprida tekniken vidare till andra famiiljer.

Kommer i senare inlägg att berätta mer om hur själva anläggningen fungerar. Just nu befinner jag mig i Nairobi, och måste sova snart eftersom vi ska upp tidigt imorgon. Kommer inte att ha så bra internettillgång här, men jag ska försöka skriva så ofta jag har möjlighet.