Akta dig jävligt noga för countrymusik!

I min jakt på ett eget liv och en pånyttfödd identitet det senaste halvåret har jag bland annat försökt förnya och utvidga mitt musiklyssnande. Det har lett till att jag fått upp ögonen för tre tidigare okända artister, som jag nu lyssnar till nästan dagligen. Dessa tre är, i bakvänd ordning:

På tredje plats… Loreena McKennitt!

Loreena

Blev nyligen introducerad till denna artist av en vän. Sjunger keltiskt material på ett ganska klassiskt keltiskt sätt, som är helt överjordiskt vackert. Blandar eget och traditionellt material, och för in element som känns indiska och arabiska. Spännande och vackert!Och på andra plats kommer… Carrie Hassler & Hard Rain!

carriehasslerhardrain

Jag hörde en låt av Carrie Hassler på radion, och blev med ens blixtförälskad! Har aldrig tidigare lyssnat nåt direkt på country/bluegrass, men har det senaste året blivit alltmer nyfiken. Lugna låtar blandas med riktig hardcore-bluegrass, med banjo- och steelguitarsolon som får en att undra om det är anatomiskt möjligt att spela så fort. Carrie Hasslers röst och texter är helt fantastiska. Men förstaplatsen knips av… Raymond och Maria!

raymondmaria

De har mig veterligen inte släppt nån skiva sen 2006, men jag har missat dom totalt med undantag för tröjlåten när den kom (som gjorde att jag klistrade fast mig vid radion redan första gången jag hörde den). Så kom jag över deras första skiva och smälte totalt. Köpte deras andra från CDON, och var ohjälpligt fast. Jag kan inte beskriva vad det är med dem som förtrollar mig så totalt, men kanske är det deras naivistiska och lite sorgsna sångstil kombinerat med enkla med geniala gitarrkomp och underligt vackra texter som är så gott som befriande från kärlekstemat.

Callisto

Callisto var en ung kvinna som över allt annat älskade att jaga. Därför gick hon, när hon var gammal nog, i lära hos jaktens gudinna, Artemis. Kravet för att få gå i lära hos Artemis var att, liksom Artemis själv, förbli oskuld. Kärleken var tvungen att vara till jakten i sig. Detta bekymrade inte Callisto, som satte sin passion för jakten över allt annat. Hon blev snabbt Artemis skyddsling.

En dag, när Callisto jagade i skogen fick guden Zeus syn på henne, där han satt uppe i Olympen och vakade över Jorden. Han blev genast förälskad i henne, men visste om att hon svurit ett löfte till Artemis att förbli jungfru. Han grubblade länge på hur han skulle göra för att lura både Callisto och Artemis, och kom sedan på den geniala idén (!?) att förvandla sig till en svan. I denna skepnad seglade han ner till Jorden och landade i en glänta, där han träffade Callisto.

Callisto blev alldeles förtrollad av den vackra svanen, och smög sig närmare för att försöka klappa den. När hon lagt sina fingrar på de mjuka fjädrarna bröts förtrollningen, och Zeus stod framför henne i gläntan. Zeus, som så många andra gudar och män av hans sort, ansåg sig ha rätt till denna unga kvinna, så utan betänkligheter våldtog han henne. Sedan återvände han till Olympen utan ett ord.

Callisto blev gravid, och försökte på alla sätt dölja detta för Artemis, så att gudinnan inte skulle få reda på att hon inte längre var oskuld. Hon lyckades med detta ett tag, genom att klä sig i stora rymliga klädnader, men en vårdag skulle alla Artemis’ följeslagare bada i en vattenkälla. Artemis såg att Callisto var gravid, och i vredesmod förbannade hon Callisto och fördrev henne från sällskapet och ut i skogen, och förbjöd henne att någonsin jaga igen.

Ute i skogen födde Callisto ensam sitt barn. Men någon såg henne. Uppe i Olympen iakttog Hera, Zeus hustru vad som hände. Hon förstod att det var hennes make som låg bakom, och såg sitt tillfälle att hämnas på Callisto. (För det här var på den tiden då en våldtäkt alltid var kvinnans fel. Så är det aldrig nu, eller hur?) Hera förvandlade Callisto till en björn, och det dröjde inte länge förrän Artemis’ jägare hade fått upp spåren henne.

ursamajor

Jägaren blev den jagade, och Callisto gjorde allt för att rädda sitt skinn från jägarnas vassa pilar. Och klok och kunnig som hon var lyckades hon faktiskt hålla sig undan under många år. Samtidigt hade hennes son tagits om hand och uppfostrats till en skicklig jägare. Han var en dag ute i skogen för att jaga, och fick syn på en stor björn i en glänta. Han anade inte att björnen i själva verket var hans mamma. Callisto fick syn på pojken, och rusade genast mot honom, glömsk av lyckan att återse sin son. Sonen greps av skräck och lade sin pil på bågen, beredd att döda Callisto.

Men uppe i Olympen iakttig Zeus alltihop. Han greps av medlidande, och blixtsnabbt förvandlade han även sonen till en björn. Därefter grep han båda björnarna i svansen och slängde upp dom på himlavalvet. Där är dom kvar än idag.

Min iPod-strumpa

Min iPod klarar inte svensk vinter. När jag är ute och springer och det är minusgrader klarar sig batterierna i max 10 minuter om man har den i fickan. Lösningen är lika enkel som småtöntig. En av mina udda strumpor känner sig lite mer betydelsefull nu i alla fall.

iStrumpa

Ett litet hål för sladden bara. Nu klarar sig batterierna i timmar!

Vem fan är James Bond?

Idag var jag inne på Tidpunkten för att köpa busskort. När jag tog min nummerlapp i automaten fick jag en lapp där det stod “007”. Med stooora siffror. Helt omöjligt med andra ord för nån som är född mellan 1954 och 1995 att inte omedelbart associera till James Bond. Trodde jag.

När det var min tur att gå fram till kassan kunde jag inte låta bli. Jag lämnade in 007-lappen och la den överdrivet synligt framför kassörskan (som såg ut att vara mellan 25 och 30), och sa med myndig stämma: “My name is Bond. James Bond.”

Men hon stirrade bara på mig som om jag inte var klok. Säkert fumlade hon med handen under disken också för att vara beredd att trycka på tillkalla-polis-knappen. När jag inte fått nån reaktion på två sekunder ryckte jag på axlarna och sa “Äh, det var inget. Skulle jag kunna få fyra hundrakort?” varpå hon log ett tafatt leende och gav mig fyra busskort.

Här försöker man berika folks vardag lite, men trots att man befinner sig i Göteborg, där folk enligt uppgift ska vara kvicka, får man bara skräckslagna blickar tillbaka. Well well.

james-bond1

Kanske det hade funkat om jag sett ut som Pierce Brosnan? Han ser ju fortfarande mer ut som James Bond än Daniel Craig.

Posten!

När man köper frimärken står det att man får sätta dit två extra märken om breven är över en viss storlek (bredare än 25 cm eller tjockare än 3 cm). Innebär det att de får vara hur stora som helst? Kan jag kräva av Posten att de ska leverera ett brev som är två gånger tre meter, och en halvmeter tjockt, bara jag sätter dit två extra märken?

Efter att ha funderat en stund kom jag på att, nä, ett sånt brev går ju ändå inte ner i brevlådan. Den övre gränsen för hur stora brev kan vara måste ju vara dimensionerna hos brevlådan de stoppas i.

Men hur små brev kan man skicka? Man kan ju tänka sig att det inte kan vara mindre än att det minsta frimärke man kan hitta får plats på det. I och för sig finns det inget som säger att brevet måste vara större än frimärket. Egentligen skulle man ju kunna skriva brevet och adressen direkt på frimärket! Det borde väl vara det minsta möjliga brevet? Det skulle förmodligen löpa stor risk att komma bort, men om man skickade 100 st borde väl nåt av dom komma fram?

xx030830-silvia

Förresten, om man har betalat för lite porto, eller om man skickar till en adress som inte finns, kommer ju brevet tillbaka till avsändaren, förutsatt att man skrivit vem som är avsändare på baksidan brevet. Då kan man ju medvetet skicka brevet till en adress som inte finns (t.ex. K. Anka, 313 Gröngölingsgatan, Ankeborg), men med adressen till den man egentligen vill skicka till som avsändare. Då borde man väl inte behöva sätta på nåt frimärke, utan det kommer fram ändå?

Ute på hal is

I helgen var det dags för en ambitiös fotosession. Jag och min vän tillika kollega Isabel Evers behövde bilder att använda inför våra poesi- och visföreställningar som vi sysslar med. För detta ändamål anlitade vi fotografen Rosalie Haglund och bokade in en dag. Sagt och gjort. Jag och Rosalie tar bussen från Göteborg ut till Härryda, närmare bestämt Wendelsbergs folkhögskola, där Isabel håller till. Sen slängde vi på oss lite fina kläder, gjorde en sista panikansning av skägget, och gav oss ut i den svinkalla men vackra Wendelsbergska naturen. Här följer ett par av fotona vi tog.

snygg-isbild

n696868450_1311273_8881

n634582492_1701911_6358

När vi en pizza senare kom tillbaka in till Göteborg var det lagom till avgången för veckans Israel-ut-ur-Gaza-demonstration. Vi gick med i tåget, som uppgick till över 8000 demonstranter. Från Götaplatsen tågade vi, ner längs Avenyn, till Gustav Adolfs torg. Där avslutades det hela med tal.

Men nånting kändes lite fel. Det är klart att alla 8000, inklusive talarna, vill ha slut på kriget i Palestina, men ett litet stick av obehag kändes ändå i maggropen när man ropade ut genom den tinnitusframkallande ljudanläggningen att vi helhjärtat stödjer den palestinska motståndsrörelsen. Gör vi verkligen det? Det är klart att vi stödjer det palestinska folkets kamp för fred, men stödjer vi raketerna? Stödjer vi självmordsbombarna? Det fanns inget utrymme för definitioner.

Ansvaret ligger på Israel. Så långt är vi nog överens. Det är Israel som har resurserna, ekonomin och rörelsemöjligheterna. Palestinierna är ett hungrande, uppskrämt och illafaret folk som likt vargar trängts undan från sitt land. Men innebär det att det palestinska våldet (som förvisso är relativt marginellt) är rättfärdigat? Varje palestinsk raket som riktas mot israelerna ger Israel ytterligare en ursäkt att fortsätta kriget. Varje självmordsbombare skrämmer det israeliska folket att fortsätta stödja ett krig som de egentligen vet är fel. Det gör det svårt för mig att säga att jag stödjer den palestinska motståndsrörelsen. Och oavsett om det palestinska våldet är rättfärdigat eller inte kan man fråga sig; är det bra?

Det är hos Israel ansvaret ligger. Men den svartvita Israel-är-mördare-Leve-Palestina!-retorik som användes i lördags skrämmer mig faktiskt lite.

Ingen återvändo

Nu är biljetterna bokade, vaccinerna tagna och det finns helt enkelt ingen väg ur det hela. Det jag pratar om är naturligtvis min hastigt beslutade resa till Kenya. Jag reser den 12 februari, ställer in skolan, avbokar spelningar, och lämnar Europa. Ganska drastiskt för att vara mig. Men nån sa en gång när jag började plugga miljövetenskap “låt inte skolan stå i vägen för din utbildning”. Tyvärr är väl inte CSN av samma åsikt, så det blir till att suga på ramarna ett tag.

kenya_resekoll

I Kenya kommer jag att jobba med min vän Karolina Hagegård med att bygga en biogasanläggning på landsbygden i närheten av Victoriasjön. Hur jävla spännande är inte det?? Förmodligen kommer man ju att lägga det mesta av sitt miljöengagemang i Sverige framöver, men lite erfarenhet av arbete med hållbar utveckling i ett land som Kenya är nog en rätt fet merit.

Funderar på om man ska ta med gympadojor. Dom lär ju vara ena riktiga hejare på att springa i Kenya. Kanske kan lista ut hur dom gör.

2008 i en liten lista

Här kommer den, listan över inte alltid så viktiga men ibland lite spännande små detaljer över det gångna året.

2008 års…

…bästa månad: Juni. Kärlek, sommar, musik och cyklar.

…bästa spelning: Oslo i november! I Norge har dom världens underbaraste publik!

…konstigaste felhörning: “Jag vill inte drömma drömmar i nån tramsig tall nånstans”. (Lars Winnerbäck har inget emot träd. Han sjöng egentligen “Jag vill inte drömma drömmar i nån transithall nånstans”)

…roligaste resa: cyklingen till Köpenhamn i början av juni, med Fia och Julia.

…bästa köp: min iMac G5!

…akademiska grej: tog min fil.kand. i december!

…värsta månad: Juli. När så mycket plötsligt slogs i kras och lätta saker blev svåra, roliga saker blev intetsägande och nätterna blev sömnlösa.

…nyuppväckta sporter för min del: innebandy, styrketräning och yoga (om de sistnämnda räknas som sporter)

…bästa tid på sträckan Klövedal-Göteborg (9 mil): 3.15

…kvittgjorda beroende: World of Warcraft (Rommelpot, Level 59 Gnome Mage)

…mest illustrerande låt: Tidvis (Lars Winnerbäck)

…klantigaste grej: En kittling som ledde till att mina glasögon gick i två delar.

Ut med det gamla, in med… öh…

Det är är en väldigt ostrategiskt vald tidpunkt att skriva ett blogginlägg på, eftersom jag om 14 minuter ska ta spårvagnen in till stan och sen åka upp till Stockholm. Jag kommer i ett senare inlägg försöka summera upp 2008, men nöjer mig på grund av tidsläget med att konstatera att 2009 åtminstone till en början kommer att vara ett år på resande fot. Under de första tre månaderna kommer jag, om allt går i lås, ha satt min fot i sammanlagt sex länder.

Stockholmsresan kommer att bli en liten uppvärmning, som ska användas för att inmundiga och skapa kultur. Ajöss så länge.