Två dagar i Nairobi. Så länge har jag varit här nu. Mycket intryck för alla sinnen, och många nya tankar som väcks och tänks. Egentligen känns det inte som att jag bor i Nairobi, för jag bor (tillsammans med Karolina, min reskamrat och projektledare) hemma hos en kanadensisk universitetslärare som tyckte vårt projekt var spännande och erbjöd oss ett hem under dagarna i Nairobi. Så vi bor bakom höga murar med taggtråd och beväpnade vakter. Känns lite fel på nåt sätt. Fast jämfört med downtown Nairobi, där det är direkt livsfarligt att vara vit efter mörkrets inbrott är det bra.
Eller “bra”, det är helt fantastiskt! Jag är i Afrika! På riktigt! Det var inte långt härifrån Lucy tog sina första vingliga steg och bestämde sig för att ta kontroll över den här planeten. Det skulle ta alldels för lång tid att berätta om allting, så här kommer en trevlig liten lista i punktform. Har tyvärr ingen möjlighet att lägga in bilder.
* Jag åt min första kenyanska mango och min första kenyanska banan igår! Jag hade skruvit förväntningarna högt upp, men jävlar vad goda dom var! Helt brutalt. Den absolut godaste mangon jag ätit i Sverige smakade inte hälften så mycket som de man äter här.
* Igår var vi på en bondgård för att titta på en deras biogasanläggning. Kvinnan som tog emot oss och visade oss runt var av kikuyo-stammen (reservation för stavning) och väldigt glad och trevlig. De hade tre kor vars bajs gav tillräckligt med biogas för att laga all mat till famlijen, samt till gaslampor och till de grannar som ofta brukade komma och laga mat på deras gasspis. Och rötresten som blev över användes till deras chambas (odlingar) och fungerade bättre än kemiskt konstgödsel, som dessutom är dyrt! Sånt blir man glad av! Familjen odlade sallad, spenat, hirs och tomater.
* Kikuyo-stammen skiljer inte mellan l och r i sitt språk, så när de pratar engelska byter de ofta ut l och r så det ibland kan bli ganska klyptiskt. Till exempel sa en kvinna till mig att “the ramp is very blight!”, och en pastor sa att “let us play”, varpå han försjönk i bön.
* Trafiken här är helt galen. Folk kör i 110 på 50-vägar, trots att vägarna ibland är fulla med hål, och att folk eller djur när som helst kan få för sig att korsa dom. Det gäller att ha koll på sina nerver.
* Vi ska stanna här i ett par dagar till, troligen tisdag eller onsdag. Karolina har blivit förkyld (hoppas vi…) så det beror lite på hur fort hon frisknar till när vi åker. När vi gör det ska vi i alla fall ta en matatu (typ minibuss) västerut till Ugunja där vi ska göra vårt egentliga arbete. En resa på sex timmar ungefär. Ska bli spännande.
* Tyvärr har vi redan råkat ut för en ganska jobbig komplikation. En del av våra pengar blev stulna igår. Pengar motsvarande nästan en hel biogasanläggning. Jobbigt.
* Jag lagade middag idag till mig, Karolina, och vårt värdpar. När jag skulle öppna en stor konservburk med bönor och majs (en vanlig matblandning i Kenya) skar jag mig i fingret på locket, och ett par sekunder senare hade jag blod rinnande över hela händerna och halva armarna. Jag har nog aldrig blött (eller heter det blödit?) så mycket nånsin. Jag lyckades i alla fall få upp kranen till en vattenbehållare (man ska akta sig för kranvattnet här), hälla upp vatten (plågsamt långsamt för behållaren var nästan tom) i en karaff och sedan tvätta såret med den, medan jag ropade till Karolina att hämta mina plåster i min necessär. När jag fått bort blodet (det såg rätt läskigt ut faktiskt) märkte jag till min förvåning att själva såret var jättelitet. Ett knappt två centimeter långt jack, format efter den sågtandade kanten på konservburken. Kändes som ett väldigt töntigt antiklimax efter allt blod. Men jaja, det var väl bra det. Det är inget vidare att gå omkring med sår här. Man vill INTE ha fel virus blandat i sitt blod i det här landet…
* Folk här är så vackra. Karolina säger att hon tycker kenyanska män är vackrast i världen, och jag kan verkligen förstå vad hon menar. Men jag tycker att kvinnorna är snäppet snyggare… Ansiktsdrag, kläder, hållning, hudfärg, hår… Man kan bli helt förtrollad över hur snygga vissa människor man får syn på här är. Man känner sig som en blek manet i jämförelse.
* En störande grej: alla män här har exakt samma frisyr, och nästan inga har skägg. Lite svårt när man träffar massor av nya människor om dan att komma ihåg vem som är vem när alla har samma hår. Jag har insett hur mycket av folks yttre identitet i Sverige som sitter i håret. Medvetet eller omedvetet kopplar vi ihop personen med frisyr och hårlängd.
Det var allt för den här gången. Imorgon ska vi förhoppningsvis hälsa på en familj några timmars resväg utanför Nairobi, och kolla in deras biogasanläggning.
