cykling – Sida 3 – Emanuel Blume

Stormens öga

Nu är det dags. Vallokalerna är öppna i två och en halv timme till. Jag kom till vallokalen i Sannaskolan halv åtta i morse för att lägga ut valsedlar, och stod sedan och delade ut valsedlar till väljare fram till ett, då jag blev avlöst. Sedan ett kortare pass mellan tre och halv sex.

Det är intressant hur representanterna för de olika partierna står där, sida vid sida, utanför vallokalen. Jag har varit med om det några gånger nu. Det råder någon slags eggad vapenvila. Ett tyst, outtalat samförstånd mellan partierna, faktiskt på ett ganska kamratligt sätt. I det här valet var det så tydligt att V, S och MP var del i de rödgröna, så det var mer lagkänsla på så sätt än vad jag upplevt innan. Sen är ju Majorna inte den borgerligaste stadsdelen i stan, så det märktes väldigt tydligt hur de rödgröna valsedlarna gick åt betydligt snabbare än de borgerliga.

Det första jag lade märke till när jag kom till vallokalen i morse var en sverigedemokratisk valaffisch precis utanför. Jag hade för mig att det fanns någon slags regel som sade att propagandamaterial inte fick finnas i direkt anslutning till vallokalen, men valförrättarna visste inte. De andra partierna visste inte heller, så jag bestämde mig för att ägna mig åt lite civil olydnad. På väg bort mot affischen (som var bakom en knut från ingången till vallokalen) träffade jag på en äldre herre med mustasch, som jag hälsade på. Framme vid affischen klättrade jag upp i lyktstolpen den satt i, lyckades tyvärr inte slita ner den, men tryckte istället upp den i lövverket på trädet som stod bredvid, så att den knappt syntes. När jag kom tillbaka till vallokalen såg jag att mustaschmannen stod och delade ut SD-valsedlar. Det outtalade, kamratliga samförståndet hade ändrats något.

Tja, sen stod jag, med undantag för en kort paus mitt på dagen, fram till ungefär halv sex. Förbereder mig nu för valvakan med partiet ikväll inne i stan. Hoppas det ska bli trevligt! Jag håller verkligen tummarna för valresultatet.

Lite om igår: Vi hade en jättelyckad cykeldemonstration med ca 500 deltagare, som cyklade upp och ner längs Avenyn och Engelbrektsgatan. Biltrafiken var avstängd men kollektivtrafiken flöt på obehindrat. Min roll i det hela var att spela på en av de scener som uppförts i samband med demonstrationen.

Det var en enormt rolig spelning! Jag spelade i tre omgångar; när demonstrationen startade, under tiden, och när folk återvänt till Bältesspännarparken. Sedan hängde jag med Almina och Rickard på valfinalen på Götaplatsen, lyssnade på Mona och Lars och Maria och gänget, och drog till slut hem till Majorna. Här nedan är några bilder från eftermiddagen.

Kia Andreasson cyklar mp-cykelvagnen med en trumpetare i (som var del av ett jättesvängigt cyklande klezmerband!)

Mitt bland alla "vanliga" cyklar syntes en "BarBike", en kombination mellan cykel, spårvagn och bar. Med konduktör och allt. — Mitt bland alla “vanliga” cyklar syntes en “BarBike”, en kombination mellan cykel, spårvagn och bar. Med konduktör och allt.

Mona, Maria och Lars. Maria diggar jag ju stenhårt sedan innan, men jag måste säga att även Mona och Lars vann mitt förtroende under eftermiddagen.

Nationalteatern! Med Leif Pagrotsky på tamburin!

Alla fotona togs av Almina Isberg.

Rulla, trampa och plinga! Nu jävlar ska vi höras!

Imorgon lördag, dagen före valdagen, kommer en stor cykeldemonstration att äga rum i Göteborg. Vi kommer att cykla fram och tillbaka längs Avenyn-Engelbrektsgatan. Det hela börja rmed att vi samlas i Bältesspännarparken 12.00.

Själv kommer jag inte att cykla, utan åka spårvagn. Detta beror på att jag kommer ha min gitarr med mig och under ungefär en halvtimme framföra cykelkampsånger från en scen i hörnet Avenyn-Engelbrektsgatan. Kom och var med! Ta med cykel eller bara kom och visa ditt stöd rent allmänt!

(Fotot är från en annan, betydligt mindre, cykeldemonstration för några år sedan)

Varför gör vi då det här? Jo, poängen med demonstrationen är att manifestera att

• Det är i strid mot allt vettigt klimattänkande att bygga Marieholmstunneln.
• Vi vill bygga ut kollektiv- och cykeltrafik, inte underblåsa massbilismen.
• Vi vill sänka kostnaden för att åka kollektivt, och införa trängselskatt för bilar.

Mer info finns på Facebooksidan:
http://www.facebook.com/event.php?eid=143621762331654&ref=ts

eller på hemsidan:
http://www.cykeldemonstrationen.se/

Vissa människors behov av att skälla ut folk

Igår cyklade jag hem ifrån Frölunda Torg. Hade varit på Apoteket, Bokhandeln och nåt ställe till. Plötsligt skriker en arg herre till mig: “Här GÅR man! Det är en GÅNGbana! Cykla får du göra på vägen!”. Jag blir förvånad, eftersom jag trodde att det var en kombinerad cykel- och gångbana, och förklarar detta för mannen som fortsätter vara arg. Jag svänger ut över den drygt decimeterhöga vägkanten, dunkar i asfalten på andra sidan, och fortsätter på bilvägen.

En annan gång, tror det var förra året, hade jag precis gått över gatan vid Korsvägen. Jag tyckte mig ha kollat noga så att det inte kom några bilar eller andra fordon, men när jag kommer upp på andra sidan hör jag en röst bakom mig som skriker: “Är du galen!? FLYTTA PÅ DIG!!!” Jag ser för min inre syn en gigantisk ångvält som är en sekund från att mosa ner mig i marken, så jag kastar mig åt sidan. När jag vänder mig om ser jag först inget, men rösten fortsätter att skälla ut mig. Sen får jag syn på en tant, cirka 30 meter bort, långsamt trampande på en cykel. De sekunder jag uppehållit mig gående på cykelbanan hade alltså förorsakat detta raseriutbrott.

Det verkar alltså inte spela nån roll om man är gångtrafikant eller cyklist, man blir utskälld så fort man gör nåt litet fel. Det verkar som att vissa människor har nån slags djupt rotat behov av att skälla ut folk. Jag kan hålla med om att det är bra att påpeka när om man cyklar/går/kör på fel sorts väg, men att skrika och skälla får väldigt sällan det resultat man vill. Snarare brukar det bli motsatt effekt, det vet alla som bara läst lite grundläggande psykologi.

Just såna här trafiksituationer mellan olika trafikslag verkar vara en enorm källa till sådana här utskällningar. Tidigare i sommar cyklade jag genom Slottsskogen, och fick syn på tre kvinnor i bredd med var sin barnvagn. Jag plingar, och börjar köra om. Precis då, när jag är två meter bakom den vänstra svänger hon helt utan förvarning och utan att se sig om åt sidan med barnvagnen, och jag svänger i panik upp på trottoaren för att inte köra på barnvagnen, cykeln välter och jag ramlar ner i marken. Vad får jag för reaktion av barnvagnskvinnorna? Jo, arga rop: “Se dig för!!” “Akta barnvagnen!”, “Vafan, du kan inte cykla sådär!”. Jag reser mig stelt upp, ber om ursäkt, borstar av mig, plockar upp cykeln och cyklar vidare.

Varför har så många den här inbyggda utskällningsreflexen? Liksom, om jag skulle skälla ut varenda gående som gick på cykelbanor i den här stan skulle jag helt tappat rösten efter några kilometer. Den där tanten måste ha det väldigt jobbigt.

Visst händer det att jag blir arg. Jag har faktiskt skällt ut bilister några gånger (eller inte skällt ut, men påpekat för) efter att de gjort en omkörning och sen tvärsvängt in framför så att man fått ställa sig på bromsen, eller när de kört ut rakt över en cykelbana utan att se sig för. Men jag känner inte behovet av att skrika och gorma, kanske delvis för att jag fattar att det inte hjälper. Visserligen skriver jag arga blogginlägg istället, men på nåt sätt känns det mer konstruktivt.

Friheten på två hjul

Det har ju blivit något av en tradition nu, eftersom det här är tredje året i rad som jag åker ut på en längre cykelresa med några vänner under sommaren. 2008 blev det Köpenhamn, 2009 blev det Oslo, och 2010 blev det… öh… Båberg, utanför Vänersborg.

Anledningen till att det blev så kort den här gången var att folk skulle jobba och hålla på, så vi fick bara loss tre dagar. Resultatet blev att vi cyklade upp till Stellas familjs torp utanför Vänersborg, stannade där en dag, och sen cyklade tillbaka igen. Übermys!

Här är några bilder från resan:

Fikapaus nånstans i närheten av Hjärtum utanför Trollhättan. Jobbigt att vara den med kameran. Man kommer aldrig med på bilderna.

Framme! Det här är skogen utanför torpet.

Vi tog en kvällspromenad och tittade på älvdansen.

Dags att bryta ihop och cykla hem igen! Hemfärden gick snabbt som blixten.

Och nu är vi alltså hemma igen. Det finns lösa planer på att cykla betydligt längre nästa år. I Storbritannien nånstans, kanske? Nån som vill hänga på?

Sista delen: Konspirationen!

Efter att jag genom mycket tjat och förtvivlan lyckats återfå min ryggsäck på Västtrafiks hittegodsavdelning satte jag kursen mot Kortedala. Det skulle tydligen gå bra cykelvägar ut dit. Men ack! Det dröjde inte länge förrän jag kom fram till en stor betongmur med en skylt där det stod “Vägarbete. Cykelbanan avstängd. Följ orange anvisning.”

Så det var precis vad jag gjorde. Jag följde anvisningen mot Angered/Gamlestan. Det var en grusig väg över en arbetsplats med stenar stora som papillonhundar. Till slut kom jag i alla fall fram till ytterligare en betongmur. Den här gången stod det en anvisning mot Angered/Gamlestan/Centrum i samma rikting som jag kommit ifrån!

Så jag vände helt enkelt på cykeln, tänkte att jag missat nån avfart, och trampade bort igen över stenar och grus. Men icke. Möttes återigen av en skylt som angav riktningen åt det håll jag nu precis kommit ifrån. Jag suckade, och påbörjade en lång förvirrad tur genom Härlanda, Kålltorp, Redbergsplatsen, Gamlestan och en massa andra skumma ställen, innan jag till slut kom rätt.

Suck. Det är på nåt sätt som att det alltid är cyklister och cykelvägar som får stryka på foten när nåt händer. Tänk om man skulle gjort likadant med bilvägen. Så att bilisterna fått köra över en stenig och kropig vägarbetsyta för att sedan tio minuter senare mötas av en skylt att man ska vända om och göra samma sak igen. Nåt sånt händer liksom inte.

Till råga på allt, när jag morgonen efter, igår alltså, skulle cykla från Kortedala ut till Tjörn, råkade jag ut för vägarbeten igen. Den här gången längs 45:an. Först en avspärrning med anvisning som faktiskt visade rätt.

Men sedan en avspärrning helt utan ledtråd om vart man skulle ta vägen.

Det slutade med att jag fick ta en lååång omväg via en massa bostadsområden i Surte. Detta efter att ha frågat en massa folk om vad som var bästa omvägen om vägarbetet.

Så nu kommer vi till pudelns kärna. Det måste vara en konspiration! Hur kommer det sig annars att cyklisterna alltid drar det kortaste strået? Var lägger man snövallarna när man plogar bilvägen? På cykelbanan. Vilka får alltid leda sina fordon runt vägarbeten? Cyklisterna. (Vad kul det hade vart med För din säkerhet – led bilen – skyltar!) Var parkerar alla varuleveransbilar som inte orkar hitta en parkering? På cykelbanan.

Och så vidare.

Nä. Cyklar är fina, bra, miljövänliga och hälsofrämjande. Fatta det.

En rysare, del 2: Jakten

Jag skrev ju sist om hur jag blev av med ryggsäcken på spårvagnen och sedan fick reda på att den lämnats in till hittegodsavdelningen på Västtrafik. Nu är det dags för fortsättningen.

Hittegodsavdelningen öppnar tio på förmiddagen. Jag var där strax efter tio, men fick beskedet att jag skulle vänta till eftermiddagen, då de hade sorterat det som kommit in under gårdagen. Jag cyklade hem igen. Tänkte att jag skulle komma dit igen strax före fem, då de stängde.

Jag stack hemifrån ungefär 16.35. Det brukar ta 15 minuter ungefär in till centrum så jag hade 10 minuters marginal. Men så plötsligt, ungefär vid Masthuggstorget, är det nåt som säger “KLANG!” och sen “Skraaaaaaaap!” och så hoppar kedjan ur led. Med handbromsen får jag stopp på cykeln och stannar vid sidan av vägen.

Det visar sig vara cykellåset som på något sätt vridit sig inåt och fastnat i hjulet, där det nu sitter stenhårt inkilat. Kedjan hade hoppat av i rena förskräckelsen.

Det värsta är att jag, hur jag än vrider och bänder, inte kan få loss låset. Jag vänder cykeln upp och ner och ser hur det fastnat. Blir allt svettigare när minut på minut passerar utan att jag får loss det. Till slut letar jag reda på en bit metallskrot vid byggnadsställningen bredvid, och lyckas med dess hjälp långsamt, långsamt rubba låset och vrida tillbaka det. Sedan på med kedjan igen så fort det bara går och vända cykeln med hjulen nedåt igen. Jag bröt kanske mot en och annan trafikregel när jag sedan tog mig in till Drottningtorget.

Klockan hade hunnit bli 17.02 när jag parkerade utanför hittegodsavdelningen. Det lyste fortfarande därinne, men dörren var låst. En kille satt i kassan och skrev nånting. Jag knackade och knackade men han signalerade bara att det var stängt. Efter några minuter reste han sig, tog på sig jackan, släckte, och gick.

Grejen var ju att jag skulle lämna stan tidigt dagen efter, dvs idag, och i väskan fanns mina nycklar, min plånbok, busskort, legitimation, kläder och hela kittet. Så när killen kom ut och skulle gå därifrån haffade jag honom och bönade och bad att få hämta ut min ryggsäck. Han skakade på huvudet och sa att det var ingen idé att jag tjatade. Jag tjatade och tjatade. Till slut gick han med på att titta efter om den låg där. Det gjorde den, och knappt en minut senare stod jag där med väskan i handen och andan i halsen.

Men det dramatiska hade bara börjat. Läs mer i tredje och sista delen imorgon: Konspirationen!

Give me some wheels and I’ll rule the world

Nu är det mars. I mars blir det vår. På våren drar man upp sin cykel ur snödrivorna. De senaste decenniet har det ju egentligen varit nån snö att dra upp nåt ur, så det här var första vintern på länge som jag faktiskt inte cyklade under vintern.

Men idag var det dags. Lite olja och grejer på kedja och kullager och så trampade jag iväg in mot stan. Inte helt ofarligt, med tanke på att halva Göteborg fortfarande är täckt av is, men med solen i ögonen (men inte inte spilld mjölk överallt) spelade det ingen roll. Jag cyklade till Chalmers, där jag lånade luftpåfyllningsautomaten, och sen vidare till gymmet, för den första träningssessionen sedan jag blev sjuk i november. Så grymt skönt att komma igång igen, även om man kände sig lite klen efter att ha varit passiv så länge.

Tog inga kort på dagens cykelturer idag, så här är en bild på min hoj från i somras, halvvägs till Oslo, och lastad med tält, sovsäck, liggunderlag och diverse annat. Få se vart det bär av i sommar… England eller Skottland har varit på tal. Nån som hänger på?

Vårdikt på cykeltema:

jag ska samla all min sorg
i min cykelkorg
och dumpa alltihop
i en gammal grop
långt från Göteborg

Och avslutningsvis en filmsnutt som är väldigt fin… Den ska inte ses som ett seriöst inlägg i nån debatt, men… man blir lite glad av den!

Till Oslo med muskelkraft

Tisdagen den 11 augusti började vi. Jag, Fia och Stella lastade våra cyklar och gav oss av från Stenungsund. Målet var Oslo.

Det började regna såklart. Och med vår tunga packning fick vi knega uppför vissa backar. Men skam den som ger sig!

Vi tog färjan till Orust, cyklade hela vägen över denna stora ö i väst.

Sen tog vi ytterligare en färja upp till Malö eller Flatö eller vad det heter, ytterligare en, och till slut var vi framme i Fiskebäckskil, där en sista färja skulle ta oss till Lysekil.

Vi sov på en camping utanför Lysekil första natten. Andra dagen drog vi norrut igen, via Brodalen till Bovallstrand, där vi stannade några timmar för att äta mat, bada och äta glass. Somrigt värre!

Via Hamburgsund fortsatte vi norrut, tills vi hittade en vacker äng strax före Tanumshede. Såhär såg det ut där:

Vi campade helt enkelt där andra natten. Fia hittade kantareller, så det blev tvårätters den kvällen. Jag tycker synd om den som aldrig har stekt nyplockade kantareller på ett trangiakök ute på en sensommaräng där älvdansne börjar smyga sig på. Gott sov vi också. Och vaknade pigga och peppade nästa morgon!

Det är svårt att beskriva en sån här resa såhär kort, alltså. Men vi stannade längs en lång grusig väg för en andningspaus och några runekakor. Inte underligt att man blir sprallig!

Framåt kvällen närmade vi oss Svinesund och norska gränsen. Här är vi påväg över ett mystiskt berg med en väg som inte fanns på kartan.

Trerätters den kvällen. Nyplockade blåbär, I say no more…

Såhär såg det ut när man drog upp tältfliken morgonen efter!

Och så var vi framme i grannlandet!

Østfold fylke är ganska platt, så vi tog oss en bra bit in i Norge första dagen.

Sen dog kameran. Men vi stannade i ett jättevackert skogsområde, mitt emellan en djup ravin som såg ut som nånting ur Jurassic Park, med en ranglig gångbro över och tallar höga som redwoodträd, och en nästan löjligt gigantisk kraftverksdamm som såg ut som Schloss Wolfenstein eller nåt annat sydtyskt slott. Femte dagen spöregnade det hela tiden, men vi kom fram till Oslo runt sex. Vi sov hos Stellas polare Helen. Här käkar vi frukost.

Och här är diverse bilder på våra dagar i Oslo! Nu är det sent och jag ska lägga mig! Imorgon drar jag nämligen till Värmland för att spela på en festival!

På sista bilden är vi på väg att ta tåget (okej, lite fusk…) tillbaka till Göteborg.

Första maj-tåg på två hjul

I år kommer jag inte att marschera under några fanor. För att visa på den enskilde medborgarens ansvar och makt, samt vikten av att omfattande beteendeförändringar, för att skapa ett hållbart och solidariskt samhälle, kommer jag att demonstrera på cykel. En cykeltur på nio mil, närmare bestämt. Från Högsbohöjd i Göteborg till Viks Ödegärde på Tjörn. Den ungefärliga resvägen syns nedan:

Färden kommer bland annat att gå igenom hela Kungälv, kommunen som vi jobbar med i vår nuvarande fallstudiekurs. Dags att gå från teori till praktik och inte bara prata om framtidscenarier och visioner, utan handgripligen slita cykeldäck på Kungälvs cykelleder, trottoarer och landsvägar, alltmedan vårsolen strålar och den friska luften fyller lungorna. Aahh!

…ty kedjan och pedalen åt alla lycka bär!

Att peka finger i trafiken

Senast igår råkade jag ut för en bilist som pekade finger åt mig när jag cyklade på ett sätt som hen inte gillade. Det händer väldigt ofta, oavsett om man cyklar, går eller åker bil. Ibland har man gjort nåt dumt (som när jag med lånad bil bytte fil i Malmö förra veckan utan att se mig för tillräckligt) men för det mesta följer man bara trafikreglerna.

Jag har funderat på varför alla bara förolämpar varandra i trafiken. Men sen kom jag på att det finns ju faktiskt inga positiva tecken att göra när man sitter bakom ratten! (Bakom styret är det lite lättare faktiskt) Man kan ta sig för pannan eller knacka sig i huvudet för att visa hur dum vederbörande är, man kan peka finger, skrika, himla med ögonen och göra mängder med gester för att trycka till den andre.

Men det finns inget tecken för att säga “Oj, ursäkta, jag körde visst fel där”. Man kan möjligen slå ut med armarna i nån form av “Ojdå, så det kan gå”- gest, men det tolkas lika gärna som en “Jag bryr mig inte-“gest.

Jag efterlyser snälla gester i trafiken! Vi får väl hitta på några om det inte redan finns. Det är så dags nu liksom. Att lägga fingret på näsan skulle t.ex. kunna betyda “Förlåt.” Om någon som kan prata teckenspråk läser det här kan du väl komma med förslag.