emanuel dissar – Sida 3

EMANUEL DISSAR – del 14: Att söka jobb via Poolia

Dags att dissa igen! Det som kommer i skottgluggen den här gången är bemanningsföretaget Poolia, eller närmare bestämt deras formulär man fyller i som jobbsökande.

Jag är ju numera fullfjädrad utbildad miljövetare. Alltså söker jag jobb som exempelvis konsult, samordnare, miljöutredare, och så vidare. Till det hör att jag har haft en hel del jobb inom kultursektorn, som kultur- och musikproducent, ungdomsledare, kultursamordnare, guide och så vidare. Men hur jag än vrider och vänder på menyerna hos Poolia, det vill säga de menyer där man ska ange yrkeserfarenheter och önskade yrken, så hittar jag bara arbetstitlar inom ekonomi, försäljning och företagsledning! Tyvärr glömde jag att ta en skärmdump på detta, men det kändes helt komiskt! Ordet ”kultur” gav inga svar alls i sökningen medan ”ekonom” gav ett hundratal svar. Ordet ”miljö” gav två svar, tror jag. Typ miljöchef och nåt mer.

Dessutom var det omöjligt att ange sin utbildningsgrad. När var det vi började gå över till EU-standarden för högskoleutbildningar? Det var väl 2004, tror jag. Sju år sedan! Ändå kan man bara välja gamla typer av examina i listan. När tog någon ut en licenciatexamen sist, liksom? Min master på 300 hp var ganska svårvald.

Det känns lite som att när så många arbetslösa ägnar så mycket tid och slit åt att försöka skaffa jobb borde man i alla fall få reda på att det FINNS nåt som heter miljösamordnare, att man KAN arbeta med kultur, och att man sedan sex-sju år tillbaka KAN ta ut något som heter mastersexamen.

EMANUEL DISSAR – del 13: Troll

Nu är jag på sånt där riktigt dissningshumör igen! Det har alltså blivit dags för trettonde delen i Emanuel Dissar, och den här gången handlar det om troll! Då menar jag alltså inte storvuxna och lite korkade individer som utrustade med påkar och klädda i trasiga höftskynken skrämmer livet ur skogshuggare och äter upp getter. Jag menar ganska normalväxta och lite korkade individer som sitter vid sin dator och gör personliga påhopp på folk de inte känner på olika internetforum.

Är då inte jag själv ett troll? Jag dissar ju allt möjligt här. Men nej, jag vill nog påstå att jag inte är ett troll, delvis för att jag tror mig vara ganska uppenbar med den ironi som förekommer i de mer banala dissarna, och dels för att jag aldrig hoppar på enskilda personer, utan företeelser som rullväskor och hög musik. Nåväl, åter till trollen.

De verkar frodas på forum som YouTube, Flashback (!) och diverse bloggar. Nu senast sprang jag på ett i en Facebookgrupp. Facebook brukar annars vara hyfsat fritt från dem, eftersom man skriver under sitt riktiga namn.

Ett troll ägnar sig främst åt att skriva elaka kommentarare av typen ”hahahahahahaha emanuel… fan du har ju hamnat bakom flötet o fått syrebrist vid födseln. shit asså.” (autentiskt exempel) som svar på seriösa inlägg. Ofta kan stora seriösa initiativ, t.ex. i form av Facebookgrupper, helt tas över av folk som skriver den här typen av inlägg, vilket får till följd att man slutar besöka gruppen eftersom det inte går att diskutera. En effekt blir också att man låter bli att säga sin åsikt eftersom risken är stor att man blir förolämpad av ett troll.

Hur ska man då hantera dem? Jag vet faktiskt inte… Skulle tro att ignorera dem är ett sätt, men får de en att hålla tyst är det ju ett sätt att bekräfta dem… Tips mottages tacksamt.

EMANUEL DISSAR – del 12: Träningspassledare som inte håller takten

Dags för en diss igen! Den här gången åt ett ganska specifikt håll, nämligen ledare för rytmbaserade träningspass, som inte håller takten.

Det händer inte jätteofta, men då och då är man på ett träninspass som görs i takt till musik, med en passledare som är i total musikalisk osynk. Musiken pumpar på i stadig fyrtakt, medan passledare glatt hojtar på ungefär vart ettochtrekvartste (heter det så?) taktslag – upp! ner! bakåt! släpp! och man försöker desperat tänka bort musikrytmen som en autist som försöker tänka bort övermäktiga sinnesintryck.

Ofta händer det också att övningarna är rent matematiskt i takt med musiken, men att rörelserna görs på t.ex. det ettochetthalvte och det treochetthalfte slaget i takten. Återigen får man försöka tänka bort musiken, snegla på passledaren och försöka komma in i nåt slags träningsrytm som skiljer sig från den musikaliska.

För oss tvångstempister som är i det närmaste mentalt oförmögna att tänka bort en musikalisk takt när den pumpas ut i stora högtalare blir det väldigt knepigt att hänga med. Det är ungefär som att lära sig att inte kunna läsa.

EMANUEL DISSAR – del 11: Rullväskor

Jag åkte tåg från Uppsala till Göteborg i helgen. När jag skulle byta tåg i Stockholm hörde jag att man sade något i högtalarsystemet om det tåg jag skulle byta till. Men jag kunde inte höra vad. Detta trots att det upprepades två gånger. Jag tänkte att ”det var ett jäkla oväsen här, är det ventilationen? Eller högljudda tåg? Eller maskiner?” Men nix, det var väskor.

Jag tittade mig omkring. Det var som att få en uppenbarelse. Varenda kotte drog en rullväska efter sig. Det knirkade och knarrade, surrade, gnisslade och slogs mot perrongen, och det var det som gjorde att jag inte kunde höra tågutropet. När jag skådade ut över perrongen insåg jag att säkert 80% av alla resenärer hade just rullväskor.

Alltså har vi kommit fram till dagens diss. Har varit ganska skeptisk mot rullväskor en längre period, mest på grund av att de väsnas när man går över kullersten, betongplattor, eller vad som helst som inte är perfekt platt. Men grejen är att jag egentligen inte tycker att de är så jäkla praktiska. Jag brukar snubbla eller inte komma fram på grund av att personer framför eller bredvid mig inte har koll på sin rullväska. Det är mycket svårare att smita emellan om man har bråttom t.ex. till ett tåg. Dessutom brukar de fastna, välta och vara allmänt åbäkiga.

Ett exempel: När jag reste till Kenya förra året hade min resekamrat två rullväskor (jag hade en stor ryggsäck). Vi flög ifrån Arlanda, och på resan dit kunde hon inte använda rullväskorna eftersom det var för mycket snö. Resultatet blev att jag fick bära dem. När vi väl kommit till Kenya kunde hon inte använda dem eftersom det var för mycket sand. Resultatet blev återigen att jag fick bära dom.

Och så jäkla svårt är det inte att bära en väska! Men det går en trend nu att vi inte ska behöva bära på saker. Det är samma sak när man handlar i mataffärer. Istället för vanliga korgar har man nu en slags hybrid mellan korg och kundvagn, som man drar efter sig med rangliga plastpinnar. Man fastnar, snubblar och är allmänt ivägen.

Så min slutsats blir: Är du frisk nog att bära en väska eller en varukorg, så gör det för 17! Du är inget tåg!

EMANUEL DISSAR – del 10: Trenden att inte svara

Tionde avsnittet av Emanuel Dissar, och här kommer en diss som jag faktiskt tycker är viktig. Allt det där med att spotta på gatan och äckliga pissoarer som tidigare avsnitt har handlat om är ju lite småkul, men den här gången handlar det om nåt som känns ganska relevant.

Jag vet inte om man ska kalla det för trend. Eller norm. Eller kanske bara företeelse. Men det har hållit på ett par år, och det känns som det just nu är på väg att eskalera. Det jag pratar om är tendensen att inte svara. Att inte svara på mail, på brev, på sms, tilltal, och så vidare. Det här är en ganska abstrakt diss, men jag ska försöka förklara.

Det gäller både offentliga personer, som anställda på företag, kommunen, arbetsförmedlingen, universitetet, olika förbund, osv (dvs folk som har som yrke att svara dig när du kontaktar dem) och privatpersoner. Det kan röra sig om ett mail man skickat eller ett meddelande man på annat sätt lämnat. Trenden är i alla fall att man låter bli att svara.

Jag håller som sagt på med min mastersexamen, och hindras för tillfället av att jag inte får in enkäter från en skola som lovat att dela ut och samla ihop dem (bland lärarna). Min vän Agnes försöker få kontakt med sitt jobb, ett antal företag, och ett studieförbund. De svarar inte. Jag har försökt få tala med kontaktpersoner på alla möjliga ställen det senaste, men får inga svar. Dejtingsajterna har jag redan tagit upp, man mailar och mailar och… inga svar. Samma sak med privatpersoner. Räkningar man skickar. Frågor. Hälsningar.

Vad är det som gör att det numera verkar vara en norm att inte svara? Att man inte anser sig behöva bry sig om någon som kontaktar en?

Kan det vara det ständiga informationsbruset som hela tiden växer omkring oss? Vi kan inte gå 50 meter i stan utan att någon försöker sälja oss ett elavtal eller trycka en gratistidning i hande på oss, vi blir uppringda dygnet runt av telefonförsäljare, 90% av den mail vi får är spam och alla i hela världen tycks vilja ha vår uppmärksamhet. Kanske är det inte så konstigt att vi slutar svara. Kanske utvecklar vi en slags diskret apati bakom vår mask av aktivitet och ökande engagemang.

Det finns två huvudlösningar som jag ser såhär spontant. Det ena är att vi blir bättre på att skilja meningsfulla saker från meningslösa. Det andra är att vi faktiskt försöker göra något åt den overload av information som sköljer över oss hela tiden. Mycket av den är tämligen meningslös. Det är lättare sagt än gjort, men jag tror att det kan vara en nödvändighet om människan vill fortsätta vara hyfsat mentalt stabil.

Nu lämnade jag kanske spåret här. Dagens diss gäller alltså normen/trenden att inte svara. Det tycks som att vi idag har oändliga möjligheter till kommunikation, men det blir svårare och svårare att faktiskt få kontakt.

EMANUEL DISSAR – del 9: Anmälningsavgiften till Göteborgsvarvet

Ny vecka, ny måndag och här kommer en ny diss! Den här gången är det inte fråga om någon stor företeelse, utan en liten men irriterande detalj. Nämligen den skyhöga anmälningsavgiften till Göteborgsvarvet.

Jag älskar att springa, och 2009 hade jag turen att få ta över en väns startnummer i Göteborgsvarvet, ett halvmarathon (enligt uppgift världens största) på 21 km. Det var oerhört kul, även om tårna mådde lite sådär ett par dagar efteråt… I slutändan gick jag i mål på ca 1 h 40 min, vilket jag kände mig nöjd med.

2010 hade jag en teaterpremiär på dagen för varvet, men jag tänkte att 2011 ska jag bannemej vara med! Så i somras, medan det fortfarande gick att anmäla sig, tog jag kontakt med arrangörerna. Döm om min förvåning när jag fick reda på vad det kostade att vara med; mellan 495 och 695 kronor! För en student är detta en hisnande summa, och surt lät jag bli att anmäla mig.

Hur kan det kosta så mycket pengar? Med tanke på de enorma summor arrangörerna måste dra in på reklamintäkter borde man kunna halvera anmälningsavgiften, åtminstone för studenter, arbetslösa och pensionärer. Hela stan är ju tapetserad med reklam (inklusive löparna!) och arrangemanget är en internationell supergrej som drar in hur mycket pengar som helst till Göteborg. Det är synd att hur rik man är ska avgöra om man får vara med i ett sådant här idrottsarrangemang.

EMANUEL DISSAR – del 8: Spinningmaskiner och löpband

Den lilla mini-serien Emanuel Dissar som jag hade tänkt skulle ha max tre delar är nu uppe i sin åttonde. Lite läskigt det här med hur lätt det är att dissa saker. Jag tror att om serien fortsätter ska jag bannemej starta en Emanuel Diggar också. Det finns massor av bra saker som förtjänar att diggas!

Men idag är det dissning som gäller. Åtminstone gnäll. Jag tränar ju en hel del. Löpning, yoga, styrketräning och cykling. Och så ett och annat gruppträningspass på Fysiken. Men en sak jag aldrig har förstått mig på vad gäller träning är hur så många verkar dras till löpband och spinningcyklar på gymmen. Jag kan inte hjälpa att jag tycker det ser lite komiskt ut. Svettiga människor som är ute och går, springer eller cyklar på exakt samma ställe, med blicken krampaktigt fäst på TV-skärmar som visar extremsporter eller amerikanska såpor.

Om de nu vill promenera eller cykla, varför gör de inte det på väg till gymmet? Det är jättefina skogsomgivningar med upplysta spår i trakten kring Fysiken, vad är det som gör att folk dras till löpbanden och träningscyklarna?

Hur kommer det sig att folk kör sina bilar till gymmet, betalar parkeringsavgift, betalar inträde, och sen sätter sig på en spinningcykel i trekvart, för att sedan kliva av, duscha, och köra hem igen? Om de hade cyklat till gymmet hade de kunnat ägna de 45 minuterna åt något roligare, och hade dessutom fått se en mycket roligare utsikt från cykelsadeln än svettiga ryggar och intetsägande TV-såpor. Och dessutom fått frisk luft (i alla fall om vi lyckas få ner biltrafiken i den här stan…).

Kan det vara en del i en pågående alienationstrend? På samma sätt som att det säljs matlagnings- och kokböcker som aldrig förr, men samtidigt har folk aldrig lagat mindre mat själva, utan köper istället färdiglagat och halvfabrikat, eller äter ute. Jag läste att barn i England spenderar endast hälften så mycket tid i naturen idag som 1990. Kan det vara för att deras föräldrar hellre står inomhus på ett och samma ställe och springer på ett löpband med hörlurar i öronen och stirrar på utförsåkning på en TV-skärm, än att faktiskt ge sig ut och uppleva naturen själva?

EMANUEL DISSAR – del 7: Words rättstavningsfunktioner

Då var det dags igen för Emanuel Dissar. Den här gången handlar det om ett fenomen av ganska annan dimension än utgångstvång och TV-reklam. Nämligen Words rättstavningsfunktioner.

Jag vet inte riktigt vilken filosofi som ligger bakom Microsofts utveckling av Word det senaste decenniet. Det verkar som man tror mindre och mindre på användarnas förmåga att hantera språket. När jag började använda Word (som jag motvilligt använde i stället för ClarisWorks på högstadiet eftersom skolan bara ville ha Word-filer) fanns det en funktion som hette Stavning, som låg i menyn Verktyg. (Och det funkade på samma sätt i ClarisWorks) När man använde den funktionen fick man upp en dialogruta som gick igenom de ord i dokumentet som datorn inte gillade. Man fick ändra, lägga till eller ignorera. Sådär, klart.

Men nu verkar det som att programtillverkarna förutsätter att de som använder programmen inte kan stava. Man behöver inte själv gå in och be om rättstavning, det dyker automatiskt upp fula röda och gröna linjer under orden så fort man skrivit dem. Och inte nog med det, programmet gör dessutom ändringar i texten utan att fråga! Försöker man skriva en gemen efter punkt ändrar det automatiskt till versal. Försöker man skriva kemiska ämnen, som exempelvis COH, ändras det automatiskt till ”och”. Och ständigt påpekas det att man använder uttryck som kan uppfattas som talspråkliga eller ålderdomliga i skriven text. Men so what?!? Om en mening inte tycks ha något verb så vill jag väl inte ha något verb i den meningen! Skriver jag på ett visst sätt vill jag förmodligen ha det så!

Nu går ju som tur är de flesta av de här funktionerna att stänga av. Det som irriterar mig är att de är påslagna som standard och att de flesta personer verkar använda dem utan att ifrågasätta. Risken finns att vi gör oss beroende av dem och snart inte kan tänka själva. En kurskamrat till mig blev alldeles perplex när hon upptäckte att ordbehandlaren vi hade i labbet på Chalmers inte automatiskt ändrade gemener i början av mening till versaler. Hon använde aldrig skifttangenten. Jag har också sett folk göra sär skrivningar eftersom Word stryker under det sammanskrivna ordet men inte det särskrivna.

Alla de här funktionerna är säkert jättebra att ha om man är dyslektisk eller nyinflyttad till Sverige och håller på att lära sig svenska. Men för oss andra så känns det som att de i princip orsakar dyslexi.

Det var allt för den här gången. Nu kommer jag att åka på manöver med min spexföreningen och vara borta hela helgen, så det kommer nog inga nya blogginlägg på ett par dagar. Men den som väntar på något gott…

EMANUEL DISSAR – del 6: TV-reklam

Nu är det måndag och jag borde egentligen skriva på min uppsats. Men det kan vänta en halvtimme till, jag har nämligen ytterligare en diss på gång. Dags för Emanuel Dissar, del 6. Dissmottagare den här gången är TV-reklam.

Jag befinner mig för närvarande hemma hos mina föräldrar på Tjörn. Jag kom hit igår eftermiddag för att förbereda en spelning i Skärhamn som går av stapeln ikväll. Vid niotiden drack jag te med föräldrarna och kollade på Beck på fyran. Nu hör det ju till saken att jag inte är van vid TV längre. Har inte haft någon TV sedan jag flyttade hemifrån 2004. Och jag glömmer ibland hur det är att få filmen man tittar på avbruten av reklam var tjugonde minut.

Kanske blir man extra känslig efter att ha varit förskonad från TV-reklamen ett antal år. För jag tyckte inte den var så obehaglig när jag bodde hemma och såg TV-reklam ofta. Men nu tycker jag den är rent ut sagt plågsam. Rösterna låter som Bengt Magnusson på anabola, bildspråket är anpassat in i minsta detalj för att tränga in i ditt psyke, människorna är genomtänkt retuscherade och ljudet är komprimerat och förstärkt tre gånger mer än i filmen man just såg.

Kalla mig mesig, men jag pallar inte. Jag tycker reklamen är så obehaglig att jag går hellre från TV:n och sätter på mer te, borstar tänderna, eller gör något helt annat. Bara man slipper reklamen.

Vad är det då som gör att jag tycker den är så obehaglig? Har den blivit värre de senaste åren? Kanske har den det. Med tanke på hur mycket pengar ett företag lägger på att få visa 30 sekunder reklam i TV4 en söndagskväll vore det ju extremt naivt att tro att den inte har någon psykisk inverkan på oss som tittar. Bakom TV4s reklamfilmer står arméer av psykologiskt kunniga reklamare som in i minsta detalj räknar ut hur man på 30 sekunder ska tränga så djupt in i det mänskliga psyket det bara är möjligt. Gärna via reptilhjärnan, som i exemplet ovan.

Men jag vill inte! Av flera skäl. Dels mår jag psykiskt dåligt av att ha denna reklam krypande som små termiter i hjärnan, och dels glömmer jag att jag överhuvudtaget tittar på en film. Jag har full sympati för Claes Eriksson och Vilgot Sjöman som drev kampanjen mot TV4 för ett antal år sedan.

Man kan ju invända att reklamen måste finnas där för att pengarna måste komma nånstans ifrån. Men faktum är att jag i så fall hellre betalar själv. Nu har jag ingen TV och betalar därför ingen TV-licens, men när jag skaffar TV någon gång i framtiden betalar jag hellre för det jag ser än hjärntvättas av en massa reklamfilmer som stjäl både min tid och min mentala hälsa.

EMANUEL DISSAR – del 5: Dejtingsajter

Då var det dags för det femte avsnittet av Emanuel Dissar. Denna gången handlar det om dejtingsajter (med reservation för stavning). Återigen med risk för att reta upp folk ger jag mig in i dissandet.

För ungefär två år sedan blev jag medlem på en dejtingsajt. Jag lyckades inte få kontakt med någon, så jag blev medlem på ytterligare en. Och en till. Och ännu en till. Som mest var jag uppe i sex stycken samtidigt, varav två var betalsidor. Jag lade relativt mycket tid på att skriva presentationer, ladda upp fotografier, fylla i personlighetslistor och skriva tusentals mail till ”spännande singlar”. Resultatet? Nada.

Kanske gjorde jag på fel sätt. Man har ju hört så mycket om människor som träffats och blivit lyckliga genom sådana tjänster. Men i mitt fall fick jag svar från kanske 5% av de människor jag kontaktade. Och då lade jag ner mycket möda på att skriva personligt och unikt till varje person, och bara rikta mig mot människor som jag tyckte verkade intressanta (vilket tyvärr var en ganska liten andel, men det är en annan femma). Detta till skillnad från många killar som gödslar tjejers gästböcker med meddelanden som ”söt. msn?”.

Jag har pratat en hel del med tjejer om deras inställningar till dejtingsajter, och ofta har bilden av sådana sidor varit i stil med ”ställen där man översvämmas av dåliga raggningsförsök och ohöljda förfrågningar om analsex”.

Är det så det är att vara tjej på ett sånt ställe? Det bekräftar ju mängder av fördomar som man önskar att man inte hade. Ytterligare en spik i kistan var när min vän Isabel för ungefär ett år sedan blev medlem i SprayDate, där jag själv hade varit medlem i ungefär ett halvår. På första kvällen fick hon fler besök på sin profil än vad jag fått under det halvåret jag varit medlem. Dessutom 3-4 meddelanden från killar som uppvaktade henne. Under hela min tid på SprayDate hade det aldrig hänt att någon tjej kontaktat mig självmant. Inte på någon av de andra fem sidorna heller.

Det händer visserligen att man får kontakt. Men det var alltid jag som tog initiativet och svaren man fick var oftast i stil med ”OK.”, och sen var det inget mer med det. Tjejer jag pratat med har bekräftat att de sällan kontaktar killar. Och på ett sätt förstår jag dem. Varför själv besvära sig med att söka kontakt när man ändå matas med uppvaktande killar?

Som feminist (!) och förespråkare för jämställdhet blir man ju helt mörkrädd. Jag vet knappt något annat sammanhang där könsrollerna är mer cementerade än på dejtingsajter. Det är tillbaka till medeltiden som gäller; tjejerna ska sitta passivt i sina torn och vifta med sina näsdukar i form av profilbilder, medan killarna rider runt mellan tornen på sina vita springare och friar till de små prinsessorna i tornen, som suckar och ropar ”nästa!”, medan de viftar bort de uppvaktande killarna.

Blir så himla trött på det förhållningssättet. Det finns inget tråkigare och mer avtändande än en prinsessa i ett torn. Kom när därifrån, vi kan mötas i trappan.

Och så var det återigen färdigdissat för den här gången. Jag avslutar med en kort liten dikt.

jag var medlem flera hundra dar
skrev tusen mail
fick inga svar
nu vet jag vad det handlar om
Mötesplatsen, match.com

de är med i samma pakt
SprayDate, meetic, e-kontakt
det är en enda stor chimär
det finns inte någon där