Trevliga överraskningar från oväntat håll!

När jag var liten var min favorittidning MacWorld. Vi hade mac från att jag var fyra år (1988-89) och jag varit riktig en datanörd på den tiden (före 1996 räckte det att man hade en dator för att man skulle kallas datanörd). I alla fall, i 10-15-årsåldern slukade jag MacWorld-tidningarna rakt av och hade koll på varenda liten obskyr INIT och konstigt AppleTalktrick. Men nånstans runt 16-årsåldern slutade vi prenumerera, och man ansågs inte vara nörd längre bara för att man använde en dator.

Macar har jag dock haft sen dess, och för nåt halvår sen fick jag för mig att återuppta prenumerationen på tidningen, bara för att det var kul (och för att man fick Steve Jobs biografi som premie). Så igår kväll låg jag på soffan med en kopp te bredvid mig och en sovande katt på magen, läsandes det senaste numret, när jag fick se att en artikel om Apples miljöpåverkan. Såna grejer ligger mig ju varmt om hjärtat, och döm av min förvåning när jag fick se Bra Miljöval-loggan och att tidningen rekommenderade läsarna att köpa el med Bra Miljöval för att minska sin miljöpåverkan. Wow, eloge!

Skarmavbild 2012 09 28 Kl  12 58 22

Några sidor längre fram läste jag en artikel om vad användarna önskade kommande versioner av iPhone, och fick se följande:

Skarmavbild 2012 09 28 Kl  13 03 43

Först läste jag igenom rutan och hajade till, utan att riktigt veta varför. Sedan såg jag att de använt ordet hen, helt avdramatiserat på ett jättebra ställe, utan några krusiduller. Gissa om förtroendet för en tidning om tekniska prylar (och i förlängning konsumtion, som jag ju har en minst sagt kluven inställning till) sköt i höjden!

Megan Fox och håriga armhålor

Nu för tiden när jag tittar på YouTube eller använder Facebook möts jag i regel av Megan Fox. Oftast har hon på sig bikini eller en chiqt skuren klänning. Megan är tydligen väldigt intresserad av mig, för hon pratar jämt och ständigt om hur tråkigt hon har det och hur mycket hon vill att jag ska imponera på henne.

Skarmavbild 2012 03 15 Kl 20 29 51

Hon sitter där vid poolkanten, ratar uppvaktande killar på sin iPad, och äter sin Marabou-chokladkaka som naturligtvis är produkten det hela handlar om. Och sänder mig samtidigt budskapet att hon är den ultimata pokalen, förstapriset, guldmedaljen. Drömtjejen på piedestalen som alla killar slåss om. Hon har en snygg, sexig kropp och är uttråkad där hon sitter vid sin pool med sin iPad och sin chokladbit.

Jag som kille förväntas spänna musklerna och vara man nog att imponera på henne. Exakt var chokladbiten kommer in är jag inte helt säker på men det är nog säkrast att jag köper några stycken för att få en bra chans hos Megan. Hon är prinsessan i tornet som inte har hjärna nog att hitta på nåt annat att göra än att sitta vid sin pool och vänta. Men hon har snygga bröst.

Jag förväntas vara riddaren som heroiskt och brutalt bryter mig in i det tuffa tornet på min sadlade springare, dräper den dräglande draken med min manliga Marabouchoklad och, om jag är manlig nog, vinner hennes gudomliga gunst och kan återvända hem med min prestigefyllda prinsesspokal.

Men samtidigt, medan allt det här pågår, händer också något annat. Melodifestivalen är inne på sin final och någonstans i publiken står en tjej och hurrar när Loreen vinner. Några timmar senare är internet fullt av bilder på samma tjej, och tusentals kommentarer om hur äcklig och förskräcklig hon är. Orsaken är att hon inte har rakat sig under armarna.

fygvae

Världens cirkus uppstår och Facebook fullkomligt svämmar över av kommentarer. Vissa handlar om hur förskräckligt och ofräscht det är med hår under armarna, andra om att det ska väl ni skita i, och några skrattar åt kalabaliken. Men vad handlar det hela egentligen om? Hur kan nåt så random och totalt okonstigt som en orakad armhåla riva upp alla dessa känslor?

Jag tror det handlar om att den vi ser på bilden inte är Megan Fox. Hon finns inte i TVn för att uppmana killar att imponera på henne. Hon har inte tråkigt vid en pool med sin iPad och sin Marabouchoklad. Hon har fullt upp med att hurra för Loreen.

Men vi matas i hela våra liv med vilken roll en kvinna ska ha. Vi läser sagor för det ettåriga barnet där prinsessan är så vacker att alla riddarna i landet vill ha henne, och den som är modig nog att dräpa draken får både henne och halva kungariket. Notera ordet får. Vi snackar objekt.

Det är klart att man som kille drömmer om att vara den modiga riddaren som får prinsessan. Och det är klart att man som tjej drömmer om att vara så vacker att alla riddare vill ha en. Det är ju det sagorna går ut på. Och det är exakt samma saga som upprepas om igen för oss när vi är vuxna, denna gång med Megan Fox i huvudrollen.

Jag har ingen aning om vem tjejen i publiken på Melodifestivalen i är. Men de som lägger ut bilderna på henne och skriver de kränkande kommentarerna är så lurade av prinsessorna och Megan Fox att de har tappat greppet om hur verkliga människor ser ut. Vi är inte Barbie och Ken. Det står var och en fritt att raka eller klippa eller trimma eller göra vad som helst med sitt hår, oavsett var på kroppen det sitter, men vi kan inte komma ifrån att det naturliga tillståndet för de allra flesta är att vara hårig. Det finns en evolutionär fördel med det, precis som med håret på huvudet. För övrigt är tjejen i publiken skitsöt, vilket jag kan säga trots att jag inte känner henne. Jag känner knappast Megan Fox heller. Hon är säkert trevlig, men framställs i reklamen som det overkliga jag beskrivit här ovan.

Vad som gör mig så arg och ledsen med hela den här cirkusen är att debatten tycks handla om huruvida det är äckligt med håriga armhålor. Men jag vill påstå att det inte är det det handlar om. Det handlar om att man anser sig ha rätten att döma och kränka en annan människa utifrån hennes utseende.  En kvinnas utseende. Vi är så jävla präglade på att sätta kvinnors utseende i fokus att vi inte reflekterar över det. Och det gäller oavsett vilken kön man själv har. Det är en sjuk del i vår kultur som vi inte kan förneka hur mycket vi än försöker. Och att det är så är ju inte konstigt! Sagoprinsessorna och Megan Fox är överallt! Men varför?

Jo, för att det finns folk som tjänar på att vi har våra omedvetna fördomar. Marabou är fullkomligt medvetna om att killar medvetet eller omedvetet tänker över möjligheten att faktiskt träffa Megan Fox, rädslan över att inte vara bra nog, och tryggheten i chokladbiten som presenteras som nyckeln till ligget med Megan. No nuts, no glory.

Man är också fullt medveten om resultatet på tjejer av att visa upp snygga, sexiga, perfekt retuscherade tjejer i reklam. Man blir osäker, medvetet eller omedvetet, och garderar sig genom att köpa produkterna i reklamen.

Men för fan, gå inte på det där!

Jag är ärligt och fullt ut totalt ointresserad av Megan Fox. Hon kan sitta vid sin jävla pool och vänta på att killar ska imponera på henne. Däremot jag känner ett visst intresse för en okänd person som ägnar sin tid åt roligare saker än att pressa sig in i nån påhittad mall av saker man ska göra för att passa in. Och jag är inte ensam om det.

Eller för att uttrycka det med en låt (Spotify-länk): Alver och dvärgar

Unga tjejer och äldre män

I jobbet åker jag runt en del och träffar olika el- och värmebolag. Det är intressant att se hur värmechefer, miljöansvariga, informatörer, produktionschefer och VD:ar ofta liknar varandra. Inte nödvändigtvis utseendemässigt (även om det förekommer) utan rent demografiskt.

Det är exempelvis ont om äldre kvinnor på de här bolagen. Och det är ont om unga män. Det känns som att de flesta man träffar antingen är män mellan 50-65 eller kvinnor mellan 25-35. De äldre männen är i regel VDar, värmechefer, ordförande och så vidare, medan de yngre kvinnorna oftare är miljöansvariga eller informationschefer.

I brist på passande illustration blir det en igelkott igen.
I brist på passande illustration blir det en igelkott igen.

Jag kan inte riktigt bestämma mig för om det betyder nåt, eller om det skiljer sig från samhället i övrigt. Att äldre herrar är överrepresenterade bland cheferna är knappast unikt, och att kvinnorna hamnar på de jobb som anses ”mjuka” (som att arbeta med miljöhänsyn och kommunikation) känns inte heller som nåt nytt.

Det är nog ett framsteg att kvinnor överhuvudtaget arbetar inom energibolag idag, jämfört med för 20 år sedan, men jag tror bolagen hade haft en ännu bättre chans att driva en bra verksamhet om posterna var mer jämnt fördelade över åldrar och kön. Samt att äldre kvinnor och yngre män slutade lysa med sin frånvaro.

Att snöa in på sin grej

På jobbet läser jag en del tidningar om ganska smala ämnen för att hålla mig ajour inom el-, värme- och energivärlden. Då slår det mig ofta att många tidningar (och även hemsidor osv) tenderar att se den lilla del av helheten som just de ägnar sig åt som det centrala, det viktigaste och ibland till och med det enda som spelar roll. Jag blir ganska förundrad av t ex tidningen ”Svensk Geoenergi”, som för någon som försöker se energi i Sverige som en helhet, och dessutom en del i ett större system, ter sig tämligen enkelriktad. Sida upp och sida ner om hur fantastiskt det är med geoenergi (dvs teknik för att hämta upp värme ur jordskorpan), varvat med reportage om hur orättvist det är att så många kommuner satsar på fjärrvärme istället. Sen är tidningen slut.

omslag_6

Nog för att geoenergi är mycket intressant och en viktig pusselbit i ett lands energisystem, men det är fortfarande bara en pusselbit. Och den här situationen, att vara i det närmaste insnöad på sin egen lilla del i helheten, är inte unikt för just den här tidningen, utan förekommer i många sammanhang. Kanske är det en mänsklig grej. Jag har träffat teaterfolk som är helt oförstående för världen utanför teaterkretsen, såväl som chalmersteknologer vars världsbild slutar vid Aschebergsgatan. Förmodligen är jag själv likadan på sätt och vis, tänker i miljöperspektiv och missar annat viktigt.

Men ju mindre och smalare det man sysslar med är desto tydligare blir det på nåt sätt. Och jag inbillar mig att jag har åtminstone en hyfsad förmåga att se nån slags helhet. Sånt kan man träna upp såklart och det är nog viktigt att göra det om man på allvar siktar på en hållbar framtid, vad man än sysslar med. Ibland får vi påminna varandra.

En annan sak som gör att ens perspektiv smalnar av och men blir ännu mer oseende för sådant utanför ens egen verksamhet är om man är en väldigt homogen grupp människor. För skojs skulle räknade jag antalet män och kvinnor som förkom på bld i geoenergi-tidningen. Jag hittade 27 män, som alla såg ut att vara mellan 40-65 år, och en kvinna som var 29. Det vet jag eftersom jag känner henne. Det var min goda vän Lise Nordin som sitter i riksdagen och deltagit i ett geotermi-seminarium i Almedalen, där hon intervjuats av tidningen.

Nåväl, det står säkert mycket viktigt och bra i tidningen, och geoenergi är som sagt en viktig pusselbit, men jag är övertygad om att för att vi ska kunna få till ett hållbart energisystem måste vi se alla pusselbitar, och dessutom hur de passar ihop. Då tror jag det är dumt att alla som sysslar med en viss pusselbit är män mellan 40 och 65.

Vi får ta ett snack om det här, Indiana Jones!

Ända sedan jag var liten har jag älskat Indiana Jones. Faktum är att jag blev helt såld på The last Crusade som dataspel innan jag ens sett någon av filmerna. Det var i åttaårsåldern. Några år senare spelade jag Fate of Atlantis, som höll mig hänförd i flera år. Först senare, i högstadiet, såg jag filmerna. Samma sak hände igen. Exotiska länder, hemliga grottor, ormar, spindlar, elaka nazister. Och Harrison Ford naturligtvis. Jag förlorade mig återigen i äventyren i de häftigaste filmerna jag nånsin hade sett.

Nu fick jag för ett tag sedan lust att se filmerna igen. Men den här gången hände nåt helt annorlunda.

indianajones1l_468x663_111589013

Vilken chock jag fick! Indiana Jones är ju värsta sortens svin!! Han får fordonskillarna på gymnasiet att blekna till ingenting i jämförelse, och spöar med råge James Bond i taskig kvinnosyn.

I min favoritfilm av Indyfilmerna, Det sista korståget, förför han totalt oglamoröst en tjugo år yngre tjej genom att med våld tvinga henne att kyssa honom. Och hon faller pladask, trots att han behandlar henne mer eller mindre som en uppblåsbar Barbara. Och så fortsätter det. Det är inte helt lätt att svälja att ens stora äventyrshjälte sedan 20 år tillbaka faktiskt har en människosyn som får mig att tycka bättre om skurkarna.

Ändå kommer jag fortsätta älska Indiana Jones. Även om det vrider sig i magen.

Det hade varit kul att gå in på en lite mer nyanserad analys här, men jag sitter på tåget mellan Stockholm och Uppsala och tänker att det nog är bra om batterierna i telefonen håller några timmar till.

Paris: Tango, rasism och sexobjekt

Så var jag hemma igen från Paris. Först och främst, innan jag säger något annat, så har det varit en fantastisk resa! Vi har ätit supergod mat, sett fantastisk konst på Louvren och Musée d’Orsay, vandrat i Montmartre och längs Seine, ätit svårsmälta baguetter i blå servetter, hört nunnorna sjunga i Sacré-Cœur, sett de sägenomsusade skorstenarna på Paris tusentals takåsar och druckit te på morgonsolbelysta franska balkonger med fina nya vänner. En underbar resa alltså!

Men Paris är en mångfacetterad stad. För lika fantastiskt som det är att inte kunna gå två meter utan att stöta på en legendarisk katedral eller fantastisk staty, lika mycket baksida finns det. Och jag gillar ju att prata om baksidor på den här bloggen, av nån anledning.

President Sarkozy bidrar inte direkt till en utveckling av landet åt det mer humana hållet.
President Sarkozy bidrar inte direkt till en utveckling av landet åt det mer humana hållet.

Till att börja märks rasismen i Paris. När jag kom dit tyckte jag det kändes kul att se så många människor i olika färger, till synes sida vid sida på tunnelbanan och på gatorna. Men ganska snabbt syntes skillnader mellan dem. Renhållningsarbetare, chaufförer och framför allt vakter är nästan alltid svarta. Och vakterna i Paris är ofta beväpnade och ser hotfulla ut. Det blir som en ond cirkel, att om man inte hade en bild av svarta som farliga och våldsamma tidigare så får man det. Och vaktbolagen utnyttjar fördomarna genom att anställa svarta, som folk redan är rädda för. Känns sådär.

Det är också en stad starkt präglad av könsroller. Kulturen inte bara accepterar utan uppmuntrar en syn på kvinnor som i första hand varelser som ska vara attraktiva och tilldragande. Män förväntas betrakta kvinnor som sexobjekt, bokstavligen, vilket märks på gatorna. Ett idealt förhållande är mellan en äldre, rikare man, kanske 15 år äldre, och en yngre kvinna. Män skakar hand, kvinnor kindpussar varandra. Män kindpussar också kvinnor, och allt det här är ett avancerat spel där man genom kindpussarna bekräftar att kvinnan är attraktiv. Att inte kindpussa sin manlige väns fru är att säga att hon är ful och därmed en förolämpning. Det gäller både män och kvinnor.

Att leva som queer i Paris är inte lätt. Vi bodde tre nätter hos några vänner till Janina, en tjej och en transkille som lever ihop. De berättade mycket om hur starka fördomarna är. Ordet ”feminist” är bokstavligen ett skällsord, både för kvinnor och män. Fördomarna och rädslan för allt som inte är traditionellt straight och passar i könsmallarna gör att queermänniskor ofta umgås i slutna grupper. Vilket inte är så konstigt, eftersom risken att bli utsatt för våld och förtryck är så stor. Transkillen vi bodde hos berättade om ett hus i närheten där många icke-straighta bodde, som hade blivit attackerat av ett gäng som misshandlade, förstörde och rånade de boende. Han själv undviker gator och andra platser där många människor rör sig, och cyklar hellre runt stan än tar metron.

Jag blir så arg och ledsen. Det här är Europa, det är EU och det är dessutom en av EUs mest tongivande länder. Machokulturen bland männen är så utbredd att politikerna använder sina plånböcker snarare än sin retorik. Detta sprids vidare upp i EU. Medan queerfolk, lesbiska, transpersoner och folk som bara rent allmänt inte råkar passa in i de löjliga könsmallarna fortsätter att utsättas för våld och utfrysning.

Jag skulle gärna bo i Paris. Jag älskar den vackra arkitekturen, musiken och konsten. Men jag blir illa berörd av hur fördomarna härskar. Inte bara så att jag tycker det är jobbigt. Jag mår uppriktigt dåligt av det.

Men allt är inte sotsvart. De vi bodde hos driver en tangoförening som håller på med queertango. Dit kan man komma och dansa med vem man vill, utan att tvingas föra om man är man eller följa om man är kvinna. Man behöver inte ens vara man eller kvinna. Det är nästan så man får lust att börja dansa tango.

Att hata feminism

Jag håller nu på att läsa en kurs i genusteori och borde egentligen, istället för att skriva på den här bloggen, skriva på min inlämningsuppgift som ska vara klar imorgon bitti. Det är grymt intressant att sätta sig in i inte bara den feminism som finns idag utan också vägen som har lett hit. Man förstår bättre varför feminismen ser ut som den gör när man inser vilken historia som ligger bakom.

feminism-2b_54395885

Men det var egentligen inte det jag tänkte skriva om idag. Istället tänkte jag göra en kort reflektion över det hat som feminismen tycks väcka. Det är läskigt, och samtidigt väldigt fascinerande. Varför hatar man idén att ingen ska diskrimineras på grund av sitt kön? Ställer man frågan på det sättet ter den sig nästan lite komisk, men många verkar ha en helt annan infallsvinkel. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta när jag läste ett inlägg på Passagen Debatt häromdagen.

Jag ska inte återge det i sin helhet (den som vill läsa hela kan göra det här) men det hävdar, på ett ovanligt välformulerat och till synes genomtänkt sätt, att feminism (egentligen kvinnor och kvinnligt sätt att tänka i allmänhet) ligger bakom hela västvärldens förfall. ”Med en ökad kvinnlig närvaro överallt så kan jönspartier som (mp) och (v) behålla sina riksdagsplatser och påverka samhället eftersom deras väljare mestadels är kvinnor.” skriver debattören efter att ha berättat hur det svenska samhället förgiftats av kvinnliga egenskaper och förfallit under 60- och 70-talen. ”Samtidigt sänktes alla krav överallt, alla skulle vara empatiska och ödmjuka och kvinnliga egenskaper premierades på bekostnad av manliga dito. Kvinnosakskämpar började poppa upp och dessa muterades senare till feminister, miljörörelsen kom igång och vänstern stärkte sina aktier. Allt detta (av vilket vi ser resultatet i dagens läge, både inrikes och i de flesta andra västländer) startade när kvinnorna började ta för sig och lämna hemmet för att bli yrkesverksamma på sent sextiotal.

Inlägget avslutas med orden ”Som en jämförelse på min tes kan vi ställa den patriarkala arabvärlden mot den matriarkala västvärlden. Av dessa två är det ju givet vem som avancerar på den andres bekostnad. Är hemligheten med vår civilisations förfall helt enkelt att vi släppte in kärringarna i det offentliga rummet och vid maktens bord? Jag tror det.

Min första reaktion var ett uppgivet skratt. Det var liksom för dumt för att vara sant. Sen tog vetenskapsteoretikern i mig över och jag började fundera över hur man kan få den här typen av åsikter. Texten är välformulerad och välstrukturerad, så personen som skriver är uppenbarligen inte dum i huvudet. Men allt vi ser ser vi på olika sätt beroende på vilket perspektiv vi har. Rent allmänt är det svårt för folk att ta till sig med vilket manscentrerat perspektiv vi traditionellt ser historien. Det är därför det verkar krävas universitetskurser för att vi ska se ganska självklara grejer.

Men återigen, vilket perspektiv krävs för att man ska skaffa sig såna extrema åsikter? Tja, varför blev Hitler demokratiskt vald? Varför accepterades skavhandeln? Vi är inte så självständigt tänkande som vi tror. De perspektiv med vilka vi ser på saker och ting tar vi till stor del till oss utifrån. Och lever man i ett sammanhang med väldigt ensidigt perspektiv (exempelvis är 99,95% av ledarna för de största multinationella bolagen män [Connell, 2009]) är en logisk följd att ens åsikter formas av det.

Oj, det här blev längre och luddigare än jag tänkt mig. Bäst att skriva på inlämningsuppgiften istället.

Normer

Normer. Det är ett sånt där ord som betyder väldigt olika saker beroende på i vilket sammanhang det sägs. I progressiva sammanhang, som bland feminister och politiskt medvetna människor i allmänhet, är det ofta ett negativt ord. En norm betecknar där något negativt, något man bör motarbeta. Något som tas för givet av allmänheten och som förtrycker alla eller en viss grupp människor. Att våga förkasta normerna ses ofta som något obestridligt bra.

I andra sammanhang är normer något positivt. Jag har inte läst mycket psykologi, men i den kursen jag läste användes normer i positiva ordalag. Jag, som är inskolad med normer som något negativt, hade svårt att vänja mig. Föreläsaren hade också svårt att förstå när jag försökte förklara att normer i mina öron var något negativt.

Bilden snodd från https://intersektionellsolidaritet.wordpress.com
Bilden snodd från https://intersektionellsolidaritet.wordpress.com

I psykologikursen var inte normer något som hindrade eller förtryckte människor. Tvärtom. Där såg man det som en grundläggande social byggsten att bygga upp normer som gjorde att ett samhälle fungerade. En norm där kan t.ex. vara att man inte slår ihjäl någon för att ta hens mat, att man tar hand om sina barn, att man hjälper varandra och så vidare.

Efter den här insikten kan jag ibland irritera mig på att ordet normer används så slarvigt inom t.ex. feministiska och queersammanhang. Det är skillnad på att ifrågasätta normer och att förkasta normer. Jag ifrågasätter gärna alla möjliga företeelser i hur vi lever tillsammans, men bara för att det är en norm behöver det inte betyda att den bör brytas. Det beror helt på vad den säger.

Jag håller på att läsa en jätteintressant kurs i genusteori, så det kommer nog bli en del fler inlägg på det här temat framöver…

EMANUEL DISSAR – del 17: Kvinnliga former

Hej allihop och dags för Emanuel Dissar igen! Den här gången gäller det alltså kvinnliga former, men bilden och formuleringen till trots menar jag inte former i den bemärkelsen att det handlar om kroppar. Vad jag menar är språkliga former.

Venus från Milo.
Venus från Milo.

Av någon anledning har folk i det förflutna ansett det nödvändigt att inrätta särskilda ”kvinnoformer” av vissa ord. En kvinnlig vän är en ”väninna”, en kvinnlig skådespelare är en ”skådespelerska” och en kvinnlig lärare är en ”lärarinna”. Vissa av de här formerna är mer fasta än andra, och vissa hänger ganska löst, t.ex. lärarinna.

Men vad jag undrar är – varför har vi de här särskilda ”kvinnoändelserna”? Rent logiskt skulle de behövas om det alternativa ordet, t.ex. ”vän” uteslöt alla som inte är män. Men exakt vad i ordet ”vän” anger att det måste vara en man? Vad i ordet skådespelare anger att det inte kan vara en kvinna? Analyserar man ordet så finner man skåde– vilket anger att det är något som ska synas, och –spelare vilket anger rollen som den som ska spela för att synas. Hade det varit ”skådeman” hade det varit en annan sak.

På nåt sätt kokar det hela ner till (ett uttryck som ibland kritiseras för att vara angloimperialistiskt, men som jag faktiskt gillar) att den manliga formen ses som standardformen. Annars hade vän inte behövt någon kvinnlig alternativform som väninna. Skådespelare är i mina öron lika neutralt som bandspelare. Och bandspelare har ingen snopp. Man skulle aldrig få för sig att kalla en bandspelare för bandspelerska, för ordet ÄR faktiskt i grunden könsneutralt.

Så att prata om väninnor och lärarinnor känns i mina öron dumt. En vän är väl en vän oavsett vilket kön hen har? Och lärare = ”en person som lär ut”. Inte ”en man som lär ut”.

Värst är nästan när folk säger ”kvinnlig läkare” eller ”kvinnlig präst”. Varför, liksom? Det är en läkare och en präst det handlar om! Varför måste man specifiera att det här ”det kvinnliga alternativet”, som för att varna för att det inte är en riktig präst eller läkare?

Nu är de här orden väldigt ingrodda i vårt språk, så att folk använder sig av dem betyder inte att de är dumma eller förespråkare för nån slags patriarkal maktstruktur. Det betyder bara att hela grejen med könsroller och normer är så sjukt mycket mer inrotad än man tror.

Sen finns det ju faktiskt ett litet antal roliga exempel på när kvinnan utgör namnnormen för ett yrke, och där mannen får ta på sig samma namn. Som sjuksyster. Jag har inte hört om sjukbröder. Kanske skulle vara ganska fint, nu när jag ser det i skrift. Sjuksystrar och sjukbröder. Men många tycker det låter väldigt konstigt och rentav obehagligt när det pratas om män som är sjuksystrar. Det tyder lite på vår omedvetna, inneboende rädsla för könsöverskridande, framför allt när män identifieras med kvinnliga egenskaper.

Oj, det här blev ganska invecklat. Men intressant!

Kalle Anka och hans manliga vänner

Idag är det julafton, och jag vill önska alla som mot förmodan läser den här bloggen den 24 december en jättefin jul!

robin

För två år sedan fick jag för mig att göra en feministisk analys av Kalle Anka och hans vänner på julafton. Inte för att jag riktigt vet om jag är kapabel att göra en vetenskapligt korrekt feministisk analys, men jag gjorde i alla fall ett försök (och i vår kommer jag ju läsa genusteori så då blir jag förhoppningsvis bättre på det!). Texten som följer är en repris, skulle man kunna säga, från 2008. Min frågeställning var vilken bild av manligt respektive kvinnligt som ges barnen som tittar. Alltså, för för varje film ställde jag frågorna

1. Finns det kvinnliga karaktärer?
2. Om det finns kvinnliga karaktärer, vad har de för typ av roll? Vad har männen för roller?

Tomteverkstan – innehåller enbart män. Dock några kvinnliga dockor. De får sitt hår permanentat.

Kalle Anka i djungeln – de figurer som går att avgöra kön på är enbart män.

Askungen – kvinnlig huvudperson. Hennes stora mål är att få en vacker klänning. Dock en del aktiva kvinnliga möss.

Musse på camping – enbart män. Dock en kossa i en scen.

Lady och Lufsen – en kvinnlig och en manlig huvudperson. Lady är dock mest söt och rodnar (och heter dessutom sitt kön!). I övrigt bara män.

Djungelboken – enbart män.

Snövit – kvinnlig huvudperson. Hon hon blir underhållen och uppvaktad av övriga roller, som samtliga är män.

Tjuren Ferdinand – enbart män, med undantag för Ferdinands kossamamma. Och en kvinna som kastar en blombukett i en scen. Ferdinand har dock traditionellt kvinnliga egenskaper, som uppmuntras i slutet.

Robin Hood – enbart män i samtliga talade roller. Alla soldater och andra kollektiva roller är män. En kvinnlig kanin sitter på en kärra i slutet. Plus Marion då, som rodnar och passivt får en ring satt på sitt finger.

Plutos julgran – enbart män. Piff och Puff kan möjligen tolkas som kvinnor, om man inte visste sen andra serier att de är killar. Dessutom sjunger Mimmi i slutscenen, medan Kalle och Långben spelar instrument.

Sammanfattningsvis är väl ungefär 90-95% av rollerna killar, beroende på hur man räknar, och samtliga tjejer har passiva roller som Lady eller Askungen, som bara förläget blir uppvaktade av killarna (alternativt är dom kossor).

Hur fasen kan vi påstå att vi uppfostrar våra barn med en jämställd syn på tjejer och killar? Flera generationer har vuxit upp med Kalle Anka på julafton, och från noll års ålder fått lära sig via roliga tecknade filmer att det är killar som är standardkönet (varför skulle annars 95% av rollerna vara killar?) och att tjejers roll är att passivt uppvaktas av killarna.

Fattar ni hur djupt det här sitter i vårt samhälle?? Det är läskigt, jag förskräcks gång på gång. Ursäkta att jag blir så uppeldad, men det är sånt här som verkligen gör mig sån. Det är inte så att jag fördömer Kalle Anka på julafton (tvärtom älskar jag Disneyfilmer och de som visas på julafton är riktig konst!), men det ger en väldigt tydlig bild av hur mansnormativt vårt samhälle är, till nackdel för både kvinnor och män.

kalleanka

Vad vill jag då med det här inlägget? Jag vill visa på hur vi, allra oftast omedvetet, tillmäter kvinnor och män olika egenskaper som vi förväntas följa. Detta är till nackdel för både kvinnor och män, eftersom båda påtvingas egenskaper som bara vissa individer har. Vi ger dessa roller till våra barn innan de ens vet att det finns kvinnor och män.

Avslutningsvis vill jag säga att filmerna är gjorda mellan 50-talet (tror jag) och 80-90-talet. Man skulle kunna säga att filmerna reflekterar en förlegad syn som inte stämmer längre, och förhoppningsvis är det så. Men många, inklusive jag, älskar Kalle Anka, och när något vi älskar visar på att killar är standardkönet och tjejer ska vara passiva och vackra, då är det faktiskt lite läskigt.