hälsa – Sida 3 – Emanuel Blume

EMANUEL DISSAR del 2: Pissoarer

Det har blivit dags för andra delen i mini-serien Emanuel Dissar. Den här gången tänker jag hacka på en stackars bekvämlighetsinrättning, som jag vill påstå knappt är värd namnet. Nämligen det som kallas urinoarer, pissrännor, eller kort och gott pissoarer.

Först fördelarna. De är billiga att bygga och fler personer kan kissa samtidigt. Frågan är bara, hur många vill kissa samtidigt? Jag känner liksom inte att kissande är en social umgängesform som jag riktigt uppskattar.

För det första är det här med att kissa en ganska privat grej. Att stå där och bli knuffad av andra män och lyssna till ljudet av deras strålar som skvätter mot metallen och stänker ner ens byxor gör liksom att det blir lite svårt att riktigt uppskatta situationen och känna sig såpass bekväm att det man kom dit för att göra så att säga flyter på riktigt bra.

För att inte tala om att det aldrig finns något toalettpapper. Det är tämligen ohygienskt i sig, men när killarna som står breved skakar de sista dropparna från snopparna och man får små diskreta skvätt i ansiktet blir det rentav ganska äckligt.

Ofta har pissoarer dessutom ett ständigt rinnande vatten, för att det inte ska lukta mer outhärdligt än det redan gör. Vågar inte tänka på hur mycket vatten landets pissoarer slösar bort under ett år. Och dessutom har vi ju den ganska uppenbara nackdelen: behöver man uträtta ett lite tyngre behov är det kört.

När man kommer in på herrtoaletter på olika ställen finns det kanske en ränna och (om man har tur) ett eller två bås som går att låsa. Så ni som bygger herrtoaletter, gör världen en tjänst: Strunta i pissrännan, och bygg ett par extra bås istället. Då slipper man dessutom det fåniga behovet av att ha separata herr- och en damtoaletter.

Och därmed är andra delen av Emanuel Dissar till ända.

Det börjar bra…

Planen för idag var enkel. Jag skulle

1. Vakna.
2. Cykla till till tandläkaren där jag hade en tid 07.40.
3. Cykla in till Stenungsund och ta bussen till Göteborg.

En enkel plan. Vad skulle kunna gå fel? Ganska mycket, skulle det visa sig. Det började egentligen redan igår, då jag under en konsert som jag arrangerade skulle lyfta ner en högtalare från ett stativ, tappade balansen, och sträckte ryggen. Aj.

Resultatet blev att jag fick ryggskott, som gjorde så ont hela natten att jag inte kunde sova. När jag sovit mina 2-3 timmar insåg jag att jag inte orkade cykla till Skärhamn på den lilla sömnen. Pappa fick köra. Jag kom in till tandläkaren 7.35 och de började borra runt 7.40. Och de fortsatte. Och de fortsatte. Bytte borr. Satte in ny bedövning. Bytte borr. Satte in ännu mer bedövning. Det tog aldrig slut.

Fattar ni hur jobbigt det är att hålla upp käkarna så länge?? Till slut fick dom sätta in nån slags bitkloss för att jag inte skulle få totalkramp. Och hela tiden gjorde det svinont i ryggen. När jag skulle skölja munnen inemellan vändorna fick de hissa upp hela stolen eftersom jag inte klarade av att resa mig med ryggskottet.

Och så höll det på. När de äntligen borrat färdigt var jag helt vimmelkantig. Bedövningen kändes som att den satt i hjärnan. Igenfyllningen av hålet tog 5-10 minuter, och när jag reste mig ur stolen var klockan över nio. Jag hade alltså suttit där i en och en halv timme. Varav typ 75 minuter bestått av borrande. Jag var ganska väck, tackade stapplande och gick för att betala.

Då visade det sig att jag inte hade några pengar på mitt kort (eftersom VISSA INNEBOENDE har svårt att komma ihåg att betala hyran…). Så där stod jag med halva ansiktet förlamat och en tandläkarreceptionist som stirrade uppfordande på mig och visste inte hur jag skulle lösa situationen. Som tur var hade pappa inte åkt hem, utan suttit och halvsovit i väntrummet, så han kunde betala. Puh.

Men bedövningen satt i. Jag kunde inte kontrollera vänster ögonlock. Det liksom hängde och slängde och jag kunde inte stänga det utan att dra ner det med handen och hålla det nere. Inget bra läge att cykla in till Stenungsund, tänkte jag. Istället tog jag en tupplur när jag väl var hemma, för att bedövningen skulle lägga sig. 20-30 minuter borde gå bra, tänkte jag och ställde en klocka på 30 minuter.

Sen vaknade jag plötsligt av att pappa kom in i rummet. Klockan var då 12.15, och jag hade sovit stenhårt i två och en halv timme. Bedövningen satt fortfarande kvar, även om jag kunde kontrollera ögonlocket någorlunda. Jag släpade mig upp. Det var då jag märkte det.

Ryggskottet var helt försvunnet.

Midsommarinsikter

Tänk så mycket ångest jag fått genom åren av ordet ”midsommar”. Men inte i år. Jag kanske förklarar mer om det senare, nu ska jag berätta om mina insikter från denna midsommarhelg.

Jag spenderade midsommar på Tjörn tillsammans med Agnes och min familj. Ganska traditionellt med sill, solsken och massamassa kakor. På midsommardagen gav jag och Agnes oss ut på en långpromenad/bergsbestigning/exkursion i de höga bergen som omger dalen mina föräldrar bor i.

Vi var ute i nästan två timmar. I samma berg som jag brukade springa i när jag var liten. Och jag greps av en nån slags lugn och harmoni som man väldigt sällan upplever. Ett berg blir så mycket större och intressantare när man faktiskt klättrar i det istället för att se det på sin gps.

Agnes, som ju är biolog, hittade massor av roliga grejer och jag var helt fascinerad. Till exempel följande sileshår, som växte vilt vid en nästan igentorkad göl uppe i de blåsiga bergen.

De ser nästan tropiska ut, som de köttätande växter de är. Kladdiga med små klistriga droppar längst ut. På ett par av dem kunde man se små insekter som gått ett grymt öde till mötes.

Dessutom hittade följande orkidé, som vi tror kan vara Jungfru Marie nycklar.

Dom här är fridlysta, så dom ska man inte plocka…

När vi gick där i bergen, i en liten skog som otroligt nog hade lyckats växa upp på något mindre blåsigt ställe i de i övrigt väldigt vindpinade bergen slogs jag av en fundering. Jag kände hur bra jag mådde av att strosa omkring där uppe. Ömsom hoppande barfota över klippskrevorna och ömsom studerande nån spännande växt. Efter att ha läst den lilla psykologi jag faktiskt läst har jag lärt mig att vi människor mår bra av att spendera tid i de miljöer vi utvecklats i. Alltså skogar, berg, slätter och savanner.

Men… frågan är om våra förfäder tänkte som jag, att ”Ahh, vad skönt att gå omkring i bergen och skogen! Här trivs jag verkligen, här kan jag koppla av.” På nåt sätt känns det inte helt logiskt. De gjorde ju det dygnet runt, 365 dagar om året. Är det på nåt sätt en fabricerad sanning det där man att man bra och andas ut i ”naturliga miljöer”? För vi romantiserar ju en hel del om det. I och för sig älskade jag det när jag var liten, och jag går fortfarande ut så ofta jag kan, men Majorna har något begränsat med natur jämfört med Tjörn.

Har inget svar. Men det är en spännande fråga tycker jag. På kvällen tog vi en sväng med båten på havet. Mys.

Nu ska här sovas. Ikväll blev det konsert på Sundsby med Christina Kjellsson. Men det skriver jag om nästa gång! Godnatt!

Jag är inte beroende, jag kan sluta när jag vill!

…så har jag tänkt i ganska många år. Det var ju ett eget val. Det började väl egentligen när man flyttade hemifrån, och kunde använda sina pengar och sin tid som man själv ville. Och så var det fredag och man föll för frestelsen. Sen lördag. Så småningom klarar man sig inte utan en vanlig tisdagskväll. Och för ett tag sedan insåg jag – jag är beroende. Av godis.

Och inte bara godis. Kakor. Glass. Bullar. Sötsaker av alla de slag. Nu kanske nån skrattar och säger att ”Det här var väl ett gulligt inlägg! Godis är ju helt ofarligt. Jag känner massor som är beroende av sprit och knark.” Men faktum är att det inte är så harmlöst som det verkar.

Varenda kväll känner jag suget. Har jag inget hemma måste jag cykla till Coop och köpa lite choklad. Eller baka chokladbollar. Eller köpa glass. Jag kan inte se på en film eller läsa en bok utan att känna det där suget. Dessutom kan jag knappt betala hyran eftersom det är så jä%&#a dyrt att gå till tandläkaren.

Så för en dryg vecka sedan bestämde jag mig för att ha en ”vit vecka”, där jag inte köpte godis, glass eller andra sötsaker. Det gick sådär. Eller rättare sagt, jag höll löftet, köpte inga sötsaker, men när jag var med andra bjöds det på kakor och godis och tårta och alla möjliga grejer. Så jag bestämde mig för att gå en medelväg. Inte köpa sötsaker. Bara äta vid särskilda tillfällen.

Och hittills funkar det.

Jag är inte rädd för tandläkaren, men…

Jag var hos tandläkaren igår. Det var obehagligt, sved och gjorde ont. Inte under själva borrandet alltså utan några minuter senare.

Tyvärr har jag dålig tandhälsa. Det hjälper inte vad jag försöker med. Fem minuter tandborstning två gånger om dagen med extrastark tandkräm, floursköljning, flourtabletter, tandtråd, flourtuggummi… Hur mycket jag än försöker sköta om mina tänder har jag ändå hål varenda jävla gång dom kontrollerar. Och så sitter man där med en massa möbler och vassa redskap i munnen och kan inte argumentera emot när de föreläser om hur viktigt det är att sköta sin tandhygien. Tack, jag kan det där.

Extra fånigt känns det när jag pratar med vänner som kanske borstar tänderna nån gång om dagen (i bästa fall), äter mycket mer sötsaker än jag, och aldrig begagnar sig av tandtråd, flourlösning eller andra dentalhygienska produkter, och som aldrig haft ett enda hål i hela sitt liv.

Jaja, det kanske är nån slags kompensation för att jag har så bra hårkvalitet. Tyvärr hjälper inte det min tämligen ansträngda ekonomi. Jag är inte rädd för tandläkaren, men skitskraj för de fyrsiffriga belopp receptionisten tar ut varje gång man lämnar tandläkaren.

Jag lever!!!

Igår blev jag utskriven från sjukhuset. Då hade jag legat inne i fyra dagar efter att ha åkt in akut i fredags för vad som verkade vara njurarna. Såhär mådde jag i söndags. (Det finns en film från lördagen också men den vågar jag inte visa…)

Men för att börja från början…

En morgon i mitten av november vaknade jag och hade ont i halsen. Jag klädde på mig, tog spårvagnen till jobbet, och tänkte att jag borde ha sovit i en stor t-shirt istället för bara kallingarna. Ett par dagar senare fick jag feber, sen kom hostan, snuvan och ännu mera feber. Jag var hemma från jobbet ett par dagar.

Sen plötsligt verkade det gå över, och jag började jobba igen, men febern kom tillbaka, tillsammans med en oerhört jobbig ögoninflammation som gjorde att jag fick kisa mig fram i flera dagar.

Så fortsatte det. Med jämna mellanrum blev jag aningen bättre, försökte jobba, plugga och repa på spexet, men varje gång kom sjukdomen tillbaka med nya konstiga symptom. Efter två veckor fick jag ont i ryggen. Det blev värre och värre och spred sig till magen, och till slut kunde jag varken sitta eller ligga mer än 10 minuter i sträck, vilket gjorde att jag inte fick nån sömn. Jag fick hjärtklappning, svårt att andas, och så plötsligt en dag svimmade jag på toan på jobbet.

Den kvällen ringde jag Isabel och sa att hon fick komma och ta hand om mig. Jag orkade knappt gå upp ur sängen, och än mindre laga en ordentlig middag. Hon gjorde mat åt mig och nästa morgon ringde vi sjukvårdsupplysningen, som sa ”Åk akut till vårdcentralen, du kan ha fel på njurarna!”

Så vi åkte till vårdcentralen, gjorde tester, väntade, gjorde fler tester, och hela tiden mådde jag sämre och sämre. Febern ökade och jag fick svårare att gå. Till slut fick jag en remiss till Östra sjukhuset dit vi fick åka akut med taxi (!).

På östra dröjde det en evighet innan jag fick träffa nån som tittade på mig. Jag satt i feberfrossa i väntrummet med både mina och Isabels ytterkläder på mig och frös och skakade nåt förjävligt. Efter ett par timmar kunde dom börja testa mig, och kom fram till att jag hade en bra bit över 40 graders feber. Ett antal blodprov (varav ett kunde vara regisserat av Quentin Tarantino, och höll på att få både mig och Isabel att svimma) och andra tester senare rullade dom mig i rullstol (kunde inte gå längre vid det laget) till ett rum där jag fick dropp och mediciner och till slut däckade.

Jag minns inte så mycket av dagen efter. Mer än att jag hade så ont i ryggen och magen att jag inte visste vad jag skulle göra med mig. Somnade, vaknade, spydde, somnade, vaknade, fick tabletter, spydde, somnade… så höll det på. Men hela tiden var Isabel med mig. Vet inte vad jag skulle gjort annars. På natten till söndagen fick jag nån slags ångestattack och låg och skakade och hyperventilerade och kunde knappt andas medan Isabel försökte lugna ner mig. Sen fick jag sömnpiller och däckade igen efter ett tag.

I går skrevs jag ut. Nu är jag på Tjörn och försöker återvända till nåt slags normalt liv. Det är så tråkigt att ha missat så mycket av jobbet på Ekosofia, miljöpsykologikursen jag går nu, och inte minst repandet på spexföreställningen. Men jag kommer igen, jag lovar.

That’s enough.

Jag var nyss och tränade på Gibraltargatan, och när jag kom hem, varm lite svettig och på väg in i duschen, kände jag en smått obehaglig doft i lägenheten. Vattnet på hallgolvet skvallrade om att det hänt igen, och en blick in i duschrummet avslöjade att så var fallet.

Över tröskeln till duschrummet sipprade långsamt avloppet från tio lägenheter. Det har sina sidor att bo på nedre botten… Den ljusa bollen nere till höger på bilden är inte en inmonterad golvspotlight, utan reflektionen av taklampan i vattenytan. Jag ringde hyresvärden för trehundrade gången och sa att nu är det stopp igen. Han sa åt mig att knacka på hos alla grannar och be dom låta bli att duscha. Suck.

Om det ändå bara hade vart avloppet. Men icke. Här nedan syns interiören av mitt kylskåp. Och vad är det för speciellt med den, kan man fråga sig. Uppmärksamma läsare kan konstatera att den lilla lampan inte lyser, vilket beror på att kylskåpet inte går. En timer gör att det bara går i en halvtimme åt gången, eftersom det enbart kan köras på högsta effekt, vilket gör om det till en frys.

Och här nedanför ser ni fönstret i vardagsrummet. Efter att ha ringt och tjatat oräkneliga gånger om att fönstret inte gick att öppna kom det en vaktmästarsnubbe och försökte fixa det, men det var för tungt så han orkade inte och fick åka hem. Ett tag senare ringde jag igen, och då kom en annan vaktmästaresnubbe och orkade inte heller, och fick också åka hem. Proceduren upprepades, och till slut kom två vaktmästarsnubbar, och orkade nästan. När dom tog hjälp av nån tredje snubbe så funkade det. Men nu går fönstret inte att stänga. För att överleva vintern har jag fått fylla skarvarna med kläder, se nedan.

Men vad bekommer mig allt det här? Ringa! Hahaaa! För jag ska snart flytta! Till en jättefin liten studentlägenhet på Birger Jarlsgatan (!) i Majorna. Så då kan avloppet bubbla och rinna över hur mycket det vill, I won’t be there!

Göteborg runt på 105 minuter

För några år sen, när nån nämnde ordet Marathon, gick mina tankar först och främst till ett övergivet rymdskepp i en inte alltför avlägsen framtid, invaderat av den lömska utomjordiska rasen Pfhor. Se bilden nedan.

Nu är dock maraton mer förknippat med att springa långt. Och jag sprang världens största halv-maraton, Göteborgsvarvet, förra lördagen! Anledningen till att jag inte skriver om det förrän nu är att det har tagit sån tid för bilderna som togs under loppet att bli klara. Och nu, när dom väl är klara, visar det sig att de kostar 200 spänn styck om man vill köpa dom! Som tur är fick jag tag på dessa bilder i miniupplösning.

Hela banan var tjugoen kilometer totalt. En halv maraton alltså. Om jag inte minns fel är en maraton avståndet mellan Aten och Sparta, som en massa nakna greker sprang för länge sen för att inleda olympiska spelen. Eller nja, jag kanske blandar ihop det. Det kan hända att dom var i krig eller nåt, och då var dom ju inte nakna. Det var dom bara när dom tävlade. Fast det kan också varit en by eller stad som hette Marathon, och att den låg på just det avståndet från nån annan stad, typ Aten.

Hursomhelst, jag sprang på 1.45 i alla fall. Men vänta bara tills nästa år! Då tänker jag vara frisk! Och dessutom starta i en bättre startgrupp. Nu gick liksom den mesta ansträngningen åt till att försöka kryssa mellan folk för att ta sig fram. Jaja, det var lättare än att försvara ett invaderat rymdskepp i alla fall.

Dom korkade dörrarna på Handels

Jag läser en ny kurs nu (som är helt otroligt kul och intressant!) som går på Handelshögskolan. Har inte tagit nån kurs på Handels sen 2005 så jag hade glömt det otroligt korkade dörrsystemet. Så här är det.

Dörrarna pryds av små skyltar att de inte ska öppnas för hand. Istället ska man trycka på en elektrisk dörröppnare. När man frågar varför man inte ska öppna dörrarna själv får man svaret att ”det är för att dom är så tunga, det är ju därför man ska använda de elektriska dörröppnarna.”

Men varför så tunga dörrar, liksom? Det är inte för isoleringens skull, eftersom det ändå finns luftslussar. Och ju tyngre dörr, desto mer får Ringhals jobba övertid. Till och med dörrarna till toaletterna ska öppnas med en knapp! Vad är grejen? Handels byggdes 97! Det är liksom inga marmorportar vi snackar utan vanliga glasdörrar (inte på toaletterna alltså…). Får studenterna på Handels så mycket motion att de inte rekommenderas att öppna dörrar?

De luriga fladdermössen

Jo, jag vet att jag är hemma från Afrika nu och borde börja skriva om den här delen av världen, men en sista sak måste jag berätta, som hände när jag var i Kenya.

Där jag bodde i Ugunja fanns gott om fladdermöss. I början tyckte jag dom var spännande. Dom är mycket större än fladdermöss i Sverige och liksom svävar majestätiskt och ganska långsamt, till skillnad från dom kvicka små fladdermössen hemma. Dom var häftiga helt enkelt. Fram tills jag fick reda på att de hade rabies, och kunde bitas. Då ändrades mina känslor för dem en aning. När jag frågade ”So how do I avoid them?”, kollade snubben på mig som om jag inte var klok, och svarade sen ”You duck.”

Det var precis innan regnperioden, och om nätterna kom ibland korta, men extremt intensiva regn. Jag låg och försökte sova, men eftersom jag låg under ett plåttak dånade det något helt oerhört när det massiva regnet slog mot den tunna plåten. Jag hörde inte ett ljud av min mp3-spelare, trots att jag skruvade upp den till närmare max.

Till slut tänkte jag att ”Näe, detta måste jag se.” Så jag trasslade mig ur myggnätet, klev ur sängen och tassade barfota ut genom dörren. Plåttaket skjuter ut en bit utanför dörren, så jag kunde stå där utan att bli blöt, och i ficklampskenet stirra ut i den fullkomliga vägg av vatten som tornade upp sig framför mig.

Jag stod där i flera minuter och bara fascinerades över det intensiva regnet och det massiva dånandet, när jag kom att tänka på att jag stod där i bara kalsongerna, och det är ju ingen höjdare ur fladdermussynpunkt. Sen tänkte jag att ”Äh, dom är ju inte ute och flyger i sånt här väder. Dom hänger ju under… under…”

Det gick upp för mig att jag stod under det utskjutande taket. Långsamt riktade jag ficklampans ljuskägla uppåt. Och där. En halvmeter ovanför mig glittrade fyra ögon till, och två vingar fälldes ut, från en av de två figurerna som hängde där från en bjälke. Jag fick totalpanik, och var tillbaka inne i huset på en halv sekund, med hjärtat i halsgropen.