miljö – Emanuel Blume

Är vi högstadieelever från Bleket?

Såhär såg jag ut när jag var 18.

Emanuel som artonåring sitter under ett träd i palestinasjal

På den tiden var jag partipolitiskt aktiv, och en gång var jag med i en politisk debatt på Bleketskolan i min hemkommun Tjörn. Det började bra med att varje parti fick introducera sig med vad de tyckte var viktigt och ville driva. Men det blev snabbt tydligt att så fort nån nämnde Bleket eller Bleketskolan visslade eleverna och klappade händerna. När nån föreslog nåt som eleverna tyckte verkade jobbigt buade de. Det dröjde inte länge förrän debatten förvandlades till en tävling mellan partierna att lova allt möjligt till just eleverna på skolan. Simhallar, godisaffärer, sportarenor, ledighet från skolan – allt som fick eleverna att klappa händerna. Ingen vågade säga nåt som fick dem att bua.

Ungefär så känns valdebatten nu. Partierna tävlar i vem som kan lova folk mest förmåner och minst ansvar. Detta i en tid när vi måste ta större ansvar än någonsin. För vi står vid ett vägskäl. Aldrig tidigare i världshistorien har vi haft det så bra som nu. Haft så hög standard. Varit så friska. Utsatts för så få risker. Haft såna möjligheter att resa. Att äta mat från hela världen, billigt och året runt. Kontakta vem vi vill, när vi vill. Historiens människor skulle sett oss som kungar. Kejsare. Gudar.

Så stora är våra privilegier. Och vi har vant oss vid dem, tagit dem för givet. Men kanske tillhör jag den första generationen i modern tid vars barn inte kommer att få det lika bra som sina föräldrar. Och det på grund av mig. Vi har en liten, liten chans att minimera den globala uppvärmningen (att stoppa den är kört), men det förutsätter att vi gör ALLT vi kan NU. Att vi tar ansvar. Men den politik som partierna går till val på går ut på att vi ska slippa ta ansvar. Det ska nån annan göra. Marknaden. Poliserna. Nato. Kärnkraften. Och vi röstar som vi röstar, klagar på att politikerna inte tar ansvar. Men hur behandlar vi de politiker som faktiskt försöker? Hur ligger det enda parti som har någorlunda vettig klimatpolitik till i opinionsmätningarna? De balanserar på fyraprocentsspärren. Vi straffar politiska förslag som innebär att vi som folk ska ta ansvar, och belönar löften att vi ska kunna fortsätta leva som gudar, även om kostnaden för det är våra barns möjligheter att leva som människor.

Vi är högstadieelever på en skoldebatt.

Eller?

Finns det inga riktiga politiker längre?

Här kommer ett inlägg som jag egentligen skrev för ganska längesen, men som jag då inte vågade publicera. Nu har det hänt saker som gör att jag väljer att göra det ändå.

Ibland hör jag folk säga att det inte finns några riktiga politiker längre. Att Sverige skulle behöva en ny Olof Palme eller Per Albin Hansson. På sista tiden har jag funderat en del på det där, och efter att sent omsider ha hört en inspelning av Gustav Fridolins tal i Almedalen kände jag mig tvungen att skriva ett halvpolitiskt blogginlägg. Fast egentligen kanske det inte alls handlar om politiker, utan om medborgare.

Jag tror nämligen inte att det stämmer, det där med att det inte finns några riktiga politiker längre. Däremot har vår syn på auktoriteter förändrats sedan Palmes tid. På ont och gott. Förmodligen mest gott, men en effekt av det är att det idag finns nån slags norm att anse politiker vara själviska och trögtänkta. Vi tar liksom för givet att politiker myglar, mutar och stoppar pengar i egen ficka, utan att vi för den sakens skull verkligen har insikt i vad det innebär att vara politiker. Det var faktiskt en av de största orsakerna till att jag själv slutade vara politiskt aktiv för sju-åtta år sen – att jag hela tiden stötte på attityden att politiker var själviska och bara var ute efter att gagna sig själva. Jag hade engagerat mig politiskt utan ersättning i över tio år, och kände inte igen mig i bilden. En annan grej som gjorde att jag insåg hur mycket vi misstror politiker var när jag slutade vara politiskt engagerad och istället fick jobb (med lön!) inom miljöfrågor. Plötsligt började folk ta mig på allvar, och betalade mig till och med för att jag skulle driva samma frågor som jag drivit oavlönat när jag var engagerad politiskt. Så varför skulle jag fortsätta med politik, när det innebar att ingen lyssnade på mig, jag inte fick nåt betalt och dessutom ansågs självisk?

De flesta politiker är ”vanliga människor” som engagerar sig ideellt, i partier och kommuner som inte betalar mer än nån reseersättning då och då, för att de vill påverka samhället. Bland dem finns också några få ministrar, partiledare och så vidare som syns, hörs och får betalt. De har extremt svåra uppgifter, som de ibland sköter bra och ibland dåligt. Så visst finns all orsak att kritiskt granska dem, men hur mycket lyssnar vi på vad de säger, jämfört med vad som sägs om dem?

Vi förväntar oss skandaler, och kastar oss över skandalerna när de rapporteras. Artiklar, tweets osv är uppbyggda på ett sätt som belyser de dåliga sidorna, så att vi kan sitta där framför telefonerna, muttra åt inkompetensen och scrolla vidare. En politiker som twittrar om nåt bra hens parti gjort får inte många likes, medan en anonym kritisk tweet, oavsett sanningsgrad, kan bli viral på några timmar. Hade Palme kunnat bli den vi nu ser honom som, om han blivit stadsminister idag? Jag är tveksam. Redan på 70-80-talet var många besvikna på honom, t ex på grund av hur han hanterade kärnkraften. Ändå var den positiva bilden starkare, och idag framhålls han som en sån där ”riktig politiker” som inte längre finns. Det beror, tror jag, dels på att vi ser tillbaka på honom med nostalgiska ögon, och dels på att vi idag som sagt är mycket mer kritiska mot makthavare.

När jag såg Gustav Fridolins tal från Almedalsveckan slog det mig hur många bra saker han sa. Jag jobbar för Naturskyddsföreningen, som anser sig vara en av de mest progressiva miljöorganisationerna i Sverige, och vi förespråkar många ganska tuffa åtgärder inom klimat och miljö. Fridolin nailade grej efter grej i sitt tal. Jag tänkte vid ett par tillfällen att det lika gärna kunde varit någon av oss som stod där, och han pratade mer om miljö och klimat än de andra partiledarna gjort tillsammans. Om jag förstått det rätt, vilket jag tror att jag har, driver regeringen idag en hårdare miljö- och klimatpolitik än vad någon svensk regering någonsin gjort tidigare. Den nya klimatlagen som instiftades i år är historisk och jag uppfattar den som ett ärligt försök att uppfylla det globala mål som beslutades om i Paris. Detta har den svagaste regeringen sedan 50-talet lyckats åstadkomma, i en tid med mycket tufft politiskt klimat.

Säga vad man vill, men jag tycker att det är starkt. Kanske lika starkt som en del av det Palme, med sitt megastöd för sossarna i ryggen, åstadkom på sin tid.

Det kan diskuteras om varje förslag som förs fram är det bästa, men så är det alltid. Politiska förslag som ingen kritiserar förekommer bara i diktaturer. Överhuvudtaget händer nu massor på miljöfronten som tidigare regeringar inte ens varit i närheten av, både på klimatsidan och inom andra miljöfrågor!

Men jag tror inte jag har sett en enda tidningsartikel utanför mina miljönördskretsar om något av det här. Inga tweets från samhällsdebattörer. Inga push-notiser i min telefon. Inga virala inlägg på facebook. Istället haglar utskällningarna från högern och ”sverigevännerna” som menar att regeringen för naiv, självisk och daltar med både miljö och människor, medan vänstern och miljörörelsen kritiserar samma regering för att de är hjärtlösa, själviska och för hårda mot miljö och människor.

Det är som att ingen längre vågar säga något positivt. Vi vågar bara kritisera, av rädsla för att de vi talar positivt om kanske också gjort något dåligt, och att vi då också kommer att få kritik för att vi sa något bra om dem.

Politiker kan göra bra och dåliga saker, ta bra och dåliga beslut. De kan ta beslut som är dåliga för några men bra för många, och vice versa. Det är ett jävla skitjobb att vara den som är satt att ta beslutet. Särskilt när bra beslut tas i det tysta men dåliga beslut leder till uthängning, utskällning och avgång. För vissa, ska jag säga, eftersom politikerna sällan döms utifrån samma grunder. Jag har förtroende kvar för exempelvis Sahlin, Juholt och Romson. Däremot finns politiker jag saknar förtroende för, som begått grova brott och ändå inte blir avsatta, och som bevisligen dessutom får röster.

Kanske handlar det inte om politiker eller ens politik överhuvudtaget. Kanske handlar det om hur oerhört mycket lättare det är att kritisera något och kräva avgångar än att faktiskt stå upp för något.

Demokrati är märkligt.

Går det att vara miljömupp utanför storstaden? – del 2

Det är drygt ett år sedan Sofia och jag flyttade från lägenheten i Göteborg till huset i Öxnered. Vad har hänt sen dess? Har det här året inneburit att vi skaffat oss bilar, använt en massa el, konsumerat mängder med grejer och blivit såna där om-alla-levde-som-du-så-skulle-det-krävas-ytterligare-fyra-jordklot-svenskar? Eller har vi behållit de miljöideal vi hade i vår trygga, akademiska storstadstillvaro?

Jag tänkte dela upp svaret i tre delar: Hur mycket el och väme vi använder, hur mycket och vad vi konsumerar, och hur vi tar oss till olika ställen. Eller, med andra ord – bilen, biffen och bostaden. För ett par veckor sedan skrev jag om bostaden. Det här är alltså inlägg nummer två (därav den fåordiga inledningen), och den här gången blir det bilen.

Eller alltså, bilen och bilen. Vi har ju fortfarande ingen bil. Eftersom jag jobbar kvar inne Göteborg så pendlar jag med tåg fram och tillbaka i stort sett varje arbetsdag. Jag var lite skraj för ett år sedan att det skulle bli jobbigt och krävande, men förvånansvärt nog har det blivit tvärtom. Det tar ungefär 45 minuter med tåget mellan Öxnered och Göteborg, och de är 45 minuter som går att använda till väldigt många olika saker. På morgonen börjar jag i regel jobba så fort jag kliver på. Då har jag i förväg hämtat mailen till datorn (det är väldigt dålig täckning på vägen), och jag ägnar resan till att läsa och skriva mail, gå igenom rapporter och annat som jag kan göra på egen hand. Det innebär att när jag kommer fram till kontoret har jag redan gjort det som jag brukar ägna den första timmen eller så åt! Dessutom tenderar den där stunden på tåget att vara den mest effektiva tiden på dagen rent arbetsmässigt. Man får vara ifred, det är tyst, ingen ringer och man kan jobba ostört. Jättesmidigt!

Utsikt från tågfönstret en dimmig höstmorgon, nånstans i Lödöse-trakten.

På eftermiddagen, när jag åker hem igen, orkar jag sällan jobba. Då blir det istället att jag läser en bok, lyssnar på podradio, skriver något (t ex ett blogginlägg som det här) eller helt enkelt sover en stund. Det innebär att jag brukar vara ganska avslappnad och nedvarvad när jag kommer hem, och behöver alltså inte kasta mig på soffan det första jag gör utan kan börja med maten eller nåt annat.

Det jag saknar är motionen jag fick när jag cyklade till och från jobbet i Göteborg. Jag har en skruttig stadscykel som för närvarande har punktering, men jag ska försöka få ordning på den, så kan det bli en kort cykeltur per dag åtminstone. Det känns att jag blivit stelare sen jag slutade cykla varje dag.

Någon som däremot cyklar varje dag är Sofia, som tar sig till och från sitt jobb inne i Vänersborg med cykel. Det är väl i runda slängar fyra kilometer, och tillräckligt för att man i alla fall ska få använda musklerna lite. Det mesta vi gör när vi reser på hemmaplan gör vi med cykel – handlar, hälsar på folk, osv. Vi har en cykelkärra som vi använder när vi behöver ta med oss lite tyngre saker. Som här t ex, när jag skulle skicka ett femtiotal böcker med posten.

Men det är väl just när det kommer till flytt av stora tunga saker som vi ibland önskar att vi hade en bil. Som igår, när Sofia var nere i Trollhättan och köpte brädor, murbruk, träskivor, gips och annat som man inte gärna tar på cykelkärran (särskilt inte om brädorna är fem meter långa). I det fallet hade vi lånat en bil av några vänner, och bilsläpkärra gick att låna på bygghandeln.

Så länge man inte behöver bil ofta går det alltså bra. Nackdelen är väl egentligen att man drar sig för vissa saker. Vi har t ex en gammal sunkig frysbox i källaren som ska till återvinningsstationen, men eftersom vi behöver både bil (med dragkrok) och en släpkärra har den blivit stående ett tag, trots att vi relativt lätt skulle kunna fixa bil och släp.

Det finns också ett annat tillfälle då det kan kännas kymigt att inte ha bil, och det är när man ska åka nånstans som ligger halvlångt bort och dit kollektivtrafiken är dålig. I vårt fall Tjörn, där mina föräldrar bor. Med bil tar det en timme och en kvart ungefär, och med buss och tåg via Göteborg kan det ta minst det dubbla. Har man tur kan man ta ett tåg via Uddevalla och då går det lite snabbare, men man måste ändå bli upphämtad och körd sista biten, om man inte lyckas synka en lokalbuss, varpå man bara behöver gå tre kilometer ungefär. I ärlighetens namn går det att komma nästan ända fram med bussen, men det kräver planering och tålamod.

Min slutsats blir i alla fall att det går bra att klara sig utan bil i Öxnered. Vissa saker kräver mer planering, som att hämta tunga saker eller ta sig till platser utan bra kollektivtrafik. Men sånt går att lösa, och mycket handlar ju om att inte behöva äga en bil. Att kunna låna eller hyra räcker väldigt långt. Att äga en bil skulle göra vissa saker smidigare, men andra krångligare, och vi sparar in på en massa utgifter på att slippa fordonsskatt, bränslekostnad, vägskatt, parkering, trängselavgifter, service, besiktning, osv. Att Tjörnresan tar nån timme längre och att vi behöver låna en bil för att köra tunga saker ett par gånger om året motiverar inte, som jag ser det, kostnaden och arbetet det innebär att äga en bil.

På hemväg från Trollhättan med kökssoffa inköpt på Blocket.

Sen har vi ju det uppenbara, att vi slipper bidra till att paja miljön och klimatet.

Går det att vara miljömupp utanför storstaden? – del 1

För nästan exakt ett år sedan flyttade Sofia och jag från en ganska central lägenhet i Göteborg till ett gammalt trähus i Öxnered utanför Vänersborg. Det är inte landet, men det är på gränsen mellan småstad och landsbygd, och kontrasten från storstaden är stor.

En sak jag funderade en hel del på innan vi flyttade var om det gick att fortsätta leva en ”miljömedveten” livsstil när vi lämnade staden. Eller skulle vi plötsligt skaffa oss bilar, använda en massa el, konsumera mängder med grejer och bli såna där om-alla-levde-som-du-så-skulle-det-krävas-ytterligare-fyra-jordklot-svenskar?

Nu har det gått ett år. Hur blev det? Har vi tvingats överge våra ideal? Har vi tvingats inse att såna där miljömuppar som vi var förut går bara att vara om man lever skyddat i en storstad?

När vi bodde i stan hade vi en elanvändning på ungefär 1500 kWh (kilowattimmar) per år. För den som är osäker på vad en kWh är så är det alltså ungefär så mycket energi som krävs för att hålla igång en kokplatta i en timme. 1500 kWh per år är ganska normalt för en lägenhet. För ett hus brukar användningen ligga mellan 5000 och 25000 kWh per år. Vårt första år landade på ungefär 3000 kWh.

Från februari och framåt syns det att vi har ganska jämn elanvändning. Det beror på att vi i månadsskiftet januari-februari installerade en modern vedpanna istället för den gamla skruttpanna (kombination av olja, ved och el) som pajade bara några veckor efter att vi flyttat in. Av de ca 3000 kWh vi använde under året använde vi alltså nästan 1000 första månaden…

En ökning alltså. Men! 1500 kWh var bara den el som vi använde ”inuti” lägenheten. Allt annat i lägenhetshuset – ventilation, tvättstuga, hissar, belysning i trapphuset och inte minst uppvärmning hamnar ovanpå det.

Men åter till 2016. Det var alltså precis i början av året, när vi nyss flyttat in, som vi använde som mest el. När vi satte in den nya vedpannan minskade elanvändningen från 25-100 kWh per dag till 5-7 kWh per dag. Plus att vi inte behövde springa ner och lägga in ved hela tiden, det räckte att vi tände en gång om dagen när det var som kallast (och kanske var tionde dag på sommaren). Veden får vi lokalt, från Trollhättan-Vänersborgstrakten. Så där skulle jag säga att vi faktiskt förbättrat vår miljöpåverkan. I Göteborg hade vi icke-miljömärkt fjärrvärme som kom från en blandning av fossilgas, sopförbränning, restvärme från raffinaderierna och annan industri, samt biobränsle.

Som komplement till vedeldningen har vi en luftvärmepump som vi drar igång t ex när vi inte är hemma. Det märks direkt på elanvändningen som ökar från 5-7 kWh på en dag till 20-25 kWh. Men den är bra att ha som reservvärme. Det syns i diagrammet t ex i slutet av december, där vi var bortresta och inte eldade.

Överlag skulle jag säga att vi faktiskt minskat vår miljöpåverkan från energi sen vi flyttade. Hade fjärrvärmen i Göteborg varit renare hade det varit en annan sak, men så länge det ser ut som det gör…

Vi har en del planer för att få ner energianvändningen hemma. Vi isolerade taket i november, och nästa steg är att isolera fasaden, som idag är en helt oisolerad plankvägg. Så småningom kommer vi också att sätta upp någon form av solpaneler. Antingen solfångare (för värme) eller solceller (för el), beroende på vad vi bedömer vara mest användbart. Kanske rentav både och, det får framtiden utvisa.

Det här var det första i en serie av tre inlägg om hur det går att vara miljömedveten utanför storstaden. Bostaden är avklarad, kvar är biffen och bilen!

En ketchupeffekt utan dess like

Ja, jag veeet, jag har sagt det förr: att oj, vad många olika saker som händer samtidigt – att det just nu är så tokmånga saker att hinna med att man knappt hinner sova. Gäsp gäsp, det har vi hört förut, tänker ni då. Men det här är en ketchupeffekt utan dess like, och allt det där som tagit tid de senaste månaderna (åren, i några fall) håller nu på att skvätta ut ur ketchupflaskan med ett jättesplutt!

För det är inte många gånger i livet man publicerar en roman, isolerar om taket, reser bort, byter värmesystem hos sina föräldrar, bokar spelningar, renoverar vardagsrummet och jobbar på sitt vanliga jobb samtidigt. Nu börjar saker falla på plats som sagt och jag har en liten stund över för ett blogginlägg, så här kommer en kort rapport över de två stora sakerna:

Boken, som jag skrivit på sen 2012 och som publiceras 9 december, är nu hos tryckeriet. Väntar med spänning på hur det hela kommer att se ut i tryck! Det är så oerhört mycket man måste fixa själv när man inte har ett stort förlag i ryggen, och i det här fallet har det varit en smärre mardröm att få allt klart i tid, men nu verkar faktiskt allt gå i lås. Efter att i sista sekunden ha bytt ut hela omslagsbilden (den förra var fantastisk, men folk som såg den trodde att det var en barnbok) har vi nu ett nytt omslag som är snyggt, stilrent och signalerar en råare känsla som bättre passar boken.

Det kommer att vara releasefest för alla som varit med och förbeställt boken på Slottsskogsobservatoriet den 9 december. Sen kommer vi att ha en ytterligare release/signering på Science Fiction-bokhandeln i Göteborg den 15 december, kl 17-19. Dit är alla välkomna, och jag skulle bli jätteglad om ni som läser det här får för er att titta förbi! Det kommer att vara tillsammans med en annan SF-författare som heter Niclas Rohdén.

Sen har vi taket. Vårt hus hemma i Öxnered blir tämligen kallt på vintern. Det beror delvis på att taket är isolerat med sågspån från tjugotalet, som fylldes på lite halvdant i slutet av sextiotalet och som har legat väldigt ojämt uppe på vinden alldeles under taknocken. Vi bestämde oss för att byta ut spånet mot modern lösullsisolering, som är träbaserat, gjort av återvunnet tidningspapper och har dubbelt så bra isoleringsförmåga som spån. Lösullen går lätt som en plätt att få in, det är bara att skicka upp en akrobatisk person med en slang på vinden, som sprutar upp ullen, ovanpå spånet, från en lastbil. Grejen är att vinden är så trång att man knappt får plats med nån ull alls om man inte tar bort spånet först. Det kan väl inte vara så svårt, tänkte jag och klättrade upp till taknocken, sågade upp ett hål och kröp in. Det var en jäkla tur att jag inte fattade då hur lång tid det skulle ta. 20-30 arbetstimmar senare hade jag fått ut allt spån, liggande i extremt obekväma arbetsställningar mellan bjälkar, elrör spindelnät och utstickande spikar.

Ungefär åttio säckar blev det, som nu kommer att bli lätteldat bränsle i pannan. Hur som helst, igår rullade en lastbil från Sjömarkens Isolering upp på uppfarten, drog ut en lång slang och sprutade på trettio minuter vinden som tagit mig trettio timmar att tömma, full med mjuk, värmande lösull.

Det känns obeskrivligt skönt att ha det färdigt. Igår kväll flyttade vi upp i sovrummet igen efter att ha bott på soffan i vardagsrummet några veckor (temperaturen på övervåningen sjönk till 10-12 grader när spånet var borta och elementen avstängda) och började arbetet med sopa bort alla spånrester som letat sig in i vartenda skrymsle medan vi hållit på.

Till råga på allt har det gått ett år nu sedan vi lämnade Göteborg och flyttade in i huset i Öxnered. Hur har det gått för två miljömuppar att lämna en trygg lägenhet och istället bosätta sig i ett nästan hundra år gammalt plankhus där man måste fixa allt själv? Det har onekligen blivit lite upp till bevis, och jag tänkte skriva mer om det i några blogginlägg framöver. Sket vi i hela miljögrejen när vi flyttade från stan, började köra bil, flerdubblade vår elförbrukning, slutade källsortera och allt sånt där, eller hur gick det?

Fortsättning följer…

Trump – tänk om han bara fejkar?

Jag läste en artikel idag om ett nytt uttalande från Donald Trump. I ett valtal i helgen hade han lovat att som president avreglera fossilindustrin, bygga nya transportvägar för olja och gas, och ”sluta fred med kolet”. Det här är samma man som tidigare sagt att global uppvärmning är en bluff (en bluff som Kina hittat på!) och som försökt stoppa brittiska vindkraftsplaner eftersom verken skulle synas från hans privata golfbana.

Det verkar som att media aldrig får slut på bisarra saker att rapportera om Donald Trump. Och vi som tittar, lyssnar och läser slutar aldrig att kasta oss över nyheterna, citaten och artiklarna. Det är nåt speciellt med den där mannen, som gör att vi inte kan få nog av honom. Den där frisyren. Hans skälmska leende. Till och med hans namn. Donald Trump, det låter som en tillskruvad version av Donald Duck. När man tänker efter så är hela hans uppenbarelse som klippt och skuren ur en serietidning. En Kalle Anka-skurk tecknad för att vi snabbt ska tycka illa om honom, fascineras av honom och skratta åt honom.

Tänk – om det faktiskt är så?

När man läser om nåt nytt Trump sagt eller gjort så får man känslan av att det liksom är för mycket. För överdrivet. För komiskt. Är det verkligen en slump? Tänk om det bakom det där flinande ansiktet och den konstiga frisyren i själva verket finns en skådespelare? Inhyrd av världens största PR-byrå för att se hur långt det går att skruva en helt flippad presidentkandidat innan nån säger att ”Haha, den var bra! Men nu går vi inte på den längre.”

Trumps agenda påminner om nåt som en nioåring i trotsåldern skulle kunna driva. Jag ser framför mig hur den här PR-byrån suttit och spånat och försökt överträffa varandra i att komma på omogna och stereotypa förslag. Vi låter honom skylla på kineserna! Vad kan han heta som låter som en serietidningsskurk? Han måste vara nedlåtande mot kvinnor! Golf! Han måste spela golf!

Tänk om planen var att slå ut konservativa republikanska kandidater och bana vägen för demokraterna, men att nåt gick fel på vägen? De kanske inte räknat med att folk faktiskt skulle ta honom på allvar, eller så började själva skådespelaren bakom Trump att gå in i rollen så till den grad att han tappade greppet och blev karaktären han var satt att spela? Tänk om det började som ett expriment och nu är bortom all kontroll? Vad händer om han blir vald? Kommer han att ta av sig peruken, säga tadaaaa och avslöja att allt var på låtsas, eller kommer han att fortsätta vara serietidningsskurk?

Var är Stål-Kalle när man behöver honom?

Å apropå ingenting särskilt – i helgen börjar crowdfundingen av min bok – Nomadplaneten! Läs mer här.

Vem i hela världen kan man lita på?

Jag har dragit mig från att blogga ett tag. Det gäller inte bara det här inlägget, som jag insåg måste komma förr eller senare, utan överhuvudtaget. Det finns andra saker jag vill skriva om, men det har känts så futtigt att skriva om musik, hus, ved, dataspel, tåg och miljömärkt el när det händer så mycket allvarliga saker runtomkring oss. Och att ta tjuren vid hornen och skriva om flyktinglagar och brunkolsförsäljning har jag inte riktigt vågat. Det är redan så många som skriver om det – som kan en massa, som vet en massa och som har tiotusentals följare på Twitter.

En del av mig vill bara krypa ner under täcket och lyssna på Hoola Bandoola. Vem i hela världen kan man lita på?

Det blev så tydligt när regeringen beslutade att sänka sig till EUs lägstanivå och stänga dörren för så många människor som behöver vår hjälp. En regering bestående av Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Olof Palmes parti. Birger Schlaugs parti.

Det är som att ha nickat till för ett ögonblick, sedan vakna och inse att man inte känner igen sig. Vad hände? När hände det? Jag slutade engagera mig politiskt i samband med att jag började jobba för Naturskyddsföreningen för fem år sedan, delvis för att jag skulle tappat en del trovärdighet i det jobb jag gör om jag fortsatt, men också för att jag efter tio års politiskt engagemang letade efter andra sätt att jobba för det jag tror på. Och eftersom jag inte följt med i de politiska diskussionerna kan jag inte döma ut politiker som dumma eller svekfulla. Det vore som att döma ut en fotbollspelare utan att ha sett matchen. Men frågan kvarstår – vad hände?

Jag träffade en miljöpartistisk riksdagsledamot för ett tag sedan som berättade om läget med flyktingpolitiket och om regeringsbeslutet att sänka sig till EUs miniminivå. Det märktes att hon var trött, sliten, besviken och ledsen. Vi pratade om dilemmat MP stod mitt i. Å ena sidan kan man hoppa av regeringssamarbetet, vägra vara med på något man inte kan stå för fullt ut, och släppa det mandat man fått av folket. Å andra sidan kan man stanna kvar, påverka så mycket det är möjligt åt det håll man anser är rätt, men samtidigt offra sin image av det parti man vill vara. Det första alternativet innebär att man kan hålla huvudet högt, det andra att man kan påverka politiken i den riktning man vill och därmed få det att inte bli så dåligt som det kunde ha blivit.

Jag gillar verkligen inte uttrycket ”Man måste vara realistisk”, men nånstans måste man ändå beakta att MP är det minsta partiet i den mandatmässigt svagaste regeringen sedan 50-talet, och problemen vi förväntar oss att de ska lösa är de största sedan ungefär lika lång tid. Oavsett vilken politik man går in med i ett sånt läge kommer man att få mer eller mindre spö. Så vad är att föredra? Att lämna planen med hedern i behåll eller försöka göra det man förväntas göra, trots urusla odds?

När det gällde flyktingbeslutet bestämde jag mig till slut för att jag ändå tyckte att de gjort rätt. Att det var viktigare att utnyttja möjligheten att påverka åt ett mänskligare håll än att upprätthålla bilden av det egna partiet. Nu när regeringen sagt ja till att låta Vattenfall sälja brunkolsverksamheten i Tyskland till EPH är jag inte lika säker. Beslutet att sälja är så oåterkallerligt, så miljövidrigt och så uppenbart otaktiskt att jag inte kan hitta något skäl att motivera det. Jag är fortfarande inte aktiv politiskt och kommer därmed aldrig att kunna döma ut de politiker som står bakom, eftersom jag inte har den kunskap och de beslutsunderlag de har, men hur jag än vrider och vänder på det kan jag inte få det till något annat än att det är ett riktigt, riktigt dåligt beslut.

Det är bara ett halvår sedan klimatmötet i Paris. 2016 skulle bli året då allt vände, då vi tog framtiden på allvar och började bygga en bättre värld åt våra barn. Varför händer då det här? Jag förstår inte! Jag har gått sida vid sida med Gustav Fridolin i demonstrationståg, vi har ropat slagord och kämpat både för flykting- och klimaträttvisa. Det var visserligen några år sedan nu som vi sågs, men av alla människor jag träffat kan han vara den som jag sett brinna starkast för solidaritet, rättvisa och miljö. Ilskan jag såg i hans ögon under den tiden vi var engagerade samtidigt var så stark att den ibland skrämde mig. Så varför händer det här?

Vad är det för mekanismer i politiken som gör att partier agerar i precis motsatt riktning mot sina partiprogram och egna övertygelser? Vad är det som hänt som jag inte förstår? Är förklaringen den långa, logiska och tråkiga – att valet inte är så enkelt som det framställs, att regeringen överhuvudtaget inte har mandat att besluta över en sådan jätteverksamhet, tyska regeringen och en armé av tyska fackförbund? Eller är förklaringen att saker och ting har förändrats? Att människor och idéer inte är som de var för några år sedan?

Jag vet inte. Det vore så lätt för mig att säga att politiker är egoister och dumma i huvudet, att allt är skit och att alla bara ljuger, men jag vill inte göra det utan att veta allt de som tagit besluten vet.

Jag vet bara att jag inte känt mig såhär politiskt vilsen och förvirrad sedan jag var sexton år.

EDIT dagen efter: Om jag förstått det rätt så tillåter inte det ägardirektiv som Vattenfall styrs av att kolverksamheten läggs ner rakt av. MP har alltså inte ”ändrat sig” i frågan. Känns ju bra på sätt och vis, men skrämmande att staten inte kan ha kontroll över ett statligt bolag.

Tre dagar utan säng

När jag skriver det här sitter jag på en buss mellan Åsele och Vilhelmina. Jag är ute på en ganska långsträckt tjänsteresa med nedslag i Falun, Vilhelmina och Stockholm. I Falun arrangerade vi ett seminarium, i Vilhelmina ska jag kolla in ett miljöåterställningsprojekt nedströms ett vattenkraftverk och i Stockholm ska jag hålla några föreläsningar.

Det är kul att ha ett jobb med många möjligheter att resa, även om man blir ganska mör efter ett par dagar. Nån undrade igår om det inte skulle bli jobbigt att köra hela vägen upp till Västerbotten själv, och jag svarade att nädå, jag åker tåg och buss. Då kom den obligatoriska följdfrågan om varför jag inte tog flyget. Jag funderade ett ögonblick på ett antal olika svarsalternativ, men tog den lätta vägen och förklarade att det står i vår resepolicy att vi undviker flyg.

Det är ju lite intressant att man sitter en massa timmar på ett seminarium om miljöfrågor, och sedan föreslår att man ska ta inrikesflyg. Jag kan förstå om man ont om tid och vill maximera tiden man är på ett ställe istället för att ägna den åt att resa, men i mitt fall jobbar jag lika mycket på tåget eller bussen som på kontoret (förutom just nu då, när jag skriver det här). Hade jag suttit bakom en ratt hade alla de där timmarna varit dödtid. Istället kan jag förbereda seminarier och föreläsningar, läsa på om projektet jag ska besöka, sköta mailen och rent allmänt komma ikapp med saker som blivit liggande. Hade jag flugit hade jag bidragit till en stor miljöbelastning, och det hade känts lite ironiskt när målet med resan är att besöka ett miljöförbättringsprojekt. Att jag åker nattåg innebär dessutom att jag slipper boka hotell, vilket gör hela resan mycket billigare.

Buss och tåg är alltså det effektivaste både tidsmässigt, ekonomiskt och miljömässigt! Så ge #€%& i att lägga ner nattågen till norra Sverige! Saknas det resnärsunderlag så finns det tusen sätt att få folk att åka som är bättre än att lägga ner tågen.

Insåg precis att det här inlägget tog en lite våldsam vändning, men struntsamma. STF har en kampanj för att försöka stoppa nedläggningarna av nattågen till norra Sverige. Stöd den, den finns på http://www.raddanattagen.se.

EDIT: Jag är nu på väg ner mot Stockholm efter att ha åkt nattåg från Vännäs. Utsövd och pigg, men det ska ändå bli skönt att komma hem till Öxnered och sova i en riktig säng i natt…

Nedan några bilder från torrfåran jag besökte i Vilhelmina, som vi hjälper till att återställa till ett levande vattendrag med lekplatser för flera arter som inte kunnat reproducera sig sedan regleringsdammen byggdes för ett antal decennier sedan. Bilden längst ner är utsikten från Hotell Wilhelmina där vi åt lunch.

Bekännelser från en bitter vissångare

Vad är egentligen grejen med musik? Vad ska man ha den till? Är det nån skillnad på en musiker och en CD-skiva?

Jag har varit ute och spelat på alla möjliga ställen sedan jag var 15. Det börjar bli några år nu. En grej jag har funderat på under alla de här åren är varför man egentligen anlitar en musiker.

De flesta musiker har fått oräkneliga förfrågningar av typen ”Kan inte du stå där i hörnet och sjunga lite medan folk minglar och dricker välkomstdrinkar?” När jag var arton kastade jag mig över dessa spelningar, nästan alltid utan betalning, alltid lika ivrig och med förhoppning om att få sprida min musik till nya lyssnare. Alltid lika förvirrad och besviken efteråt. Som artonåring hade jag inte tagit till mig det faktum att när man går nånstans för att dricka drinkar och snacka med kompisar är man inte särskilt intresserad av att ha en vissångare tre meter bort, som gapande försöker prångla på en sina känsliga vistolkningar.

Sen lärde jag mig skilja på musik och musik. I vissa sammanhang, som vid ovan nämnda mingel, funkar musik som förmedlar en stämning, snarare än ett budskap. En jazzpianist eller en duo med gitarr och saxofon är kanon. I många fall funkar också en dator med Spotify alldeles utmärkt.

Men livemusik kan vara något annat än en stämningshöjare. Något mycket större. Det blir den när när den hamnar i fokus istället för att vara i bakgrunden. Folk går inte på Håkan Hellström eller Laleh för att mingla och dricka drinkar medan musiken håller på sådär lite gött i bakgrunden. De går för att uppleva artisten, höra och se henom sjunga, ta del av det magiska som händer just där, just då. Vi som håller på med visor snackar mycket om musik som ett sätt att berätta historier och förmedla glädje, spänning och sorg, och även om man inte uttrycker sig likadant i andra genrer är det lika viktigt där. Vi går på livespelningar för att det ger oss något annat än att sätta på en spellista på Spotify. Det är dessa spelningar som de flesta musiker, även om det finns undantag, lever för.

Vad som under många år har förvånat mig är hur många arrangörer som har svårt att skilja på vilken musik som funkar i vilka sammanhang. Eftersom jag i femton år ägnat mig mycket åt politisk musik har jag ofta varit med som del av seminarier, demonstrationer, manifestationer, temakvällar och så vidare. Låtarna har handlat om det talarna och föreläsarna talat om. Det kan ha varit miljö, solidaritet, djurrätt, klimat, konsumtion eller främlingsfientlighet. Ändå har min roll som musiker i regel varit som pausunderhållning, medan folk sträcker på benen, fyller på sina kaffekoppar och pratar igenom den nyss avslutade föreläsningen.

Vad skulle hända om vi gjorde tvärtom? Lät föreläsaren föreläsa under bensträckaren, efter att musikern framfört sitt, medan folk fyller på kaffe och diskuterar musiken de precis hört? Om vi säger till föreläsaren att vi tyvärr inte har råd att betala något gage, men att hen gärna får sälja sin avhandling i pausen?

Det vore naturligtvis jättedumt.

Kanske har det att göra med att vi har så mycket musik omkring oss idag. Förutom Spotify, med mer musik än någon någonsin kommer att hinna lyssna på, har vi YouTube, iTunes, oräkneliga radiokanaler och bakgrundsmusiken i affärer och gallerior. Vi har våra lurar i öronen, smarta spellistor och autogenererad musik anpassad speciellt för oss. Har livemusiken i det här läget blivit något aningen främmande? Något lite osäkert, som inte riktigt går att kontrollera? Något som inte låter som det vi får via våra vita hörlurar med bekväma höj- och sänkningsknappar? Representanten för livemusiken – har det blivit den jobbiga musikern på gatan, med hatten där det ligger några enkronor? Mannen på Drottningtorget som spelar det där konstiga instrumentet där han slår med pinnar på strängar? Dragspelaren som tränger sig in på spårvagnen och envisas med att spela för oss där vi sitter med våra vita hörlurar?

Med risk för att låta som att jag tycker att ”det var bättre förr” vågar jag gissa mig till att det fanns en annan kultur kring livemusik för några decennier sedan. Att det var fler än Håkan Hellström och Laleh som faktiskt var en attraktion i sig själva. Att en ensam musiker på ett naturligt sätt framträdde som en del i ett sammanhang, snarare än som bakgrundsunderhållning. Men det är förstås bara min gissning, en småbitter tanke från en vissångare i en tid när visor inte längre drar fulla hus. Det där lät ironiskt, insåg jag precis, men det var inte menat så.

Jag umgås till och från i sammanhang där vi jobbar mycket ambitiöst (och ibland en smula pretantiöst) med låttexter. Där pratar vi mycket om att texten ska stå på egna ben, att man inte ska underskatta lyssnarens förmåga att uppfatta nyanser och inte förklara något i onödan. Allt det där är nog bra. Men står man på ett blåsigt Järntorget och underhåller en orolig folkmassa mellan två talare så är det svårt att vara övertydlig. Det handlar inte om att lyssnaren inte har förmåga att uppfatta nyanser, utan om att sammanhanget är sådant att att man har tur om lyssnaren lyssnar.

För jag tror det är det det handlar om. Jag tar fortfarande gratisspelningar, men jag har blivit noga med vilka jag tackar ja till. Uppträder jag gratis, med de många timmar av förberedelser det innebär, vill jag att de som lyssnar ska ha en chans att ta till sig det jag gör. Ofta känner jag mig divig, som en pompös vissångarfjant som tar sig själv på för stort allvar, men jag tvingar mig att se det från vad jag inbillar mig är publikens håll. En vissångare är aldrig rolig i ett sammanhang där hen inte går fram.

Jag har inget emot mingelspelningar, så länge det är tydligt att det är det som är syftet. Då sätter jag mig ner, fokuserar på gitarren och spelar instrumentalt. Inget ont i det.

Men i rätt sammanhang, där publiken ges en chans att ta till sig det som händer på scenen, kan en bra vissångare i fokus vara bland det bästa och starkaste som går att uppleva.

Kyrkan som får sin kraft från ovan – med solceller

Häromveckan cyklade jag ut till Vargön för att göra ett reportage om Vargöns kyrka. Grejen är den att kyrktaket är täckt med solceller, ett projekt som vi har stöttat via mitt jobb på Bra Miljöval.

Eftersom jag skrev reportaget i jobbet får det bli en länk istället för att jag ska sno hela texten till min privata blogg – läs här!